Verskonsten. En dialog i sju avsnitt, Jonas Ellerström & Isabella Nilsson, Litteraturbanken

 

Den oskattbara Litteraturbanken har som vintertema verskonst, och där finns bland annat godbitar som Alf Henrikssons Verskonstens ABC (1982) och Bengt Johan Törneblads Försök till ett svenskt critiskt real-lexikon i tre delar (1813). Men där finns också en nyskriven liten bok signerad radarparet Jonas Ellerström och Isabella Nilsson. Med Verskonsten. En dialog i sju avsnitt – verket kan läsas på hemsidan – erbjuder de ett spralligt och sprakande samtal om den svenska versens dåtid och nutid och eventuellt framtid.

 

De två har tidigare samarbetat i den lysande boken A som i Alice, om Lewis Carrolls värld, och den som hade ynnesten att lyssna till deras samtal i De Nios trånga monter på Bokmässan 2022 minns det säkerligen som det årets givna höjdpunkt. Den här skriften är delvis skriven i samtalsform, men vad som hela tiden står klart är att det är en lycklig kombination av kunskap och engagemang som har dikterat villkoren. Som Nilsson tidigt påpekar: vad vore Universum utan vers? Obegripligt – ”uni_um”.

 

Så där håvar hon in sina poänger, i den skarpt skurna linjen mellan trams och seriositet. Som när hon senare bestämmer varför vi gillar rim: ”Jo, för att världen är så smärtsamt orimlig i jämförelse!” Det är ett uppsluppet och jovialiskt samtal vi får ta del av, med vassa skärvor av allvar insydda i formuleringarna. De kompletterar varandra utmärkt, med Nilssons versala bråddjup och Ellerströms aningen mer verserade tonfall.

 

Kanske de har rätt i att vers och rim är på väg att återkomma. Å andra sidan har väl det sagts åtminstone sedan Lotta Olssons debut med Skuggor och speglingar för trettio år sedan. Då, på 90-talet, såg det lovande ut, då också Inger Christensens sonettkrans Fjärilsdalen översattes till svenska (1996). En del sonettkranser har förstås utkommit på svenska. Och så har vi förstås den flitigt rimmande Malte Persson. Både Olsson och Persson intervjuas i boken om sina erfarenheter av att skriva i bunden form.

 

Det hedrar Ellerström och Nilsson att de i sin historiska genomgång också betonar hur inflödet av översättningar har berikat vår litteratur. Vår svenskspråkiga poesi hade definitivt sett annorlunda ut om den inte hade vitaliserats av så mången god översättningsinsats av – för att bara nämna ett fåtal – Gunnar Ekelöf, Ingvar Björkeson, Britt G Hallqvist – men också förstås Malte Persson och Isabella Nilsson. Hallqvist nämns också i förbifarten här för sina barnbokssånger, där hon tillsammans med främst Lennart Hellsing förtjänar alla hyllningar för sin stora påverkan på både poeter och poesiläsare. Även en sådan sak som Ola Magnells ”Påtalåten” får ett lika välförtjänt hedersomnämnande för vad rimmen kan åstadkomma.

 

Men om någon brist med den här ”boken” ska framhållas är det väl att formatet inte riktigt tillåter någon fördjupning. Ofta hejdas diskussionen precis när det börjar bränna till, och jag hade gärna läst mer om den bundna versens trygghetsskapande egenskaper, eller att det finns fler likheter än skillnader mellan fri och bunden vers. Detta kan någon gång förvisso vara en fördel, att resonemangen ges en pregnans. Kvickt tar sig Ellerström och Nilsson genom de antika rapsodernas versfötter och trubadurernas rim, och exemplen susar förbi.

 

Ändå gör mig läsningen överlycklig. Det här får mig att återupptäcka hur det var när internet var nytt: så här skulle det bli i framtiden, trodde man (vi och jag) då. Det vill säga: det skulle vara gratis, det skulle vara fritt, det skulle vara lärorikt, det skulle vara intressant, det skulle vara spännande, och det skulle vara alldeles, alldeles underbart.

Herscht 07769, László Krasznahorkai, översättning Daniel Gustafsson, Norstedts

 

De onda dominerar litteraturen, som uppbådar ett överflöd av solipsister, narcissister, psykopater, mördare, galningar, etc, och var och en som läser en orimlig del romaner kan enkelt rada upp exempel på sådana, medan de goda representanterna är ytterst få (om en inte tar sig för att marinera sig i Björn Ranelids pekoral). Till sist kan halmstrået furst Mysjkin från Fjodor Dostojevskijs Idioten anföras, och eventuellt Vladimir Nabokovs eponyma Pnin.

