Sidor

10 feb. 2011

Aforismer, Edith Södergran

Vad är en aforism? frågar eleverna ibland, och jag önskar att jag kunde svara tydligare än mitt mumlande från diverse uppslagsböcker, om tillspetsad formulering, att försöken att bistå med fraser om ”livsvisdom” genererade något annat än svårare följdfrågor. Nä, hellre skulle jag säga något om aforismens leende, att den skapar ett band till den som läser den; men det duger väl inte att som Emil i Lönneberga säga att ”det vet man först efteråt”, förstår jag när jag efter någon av mina långa utläggningar ser elevens brydda min, och när jag då säger att jag förstår att det inte var det svaret som du förväntade dig, och eleven då säger: ”Jag vet inte om jag förväntade mig så mycket …”

Så! När du läser den ser du vad det är. För den ska vara just ett oväntat ingripande, och om du har beredskap för den går du miste om dess effekt. Den är både styrd av form och helt formlös: den tillåter dig att säga det konstiga, det regelvidriga och knäppa, men framför allt det nya, det obekväma, det ännu inte invanda.

Så klart att Edith Södergrans aforismer, som nu har samlats som nummer två i ellerströms serie element (del ett var arbetsanteckningar från H.P. Lovecraft), uppfattades som djärva i sin samtid, kanske rentav provocerande. Den här lilla boken innehåller det relativt rika innehållet från boken Brokiga iakttagelser, ”Tankar om naturen”, samt två längre texter från hennes skissböcker, och frågan är väl om de två sistnämnda texterna kvalificerar som aforismer – dessutom är väl frågan om inte åtminstone den ena av dem är en avskrivning av en annan källa.

Förordet av Jonas Ellerström och Agneta Rahikainen förmäler att Södergrans mor vid dotterns död förstörde den skiss till poetik som hon kan ha arbetat med, vilket vi bara kan beklaga. Nu återstår bara dessa skärvor, och de berättar om ansatserna, men tecknar bara konturerna av en tänkare, kanske en tänkare i vardande – ett löfte om något större, för resultatet är ojämnt och lite vingligt.

Nu hör det lättviktiga till aforismens natur (enligt mig, vem annars?), och Södergran uppfyller detta kriterie, när hon skrider fram och ger dessa sina tunga tankar en så ljus språklig inramning. För henne är det framtiden som önsketänkande, och hon skriver vertikalt.

Men kan hon fortfarande vara provocerande, utmanande? Ja, för risken är att Södergran reduceras till antologismyckenas poet, att vi dämpar hennes vådliga sidor, hennes dragning mot det besvärliga. För vi kan inte förstå henne: hon är ett geni, farlig att handskas med, någon som tänker annorlunda – det är höjden av inbilskhet att tro att vi förstår hennes revolutionära idéer, där hon kan medvetet välja nederlagets sötma framför att gå rätt in i framgångsfällan.

Vad jag inte gillar med boken är den redundanta kommentarsdelen, som underskattar läsaren – när vi har att göra med en författare som uttryckligen säger att ”[v]ill man hava människorna till något högt, är det mindre farligt att något överskatta, än att underskatta dem.” För det är ett nederlag att känna sig nödgad att förklara vilka Montaigne och Mefistofeles är, för att ta två exempel.

Det som präglar denna lilla bok är att den inte ger oss tillträde till Södergrans röst: jag vet fortfarande inte hur hon låter när hon pratar. Det saknas en spontanitet i hennes uttryck, och hon riskerar att bli för tillrättalagd, för angelägen att göra sig förståelig och redig – jämför med Ekelunds häpnad inför sina egna aforismer, hur du som läsare kan dela denna känsla när du läser, medan du hos Södergran förstår att hon skriver mer behärskat, mer kalkylerande. Därför har Ekelunds texter en stämma, och du kan som läsare erinra att du sitter intill honom, lyssnande på hans röst, medan Södergran är en stum författare.

