Sidor

2 aug. 2011

Björn Borg och Wimbledon, Syne Sylvén

Nästa sommar asfalteras gatan utanför mitt barndomshus: då försvinner sprickan som vi alltid använde som nät när vi spelade tennis där, i matcher som kunde bli längre än de femsetare som spelades i Wimbledon, vår inspiration som tog oss glin ut dit på gatan för att efterlikna Borgs dubbelfattade backhand och McEnroes utbrott, som i brist på linjedomare togs ut på ett elskåp. När kommunen lägger ut ny asfalt lägger de också över en del av min barndom, och låter dess spår för alltid försvinna.

Syne Sylvén, legendarisk sportchef på Svd, har skrivit boken Björn Borg och Wimbledon, som koncentrerar sig på isborgens förehavanden i Wimbledon, där han firade sina största triumfer. Finalen 1980 mot McEnroe, Borgs sista av fem vinster, kallas ibland för ett av de största sportögonblicken någonsin – men Nadals vinst mot Federer 2008 var också en välspelad final. Skillnaden är att rivaliteten mellan Borg och McEnroe var av mer ödesmättad karaktär, och därför höjdes flera röster inför och under årets Wimbledon om saknaden av Borgs och McEnroes personligheter, medan dagens stjärnor saknar all utstrålning. Robot Söderling!

Dags att summera nu, menar Sylvén, och tycker rättmätigt att både Borg och efterföljarna under det overkligt glansfyllda 80-talet inte fått den uppskattning de förtjänar. Dags att fördjupa, menar jag, och tycker att Sylvén gör det lite lätt för sig, när han förlitar sig på att bita statistik och matchreferat. Han har intervjuat Borg, som trettio år senare minns sina bravader, men han har som vanligt inte mycket att förmedla.

Sylvén ägnar en del utrymme åt att drömma sig bort till de fornstora dagarna, då idrottsmännen var rekorderliga grabbar, en idyll fjärran de nutida elitskolornas hårda drill och skoningslösa utslagning. Även jag tillåter mig en gnutta dagdrömmeri när jag läser, och upptäcker med delad förtjusning att alla dessa namn som Borg expedierar på sin väg mot finalerna är bekanta: jag minns varje polack, varje australier, varje indier, varje holländare. För att inte tala om alla dessa lyskraftiga amerikaner som Vitas Gerulaitis, Jimmy Connors, Roscoe Tanner, Brian Gottfried, Marty Riessen (jodå!), Sandy Mayer och brodern Gene, Victor Amaya, Tom Gorman, Hank Pfister (hm …), Brian Teacher, Peter Rennert, Mel Purcell – och så McEnroe, antagonisten, antitesen.

Att tiden inte står stilla, att den aldrig kommer tillbaka, verkar också Sylvén tycka. Det här var också hans storhetstid, när han från första parkett fick uppleva dessa unika ögonblick. Bokens styrka är de korta insticken, som när han kärleksfullt skriver om Lennart Bergelin, underskattad tränare och kanske helt avgörande för att Borgs talang kunde frodas och omhändertas på bäst sätt. Intressant nog får vi också veta en del om hur nervös Borg var, något som verkligen inte kunde skönjas i tv-rutan (något liknande gäller för Ingemar Stenmark, som helt nyligen berättade om nervositeten inför sina lopp).

Ibland är Sylvén lite väl tålmodig och förstående inför Wimbledon-chefernas excentriska påfund. Hans kärlek till tennisen förlåter det mesta. Han föreställer sig ett möte med den koleriske McEnroe och Rafael Nadal, som brukar försena matcherna med att torka racketen även efter motståndarens dubbelfel. Han läxar upp unga talanger för att de inte tränar tillräckligt hårt (som de gjorde på den gamla goda tiden): ok, men det är ett ämne för en annan bok.

Många i Sverige brukar lyfta fram Borgs fem vinster i rad i Wimbledon som en enastående prestation. Nu har Federer kopierat bedriften, och innan dess hade Sampras samlat på sig hela sju vinster i Wimbledon. Efter den snöpliga förlusten 1981 mot McEnroe var det en utbränd Borg som några månader senare pensionerade sig från sitt yrkesvärv vid 25 års ålder (och vi klagar på grekerna).

Jag har inte många klenoder i min bokhylla, men en av dem är Björn Borgs memoarer, signerade. Där berättar han, tyvärr på ett lite lojt sätt, om sin karriär (enda gången han visar starka känslor är när han skriver om sin svekfulle affärskompanjon, Starke). Som sportmemoarer är den undermålig, och den här boken har väl också sina begränsningar. Malcolm Folleys bok om Borg och McEnroe (finns översatt till svenska) har mer att säga i ämnet. I våras utkom samtidigt två nya böcker: Stephen Tignors High Strung: Bjorn Borg, John McEnroe, and the Untold Story of Tennis´s Fiercest Rivalry, och Matthew Cronins Epic: John McEnroe, Bjorn Borg and the Greatest Tennis Season Ever.

3 kommentarer:

  1. Undrar om det skrivits vad jag i brist på bättre skulle kalla en icke-anekdotisk, kulturanalytisk bok om tennis, eller någonting som liknar detta? Texter av det slaget finns, minns bl a en underbar essä om Roger Federer, av David Foster Wallace i NYT (nätupplagan). Se http://www.nytimes.com/2006/08/20/sports/playmagazine/20federer.html

    SvaraRadera
  2. Tim Adams bok, Being John McEnroe (på sv: I huvudet på John McEnroe) gör i alla fall mer än Sylvéns bok, genom att resonera kring personligheterna.

    SvaraRadera
  3. Den har jag, har tittat på den. Problemet är att jag upplever att de här scripten kring Borg och McEnroe är så oerhört förutsägbara, hurudana de är, hur de spelar, vad man ska gilla/ogilla hos dem etc. McEnroe är ju numera en utmärkt tenniskommentator på BBC, har jag märkt.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.