 

Den ungerska romanförfattaren László Krasznahorkai skrev häromåret Herscht 07769 om en sådan godhjärtad figur: Florian Herscht, som bor i Kana i Thüringen på gamla östsidan av Tyskland, arbetar dagtid med att sanera klotter, påhejad av slavdrivaren ”Bossen”. Annars ägnar han sig åt att skriva obesvarade brev till dåvarande förbundskanslern Angela Merkel, och att försöka upptäcka storheten i Johann Sebastian Bach, som Bossen är en varm anhängare av. Romanen har rentav som undertitel ”Florian Herschts roman om Bach”. Florian är stor som ett hus, men klent begåvad.

 

Klottret når fram till byggnader som är knutna till Bach. I utkanten av staden huserar vargar – både bokstavliga och bildliga, där de senare är namnet för en nynazistisk rörelse som sätter sina spår och som sätter ytterligare griller i den storvuxne Florian, som har låg tolerans för tatueringar och alkohol. Som romanfigur är hans godhet tydligt etablerad, men vi som har läst John Steinbecks Om möss och människor kan tidigt ana vartåt det barkar med en dåligt konskvenstänk-utrustad karaktär som är stark som en oxe.

 

Det här är en roman som bärs av sina paradoxer. Dess undergångsanfrätta pessimism är nattsvart, men samtidigt uppsluppet komisk. Stilen är experimentell i avsaknad av styckesindelning och skriven som en enda mening (tänk en kombination av Thomas Bernhard och Jon Fosse), men samtidigt lättillgänglig och medryckande. Nåja, det ska också sägas att det tar sin rundliga tid att läsa knappt 400 sidor av denna kompakta prosa. Stilen är kolerisk, men samtidigt raljant. Och Bossen är en uttalad antisemit, men samtidigt en ovanligt schysst arbetsgivare åt Florian.

  

Problemet med den långa meningen avhjälper Krasznahorkai med de frekventa bindeorden ”eftersom”, ”vilket”, ”och”, ”där”, ”även om”, ”men”, ”eller”, och så vidare. Är det svårläst? Nja, mer är det en fråga om att justera sin läsoptik en smula: rätt snart glömmer du den besynnerliga meningsbyggnaden, och fokuserar mer på det rafflande händelseförloppet. Anpassning är människans starkaste egenskap. Grovheten får sitt fäste både i språkbruket och i handlingen. Svordomar tappar sina vokaler, och därmed ges de större emfas när de skrivs ”stn”, ”jvlar”, ”frhlvt”. Grovheten är ett aktivt val, menar Krasznahorkai, och här gestaltas det i rasism och eskalerande våldsgärningar och ger händelseförloppet en luguber inramning.

 

På samma sätt som Florian arbetar sig fram till en förståelse för Bach kan läsarens arbete med Krasznahorkais roman beskrivas. Ärligt: jag har aldrig fattat poängen med Bach, även om jag förstår att det är gudomligt bra (”den femte evangelisten”, jo, jag vet). För mig låter det bara som att ”här har vi en vacker melodi för stråkar, varför inte också sätta in lite flöjter, klaviatur, pukor, trumpeter, basuner, oboer, harpa, med mera, enligt more is more-principen?” Helst ska allt in på samma gång, så det blir för mycket som pågår, det är olyssningsbart. Föga förvånande är det Bachs förskyllan att Yngwie J. Malmsteen spelar som han gör.

 

Ändå måste vi älska Bach. Och förstås också Krasznahorkai, som även han låter mycket pågå i sin hermetiskt skrivna (men samtidigt luftiga!) roman, som bejakar och håller det kaosiga nära intill sig. Det är mer än troligt att Daniel Gustafssons översättning är berömvärd, då han kryssar sig fram till ett passande idiom för det här överhettade och övermättade tonfallet, som svänger mellan talets och skriftens språk. Han ska inte heller klandras för de relativt fåtaliga feltrycken (att Florian försöker ”lunga” nerverna” eller att hans fysiklärare Köhler ibland får heta ”Khöler”).

