Ejdervita, Eva Kristina Olsson

Det mest uppenbara först. På omslaget till Eva Kristina Olssons diktsamling Ejdervita syns avtrycket av en red right hand. Nick Cave, säger du, men då säger jag John Milton (Paradise Lost): ”Should intermitted vengeance arm again / His red right hand to plague us?” (Det är en av litteraturhistoriens gåtor hur 1900-talet lyckades dribbla bort skönheten och poesin i Miltons stora verk. Det är en bok som ingen läser i dag, som döms ut som stendöd och skittråkig, till och med på universiteten, som till nöds kan tänka sig att låta studenterna nöja sig med de två första böckerna.)

Texten är röd, det är också uppenbart. Alltså bokstavligen röd, tryckt i röd färg. Men först när jag har läst boken färdigt upptäcker jag det lilla ordet på omslaget, under författarnamnet: ”Elegi”. Boken saknar titelsida, inleds i stället med en färgklump, detaljen från en hands avtryck. Trots sina uppfordrande initialer – EKO – är Olsson en försynthetens poet.

Handen: alltså ett corpus delicti. Här har ett brott begåtts, vilket känns igen från tidigare böcker av Olsson, som Den hängde advokaten, och Offret, för att inte tala om den bok hon debuterade med, Brottet. Men vadan elegin då?

De tre rader som leder mig in i texten är helt briljanta i sin enkelhet: ”Vi föds inte längre / vid förs in / i en begränsning”. Det är rader som egentligen säger allt, som borde yttras av någon dristig tv-hallåa eller stå som rubrik på kvällstidningarnas gula löpsedlar. Herregud! Vi lever i en andlig fattigdom, och det är skada att det är de blygaste av röster som måste påpeka något så självklart.

Poeten kan vara den som lokaliserar en brist, en strukturell brist hellre än en privat. Hon kan alltså vara den som reagerar – det kan vara i vanmakt eller förtvivlan, eller som här, i sorg. En sorg riktad mot en uttalad fiende: mannen.

Finns mannen? 80-talsfeministerna blev vansinniga när män snackade om längtan efter ”kvinnan”, för de menade att hon inte fanns i singular, att det bara fanns kvinnor. Men bara för det säger jag inte att Olsson säger att det finns en man …

Inte heller säger jag att det här är hämnden. Olsson skriver för distinkt och för skarpt för att reduceras till en hämnande ängel. Hon klarar också av att behålla och vårda en mystik, där det vassa tonläget bryts elegant mot en oklarhet som inte har att göra med oklart tänkande (tji fick du, Tegnér). Det är skrivet i kamp med en destruktiv kraft, där Olsson släpper in det mörka, det förgörande. En negativ, förstörande drift lägger sig intill de konstruktiva intentionerna. Konsekvenserna finns: resultatet av skövlingen, oavsett om det ägnas människor eller natur. Detta som görs mot människan görs också mot naturen, menar Olsson.

Såret hålls intakt, öppet. Dikten handlar så om att födas, där inledningens mäktiga bild fortsätter, styr in läsningen, utan att låsa den. Det är ingen brottsling som lagt sin labb på omslaget, utan det är en barnmorskehand – om det inte ska betecknas som ett brott att bistå vid förlossningar (jag vet en och annan filosof som skulle instämma i att den som underlättar att antalet människor adderas är att betrakta som skurk).

Om delaktigheten, om att själv delta i livet: vem har liksom bett om det, självmant? Det passiva och det aktiva är två poler som samverkar i Olssons dikter, och vad man kan göra är att ta kommando över sin situation, över sin olägenhet.

Ejdrarna känns igen från Olssons förra bok, den svaga Hästfångare. I den här boken blir fåglar människor, och mellan oss kryper ondskan konsekvent och obönhörligt. I kroppen, i rymden, i staden, på offentliga toaletter, finns ondskan och döden. Också när vi föds finns döden – kanske allra mest just då, och det skulle förklara varför de flesta av oss föds skrikande.