Legend, Richard Matheson

Hade jag dött i åttaårsåldern skulle jag fortfarande ha varit en talangfull fotbollsspelare, för sista gången i mitt liv bäst i min årskull, och jag skulle ha fattat all matematik som jag hade stött på, och det enda som krävdes för att göra mig salig eller åtminstone glad var ett glas julmust. Men jag överlevde den naturkatastrof som i fiktionens värld dödade mänskligheten 1975, och utgör förutsättningen för Richard Mathesons välkända roman I Am Legend, som på svenska heter Legend, översatt av Lisa J. Isaksson.

Matheson, som fortfarande är i livet, 84 år gammal, har utövat gigantiskt inflytande på Stephen King, men också John Ajvide Lindqvist har vittnat om hur viktig den här boken var när han skrev Låt den rätte komma in. Trots att det här är en av skräckgenrens kanoniska 1900-talstexter heter det svenska förlag som nu ger ut romanen Styxx Fantasy, och för att göra det ännu mer kryptiskt flirtar romanen med science fiction också.

Romanen utkom 1954, men utspelar sig i mitten av 70-talet, med Robert Neville som den ende överlevaren (på jorden, förmodar man), och han tillbringar dagarna med att lyssna på Schönberg, Brahms och Schubert, och köra omkring L.A. i sin bil, men skyndar sig hem innan skymningen, för då kommer vampyrerna fram. Den sista människan är en egen subgenre inom s/f-litteraturen, men Matheson förlitar sig mer på skräckeffekterna, och det förvånar inte att romanen har filmats tre gånger (den senaste med Will Smith i huvudrollen).

Han har en ganska hurtig stil, som står i kontrast till det groteska innehållet. En av de svåraste sakerna att hantera är tillbakablickarna, där Robert övertydligt saknar sin fru och sin dotter: större delen av berättelsen handlar om hans kamp att överleva, inte så mycket mot vampyrhotet, för de är ganska beskedliga och lätta att avvärja, men kampen handlar om att fortsätta leva när det inte finns någon anledning – en tematik som upprepas i Cormac McCarthys Vägen.

Det tråkiga med Legend är att den är så fyrkantigt berättad, att Matheson är så ivrig att fylla i alla luckor. Det urartar allt mer till Roberts bakteriologiska undersökningar för att lokalisera vampyrsmittan. Den inre monologen utnyttjas flitigt, där han i brist på andra får kommentera allt han gör och tänker, vilket blir tämligen enahanda.

Det fanns en tidigare svensk översättning, utgiven som nr 31 i serien Kalla kårar på 70-talet, men den hette Varulvarnas natt, och hade helt inkonsekvent en annan avslutning, för att motivera den korkade och felaktiga titeln. Det här är en annan översättning, men jag kan inte uppbåda någon större entusiasm: vampyrer på film är mycket coolare än i böcker.