 

Enligt Florians logik uppstod världen slumpartat, och så ska den också upphöra, och det är ju en rimlig hypotes, inte minst så som världen har utvecklats sedan romanen utkom på ungerska 2021. Det finns ett tydligt apokalyptiskt spår i Krasznahorkais roman, som också tar upp trasigheten i samhällsbygget, hur vi monterar ner allt som har fungerat för att hålla oss samman, och ersatt det med misstänksamhet och motsättning, och i stället har vi en oerhörd omsorgsbrist med osynliga skyddsnät. Allt det här fångar Krasznarhorkai med sin omfångsrika prosa. Det ska inte förnekas att viss yrsel uppstår, men det är ett pris värt att betala för att få ta del av denna starkt visionära roman som ytterst handlar om priset för vår överlevnad.

Jag sjunger och bergen dansar, Irene Solà, översättning Ellinor Broman, Tranan

 

Så varför heter bergskedjan Pyrenéerna? Pyrene flydde från jätten Geryon som brände bergen där hon gömde sig, och Herakles gav henne en gravvård i form av bergskedjan. Så berättar den katalanske 1800-talspoeten Jacint Verdaguer, men den grekiska mytologin har en ännu våldsammare version, där Herakles våldtog Pyrene och att hon födde en orm, och dödades av vilddjur vid bergen. Herakles hittade henne och gav bergskedjan namnet Pyrenéerna efter henne.

 

I dessa trakter utspelar sig den katalanska författaren Irene Solàs roman Jag sjunger och bergen dansar. Det är en bok som i ett huj demonstrerar varför romanen är mänsklighetens bästa uppfinning: bättre än elden, hjulet och internet. Tänk bara vad en roman kan göra! Tänk så många skepnader den kan komma i!

 

Solà berättar om en familj som bor i bergsbyn. Det är pappan Domènec, som redan i första kapitlet träffas av blixten och dör på fläcken. Mamman Sió lämnas med två barn, Mia och Hilari, samt gammelfarfar Ton. Genom romanens många kapitel får vi följa dem, men också ett större antal bybor, men eftersom Solà visar förtröstan i romangenrens plasticitet är några andra av berättarna häxor, rådjur, hundar, regnmoln – och svampar. Själva naturen kommer till livs, mer bokstavligt än du kan ana, och resultatet är en svängig och alltid oförutsägbar roman.

 

I krönikans form berättas om platsen och dess öden. I botten ligger erfarenheten av det spanska inbördeskriget. Solà visar hur allt hör ihop, hur sorg och smärta vävs in i kontroverserna och krigen, och hur handlingar får oåterkalleliga konsekvenser som bildar årsringar som aldrig går att sudda ut. Våldsamma händelser ramas in av dråpliga återverkningar. Det blir en krönika om i första hand platsen, och i andra hand dess människor – och djur och andra gränsvarelser. Det finns en oanad potential i det förhållningssätt Solà har valt, som låter alla dessa annars så tysta entiteter också ges en egen röst.

 

Som underförstått villkor är naturen närvarande i allt som sker, inklusive sexualiteten. Domènec var nog inte Guds bästa barn, men Sió minns deras samlag med en ovanlig hetta, som låter naturen vara en självklar del av upplevelsen:

 

kroppen visste hur den skulle utnyttja stötarna, sluta ögonen och koncentrera sig och fånga njutningen när den kom, liten och lätt, som en vattendroppe som sipprar genom ett hål, och få droppen att växa, stöt efter stöt, och föra ner den i kanalen. […] jag höll mig fast vid honom som vid ett träd, som ett spädbarn klamrar sig fast vid sin mammas bröst.

 

Domènec var också poet, men inte en sådan som skriver. Nä, han var som Gösta Berling, en som levde poesin, var poet i sina handlingar och i sitt språk. Denna egenskap ärvs av sonen Hilari. Främst visar den sig i omsorgen mot naturen, en omsorg som vi annars nog har sett gå förlorad i jakt på profit och exploatering av naturens resurser. Här visas underförstått vad vi går miste om när vi lägger naturen under oss, den natur som vi i stället borde lära oss att leva i samklang med.

 

Det här blir uppenbart när Solà låter djur föra ordet, som i ett ovanligt realistiskt kapitel där Mias hund Lluna återger hur människans sexualitet uppfattas av någon med annan perception än det mänskliga. Det är snyggt och övertygande gjort, originellt utan att det blir sökt eller ansträngt. Där finns också Oriol, en man som blir skjuten rätt genom skallen och därpå noterar att han inte varit förälskad i Clara, som han levt tillsammans med: ”ibland blir jag som jag var förut. Andra gånger är det som om jag aldrig varit som jag var förut, som om allt runnit ut genom hålet i huvudet.” I en intervju berättar Solà att intentionen har varit att låta många perspektiv berätta historien, och det har hon onekligen lyckats utmärkt med.

