The Book of Imaginary Beings, Jorge Luis Borges

Verkligheten är ibland drömsk: eller, jag skulle säga, ofta är den drömsk – ungefär i samma utsträckningar som böcker. Jag gjorde praktik på en skola i Umeå när jag läste till lärare, och en dag när jag gick för att tanka det nödvändiga kaffet hade någon ställt upp en bokvagn som bara innehöll tre olika titlar: David Brodies rapport, Gåvornas natt, samt Biblioteket i Babel. Jag betalade en spottstyver, en tia var för de tre böckerna, la pengarna i en skål, struntade i att det förmodligen var något skumt och olagligt i görningen. De här böckerna är nästan omöjliga att få tag på i antikvariaten, eftersom böcker av Jorge Luis Borges inte är något man gör sig av med: det är böcker man fortsätter att läsa, i lojalitet mot författarens generositet, författarens gåva.

En dröm? Jag har böckerna i bokhyllan, som en påminnelse att vissa drömmar lämnar spår, finns kvar. Nu har jag äntligen lyckats läsa den konstiga bok Borges lät se dagens ljus 1967, den El libro de los seres imaginarios, som på engelska heter The Book of Imaginary Beings. Det är Andrew Hurley som har översatt, och Peter Sís som har illustrerat, men bilderna lyckas sällan bli lika fantastiska som texten. Förgäves har jag sökt en svensk översättning.

På försättsbladet uppges även Margarita Guerrero som (med)författare, men det är omtvistat i vilken grad hon har medverkat: vissa engelska utgåvor har utelämnat henne, eller ersatt henne med översättarens namn. Jag tänker inte riskera någons vrede, och att söka efter Guerrero på internet har visat sig mer eller mindre fruktlöst.

Borges bok är till sitt upplägg lika roande som Alf Henrikssons Hexikon, hans bok om mytologiska och uppdiktade figurer: det är fantasin varelser, de finns inte, åtminstone inte i den oskrivna världen. Även om den inte är komplett ger den lätt intryck av något sådant: den innehåller 116 monstruösa varelser, och det är tillräckligt.

Borges själv levde för fantasin. I förordet stipulerar han att din läsning ska vara som att doppa sig i boken lite då och då, och jag har försökt att följa det rådet, försökt att inte sträckläsa.

Borges kärlek till fantasin var också besvarad: den var ömsesidig. Han välsignades med fantasi, och därför blir det äventyrligt att läsa de små texterna om sällsamma varelser, monster och kryptiska ting som inte har befolkat vår jord – vad vi vet.

Men det är också svårt att läsa Borges i små doser: delarna blir så futtiga, och om du till exempel nöjer dig med en novell, tycker du nog att det inte var så märkvärdigt. Det är ingen överdrift att hävda att Borges är en av 1900-talets mest inflytelserika författare, Svenska Akademiens största försummelse när det gällde Nobelpriset. Han är en extremist: ungefär som Lispector, som inte heller gör sig i mindre doser – det är allt eller inget. Därför tenderar dessa författare att bli besattheter hos sina läsare, att ett beroende utvecklas. Och hos Borges kommunicerar alla hans texter inte bara med andra texter av Borges, utan med hela litteraturen.

Hans läsning är av det omfattande slaget, när han obehindrat rör sig mellan bekanta grekiska mytologiska varelser vidare förbi de kinesiska drakarna, fram till nordiska nornor. Det är en läsning som verkar ha övergett all selektivitet: allt blir lika exklusivt, lika underbart, inför Borges blick, där encyklopediska skrifter väcks till liv. Han citerar flitigt, men med tanke på att en viss procent av hans källor brukar vara apokryfiska, får man vara försiktig med tillförlitligheten.

Den här engelska utgåvan, alltså översatt av samme Andrew Hurley som gjorde ett så flitigt och gott arbete med Borges Collected Fictions, tillhör serien Penguin Classics Deluxe Edition: därför arton sidor fotnoter, och det är ambitiöst och vackert.

Av fantasins skapelser tillhör några stycken Kafkas besynnerliga fantasi. Några tilltalar Borges direkt, som de varelser som lever i spegeln, hans favoritfasa bland symboler. Men allt behandlas med samma objektivitet: här finns inget utrymme för nedlåtenhet eller ifrågasättande, utan det som är sant är det vi tror på – believing is believing, utan annan evidens än fantasin.

Att följa honom i spåren i de korta texterna är som sagt ett äventyr. På ett sätt är han den minst bokstavliga av författare, och samtidig är han hela tiden kvar på den bokstavliga nivån: det här skapar en ovisshet, ett spänningsförhållande mellan vad som sägs och vad som menas. Han tassar runt i mytologier, kollektiva och enskilda, bland demoner och troll och konstiga (o)djur, skenbart neutral, som när han apropå Swedenborgs demoner tillägger om kartläggningar av olika helveten: ”The most sordid and horrible hells are in the west.”

En distanserad kyla upplevs ibland som spelad, när Borges beskriver naturens (av)arter, mänskliga påhitt: själv är han bra på dylikt, och man kan beklaga att ingen har följt hans exempel och gjort en bok om Borges inbillade varelser – däribland hans berömda osynliga tigrar. Humorn kan illustreras med den lakoniska beskrivningen av en viss höglandsforell: ”den bygger bon i träden, flyger skapligt, och är rädd för vatten”.

Det udda med Borges fångas in i Hurleys efterord, när han nämner att Borges är trogen både pastischen och originaliteten. Det kan beklagas att inga av H.P. Lovecrafts fasansfulla varelser fick plats här, med tanke på att Borges senare skrev en kärleksfull Lovecraft-travesti, ”There Are More Things”, som kan läsas i Gåvornas natt.

Ett av Borges favoritepitet för böcker är att de är just ”drömska”: han betraktar nog läsningen som en förlängning av den nattliga drömmen, att berättelserna skrivs i dialog med drömmarna. Det är läsning som bara kan berika, bara kan göra dig mer mottaglig för allt det vidunderliga i de olika världar vi vistas i. Den här encyklopedin får nog anses ha status av sekundär betydelse i Borges verklista, men ändå kan den duga som en god introduktion till sin författare: den är skriven med läsaren i åtanke, och skyll dig själv om du inte vill veta av den.