Den unge Werthers lidanden, Johann Wolfgang von Goethe

I fjol fattade också Norstedts värdet av klassiker, och började lansera sin egen serie, parallellt med Bonniers dito. Norstedts är lite mer generösa med klassikerbegreppet, och av sex hittills utgivna titlar finns namn som Atwood, Auster och Jong, vilket verkar vara något förhastat, då troligen ingendera av deras verk kommer att överleva sin författares död.

Nu har jag läst Johann Wolfgang von Goethes Den unge Werthers lidanden, i denna serie. Nu ska erkännas att Norstedts böcker är snygga, långt snyggare än den Tiden-utgåva av romanen som jag länge ägt – det är dock samma gamla fina Ralf Parland-översättning som har använts. Martina Lowden har skrivit ett förord, där hon liknar Werther-efterföljarna med emos: men deppiga människor är roliga att umgås med (”Happy people never fantasize”, som poeten Henrik Berggren skaldade). Lowden spekulerar även i huruvida Goethes roman kommer att överleva i framtiden: ja, den har klarat sig i nästan två hundra år efter sin författares död, så att kalla den för klassiker ter sig närmast som en underdrift i jämförelse med de tidigare nämnda namnen.

För några år sedan kunde man prenumerera på e-brev från just Werther, vilket gav en kuslig effekt först i det sjunde brevet, när Werther namnger sin adressat för första gången: i e-brevet blev det då ”das alles, Björn, macht mich stumm” - onekligen förstummades även jag av det tilltalet, men det stämmer väl överens med Goethes uttryckliga intentioner och läsinstruktion, att Werther ska bli en vän, att boken besjälas.

Goethe själv skrev sin roman för att driva ut självmordsdemonen ur sin olyckligt förälskade kropp: helt enkelt skriva bort sin S-risk. Det är ett förtalat verk, som alltid ansetts lite skämmigt att gilla – men jag struntar i den risken, fortsätter min omläsning av romanen, trivs i dess sällskap.

Den inleds med tre meningar som samtliga följs av utropstecken: en sådan makalös uppvisning i Sturm und Drang, ändå! Det är lika effektfullt som Beethovens tordönliknande inledning till sin femte symfoni. Sedan kan Goethe liksom inte undgå att blixtra till med intelligenta kommentarer, redan på första sidan: ”det skulle finnas mycket mindre lidande i världen om inte människorna – Gud vet varför de är så skapta – så ivrigt bemödade sig att med fantasins hjälp återkalla minnet av gångna olyckor i stället för att liknöjt bära nuet.”

Tyvärr är många av hans kvickheter bortslösade på Lotte, som mest agerar våp: vacker, snäll, ja, men aldrig kan hon mäta sig med Werthers intelligens (jag vet, det är Goethes fel …) I en berömd scen lägger hon sin hand i hans – något som är både framfusigt och obetänksamt – och yttrar det lösenord som öppnar Werhters lättrörda hjärta: ”Klopstock!” Utropet binder honom ohjälpligt vid henne. (En modern utgåva av Den unge Werthers lidanden klarar sig förstås inte utan fotnoten som förklarar vem Klopstock var – en av dessa författare vars tempus ohjälpligt tillhör preteritum, samtidigt som hans namn välsignas av denna magiska replik från Lotte, varje gång någon läser Goethes roman.)

Samtidigt som Werther är finstämd och öm, har han några mindre trevliga drag – en viss högfärdighet. Han är också något av en åsiktsfundamentalist, som hela tiden beklagar sig över omgivningens oförståelse. Han är tjatig och inbilsk om vartannat – men det är också det som gör honom mänsklig, att Goethe låter skavankerna finnas kvar i porträttet, låter honom vara impulsiv, kolerisk – en fullblodsegoist. Det är inte heller lätt att veta vad som är megalomani och vad som enbart är klarsynthet: ”Åh, det som jag vet med mitt förstånd kan vem som helst veta – men mitt hjärta tillhör mig allena”. Ju längre kärleken går in i sjukdomstillstånd, desto mer frekvent blir hans ”åh”-utrop, och likadant med tårarna, vars enda utlopp blir i förrycktheten.

På ett plan kan romanen om Werther läsas som en satir över en värld där det inte finns plats för känslor – låt vara att de är överdrivna. Goethe driver sin förlängda hyperbol till sin spets. Man kan inte läsa distanserat, för då börjar man nog hånflina åt den arme, arme stackaren och hans kärlekskranka utgjutelser. Nej, romanen förutsätter en identifikatorisk läsning, och den är livsfarlig: tänk bara på Emma Bovary – men det är likadant med henne, vi kan inte döma henne och vara lika hjärtlösa som Flaubert. Vi måste förstå, och det gör vi inte om vi läser nedlåtande och överseende.

Alltså, du läser i dialog med Werther, den lätt maskerade Goethe (det fiktiva manuskriptet gav honom den nödvändiga distansen – och närheten), bland annat tack vare den snillrika tekniken med breven, där du inte behöver det moderna påfundet med e-brevens ersättande av adressat; ärligt talat: när du läser ”Wilhelm” i texten, vilket är namnet på Werthers vän, läser du in ditt eget namn, varje gång, som om blicken kapas av förståelsen, ett (o)medvetet missförstånd. Det är också lätt för dig att föreställa dig mottagaren som dig själv, att det är du som har lyssnat och (förgäves) försökt rådgiva Werther.

När Werther väl drabbas av kärleken, den olyckliga, eftersom Lotte redan är bortlovad till tråkmånsen Albert, hamnar han i något han själv beskriver som ett overkligt tillstånd: det är lätt att dra paralleller till psykosen, ett patologiskt tillstånd. Obotligt, inser läsaren, men inte uppgivet. En varning? Huruvida romanen utlöste en självmordstrend är fortfarande omtvistat, och det kan kvitta: en och annan följde nog Werthers exempel, men de hade förstås begått självmord även om de aldrig hade läst romanen. Läste de fel? Eller hyper-rätt? Är inte den läsningen så farlig, och nästan oundviklig – det vill säga, att läsa med ena handen på Werthers axel, att den inbjuder till denna vådliga inlevelsefulla läsning.

Och hur medveten är (inte) psykosen? Han låtsas inte om att Lotte redan är förlovad – förlorad – men det kunde lika gärna vara det som är själva anledningen till att han blir så handlöst förälskad, att det blir det nödvändiga incitamentet. Här ersätts Homeros fortfarande tempererade äventyr av de betydligt vildare ”Ossians sånger”, James MacPhersons påhittade skotska folkepos, i Goethes lite väl övertydliga demonstration av det patologiska utbrottet i Werthers mentala hälsa.

Det är lite beklagligt, att den avslutande delens långa text har ett så långt ”Ossian”-citat, även om det ur psykologisk aspekt är intressant att se att språket i utgivarens efterord ingalunda är mindre belamrat med exklamationer än när den förmente Werther för pennan.

Som sagt, åtskilligt har sagts om hur dålig den här romanen är: jag är böjd att inte hålla med. Den är skriven i affekt – ja, men detsamma gäller för mången god roman, däribland den Jane Eyre som Charlotte Brontë skrev i raseri när förstlingsverket The Professor ratades av förläggarna, liksom den Sanctuary (Det allra heligaste) som William Faulkner skrev i bitterhet över de uteblivna kommersiella framgångarna med sina första romaner. Jag duperas mer än gärna av Goethes konstförfarna sätt.