Emma, Jane Austen; Den franske löjtnantens kvinna, John Fowles; Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg; Älskaren, Marguerite Duras

Kanske som en reaktion på den kanondiskussion som fördes i svensk media sommaren 2006 har vi sett ett stigande intresse för litterära klassiker. Inte beror det heller på att förlagen är idealister, utan helt klart finns det en marknad för böcker som inte bär några klockor, som inte erkänner några bäst före-datum.

Bonniers har sin serie klassiker som ges ut i pocket, och höstens skörd innehåller fyra böcker som inte bara har ett gemensamt tema, utan även formgivningen följer en enhetlig mall.

Temat är ”romantik och åtrå”, och att det är en underdrift att säga att det är en stark kvartett romaner. Jane Austens Emma är måhända inget givet val som kärleksroman, men definitivt den roman där Austens humor sprudlar friskast.

Deckarförfattaren P.D. James har också kallat denna Austens kanske bästa roman en tidig deckare, och helt klart finns det en gåta att följa, där Emmas intrigerande och bristande förmåga att tillämpa sin analytiska förmåga på sig själv väcker bryderier hos läsaren. Austen ersätter det romantiska temat med behärskning, genom att hela tiden skaffa fram förbehåll åt Emmas passion.

John Fowles roman Den franske löjtnantens kvinna är kanske mest känd för filmatiseringen från 1980-talet, där Meryl Streep spelade den trånande galningen Sarah och Jeremy Irons den vankelmodige fossilsamlaren Charles, som avpolletterar sin fästmö till förmån för det osäkra kortet, som mest tillbringar sin tid på piren, med blicken riktad som en gevärsmynning mot havet.

Om Austen skriver med lätt hand är Fowles desto mer tungfotad. Den utspelar sig i Dorset (där verklighetens Austen bodde två somrar), under viktoriansk tid, men Fowles låter nutiden samspela med det historiska förloppet.

Riktigt bra historiska romaner har den fördelen att de kan uttala hård kritik mot sitt eget samhälle i skydd av att det handlar om ett förflutet, något som utnyttjas till fullo av Nathaniel Hawthorne i hans roman om 1600-talets New England, Den röda bokstaven (en bok som hade prytt sin plats i den här serien klassiker).

Fowles leker friskt med historiebegreppet i sin roman, och låter gärna sitt 1960-tal kommentera händelser hundra år bakåt i tiden. Darwinismen delar utrymme med sexuell frigörelse, i Fowles postmoderna ojämnt skrivna roman.

Det svenska bidraget är Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, som brukar vinna omröstningar av typen ”Bästa svenska kärleksroman”. Det finns ingen anledning att tycka annorlunda: berättelsen om Lydia och Arvid är som en lärobok i olycklig kärlek, fint filtrerad genom Söderbergs melankoliska humor.

Hur omtyckt Söderbergs roman än är: den roman som är mest given här är Marguerite Duras korta mästerverk Älskaren, som också är det färskaste tillskottet, och en bok som utmanar själva klassikerbegreppet. Strängt taget borde en bok nå åtminstone medelåldern – Älskaren är 27 år gammal – innan den ska kallas klassiker.

Det är en bok som i övermått innehåller all den åtrå som Austen håller tillbaka: hos Duras raseras alla hämningar när den femtonåriga franska flickan träffar en äldre kinesisk man. Liksom hos Söderberg regerar melankolin och smärtan, och det är just Den allvarsamma leken och Älskaren som är de finaste böckerna i den här serien. Båda författarna har investerat sina livs erfarenheter, och hos både förblir det privata privat, och klarar ändå av att bli litteratur.

Som vanligt låter Bonniers vardera bok inledas av ett nyskrivet förord. Vi får korta introduktioner som inte ställer sig i vägen, inte pekar ut några definitiva tolkningar.

Jag uppskattar att de fyra böckerna delar tema, och att de tack vare Petra Börners omslag blivit så snygga. Pocketböcker må betraktas som slit och släng-varor, men det är också det som gör dem så behändiga på resor, och skulle man glömma ett exemplar av Den franska löjtnantens kvinna i en hotellobby eller på en busstation är det ingen katastrof.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/9 2011.)