Sidor

5 apr. 2011

Krigiska ord, Olle Bergman

Språk och ord, det är ett himmelskt äktenskap. Vi kan tvista om det mesta, men nog får vi vara överens om det? Jag blir ibland irriterad på mig själv, tycker att jag borde uppvakta mitt språkintresse bättre, bli bättre på att grotta ned mig i språkhistoriska forskningar, i språksociologin, som jag dyrkade när jag läste nordiska språk, eller något annat fält, men jag envisas med fiktionerna, eller om det är de som envisas med mig.

Jaja, nu har jag i alla fall som en liten, för att inte säga minimal eftergift läst Olle Bergmans lilla skrift Krigiska ord, som ingår i en serie om historiska ord, utgivna av Historiska media.

Det är knappast en bok som tjänar på att bli läst från pärm till pärm: snarare borde den fungera som ett uppslagsverk. Men det är mer ett tunt häfte, med några korta pregnanta förklaringar, redovisade på ett torrt men på typiskt akademiskt vis också lite lustigt vis.

Många ord är förknippade med krig, får vi veta. För många? Även om Sverige med en kombination av list och feghet lyckats hålla sig neutrala i alla konflikter har vårt språk invaderats av allehanda begrepp som har militäriskt ursprung – vi har annekterats av de konfliktbenägna orden. Somligt kan förvåna här, men givetvis är de flesta bekanta och väntade uttryck, som om krigsorden har kamouflerat sig skickligt för att lägga beslag också på så fridfulla ord som 'kåldolmar': fast ibland blir det mer än lovligt långsökt, utifrån principen att det alltid någonstans har varit krig …

För att ta ett exempel: 'deadline', ett ord som använts dagligen på min skola (enligt påbud från f.d. coordinator), har sitt ursprung i det amerikanska inbördeskriget. Det har fått en mer metaforisk innebörd i vår tid. Det är också ett lockande ord: att yttra det är att smaka på döden, att trotsa den kan vara ännu farligare. Ett annat: den förste som talade om 'det kalla kriget' (1900-talets bästa metafor) var författaren George Orwell, redan 1945.

Stundtals kan jag tycka att det akademiska tilltalet blir lite väl knastertorrt, att Bergman till sina förklarande texter hade tjänat på att influerats mer av Alf Henrikssons sublimt underhållande Hexikon-bok. Förvisso är det en aning lärorikt att låta sin läsning marschera fram genom hans ordhistoria, och jag tycker nog generellt att språkvetenskap är underskattad nöjesläsning: det här borde tilltala de många. Alltid lär man sig något – som att de första pappenheimarna slogs på den egna sidan, i Schillers drama, och att du bör tänka på det nästa gång du säger att ”du känner dina pappenheimare”, att du inte bör syfta på några motståndare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.