Sidor

15 sep. 2011

Axolotl Roadkill, Helene Hegemann

När en författare debuterar vid sjutton års ålder är det lätt att le lite milt överseende, så jag försöker låta bli, försöker bedöma tyska författaren Helene Hegemanns skandalsuccé Axolotl Roadkill (Natur & Kultur) utan att bli så där jobbigt nedlåtande. Att det finns saker att störa sig på: ja, jag vet inte var jag ska börja …

En sextonårig tjej i Berlin, Mifti, vars mamma har dött, missbrukar droger och sex – ja, redan där har alla tänkbara schabloner infriats, och att författaren då själv är ung brukar uppfattas som extra kittlande. Dessutom har Hegemann inte gjort någon hemlighet av att hela hennes roman är ett kollage av tidigare texter, utifrån ”den estetik som kallas intertextualitet”, enligt det informativa efterordet, som också listar alla dessa flinka citat och flitiga återanvändande av tidigare författare, däribland bloggaren Arien, Kathy Acker, Maurice Blanchot och David Foster Wallace.

Hegemann är alltså både imitatör och plagiatör, men det är inte så mycket att orda om: unga författare brukar luta hårt åt föregångare, och originalitet brukar inte vara högsta prioritet. Huruvida författaren själv har levt lika hårt som sin protagonist är en lönlös gåta, för som Jeanette Winterson skriver i förordet till Weight: ”Autobiography is not important. Authenticity is important.”

Axolotl Roadkill är en märklig roman. Inte riktigt lika märklig som det svenska exemplet, Fabian Kastners Oneirine, som uteslutande bestod av citat. Hegemann arbetar hårt för att ge sin historia en prägling av det dekadenta, det destruktiva, det demoniskt djävliga livet. Tyvärr blir språket oftast bara överarbetat, med liknelser hämtade ur klyschornas fatabur. Miftis tillvaro är präglad av grundmurad cynism, men också det är en väl prövad pose, och inget unikt: alla har väl spottat existensen i ansiktet, tills vi upptäckte att det alltid är motvind när man spottar i den riktningen.

Så hon prövar med provokationen. Också det en beprövad metod. Man kan uppfatta att Mifti går in i en psykos efter moderns död, där det finns visst stöd i det röriga händelseförloppet, med mer eller mindre inbillade upplevelser, där sorgen först så småningom tillåts sippra in i hennes bedövade medvetande. Det finns en mardrömsaktig ton, när hon gör en nedstigning i ett ljummet osammanhängande Inferno, med skumma Berlinare som utnyttjar och utnyttjas. Det finns en viss charm i att följa hur Mifti upptäcker saker för första gången, att hon inte är helt fördärvad – kul för henne, liksom. Hon knarkar och läser om vartannat, spelar tv-spel och spyr.

Titeln är en liten blinkning till Julio Cortázars förtjusande lilla novell om den mexikanska vattensalamandern med förmåga att byta identitet med den människa som betraktar den tillräckligt ingående. Hegemanns Mifti får tag på en axolotlunge, och vi ska kanske föreställa oss en symbios som pågår mellan Mifti och den manliga karaktären Geschmeido, även om jag inte riktigt får ihop hur Hegemann får ihop det.

Och språket rör sig på olika nivåer, med det litterära som bryts mot det talspråkliga, mot det planterade slarvet, skickligt återgett av översättaren Linda Östergaard. Hegemann är livrädd för klichéerna, men det är en vansklig attityd när så mycket av romanen bygger på tidigare grepp – då menar jag inte främst citaten, utan tematiken, som är klassisk ungdomsroman, med lite eländestryffering.

Inga skriver lika litterärt som tonåringar, börjar jag tänka, och fortsätter lite nostalgiskt med att inga heller skriver lika slarvigt. Där ligger också poängen med boken, att den inte är så tillrättalagd, utan är lojal med Miftis röriga tillvaro. Den tygellösa energin i Hegemanns språk är rätt fascinerande – ett tag. Det ska vara så här ultradramatiskt och överdrivet och uppskruvat: tids nog ska temperaturen svalna också för henne. Fantasin får något slags överslag, och Hegemann är varken pryd eller prydlig när hon skriver sin roman.

Den som vill läsa något lagom exotiskt kan läsa den här. Eller kanske något av Kathy Acker, den underskattade amerikanska författaren som har fått agera förebild åt Hegemann. Acker, som dog för fjorton år sedan, hade också en litterär stil som var lite för mycket för sitt eget bästa.

3 kommentarer:

  1. Hej.

    Det är för mig en gåta att kunna döma ut något så litterärt som denna roman, skriven (ihop klistrad, spelar ingen roll)av en 16-åring med en sådan originell och underbar ton är en gåta. Särskilt då du är lärare. Vad gjorde du i den åldern?
    Calle

    SvaraRadera
  2. Hej.

    Det är för mig en gåta att kunna döma ut något så litterärt som denna roman, skriven (ihop klistrad, spelar ingen roll)av en 16-åring med en sådan originell och underbar ton är en gåta. Särskilt då du är lärare. Vad gjorde du i den åldern?
    Calle

    SvaraRadera
  3. Men - jag är ju försiktigt positiv!

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.