Vagga liten vaggabond, Eva-Stina Byggmästar

Det finns poeter som du är fullständigt lojal mot, utan att hemfalla åt okritiskt smicker. Eva-Stina Byggmästar är en sådan poet, som du alltid har läst, som det inte går att ogilla, vad hon än tar sig till: för hon tar sig till, utmanar och provocerar. På sitt sätt.

Hennes senaste diktsamling är till formatet lika diminutiv som vanligt. Vagga liten vaggabond. Den har ett kitschigt ökenomslag, vilket är lite missvisande, då palmer och kameler har en ganska obetydlig plats i dikterna, som mer handlar om grönare terräng. Den är den avslutande delen i en trilogi om kärlek, och även om resemotivet dominerar är kärleken mellan två människor också ett framträdande drag i dikterna.

Resan går inte bort. Det handlar mer om resan som ett själsligt tillstånd: ”men hjärtat / ska ju vara / fullt av kappsäckar / annars är hjärtat armt!” skriver hon klarsynt. Hon anstränger sig för att göra världen roligare och sinnligare, kopplar på alla receptorer för att hantera intrycken. Hennes värld lever, sjuder. Den som tycker att poesi är något för självmordskandidater endast, som tröttnat på det svåra och dystra, kan förstås glädja sig åt rader som dessa: ”men hallå! / vi vill till solen, / det är ju det vi vill –”.

På ett sätt blir Byggmästars dikter allt mer berättande, att hon överger det där ekorrcharmiga tilltalet. Ärligt talat: har hon tröttnat på det? Här finns relativt få av de där typiskt halvknäppa ögonblicken, uppenbarelserna av fnittriga bohemer och frökenaktiga jättesköldpaddor, och så ordlekarna, som i sig kan bli rätt tröttande, med ordassociationer som korsas och får nya innebörder. Byggmästar fortsätter i någon mindre mån tänja på orden, visar hur betydelsedigra de kan vara, ger dem nya betydelser, arbetar med dess fonem och morfem, men som sagt, hon gör det med allt slappare grepp om sina verktyg.

Ljuset hos Byggmästar indikerar inga vägbeskrivningar till menlöshetens rike. Här finns vissa diskreta ifrågasättanden av reseidealet – eller resetvånget – som styr vår tillvaro. Hennes resa saknar mål, en väg utan destination. Hon har en slags hippie-estetetik, där hon lovordar lättjan, formulerar ett manifest för en slow poetry-rörelse. Hon riskerar att överdriva det idylliska till sötsliskighetens gräns.

Bokens omslag säger gult: jag säger grönt. Här är växtligheten, det organiska, i förgrunden. Byggmästar reser inte från naturen, där hon förlägger människorna, visar var vårt hem finns. Grön är väl också poesins färg: här är alla dörrar gröna, gröna som i färgen ”kör!” och inte ”stopp!” Gulgrön (gröngul) är också färgen på euforbian, den växt hon ett par gånger apostroferar i dikterna: även om namnet kan associera till euforin är den ett kärt barn med så många namn att däri ryms både kärleksört och djävulsdito, som en indikation på spännvidden i poesin.

Nä, jag är väl inte helt imponerad av den här boken. Varför är jag kvar i min lojalitet? Byggmästar skriver en sorts poesi som jag annars har svårt för. Är det samma mekanismer som styr fotbollsfansen, som fortsätter hålla på sitt Fulham, vilken division de än spelar i? I med- och motgång.