Klokheten förmedlas i glimtar, som när hon diskuterar skuld: ”Skuldkänsla är alltid ett säkert tecken till karaktärssvaghet, den faktiska skulden förblir frågetecken.” Och ibland suckar man bara över att hon säger något dumt. Jag gillar ändå att hon sätter kärvheten så högt. De tidigare opublicerade prosafragmenten innehåller en text hon som artonåring skrev, på franska, och den liknar i någon mån Rimbauds prosadikter från Illuminations.

Jag skulle nog vilja hävda att Södergran fortfarande är en omstörtande poet, även om jag nog inte riktigt delar utgivarnas höga uppskattning av aforismerna, i förhållande till poesin, som jag nog fortsätter betrakta som mer omistlig – om jag måste välja.

8 kommentarer:

  1. Erinrade mig ett ställe hos Cioran: "Aforismen? En eld utan låga. Man förstår att ingen har lust att värma sig vid den."

    Men du har rätt i att hos Ekelund hinner det bli varmt, om inte annat så pga friktionen, skavningen, pennans oväntade frenetiska rörelser...

    SvaraRadera
  2. I dag läste jag i Axess om en tysk (jag minns inte hans namn, jag har ont i huvudet), som liknade twitter med aforismer ... Men det är väl att ta i?

    SvaraRadera
  3. Alla aforismer är verkligen inte tänkvärda. Mer hopkok än nedkok av livserfarenheter. Några kan å andra sidan bekräfta en omedveten känsla, något som länge molat inom en kan bli som förklarat.
    Vet inte om jag är fel ute, men läser just nu Helena Granströms "Osäkerhetsrelationen". Tycker den är full av aforismer om livet, fast uttryckta i matte och fysiktermer.

    SvaraRadera
  4. Jo, Helena Granström är onekligen suverän på att formulera sig vasst, klart, intelligent - jag är helt övertygad om att hennes böcker är bland det mest häpnadsväckande som har publicerats på svenska de senaste åren ...

    SvaraRadera
  5. "Den som inte är handlingssmännsia säger att massan luktar illa, men Napoleon har ingen näåsa och vågorna bära honom" och "En verklig man behöver inget namn, han kommer, ser och segrar" är inte bara platta utan också litet besvärande påståenden. Särskilt om man, som Tideström, tolkar dem som Södergrans respons på finska inbördeskrigets slutfas. Mannerheim var ju inte i längden någon diktator men för Södergran kan det ha varit rätt likgiltigt ifall han var det sålänge han kunde trycka ner pöbeln.

    Södergrans egen röst - till vardags, mycket av den - hör man nog tydligast i den oförglömliga brevväxlingen med Hagar Olsson. Man skulle förstås velat läsa Hagars brev också, men hennes kommentarer ersätter en del av den förlustan med sin vemodigt levande utläggning av en dramatisk, livsavgörande vänskap.

    SvaraRadera
  6. Är inte ordblind f ö, det är min oskarpa gamla skärm som gör att det trillar med en del korrfel i sådana här lägen. Ny skärm nästa månad.

    SvaraRadera
  7. Men "förlustan" är en fin felskrivning ...
    Jag hade ett dåligt tangentbord, kunde skylla på det ett tag, kanske lite för länge ...
    Jo, det var breven jag tänkte på, att man kanske kan höra hennes röst där. Men jämför med Strindberg: inte behöver jag läsa hans brev för att få höra hans röst, den finns i allt han skriver.

    SvaraRadera
  8. Bernur; Skärmen har degenererat på senare tid, för ett halvår sen var den problemfri. Men den är gammal och köpt begagnad.

    Och bara utsikten att få läsa artonåringen Södergrans tankar om poetik på franska gör att jag måste sätta den här boken på lånelistan (eftersom det är ett lokalt förlag räknar jag med att bibblan köper in den). Tack för tipset!

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.