Sidor

15 maj 2011

Den eviga återkomsten

[Jag roar mig med att läsa IB-uppsatser från den runda jordens fyra inbillade hörn, exotiska platser som Kuala Lumpur och hålor i svenska obygden. Därför, bland annat, dessa oldies but goodies, som det heter; mina första aforitscher från maj 2006.]

4


K. – Kommer du ihåg vad han sa, den där vampyren vi mötte för några år sedan, när han drack läsk, blodapelsin-smak?

k. – Ja, med sin transylvaniska brytning: ”I drink anything that moves.”

K. – Har du förresten hört att James Bond har kommit ut ur garderoben?



Förr i tiden fanns det något som hette ”nervöst sammanbrott”, som en förklaring till exempelvis våldsverkare. Men nu heter det alltid något annat. Det där begreppet har försvunnit. Nu finns orsaken alltid utanför individen; det finns alltid någon att skylla på.


Varför skulle du känna på det här ordet utan temperatur –


Väckarklocka Vaggvisa

som som

söver väcker


- We all know what a tag question is, don´t we?
- Yes.
- Well, Beckett is quite a funny author, is he?


Vem bryr mig om sig?


Ett längre avstånd mellan ’sanning’ och ’lögn’ än mellan ’rättvisa’ och ’orättvisa’.

(Rättvisan är orättvis.

Ja.

Inget att lita på.

Nej.)


Tankar måste sorteras i fragment: fraktioner / aforitscher, eller aforietzscher. De blir nödvändigtvis tolkningar / bearbetningar av ett råstoff. Fragment: utan samband, liksom tankarna, ofullständiga –

Vidare hela tiden, utan att bli färdiga, inga förklaringar –

Meningarna rör sig mot den gräsliga fruktade punkten: det finns ett inre motstånd mot att tänka tanken klart, löpa linan ut / gå planken ud, som det heter på danska. Meningen får inte bli färdig, det blir aposeos.

Inget samband mellan olika tankar: som reklaminslag – lingonsylt sekunden före trafiksäkerhetsverkets apell mot rattfyllans följder. Allt sjunker i ett träsk av något svart … ja, mina egna … tankar …


En fråga: hur kan det komma sig att politiker samtidigt kan vara skickliga lögnare och usla skådespelare?


Walter Benjamins åsikt att pratet beseglar språkets undergång i dumhet. (Jag läste, andra gången, hans sista ord som ’stumhet’. Så djävla dumt.)


I tidningen idag liknades en persons minne vid ett läskpapper. Själv föreställer jag mig det som ett stort flugpapper som hänger ned från taket i ett ödsligt loft och fångar dumskallade intet ont anande flygfän, eller en gisten båt som försöker hålla sig flytande i en stor sörjig pöl, eller … ja, vad det tredje var, det har jag glömt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.