Av den svenska litteraturhistoriens doldisar och särlingar innehar Rut Hillarp (1914-2003) en given position. Hon är poeten som med obönhörlig konsekvens skildrade upphettade känslor, men också prosaförfattaren som har skrivit några av 1900-talets mest omistliga svenska romaner.
Förgäves söker jag efter hennes namn när jag ögnar igenom antologier och samlingsverk över den svenska litteraturhistorien, men ursinnig eller bara besviken tvingas jag ständigt konstatera att det till största delen är tråkmånsarna som samlas där, medan Hillarp förpassas till en ruta i marginalen.
En poäng som Birgitta Holm gör i sin nya biografi, Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni, är att hon utförde en liknande poetisk karriär som Ragnar Thoursie, som också gav ut ett fåtal diktsamlingar och sedan tystnade i decennier. Men medan Thoursie, en förebild till Tomas Tranströmer, hyllades som en svensk Rimbaud, en modernistisk galjonsfigur, har Hillarps insatser förminskats.
Som om vi hade råd att undvara en så lysande författare. Hennes poesi är skriven med känslorna blottade, med en nästan skrämmande intensitet, på ett exalterat tonfall. På 1980-talet återvände hon med dikter som utifrån antika myter låter ord samspela med bild med suggestiva dubbelexponerade fotografier.
Jag hävdar ändå att det är som prosaförfattare hennes särart gör sig mest påmind; det är i sina totalt fyra prosaböcker hon visar att det inte finns några ursäkter till att hon nobbats av litteraturvetarna. Det är sant att hon skriver en extrem prosa, men det är en prosa som söker sig mot kontaktytor med verkligheten, i realistiska kärleksromaner som ter sig förbluffande för den som matats med ordinära svenska kärleksromaner, som alltid verkar vara skrivna av representanter för Socialstyrelsen.
Några av de viktigaste inslagen som saknas i den svenska samtidsromanen – fantasi, energi, lekfullhet – finns i övermått i romaner som verkar vara skrivna utifrån en intim samvaro med en litteraturens mest förtjusande hemlighetsförråd. Det är också romaner som är tidlösa, som fortfarande äger sin giltighet, som vägrar stelna i konventioner, klichéer och tidsanda.
Att läsa Hillarps lyriska romaner är att utsätta sig för en av den svenska litteraturens starkaste röster: om Edith Södergran hade skrivit romaner kunde resultatet ha blivit något liknande som dessa förbehållslöst hållna alster. Hillarps kärleksmytologi är konsekvent genomförd, och hon uppfinner odygdiga möten mellan realismen och symbolismen, mellan verklighetens hårda klang och berättarjagets sköra sköra drömmar. Här om någonsin finns det fog för begreppet suveränitet.
När Atlantis förlag nu passar på att ge ut både Birgitta Holms medkännande biografi och ett digert urval av Hillarps fascinerande dagböcker – ett dagboksskrivande som delvis verkar ha utförts i tävlan mot Anaïs Nins legendariska serie dagböcker – kunde man hoppas att det är inledningen på en upprättelse av ett förbisett författarskap, att det ska följas av återutgivning av böckerna, som smidigt skulle rymmas i två volymer (Svenska Akademien ger ut en serie svenska klassiker).
Riktig litteratur förmår överskrida gränser: geografiska, tematiska, kronologiska. För mig är Rut Hillarps prosa alltid närvarande i nuet, en ständigt pågående dialog med mig som läsare, och jag återvänder frekvent till hennes böcker i tacksamhet över hennes insikter, hennes makalöst hänförande skrift. Det här är litteratur som har kraft att förändra något större och mer bestående än samhällen: den skakar människan ned på molekylär nivå.
Annelie Bränström Öhmans avhandling om Rut Hillarp!
SvaraRaderaJag vet, jag läste den när den kom. Annelie var min lärare i Umeå, eller hon hade i alla fall någon föreläsning när jag läste Littvet, och hon talade om hur orättvist litthist har behandlat Virginia Woolf i jämförelse med James Joyce. Det skulle inte förvåna mig om hon sa nåt om Hillarp då, för hon borde ha forskat om henne just då, men jag minns inte så tydligt, bara att jag då läste Aase Bergs första diktsamling, med Ruts foto på Aase.
SvaraRadera