Bernur knows best

Andres Lokko skriver i Aftonbladet ännu en text om det sorgliga i rockmusikens fixering vid nostalgi, något han själv motverkar på bästa sätt med att varje vecka upptäcka ett nytt band som revolutionerar rockmusiken - just den veckan (eller vad hände med Khonnor?). Har jag ett ord åt Lokko? Nä, men Robert Louis Stevenson har det, ur essän "Letter to a Young Gentleman ...": "To know what you like is the beginning of wisdom and of old age. Youth is wholly experimental." I mina ögon fortsätter Lokko att experimentera, fortsätter att vara ung, i sin iver att hela tiden jaga efter det som är nytt. Tack och lov är jag själv mycket mer ihärdig, även om jag förvånar mig själv med att gilla något helt nytt - och hade någon sagt att jag sommaren 2011 skulle lyssna på rockabilly hade jag - eh, inte lyssnat, men nu gör Dirty Beaches skräckfilmsrockabilly, eller något, på skivan "Badlands", och det är upplagt för klichéer, med en sådan seriemördartitel, och låtar som verkar vara skrivna för att framföras av Julee Cruise i David Lynch-filmer. Artisten bakom namnet, Alex Zhang Hungtai, är lika besatt av Johnny Cash och Elvis som Nick Cave (liksom Cave har han gjort en version av Cashs "The Singer"), men allra mest gillar jag hur melodierna balanserar mellan det vackra och det otäcka, allra mest påtagligt i de något långsammare låtarna, "True Blue", som alltså inte är en Madonna-cover, och "Lord Knows Best".