Sidor

1 sep. 2011

Lacrimosa, Eva-Marie Liffner

Tintomara är svensk litteraturs mest förtjusande gåta, som huserar i Carl Jonas Love Almqvists rafflande roman Drottningens juvelsmycke, som en okynnig korsning mellan man och kvinna, människa och djur, en queer gäst och transparent varelse, mittemellan både och och ingetdera, ”varken varken eller eller”. Fanns Tintomara på riktigt?

Ja, svarar Eva-Marie Liffner med sin roman Lacrimosa (Natur & Kultur). Här plockas barnet Ros upp av Almqvist när han gör en kortvarig tjänst som lärare i Finland, och han ersätter den obligatoriska frågan ”vem är du?” med den mer kufiska men mer berättigade ”vad är du?” Ros är en androgyn, eller med Almqvists ord ett himmelskt djur, ett animal coeleste. En sensation. Han tar med barnet till Stockholm, där det får en tjänst på teatern, bland annat med att kopiera manuskript. Strax ska den här mystiska skepnaden komma till användning, då vi förstår att den store författaren ämnar skriva en roman om mordet på Gustaf III.

Liffners roman är ingen Almqvist-pastisch, men delar ändå det gudabenådade hetsiga tempo som finns i hans bättre stycken. Först en prolog, med en tysk gravöppning där liket efter den landsflyktige Almqvist ska skeppas tillbaka till Sverige. Graven är tom. Däri ligger endast en grön sammetsklänning och ett manuskript: romanen Lacrimosa, som sedan tar vid.

Liffner skriver lika stiligt som lekfullt: upptåg och spratt hör till hennes ideal. Hon lodar djupen, men rör sig också flyktigt, och vet exakt hur hon ska göra för att skapa och upprätthålla spänning hos sin intrig och sina karaktärer. Hon vet när antydningarna ska verka, när hon ska vara gåtfull och när hon ska vara glasklar, och låter den magiska realismen spela med, men håller den under strama tyglar. Det är en fröjdefull bok, full av 1800-talssentiment(alitet), med fart och fläkt, som om det gick ett drag genom texten, en ”berättarvind” motsvarande Shakespeares ”sonettvind”, som Eva Ström har förnummit och låter läsaren förnimma med sina tolkningar.

Ros blir också här en tjusig och förtjusande figur, som vistas mellan säkerhet och fara, mellan ondska och godhet, i sitt sökande efter en egen identitet, sin kamp för att bli sig själv; Almqviskt är inget ofarligt sällskap – snarare den enda svenska författare som genuint utforskar det sublima – och hans skapelse blir sinnebilden för det skapande geniet, den som presterar omedvetet. Liksom för Tintomara hålls könsidentiteten på halster: ”På väg in i mitt trettonde levnadsår uppvisade min kropp få kvinnliga drag – ja, det var som om naturen väntat och hållit andan”.

I en skälmsk lek låter Liffner Ros bli Rose (en Ros är en Rose är en Ross, liksom, för Ross är den senare inkarnationen), och medan mannen Ros läser Lord Byron läser kvinnan Rose böcker om hushållning. Ros(e) kan vara både gamäng och amason. Romanen handlar mycket om olika masker och olika identiteter som vi trollar fram efter behag och behov, trollar fram och trollar bort. Vad Liffner har gjort är alltså att skriva en historisk roman som är helt modern. Hon bollar med ord och uttryck, ger sin berättelse must och färg, och låter intrigen ta nya och allt snårigare vägar, där hon hinner med att lansera nya teorier inte bara om mordet på Gustaf III, utan också den stora gåtan som tvingade Almqvist i exil till Amerika.

Det är inte helt lättläst, då Liffner verkar ha haft katten som förebild för sitt skrivande. Därför får man som läsare stå ut med oförutsägbara rörelser, att intrigen rör sig i osannolika riktningar, och med andan i halsen undrar man ibland om författaren ska landa på alla fyra.

Vad Liffner visar med sin roman är att Ros blir beroende av någon annan för att själv få leva. Titelns Lacrimosa ska här utläsas som skärvor uppfångade från den mördade kungen, tårar som torkats från golvet när han träffades av Anckarströms kula. Hon har också skickligt manat fram ett 1800-talssamhälle där befolkningen ledsagas av ett surr, ”obehagligt skvaller och låga gissningar”, inte olikt det obehagliga och låga surr från våra tiders kommentarsfält på internet. Liffner har skrivit sin bok i bejakandets tonläge, i tacksamhet mot den litteratur som har gett henne förutsättningarna till denna makalöst skickligt komponerade och lyckliga roman. Titelns Lacrimosa ska förstås utläsas som tårar, men romanens tonfall är euforiskt.

(Författarfoto Daniel Pedersen, Natur och Kultur.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.