Sidor

14 juli 2011

Det är allt, Marguerite Duras

”Det är inte längre olycka du lever av, det är förtvivlan.”

De brukar kalla Marguerite Duras för självupptagen, en narcissist. Ja? Vad annat skulle hon då vara? Olof Lagercrantz skriver i Konsten att läsa och skriva om forna tiders giftskåp, där biblioteken låste in de subversiva författarna för att de skulle undkomma att hamna i de ungas händer – Lagercrantz menar att det inte är en metafor, utan att litteratur kan bli ett gift, som bör intas i varsamma doser.

Jag vet ingen lika beroendeframkallande gift som Duras. Varje sommar återkommer jag till några av hennes böcker, och läser dem på nytt som om de var nya för mig. Ett par dagar innan hon dog i mars 1996 avslutade hon den konstiga dialog med Yann Andréa Steiner, den lilla bok som blev Det är allt, en av klenoderna bland Duras-böckerna, utgiven i Kennet Klemets översättning på ellerströms 2000.

Hon förhåller sig till döden. Hur ska vi förhålla oss till döden? Ska vi rasa mot dess oschangtila uppvaktning, eller acceptera – eller vara bitter eller arg eller ledsen eller försonande, eller ska vi köpslå, eller ska vi vara och göra allt detta? Att förhålla sig till andras död är enkelt, men den egna är knepigare. Hur dör vi? Hur många gånger?

Duras vet att hon aldrig har skrivit färdigt: hennes bok blir en kampskrift mot utplåningen, mot det som manar mot försvinnandet. Hon vet att andra(s) böcker tar vid, och det är outhärdligt, då de inte är hennes egna, bara fortsättningar, ringar på vattnet, hon vill inte vara stenen som sjunker. Hon ser bara sig själv, och sina läsare – de unga, som hon manar fram som i ett trots mot all censur och alla försök att reglera, då vi kan se hennes sardoniska leende när hon kallar sina läsare för just ”Unga läsare. Små elever”. Boken pendlar mellan styrkan och kraftlösheten, dödens långsamma närmande– så långsam att hon hinner bli uttråkad, att dö är som att vänta på bussen, dödstråkigt. Varför tala, när allt är förgängligt ändå?

Döden är ändå bara ett försvinnande. Vad kommer efteråt? Slutet – eller något ännu mer outhärdligt. Alla författare fasar för slutet, och för dem blir döden något ännu värre. Kanske för att de finns kvar, att böckerna lever, som det heter, lever sitt eget liv, fortsätter röra på sig bland läsarna. Men ändå – ingen som lyssnar, ingen som lyssnar på riktigt, det outhärdligaste av allt.

Varför tala? Att bemöda sig, när ingen ändå förstår. Vem förstår? Och – förstår vad? Och är det svårt att dö? Att leva är svårare. Människan är sitt språk, där finns identiteten, i rytmen, i andningarna. Språket: ett fingeravtryck.

Det är allt är en berättelse, ett försök att blidka döden, som Duras menar inte kan nå henne.

Det är (som) döden: varför skulle vi finnas kvar – och var? Det finns ingen plats för oss där, när vi knappt är synliga här. Duras är alltid något annat – hon är någon annanstans. Så jag läser här, och kommer nära, inbillar jag mig, men det är alltid något – att inbilla sig. Nära för stunden. Tills nästa gång, och nästa och nästnästa, alla dessa stunder med Duras. Det är – slut? Nä, det är - - -

6 kommentarer:

  1. Där döden är är inte jag, där jag är är inte döden.
    Minns inte vem som skrev, någon av "de gamla grekerna".

    Eller
    Att stänga ett kylskåp, hur många gånger du än försöker hålla blicken kvar när lampan slocknar går det dig förbi.. eller när du somnar. Du somnar på kvällen 18 juli och vaknar imorgon, eller 23 juli. Hur du än försöker är det exakta ögonblicket mellan vakenhet och sömn omöjligt att nå, med tanken.
    Ungefär.. skriver av Bryan Magee, minns inte ordagrant.

    Eller som det står i bibeln, efter umbäranden: inte lycka men vila. Fast det hör inte riktigt hit.

    SvaraRadera
  2. Det ska vara tvärtom
    Där jag är är inte döden, där döden är är inte jag.

    SvaraRadera
  3. Jo, Lovisa, "inte lycka men vila", det hör hit.
    Någon stoiker, Seneca, troligen. Jag känner igen det: är det inte Duras som citerar det?
    Att vakna, det är som att födas: ingen vet hur, eller varför det händer.

    SvaraRadera
  4. Jag kollade upp, det var Epikuros (jag förstod att jag är epikuré)

    Ungefär (det var tvärtom..)
    Där döden är är inte vi, där vi är, är inte döden.

    Att somna är att förlora kontrollen, som att flyga. Jag läser Ingrid Betancourt, om hennes 6 år av fångenskap hos FARC i Amazonas djungler (..apropå kontroll umbäranden liv död)

    Om välbehag (ur epikurism, wikipedia):
    Epikurismen anser att de välbehag som naturen erbjuder, är de som är bra att skaffa, lätta att skaffa. Vidare anser epikurismen att de välbehag som är svåra att skaffa, är ej heller nödvändiga att skaffa.

    Om döden (ur epikurism, wikipedia):
    Epikurismen ser döden som en förintelse av ens kropp och själ.[56] Om döden är en förintelse, säger Epikuros, då är den "ingenting för oss". Hans argument kan listas enligt följande:[57]

    Döden är ingenting för oss
    eftersom - Döden är upplösandet av själen
    och - Vad som är upplöst förnimmer inte.
    alltså - (genom 2 och 3) Döden är lika med frånvaron av förnimmelser
    Det som vi inte förnimmer är ingenting för oss.
    och (genom 4 och 5) - Döden är ingenting för oss
    Ett annat epikurianskt argument finns i Om tingens natur (Lucretius),[58] argumentet refereras till ibland som "lucreanskt",[58] men det har även tillskrivits Epikuros.[58] Argumentet lyder enligt följande:[59]

    ” Se dig om mot den evighet som innan vi föddes, ilade bort - den betyder ej det ringaste för oss. Det är en trogen spegel av kommande tid som naturen vill hålla upp för oss, av en framtid då vi är borta. Inte är väl den bilden så hemsk och fasansfullt dyster? „
    — Lucretius, Om tingens natur

    SvaraRadera
  5. Nä, jag är ingen epikuré ...

    SvaraRadera
  6. Hm jag är nog "New Age"..
    epikuré + + -
    = egen definition

    Jag tror att du är en! Ibland.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.