Under vulkanen, Malcolm Lowry

I sitt sommarprogram i år berättade Torgny Lindgren om Kurt Tucholskys svårslagna författarrekord, att han aldrig skrev en rad nykter. Ska Malcolm Lowry då kvalificera som god tvåa?

Under vulkanen, som väl är det enda han orkade ge ut i vuxen ålder, är i alla fall en roman där huvudpersonen super friskt eller ohälsosamt en novemberdag i Mexiko 1939, det som kallas ”De dödas dag”. Nu utges den på nytt i Modernistas snygga svarta serie ”En modern klassiker”, i Erik Sandins översättning från 70-talet. Romanens konsul marinerar sig i stryknin, mescal, rom, tequila, whisky och öl, med mera, mera, mera.

Vad är då en konsul? Huvudpersonen Geoffrey Firmin är brittisk konsul i Mexiko, eller avsatt sådan, och omkring sig har han sin hustru Yvonne och broder Hugh, med misstanken att de båda har haft en affär. I den mån han upptäcker något: han dricker som sagt mest den här dagen, eller sover, eller bådadera.

För något år sedan visade väl svt en serie om svenska konsuler. Som jag minns det var det en diplomat eller ambassadråd i ett sydamerikanskt land, han söp mest. Men vad gör de då? Är det någon som vet? I den här boken är Geoffrey alltså en f.d. konsul, och jag får ingen reda i vad han har gjort. I bakgrunden märks dels det spanska inbördeskriget, som Hugh är på väg att ansluta till, och det andra världskrigets utbrott, vilket möjligen är en mer hotande realitet än den vulkan som finns i närheten och som gett namn åt boken.

Klas Östergren har skrivit ett långt och tråkigt förord. Enligt honom tog det mer än tio år att skriva Under vulkanen. Jag fattar att en författare imponeras, liksom av att det tog Joyce sjutton år att skriva Finnegans Wake, men en läsare behöver väl för sjutton inte bry sig om sådant: båda dessa herrar hade åstadkommit bättre romaner om de hade lagt ned hälften av tiden i stället.

För Under vulkanen är ojämn, spretig, rörig, och virrig, och – jo, jag fattar, det är poängen med det hela, för att man ska kunna sätta sig in i konsulns deliriska världsuppfattning, att det upplösta språket gestaltar protagonistens upplösta inre. Men då blir resultatet gott om tråkiga passager, och däribland stycken av stor oväntad skönhet, tyvärr oftast begravd under laviner av svårforcerad prosa, med oregerligt bildspråk. Att läsa romanen är som att försöka orientera sig i en vildvuxen trädgård. De många litterära citaten och anspelningarna imponerar säkert också på en viss sorts läsare. Östergren talar om Lowrys ”tacksamhetsskuld till modernismens pionjärer”, men den skulden kunde lika gärna ställas till Melvilles Moby Dick, vars katalogiserande stil här imiteras in extenso. Och varför inte Don Quijote: i Lowrys roman figurerar rentav en Cervantes.

Gränsen mellan författare och protagonist förefaller tunn. Konsuln skriver på en roman, och drickandet lär ha varit en huvudsyssla också för Lowry. Ju mer han (Geoffrey) dricker, desto mer självömkar han sig. Det tokroliga tar överhanden ibland, och ibland bara töcknet. Omgiven av affischer för en film med Peter Lorre, Las manos de Orlac (Mad Love), rör sig huvudpersonen i sin snäva cirkel, där fantasin skuggboxas med hans indränkta intellekt.

Som sagt: rörigt, men ibland förtjusande också, i mindre doser, som konsulns meditation inför en spritförbudsaffisch: ”Huvudstupa ner i Hades störtade de själviska och rödbrusiga drinkarna, ner i en rasande virvel av eldlysande smådjävlar, medusar och rökspyende monstrositeter, dykande som svalor eller med klumpiga skräckslagna baklängessprång, vrålande bland fallande flaskor och symboler för brustna förhoppningar; uppåt, uppåt, skyndade de nyktra, blekt och osjälviskt svävande i ljus mot himlen, flygande i ädel höghet par om par, männen skyddande kvinnorna och själva skyddade av änglar med försakelsens vingar.”

Den här romanen är många (manliga) journalisters favoritbok: det finns en utbredd alkoholromantik hos somliga, och den kan adla mediokra författare till status av profetisk visdom (Charles Bukowski). Lowry är långt ifrån medioker. Men Under vulkanen är också långt ifrån det mästerverk många vill ha det till: stundtals är den så långsökt och jobbig att man nästan misstänker att en del som gillar den gör det enbart för att belöna sig efter att ha genomfört en prestation av svåra mått.

(Foton Modernista.)