I dag lyssnade jag på Freddie Wadlings sommarprogram, där han på sitt vanliga sätt fnittrade sig genom sitt halvsvamliga (icke-existerande) manus, och bjöd på några sparsmakade musikanekdoter. Han spelade också bra musik (Captain Beefheart, förstås, men också Rupert Hine, Chet Baker, SG och BB:s version av "Bonnie and Clyde"). Nu har jag bara hört Torgny Lindgrens program tidigare i år - jag brukar spara dem i musikmaskinen till den obligatoriska sömnlösa färjenatten i augusti - men även om Wadling var ganska rolig, kunde han gott ha varit lite mer detaljerad i sina historier. Nu kändes det som att producenten kikade in för att han tyckte att programmet gick på tomgång, och mer eller mindre tvingade Wadling att sjunga en sång vid studioflygeln: det gick förstås bra, men risken är att han reduceras till en coversångare (även om jag aldrig kommer att glömma en ljuvlig version av Billie Holidays "Yesterdays", som han sjöng på Krogen (Krogen) i Umeå en gång på 90-talet). Freddie Wadling är lika unik som sångare som han är som människa - försynt, ödmjuk, mild. Och det här är en av Blue for Twos bästa stunder, "Stay Casey", från den gamla tiden.
I enjoy what you guys are usually up too. This sort of clever work and coverage!
SvaraRaderaKeep up the great works guys I've incorporated you guys to blogroll.
Review my page ... The Tao Of Badass