Handfallet

Min handstil har förvärrats på senare år. Inte för att jag hade något lysande utgångsläge. Det är ett ras, och jag blir deprimerad när jag vanmäktig följer hur pennan rör sig mot ett allt darrigare resultat. Delvis kan det bero på att jag skriver allt mindre för hand, och när jag väl gör det är det som att handen glömt vilka rörelser som ska utföras. Men jag tror att det snarare beror på skam över den barnsliga handstil som jag fick lära mig i skolan. Karl-Ove Knausgård säger i första delen av Min kamp att alla hans jämnåriga har en barnslig handstil (han är ett år yngre än jag). Hela mitt skrivande för hand har handlat om att utrota den där ursprungliga barnsligheten, en skam över att det ser så fjantigt ut, dessa inlärda bokstäver, på gränsen till tryckbokstäver, eftersom skrivstilen då befann sig i onåd. Därför har jag alltid skrivit på trots mot den inlärda stilen, som har legat under mitt skrivande, som ett ondsint spöke som jag aldrig velat väcka till liv. Det har varit som att meddela sig på ett främmande språk: i bakhuvudet lurar alltid det egna språket med sina lömska fällor, och allt har skrivits med vissheten att det inte är min egentliga handstil. I en anteckning påpekar Imre Kertész att en människas handstil förändras i samma utsträckning som ansiktet, en tanke som jag betvivlar och vill bestrida. Min handstil må förändras, men den har hela tiden var ett exempel på ett förvärvat skrivande, att jag har tvingat bort den inlärda stilen till förmån för en halvmesyr. Jag skriver för att undkomma att reduceras till barnet: tacka fan för att det blir oläsligt då.