Samlade dikter, Erik Lindegren

Förra året var Erik Lindegrens år. Märktes det? Snarare firades väl i stillhet, trots att vi har att göra med en obevekligt klassisk svensk författare, men lika lätt som det är att kalla någon för en viktig 1900-talspoet är det att avpollettera honom från den där trånga parnassen. Ja, och lika lätt (och rätt) som det är att utnämna hans mannen utan väg till förra seklets enskilt viktigaste diktsamling, är det att gömma undan honom bland de författare som det är viktigare att känna till än att fördjupa sig i.

Erik Lindegren hade sina läsare medan han levde. Aldrig tidigare har hans poesi samlats lika fullständigt som den gjorde till jubileet, i en ambitiös volym från Themis förlag, en bragd utförd av Daniel Pedersen. Tidigare antologier har inte brytt sig om de dikter som inte ingick i de publicerade diktsamlingarna, och har bara skummat på ytan av de dikter han skrev till Halmstadgruppens utställning 1947, och inte ens tagit med debutsamlingen.

Därför blir den här boken tvådelad: de tre av poeten själv godkända diktsamlingarna utgör ungefär hälften av diktmaterialet, och den andra hälften är just de tidigare så svåråtkomliga dikterna. Till det kommer Pedersens efterord, Roland Lysells kommentarer, samt Ingmar Simonssons kronologi: det här är blir en veritabel skatt, en bok som inte kan undvaras. Lite trist att den har ett så torftigt omslag, dock.

Lindegrens dikter tvingar dig att konfrontera livet: det här är inte verklighetsflykt. Snarare är det så att ju djärvare och långsöktare hans bildspråk blir, desto mer realistisk och verklighetstrogen blir han. Det kan erinra om Paul Anderssons poetik: dennes Elegi över en förlorad sommar återutgavs i höstas – en bok som svårligen låter sig överskattas.

Lekfull var Lindegren redan i mannen utan vägs söndersprängda sonetter: ”sjukdomen lämnar sin plats under mikroskopet / trött på att betrakta sammankrympta pupiller”. Men det elegiskt brutala tonfallet tar över, dominerar och trycker ned leken. Till det egenartade med Lindegren hör hur han låter verkligheten bli en synonym till förtvivlan, att det är sorgens hårda klang han skriver fram.

Det vi brukar kalla bra är nästan alltid något som vi känner igen som just bra. Men Lindegren är fortfarande lika konstig, lika speciell i sitt uttryck. Hans realism är full av klarsyn, och samtidigt som man kan kalla hans stil för söndersprängd är den djupt konsekvent och enhetlig, med sin inriktning på medmänsklighet.

Konsekvensen kan också vara vad som hämmade honom, det som gjorde att han nästan helt övergav poesin 44 år gammal (endast tio dikter publicerades hans sista sexton år). Att vara trogen sin egen stil, utan att snegla efter nödutgångar och överväga följderna.

I boken njuter jag av vinter- och snödikter, hårda och osköna metaforer som fortfarande känns fräscha: ”solens ekrar”, ”ångestens spik”, ”det förflutnas kjol”. Samma år som den sista samlingen Vinteroffer utkom, 1954, utkom Tomas Tranströmers debut. En ren tillfällighet. Men den yngre metaformästaren har haft mycket att lära av den gamle Lindegren.

Här återfinns alltså även Posthum ungdom, som utkom 1935, och senare övergiven i förljande antologier med Lindegrens lyrik. Är han inte onödigt hård mot sig själv? Det är en samling som det är lika lätt att övervärdera – den är skriven av Lindegren! – som att underskatta – han själv har dömt ut den! I enskildheterna finns saker han inte behöver skämmas för, och embryon till senare dikters tematik: hans missmodstrots, pessimismens nyansering.

Ekfraserna till Halmstadgruppen publiceras här tillsammans med reproduktioner av målningarna (ej i förträfflig upplösning, tyvärr), och det är ojämnt skrivet, en blandning av banala övertydliga referenser och mystiska konstigheter. I extramaterialet finns bland annat ett par söndersprända bonussonetter, men det ojämna fortsätter där. Dock ska framhållas en fantastiskt fin dikt publicerad 1954, ”Två impromptun”, från en tidning med namnet Beklädnadsfolket.

Ja, är det då poesins mål att ha så många läsare som möjligt? Ett mer lämpligt ideal vore att sikta på att ha läsare som finner något av betydelse i det lästa, att betyda någonting – om det nu är för de (lyckliga) få, eller för de många. Hur underbar mannen utan väg än är som bok betraktad: det är mycket begärt att man ska förstå den – men det är kommunikation på ett annat plan, som också visar hur förståelsen delar sig i en intellektuell process och i något helt annat, något oförklarligt. Boken med Lindegrens samlade dikter är ett vackert och starkt argument för att poesi ska överraska, väcka häpnad, och inte (över)leva på att ha hög igenkänningsfaktor.