 

Så fungerar Solás roman som både myt och historieskrivning, där glömska och nonchalans hotar att äta upp våra minnen om vi inte är mer varsamma med vad vi har att vårda. Irene Solà har ett språkligt driv som det är lätt att förälska sig i, och jag kan inte tänka mig annat än att Ellinor Bromans översättning är följsam, eftersom den svenska språkdräkten förefaller vara så konsekvent genomförd. Det här är en fantasifull, egensinnig och mycket läsvärd roman.

Lanzarote, Michel Houellebecq, översättning Kennet Klemets, Ellerströms

 

Det enda som är värre än Michel Houellebecq är hans fans, som inte tröttnar på hur befriande det är med någon som kallar en spade för en spade. Fans som äntligen upptäckt en författare som vågar vara provokativ och yppa förbjudna saker och göra dem emfatiskt farliga. Fans som uppenbarligen gillar grov sexism, grövre misantropi och grövst rasism. Han är onyansernas mästare.

 

Jag ska inte på något sätt ta ifrån dem denna glädje. När Houellebecq började lanseras på svenska 2000 blev en kortroman från just detta år bortglömd. Den utkom i fjol i stället, översatt av Kennet Klemets. Lanzarote heter den, ett namn som säger mig absolut ingenting, men när jag börjar läsa förstår jag att det är ett ställe på Kanarieöarna, dit huvudpersonen åker som turist några dagar in på det nya seklet. En charterresa: få saker kan jag tänka mig som vore värre – eventuellt Helvetet.

 

Huvudpersonen är ännu en av Houellebecqs föredragna antihjältar. Väl på ön gör han sällskap med en polis från Belgien och två tyska kvinnor. Kvinnorna har stora bröst och är lesbiska, men efter ett nakenbad tvekar de inte med att ha sex med antihjälten, medan polisen passivt ser på. Hans passivitet får sin mörka förklaring i bokens sista kapitel. Den gamle sportjournalisten Mats Olsson skrev ungefär så här om ishockey en gång i tiden: ”Då och då avbryts slagsmålen med att man spelar lite ishockey.” Om Houllebecqs böcker kunde man skriva något liknande: ”Då och då avbryts porrfilmen av att man tänker lite på människans utsatthet i samtiden.”

 

I dessa tankepartier finns också en katalog över vilka nationaliteter huvudpersonen ogillar (ledtråd: tänk stort, eller jag menar småaktigt). Sedan kan man tycka vad man vill om att Houellebecq har det vulgära som sin kink. På sätt och vis betraktar han världen så som ett barn gör, i så svartvita former som möjligt. Sexskildringarna är parodiska, och Kristoffer Leandoer gör sitt bästa i ett utfyllande efterord för att försvara de inslag av pekoral som han tycker sig finna (där sexskildringarna torde ingå), men han lyckas ärligt talat inte så bra med det.

 

Houellbecqs ärende är att visa hur svårt eller omöjligt det är att hitta en väg ut ur ledan och tristessen. Inget hjälper, vare sig sex, droger eller ideologier. Allt är återvändsgränder. Så också turismen, som kanske är kapitalismens största trolleritrick: att lura oss om värdet i att resa, utan att vi någon gång undrar varför eller vad det är vi tror resan ska uppnå. Som skildrare av samhällets kollaps ger jag Houellebecq godkänt, men som skönlitterär författare är han bara uttråkande;  han är oförmögen till annat än att gestalta den glädjelösa existensen på glädjelös prosa.

 

De figurer som söker svar i Houellebecqs roman förlöjligas, men uppvisar ändå något slags hjältemod. Det vore mig främmande att indela litteraturen i kategorier som ”ond” eller ”god” litteratur – många briljanta författare uppvisar tvivelaktiga värdegrunder. Jag är helt enig med Oscar Wilde i den här frågan, att det inte finns moraliska eller omoraliska böcker, bara bra eller dåliga böcker. Problemet för den här fransmannen är att han helt enkelt inte lyckas skriva lika oförglömlig litteratur som Wilde, eller Faulkner, eller Hamsun, eller Céline, eller Pound, eller ens Knausgård.  

