Boken om mig själv, Kajsa Grytt

(Radioprogrammet börjar efter ungefär 8:30.)

Jag tror alla svenska artister som någon gång fått beröm för sina personliga texter fått erbjudande om att skriva romaner, utan att det har blivit något i slutändan: Eva Dahlgren, Mauro Scocco, Håkan Hellström (fast knappast av något förlag som läst den taffliga novell han bidrog med i antologin Färdlektyr). Kajsa Grytt också – hon gav ut en diktsamling på 80-talet, och skrev under 90-talet några pjäser, och har nu äntligen gett ut en självbiografi, med stort fokus på det 80-tal där hon firade stora triumfer först i Tant Strul och sedan i duon Kajsa och Malena.

Men titeln är andefattig: Boken om mig själv, så där som tänkta självbiografier brukade heta när man gick i mellanstadiet. Nästa vecka fyller Kajsa Grytt femtio år, efter en karriär som knappast har varit spikrak. Det så kallade rampljuset har inte velat behålla henne under några längre perioder. Till boken hör en fyra timmar lång spotifylista, som visar att Tant Strul har åldrats med betydligt mer värdighet än majoriteten av svensk rockmusik från 80-talet.

Det är en spretigt skriven bok, där Grytt rör sig rastlöst och okronologiskt fram och tillbaka mellan barndomsminnen, vådliga tonår med droger och farliga gäng, till artistkarriären, och inskjutna rapporter från skrivandet av boken i fråga. Hon skriver också om tillfälliga jobb på behandlingshem, om gnabb med tonårssonen. Uppväxten handlar mycket om att snatta, supa och hångla. När hon skriver om sex gör hon det fint, och även när hon lämnar ut namngivna halvkändisar gör hon det utan att såra, eller i avsikt att såra.

Att artister och konstnärer tillhör samhällets expertis i trasighet är ingen hemlighet. Grytt är lite bitter (fortfarande?) över hur manliga artister dyrkas av manliga rockjournalister: de görs till gudar. Men är inte det ett strukturellt problem i alla kultursammanhang: män som mer eller mindre i smyg tillåter sig att förälska sig i manliga idoler. Hon använder det sköra, låter trasigheten spilla över i att vara oförrättad och förbannad kanaliseras i musiken, laddar den och gör den lagom (tr)ilsk. Efter en spelning frågar en journalist varför hon är så arg: ”Jag blir förvånad över frågan. Varför skulle jag inte vara arg? Är man inte det?”

Publiken har aldrig varit lojal mot Grytt: hon säger det själv, och jag är benägen att hålla med henne. Det är nog lite elakt att kalla henne en no hit wonder – i en rättvis värld hade låtar som ”Dunkar varmt” och ”Om du kunde se mej” varit obligatoriska skatter i den svenska sångboken. Men hon har alltid vägrat kompromissa – ett drag som framträder tydligt i den här skildringen, och denna hennes stora tillgång har kanske också gett henne en del besvär, ur kommersiell synpunkt.

Det är många bekanta namn som sveper förbi, när vi följer Tant Struls första kaxiga steg mot sin kortvariga framgång. Man påminns att det stundtals gjordes fantastisk musik under det tidiga 80-talet, men mest att det fanns en slags troskyldig optimism hos artisterna, långt ifrån den cynism som senare lade sig som ett fult täcke över hela musikscenen. Grytt lever sig in i den passerade tiden, visar vad som var drivkraften: att motarbeta den inställsamma och populära musiken, att vägra vara en del av den. Dråpliga historier är det gott om, som när hon tack vare en sketch med Jonas Inde, med Andres Lokko och Henrik Schyffert i publiken, är på vippen att bli medlem i Killinggänget, som då var i sin linda.

Grytt är skicklig på att beskriva människor med bara några streck: Plura, som är hennes man under några år, är ”inte snygg, men söt”, en beskrivning som säger allt. Det är ändå en spretig historia: en redaktör hade hjälpt henne att strukturera, men då hade vi fått en annan historia, än denna ofiltrerade, raka berättelse. Jag trivs gott med det lite ryckiga, hur hon byter spår som det passar henne. Hon har huvudet i behåll, bland annat tack vare en barndomsrädsla för heroin och LSD: hennes detaljminne är intakt.

En annan bra sak med boken är hennes förmåga att se de andra, att boken blir ett bevis på hennes generositet, där andras insatser ställs sida vid sida med hennes egna, där samarbetet lyfts fram, att hon egentligen inte är någon soloartist.

En av de viktiga sakerna hon förmedlar handlar om skam: en efterhängsen demon, om behovet att ta ned sig själv på jorden. Det är ett självförakt, som hon hela tiden måste mata, och hålla i styr. Så framträder bilden av en människa som är lika stark som hon är svag, någon som funnit sig i att gå på tunn is genom livet.

(Bilder: Knotan.)