The Imperfectionists, Tom Rachman

Det är lika vanskligt att utifrån en lyckad förstlingsroman ställa en prognos på det kommande författarskapet, som det är att spå morgondagens väder. Det som ser ut som början på en lysande karriär kan lika gärna vara en lyckosam blindträff, och vice versa. Därför är det lite svårt att säga vad som kommer att hända i framtiden med Tom Rachman, efter hans hyllade debut The Imperfectionists, så jag nöjer mig med att konstatera att han har skrivit en löftesrik bok.

(Jag sitter på tåget och läser en av de elva separata berättelserna i boken, och det handlar om en redaktör som har sparkat en medarbetare, och de råkar hamna på samma plan, vilket utlöser en situation som går från det pinsamma till det pinsammare. Jag får ett sms från min redaktör, det står: ”har mejlat dig”. Det låter olycksbådande, eller så är det bara Rachman som har lyckats skapa en situation som det är lätt att leva sig in i¹.)

En engelskspråkig tidning startas i Rom på 50-talet, och när vi är framme i nutid är den illa skött, saknar webbsida, och ägarnas tålamod håller på att tryta. Vi följer elva karaktärer som på något sätt är inblandade i tidningens öde, och tekniken kan erina om Raymond Carvers sätt att låta figurerna vara med i varandras historier – för nog påminner romanen mer om en novellsamling.

Det mest lyckade är hur konsekvent Rachman ger de olika kapitlen en likartad stämning av förfall, av förestående katastrof. Alla är på upploppet här, på väg att kasta in handduken, och använder olika strategier för att hantera dödläget (en psykolog skulle nog kunna ställa elva olika diagnoser på dem). De tampas med ambitioner, med bristen på dem, och de skildras varmt och cyniskt på samma gång, och det handlar väl om den där igenkänningsfaktorn, att deras tillkortakommanden påminner om våra egna (eller mina, jag vet inget om dina, du perfekta varelse som läser det här).

Här finns också små pikar mot tidningsvärlden, levererade med charm, som i ett av de roligare kapitlen, om korrekturläsaren, som hunsar skribenten (och hunsas hemma av hustrun): ”opening that morning´s paper as if it contained a murder weapon. What it does contain is worse: a mistake.” Nu klagar alla tidningar – för att inte tala om läsarna – på avskaffandet av korrekturläsarna, men rimligen borde det vara en billigare och snabbare syssla nu, tack vare internet.

Parallellt får vi följa tidningens historia, men det tillför inte så värst mycket. Alla i romanen försöker vara luttrade och blasé, men vi förstår snart att de är neurotiska och osäkra, rädda, ensamma. Rachman är en driven skribent, och fångar flyhänt in de olika karaktärernas personlighet, och lyckas balansera porträtten så att de blir både karikatyrer och trovärdiga människor, i en slags aggressiv ömhetsteknik.

Att journalister skriver romaner är vanligt förekommande, och utfallet är sällan positivt. Och jag ska inte förneka att Rachman faller i en del fällor, såsom att han tenderar att ta i lite för mycket när han ska driva in sina poänger, låter kapitlen sluta lite väl övertydligt, likaså att mötet mellan en stackars yngre förmåga med en äldre parasit förvisso innehåller komiska upplevelser, men han går för långt in i överdrifterna. Jag vet inte om det är en brist eller förmåga, men Rachman är också bra på att se till att varje minsta korn av sanning duger till att bygga berg av historier, mer eller mindre sannolika.

Om alltså The Imperfectionists kommer att följas av ett band lika roande romaner tänker jag inte ha någon åsikt om: det som kan konstateras är väl att Tom Rachman redan här visar gott handlag i komponerandet av sin berättelse, att det ligger åtskilligt hårt arbete bakom den (jag erinrar mig Hans Koppels bok häromåret om tidningsbranschen, Medicinen, skriven på en kafferast vid en jämförelse).

1Nej, jag fick inte sparken, visade det sig när jag senare öppnade e-posten. Tvärtom.