Tidsmaskinen, H.G. Wells, översättning Christian Ekvall, Bakhåll

Tankeexperimentet med tidsresor tar oss oftast bakåt i tiden. Så sker i Ray Bradburys mästerliga 50-talsnovell ”Ett dån av åska” (Novellix 2017), där ett olyckosamt avsteg från stigen får en dinosauriejägare att råka trampa sönder en fjäril, och effekten blir att när de återvänder till sin samtid har den goda presidentkandidaten Keith förlorat mot den onde Deutscher, och nu är deras värld en illitterat, anti-intellektuell diktatur. En vass profetia över USA:s framtid med en ny period med Trump.

 

H.G. Wells stod för en osannolik stark insats 1895-1898. Debutromanen Tidsmaskinen följdes i rask ordning av Doktor Moreaus ö, Den osynlige mannen och Världarnas krig. Även om man betänker att 1890-talet var en guldålder för engelskspråkig fiktion är det en anmärkningsvärd insats. Under detta årtionde publicerades exempelvis Oscar Wildes Dorian Grays porträtt, Joseph Conrads Mörkrets hjärta, Henry James The Turn of the Screw, Bram Stokers Dracula, och strax innan föddes några andra minnesvärda karaktärer: Dr Jekyll och Mr Hyde samt Sherlock Holmes.

 

Wells fantasi var av det gränslösa slaget, men han arbetade hårdare med intrigen än att skapa levande karaktärer. Hans romaner saknar figurer som Dracula, Kurtz, eller Dorian Gray. Ärligt talat är han nog också mer omtalad än läst i våra dagar, en av dessa författare som stelnat till ett monument, ett namn många känner till. Han publicerade drygt 50 romaner. Nu har debuten Tidsmaskinen utkommit i en ny svensk översättning signerad Christian Ekvall, som också skrivit ett informativt efterord, som bland annat handlar om Wells kortvariga vänskap med Conrad och hans inflytande på Churchill. Brian Aldiss, en inte oäven författare, kallade Wells ”science fiction-genrens Shakespeare”.

 

Här går tidsresan många år framåt. Den snillrike uppfinnaren – ”Tidsresenären” – åker till år 802701. Logiken bakom tidsresorna demonstrerar att Wells tagit intryck av den excentriske brittiske författaren Charles Howard Hinton, som några år tidigare lekt med tanken på tid som den fjärde dimensionen. Annars är det en djupt originell roman Wells har skrivit, och det är inte svårt att leva sig in i den fascination den torde ha väckt på läsarna under 1890-talet. Här lanseras tanken att det är lika smidigt att resa i tiden som att trotsa gravitationen med luftballongens hjälp.

 

Däremot har en del saker åldrats betänkligt. Det är nog inte något som helt ligger på Wells konto, utan detsamma gäller andra verk från den här tiden, exempelvis Charlotte Perkins Gilmans lite bisarra Kvinnolandet. Hos Wells finns en ganska omotiverad oförlöst romans mellan tidsresenären och den diminutiva Weena, 120 cm lång. Tidsresenären landar i en värld som är strikt uppdelad i den vackra, rika och ointelligenta klassen som bor ovan jord – de är förkrympta intellektuellt och kroppsligt, medan den arbetande klassen lever under jord i tunnlar och är fula, bleka varelser som liknas vid spindlar, apor och råttor. En sak till: de är kannibaler.

 

Det är en kvickt berättad historia som inte drabbas av några längre longörer. Det märks att det ursprungligen är skrivet i episodform för publicering i tidskrifter. Det är gott om cliffhangers. Wells indelning i rika eleoler och fattiga morlocker har i många avseenden besannats, med gated communities som bygger allt högre stängsel för att undvika kontakt med de mindre rika. Och tänk bara den service som erbjuds av foodora-buden, att de kan dumpa den färdiglagade maten vid dörren utan att den välbeställde behöver se den fattige i ögat.

 

En annan sak Wells hade rätt i är att det kommer att vara ohyggligt varmt i framtiden. Men det är inte en klimatroman i första hand, även om det förstås går att tolka in olika civilisationskritiska inslag i en roman som är tillkommen under det pessimistiska 1890-talet. Det är inte helt lätt att utröna vad som är Wells individuella dysterhet och vad som hör till tidsandan. Det är desto lättare att upptäcka dess relevans på den tid vi har hamnat i nu, i det som var framtid för Wells men som känns onödigt tillbakasträvande för oss som vistas i den.

