Norrland, Norrland, varför måste du vara Norrland?

Norrland öppnar den bredaste av sina famnar när det tar emot mig. Det må komma som en överraskning - mest för mig själv - att jag inte hatar trevliga människor. Och som jag saknar den här dialekten. En kopp iskaffe, superbt tillagad i det som går under namnet "Victoriagallerian" gör mig svimfärdigt salig. (Det är inte frappucino; inget är frappucino, men det är så nära att jag svimlar svamlar.) Men allt går över. Tågresan dödade all sömn mellan Stockholm och Örnsköldsvik, och sedan tog mig den nya Botniabanan ända fram till fadershuset, för första gången utan förnedrande mellanstopp i anti-metropolen Vännäs. En natt utan sömn gör mig lite stingslig och sur, och nästa natt tillbringades med lillebror, som vaktade båtar i en småbåtshamn. Vi lekte Lord of the Flies kring en eld, och när Vargtimmen var över för länge sedan fanns inget annat att göra än att skriva med glödande kol "I´m on Fire" på en sten. Två nätter utan sömn, för en björn som i vanliga fall gillar sitt ide, gör mig stingsligare och surare. På dagarna har jag annat för mig än att sova ikapp. Jag spelar fotboll, till exempel, och lyssnar på den saknade norrländska som resten av året förvägras mig.