Ögonblicksapparaten / The Moment Machine, Julie LaMendola

Människan är en kreativ varelse, som strävar efter att kommunicera och försöka nå fram till andra människor, inte nödvändigtvis i syfte att bli förstådd. Jag vet inte hur många gånger jag har läst raljerande texter över bloggosfärens självhävdelsebehov, hånfulla skratt över de arma skribenternas försök att få till sammanhängande meningar. Men dessa texter är skrivna av skribenter som har tillträde till tidningarna, som lider av exakt samma grundläggande behov: lyssna på det här.

Förlaget Smockadoll ger ut en serie under etiketten ”äggröra”, där de samlar outgivna manus, och låter kreativa knasbollar komma till tals i skrift. I somras läste jag en underbar diktsamling av Alice P. Ougler, och nu har jag läst en samling texter av Julie LaMendola, också den i tvåspråkig utgåva: Ögonblicksapparaten / The Moment Machine. Dikter, texter, koncept, hugskott och teckningar, redigerade och översatta ur två arbetsböcker. Det är Kristian Carlsson som har redigerat och översatt. Med boken följer en cd med urval ur LaMendolas tidigare band The Nothing´s Too Wonderful Past of CHING CHING (aka Ching Chong Song), samt soloskivan ”Snoozy”.

Knasbollar, ja, vilket väl inte ska tas alltför bokstavligt eller pejorativt. LaMendola blandar lite småjobbiga teckningar med ganska åskådliga exempel på en aldrig slumrande kreativitet, som alltså också kanaliseras i texter och i ljud, på skivan, där bandets mer spralliga uttryck samsas med soloskivans mer nedtonade låtar, där melodierna rör sig fritt mellan varandra, sammanhållna av hennes veka röst.

Texterna i boken är charmoffensivt skrivna. Hon leker sig in i ett dadaistiskt sätt att skriva, med ramsor, infall, som ibland hittar fram till något korn av speciell slags sanning, ungefär som i ett guldvaskande, där långt ifrån allt är makalöst bra. Det är skrivet i trots mot berättandet, utan någon form av censur eller styrsel, ungefär som skrivlärare brukar rekommendera (tror jag? - de borde!) elever som kört fast i sitt skrivande: skriv det dåliga då, tänk inte på grammatiken och reglerna eller hur en litterär text ska se ut – ett skrivande mot perfektionen, där det viktiga inte blir att visa sig duktig. Då kan resultatet bli så här: spretigt, konstigt, och ibland alltså ganska bra. Ibland mer roligt än bra, ska tilläggas.

Men det hindrar inte att det kan finnas en och annan bild som i brist på annat kan kallas poetisk, som när hon skildrar snö: ”när vi slank igenom molnen för att landa, vidden av vithet. Nästan ren vithet och vi omgavs av vitt brus som i en dålig tevemottagning.” (Språket lyfter mer i översättning, tack vare en fin allitteration - ”vidden av vithet”.)

Texterna blandar det oförutsägbara med det halvknäppt egensinniga, i en form-medveten hyllning till fragmentet som form, där det stumma ibland tar överhanden, med konstiga omvägar till sanningen, den allra mest lutande av sanningar.

Så, om jag verkligen kunde rekommendera Ouglers knepiga dikter, är nog det här en bok som jag inte förbehållslöst gillar. Den är spatiöst formgiven, och texterna kommunicerar behagligt med läsaren, även när han rycker på axlarna eller kliar sig i huvudet av oförståelse.

(Bilder från Smockadoll.)