När Conor Oberst pausade Bright Eyes berodde det inte på att hans produktivitet sinade: trots att det bara hunnit gå ett par år har han gett ut ett par soloskivor, samt deltagit i supergrupps-konstellationen Monsters of Folk. Även om det har varit hyggliga skivor har det låtit som att han velat sätta sig lite väl bekvämt i en nedsutten soffa, medan han på sina första skivor med Bright Eyes lät som att han hela tiden stod på tårna, att han hade allt att bevisa, och att han var djävligt angelägen om att göra just det, bevisa sin talang, övertala alla belackare, övervinna allt motstånd. När han nu återupplivar Bright Eyes med skivan ”Firewall” hade jag hoppats på att han hade energi att lämna den där soffan, men det är bara ibland han lyckas låta så där angelägen som på ”Fevers and Mirrors”, eller på ”Lifted ...”, när han sjöng besjälad av både Bob Dylans och Robert Smiths ande. Nu gillar jag den nya låten ”Jejune Stars” av kanske fel anledningar, att den låter nästan lika hetsig som till exempel ”The Calender Hung Itself”. Annars låter det mesta som det gjorde på ”Digital Ash in a Digital Urn”, kanske Bright Eyes minst inspirerade och opersonliga skiva. Precis som då finns här några vackra melodier, några vassa textrader, men också förfärande mycket nonchalans och likgiltighet, en känsla av mättnad och kontroll (”How sad it is to know I'm in control”, som han sjunger i ”Triple Spiral”), när han skulle tjäna på att ta risker, släppa lös sin osäkerhet och låta neuroserna få sista ordet: enda gången det händer på riktigt är i ”Ladder Song”, om en väns självmord, där han visar att det privata är det personliga är det allmängiltiga. Andra artister må klara sig på rutin, men för Conor Oberst blir det bara ruin. Skivan släpps idag, när han fyller 31 år, och är väl mer en present åt honom själv än till fansen. 15 feb. 2011
Ru(t)in
När Conor Oberst pausade Bright Eyes berodde det inte på att hans produktivitet sinade: trots att det bara hunnit gå ett par år har han gett ut ett par soloskivor, samt deltagit i supergrupps-konstellationen Monsters of Folk. Även om det har varit hyggliga skivor har det låtit som att han velat sätta sig lite väl bekvämt i en nedsutten soffa, medan han på sina första skivor med Bright Eyes lät som att han hela tiden stod på tårna, att han hade allt att bevisa, och att han var djävligt angelägen om att göra just det, bevisa sin talang, övertala alla belackare, övervinna allt motstånd. När han nu återupplivar Bright Eyes med skivan ”Firewall” hade jag hoppats på att han hade energi att lämna den där soffan, men det är bara ibland han lyckas låta så där angelägen som på ”Fevers and Mirrors”, eller på ”Lifted ...”, när han sjöng besjälad av både Bob Dylans och Robert Smiths ande. Nu gillar jag den nya låten ”Jejune Stars” av kanske fel anledningar, att den låter nästan lika hetsig som till exempel ”The Calender Hung Itself”. Annars låter det mesta som det gjorde på ”Digital Ash in a Digital Urn”, kanske Bright Eyes minst inspirerade och opersonliga skiva. Precis som då finns här några vackra melodier, några vassa textrader, men också förfärande mycket nonchalans och likgiltighet, en känsla av mättnad och kontroll (”How sad it is to know I'm in control”, som han sjunger i ”Triple Spiral”), när han skulle tjäna på att ta risker, släppa lös sin osäkerhet och låta neuroserna få sista ordet: enda gången det händer på riktigt är i ”Ladder Song”, om en väns självmord, där han visar att det privata är det personliga är det allmängiltiga. Andra artister må klara sig på rutin, men för Conor Oberst blir det bara ruin. Skivan släpps idag, när han fyller 31 år, och är väl mer en present åt honom själv än till fansen.
Skivan heter "The People's Key" inte "Firewall".
SvaraRaderaAh, det var låten jag tänkte på. eller omslaget. eller - äsch - - -
SvaraRaderaMåste bara inflika att han kompenserar skivan med den helt fantastiska spelning på Debaser i onsdags.
SvaraRaderaJag håller med anonym. Skivan lät inte särskilt övertygande när jag hörde den dagen innan konserten, men den kom till liv på scen. Den saknar Bright Eyes melankoliska ballader (utöver l
SvaraRaderaLadder Song) & att alla låtar har ett religiöst band kan störa en del, men den leker med tid & rum (enligt Oberst) vilket känns igen från Fevers & Mirrors. Om det nu visar sig att det här är Bright Eyes sista skiva tycker jag att den verkligen sätter punkt för deras resa. Hur som, jag ser gärna till att Oberst & Mogis ger ut i alla fall en sista skiva med hjärtskärande ballader (självklart då med mystik & symbolik i texten & melodier som fastnar på ett behagligt sätt) annars tycker jag att Oberst ska fortsätta umgås med the Mystic Valley Band. Monsters of Folk kändes aldrig som en enhet, alla var utomordentliga på sitt men fungerade aldrig tillsammans (i alla fall inte på filadelfiakyrkans scen i Stockholm i november '09).
Jag vill tillägga att Conor Oberst inte var en 31 år gammal ruin på scen, men detta kan bara vi som var där intyga. Efter konserten var han full, men inte så att man tyckte synd om honom för att han var "gammal", man ville vara i hans närhet & fira att vi lever nu.
Jo, jag kände igen det där om tiden från Fevers & Mirrors, men det var mer konsekvent på den skivan, kändes mer allvarligt.
SvaraRaderaNä, jag har ingen aning om vad Conor Oberst bör göra - jag trodde att Bright Eyes skulle vara hans enda hem, men den här skivan får mig att tvivla på det ... Det sorgliga är väl bara att han tävlar med sig själv som 20-åring, och FÖRLORAR, för jag tycker fortfarande att han har svårt att skriva lika angelägna låtar som han gjorde då, eller på Lifted ...-skivan. Men "Lua" lät förstås bra med First Aid Kit?
Man måste komma ihåg att Bright Eyes inte endast består av Oberst. även om han är huvudingrediensen så att säga. Han har ju en egen stil när det kommer till ballader som han utvecklade under Bright Eyes men som går att hitta i MoF & COMVB. Men energin i övrigt är inte den samma, det är mer samlat nu & förmodligen mer... medvetet, på något sätt. Lua lät väldigt bra med First Aid Kit, men bäst var The Calendar Hung Itself, & Spring Cleaning. Han sjöng även Something Vague & Padraic My Prince vilket gjorde att man insåg den enorma skillnaden mellan den spretiga energi som en gång kännetecknade Conor & vad som finns kvar.
SvaraRaderaJa - Lua lät fantastisk med First Aid Kit - vilka Oberst verkade vara fruktansvärt imponerad av.
SvaraRaderaPå scen tycker jag verklige inte att han förlorade i tävlingen med sig själv; han hade verkligen den energi jag får för mig att han hade in the good ol' days. Four Winds och Calendar hung itself var ju helt makalösa.