Rise and reverberate

[Jag återpublicerar, i brist på annat, mina första steg, som var mer trevande än trevliga. Den här bloggsidan håller på att plocka bort inlägg; det här försvann nyligen.]

2

K. - En del dörrar är så symboliska att de är mer symbol än dörr.
k. - Det där säger du bara för att just den där dörren råkar vara låst.
När jag var 5 år läste jag Kattresan, och njöt både av den stabiliserande texten och Ivar Arosenius nonchalant vackra teckningar (som jag aldrig varken då eller nu skulle drömma om att kalla "naivistiska"). Katten sprack, och genom springan vällde alfabetet in - jag var redo.

Vaknar från en klaustrofobisk mardröm, lungorna arbetar inte på full kapacitet (Hypokondrikern viskar: - Det är astma), ett tryck över bröstet, som om någon legat ovanpå mig. Men det är bara reproduktionen av Füselis "Maran" som har ramlat ned från väggen, och hamnat på mitt bröst.

Allt är replik; allt är självförsvar. Ibland känns det som att hela tillvaron finns till enbart som en förevändning för att du ska få snyfta lite.

Hedningen och prästen i ett samtal, modererat av ihopbrytaren.

Dialog: du frågar, du svarar. Jag frågar, jag svarar.

O, himmelska trötthet -

Spåren av det hymniska i språket: hur kroppen tänjs ut - du blir ett hav, din säng en kust, dina tårar lägger du ut som små stenar att plaska på när du går i land - men du vaknar inte upp från den här drömmen.

Håll käften, det är så mörkt.

Ju mer det pratas, desto mer pratas det. Och tystnaden föder också sina egna tystnader.

Rochesters förtrollade vampyr Bertha: så förgiftat färgrikt blodfullt vacker, och alltid i alla sammanhang hellre en galning på vinden än en i källaren.

Bara för att jag minns sjuåringen som hade magsjuka och kräktes i sängen behöver det inte betyda att jag tycker att det finns en analogi mellan minnen och uppkastningar: att produktionen av minnen kan liknas vid spyor. (Inte heller att minnen ofta är otuggade, och att endast vissa partier kan identifieras och spåras till ett autentiskt ursprung.)

Komplimanger: ju grövre och oriktigare, desto bättre. (Vad som helst förutom sanningen!)

Om den sublima kaxigheten - fräckheten, engelskans 'effrontery' - mixas med ödmjukhet: då laddas självkänslan.