Dagens eko

[Så här såg det ut i maj 2011. Vad hände? Varför hände det?]

5

K. – Dricker du?

k. – Hellre än bra.

Kärleken som är helt och hållet taktil –

En sak vet jag. Men vad det är, det vet jag inte –

Poesi: med all önskvärd otydlighet.

Jag måste nu nöja mig med att vara onöjd.

Proust, Den återfunna tiden, juni 1997:

* Fantasi – Skönhet - Frånvaro

* Minne – Tid - Vana

* Verklighet – Dröm – Glömska

Släkten är värst. Men vilka är bäst?

När jag tänker på att … Ja, när annars?

Människan uppfann dödsstraffet. Ännu ett missförstånd: det behövde inte uppfinnas.

Vad jag söker i litteraturen: förolämpning, en ingrediens som vrider sig mot förvrängning, och får texten att luta och kantra. Vad jag får: lismande smicker som smeker läsningen till rofylld sömn utan vederkvickande mardrömmar. Kanske är det lika bra så –

Fragmentet är trasigt av en anledning. Det ska inte lagas, bara vara där. Museer som restaurerar konstverk i syfte att förbättra åstadkommer bara förändring, som leder till försämring. Det borde rubriceras som skadegörelse. Det som har gått sönder får inte fixas till.

Facit till den genomskinliga drömmen:

Människan hamnade i en existentiell knipa, en universell tomhet. Så uppfann hon – fotboll, som svaret på en icke-formulerad fråga, där Gud är ett f.d. svar. (Nä, jag tycker inte att Alexander Östlund ska vara med i VM-truppen.)

Nyanserna: du ska lära dig skillnaden mellan att vara fångad och att vara instängd.

En människa upplever nog aldrig en högre nivå av sällhet än när hon som fyraåring alltid blir bemött med förståelse, och alla yttranden uppfattas som kloka, roliga och charmerande – publikens obrutna uppmärksamhet. (I det här sammanhanget tänker jag på vissa författare, som inte tål kritik. De är fastkedjade vid sin egen fyraåring.)

Det enda som kan rädda den här världen är asketism. Asketism – i överflöd.