The Strokes, ”Angles”

Allt är svartvitt.

Det är lite rörande att The Strokes när de på sin första skiva på fem år verkar vilja tillfredsställa alla fans önskningar, och gör en skiva som innehåller element från alla sina tidigare inspelningar. Här finns allt! För alla! Ja, och som vanligt är halva skivan sensationellt bra, och jag kommer att fortsätta lyssna på dessa cirka fem låtar i flera år, medan den andra halvfulla delen inte är så mycket att ha vare sig nu eller senare. Jag är inte helt säker på att det är en jättebra idé att i en låt (”Two Kinds of Happiness”) göra en Cars-låt, och dessutom låta Julian Casablancas imitera Ric Ocaseks sångstil. Lite roligare är Thin Lizzy-pastischen ”Gratisfaction”, även om refrängen hör till skivans svagare. Annars låter skivan också lite väl lik Casablancas soloskiva, med en massa synthar, som bara stundtals passar in i ljudbilden (refrängen i den syntigaste låten, ”Games”, är dock oerhört vacker, med den tomma upprepningen ”Living in an empty world”). Det som är roligast är dock det vassa och spattiga gitarrspelet, allra mest i ”Under Cover of Darkness” och ”Taken For a Fool” (jag önskar att fler textrader vore lika vackra som raden ”Monday, Tuesday is my weekend”: om The Strokes hade ansträngt sig lite hårdare med att skriva lika nonchalant stiliga texter som i fornstora dagar hade jag nog gillat skivan lite mer). Så: ja, visst, för all del, jo då, halva skivan är bättre än nästan allt annat.