Läsa (om)

När det handlar om läsning av böcker gäller sannerligen uttrycket ”en gång är ingen gång”, för vad som ska räknas som avslutad läsning är ett relativt begrepp. Några dagar senare kan tankar väckas, som går rundgång i ditt stackars huvud, och du måste fortsätta bearbeta förloppet, göra omprövningar, ändra åsikt, formulera råd och frågor till karaktärerna: – Varför gjorde du så, Emma?

Så föds tanken, vars realisering kan dröja flera år: du måste läsa om boken. Men det är väl ändå en dumhet, för du vet ju redan hur det ska gå: det spelar ingen roll vad Emma gör eller säger, hon måste ändå dö på de sista sidorna, i ett vidrigt självmord, registrerat med iskall precision av Flaubert.

Isabelle Huppert som Emma i Claude Chabrols filmatisering.

Dessutom hinner du inte ens läsa alla berömvärda och spännande nya romaner som ges ut, så det är väl bra dumt att då ägna dig åt böcker som du redan har avverkat. Det finns till råga på allt gott om klassiker du har försakat, som gnager på ditt samvete, som du vet att du borde läsa. Då är det väl en onödig lyx att unna sig omläsning.

Fast, vad innebär det att till fullo ha läst en roman? Det räcker med att yttra att du har läst en bok en gång för att inhösta kulturellt kapital – men det finns böcker där att nöja sig med en genomläsning har samma effekt som att påstå att man har badat när man har doppat armbågen i badkaret. Om vi vill bli bra läsare duger det inte med att sluka böcker, att betrakta dem som just kulturellt kapital, som om vi förväntade oss ett diplom.

Vad händer när vi läser om? Vi blir medvetna om språkets yttersta nyanser, lär oss hur författaren har gjort avvägningar, blir mindre duperade av finesserna – ja, kanske en gnutta cyniska, men det är en positiv cynism, som tillåter dig att genomskåda falska tonarter.

Wilhelm M.Buschs illustration till Madame Bovary.

Som barn kunde vi läsa samma bok tills sidorna lossnade, men det var en annan slags läsning, styrd av andra mekanismer. Där ersatte boken snuttefilten, där du tröstade dig med vissheten, att du rörde dig på bekant mark. Nu har du lämnat denna trygghetszon, och tvingas ofta acceptera att den bok du läser om inte längre är samma som du lämnade för några år sedan; ibland vet du inte heller om det är boken som har förändrats eller om det är du själv.

Troligen finns det böcker som du borde lämna därhän, aldrig återvända till. Det kan göra ont att krossa illusioner, att behöva omvärdera ett helt författarskap, att erkänna att du hade fel.

Eller hade du fel? När du då läste något och uppfattade det som bra, och nu tycker tvärtom, vad är det då som säger att du har rätt (enbart) nu? Det kan vara lika troligt att du har lika rätt båda gångerna. Den personliga läserfarenheten tillåter ingen historierevisionism.

För ett tag sedan upptäckte jag att jag har en inbyggd mekanism när jag läser, som försvårar för mig varje gång jag ska berätta hur det går på slutet. – Det minns jag inte, tvingas jag erkänna. Länge trodde jag att det berodde på att jag var för dum för att fatta, men nu förstår jag att det är frivillig okunnighet, att jag gör så här de gånger jag vet eller anar att jag kommer att läsa om boken, att jag gör mig själv dum för att ha lika stor behållning nästa gång jag läser den, och blir då lika förbluffad av den oförutsägbara intrigen.

(Även publicerad i Jönköpings-Posten 15/1.)