Spårvagnsresor med mr Hume, Horace Engdahl, Bonniers

 

Flanören är en utdöende art i vårt slimmade och effektiviserade samhälle. Dock finns undantaget Horace Engdahl, som allt mer liknar en anomali i offentligheten. Han bor numera i Göteborg, och hans senaste bok Spårvagnsresor med mr Hume är resultatet av spårvagnsfärder i den nya stadsmiljön, i sällskap med den brittiske 1700-talsfilosofen David Hume. De håller en dialog som till största del handlar om gott och ont, avbrutna av Engdahls längre föreläsningar om saker som den franska litterära salongen på 1700-talet (ganska intressant) och lyx (dödstråkigt).

 

Engdahl ersätter fin-de-siècle-flanörens promenader med spårvagnsutflykter, men syftet är detsamma: att inte ha något slutmål. Det är också något som sker när du åker med spårvagn, jämfört med att åka till exempel tunnelbana. Stressnivån sänks, och det kanske räcker som förklaring varför ens puls slår mindre snabbt i Göteborg jämfört med i Stockholm.

 

Nu krävs förstås en viss samhällsklass för att någon ska unna sig sådan onytta som flanerandet innebär. Engdahl vill nog helst se sig som radikal, men sanningen är att han mer än något annat är reaktionär. Han raljerar över kulturmänniskors förakt mot pengar – något endast den som själv har det gott förspänt kan göra – och kallar den globala uppvärmningen för en teori. Det här är lågt hängande frukt för den som vill göra enkla poänger av hur illa Engdahls kontakt med verkligheten är. Kanske det inte är en jättesmart idé att helt sluta läsa tidningar?

 

Hellre vistas han förstås i sitt älskade 1700-tal, som han gjort sig förtrogen med. Tillsammans med Hume diskuterar han alltså gott och ont, men föga förvånande går det inte att komma fram till intressanta slutsatser där. Lika illa är ett onödigt långt kapitel om hundar, som avslutas med att vi borde lära oss att vara mer som hunden, det vill säga följa våra drifter. Sorry, men det här funkar bara i teorin: i praktiken får det förödande konsekvenser för individen (se bara Svenska Akademiens hanterande av metoo). När Engdahl indirekt och direkt förespråkar ansvarsfrihet och rätten att få yttra vadhelst du vill är han inne på en skadlig kurs.  

 

När det blir ett självändamål att ställa sig på tvären mot det som uppfattas som det politiskt korrekta blir resultatet förutsägbart. Den som är ute efter att provocera lyckas förstås med det endast om den som känner sig träffad reagerar. Risken med provokationerna är att avsändaren vill använda vassa pilspetsar, men nästan alltid är dessa spetsar tillverkade av skumgummi. Alternativet för den som vill göra sig till språkrör för de åsidosatta, cancellade, tystade, etc, är ofrånkomligen att du tids nog går den bindgalna ultrahögerns ärenden, och göra dig delaktig i att nedmontera alla demokratiska värden.   

 

Under hela sin tid i det offentliga har bilden av Horace Engdahl pendlat mellan att han är en briljant skribent och att han är en charlatan som enbart lyckas klä truismer i elegant språkdräkt. Är han en originell tänkare eller en ordens domptör? Lite här och där får jag också intrycket att Engdahl är – för att använda en formulering från hans kompis Stig Larsson – ”förälskad i sin egen finhet”.

 

Enligt det resonemang Engdahl för här är moralen (han kallar det gärna för ”moralism”) något man lär sig. Därmed finns ingen etik, bara betingade reflexer. När han skriver om samtalskonsten i det franska 1700-talet är det tydligt att han saknar något motsvarande i vår samtid. Han når fram till det sena 1700-talets genikult, i Sverige kallad snilledyrkan, ivrigt påhejad av den något övertände Thomas Thorild. Vad vi har fått i vår tid är ett arv från romantiken, med Samuel Taylor Coleridge som den värste kålsuparen, mindre av samtal, mer av monolog, där det är viktigare att göra intryck än att uppgå i den delaktighet som ett samtal utgör.

 

I sina bästa stunder lyckas faktiskt Engdahl inbjuda till just sådana samtal, där du som läsare känner dig inbjuden och inte blir överkörd av monotonin i vissa av utläggningarna, som sagt, värst i kapitlet om lyxen, men det kanske säger mer om ämnet än om budbäraren, att lyx i sig är överskattat.  

Det är så här det känns när det är på riktigt, Ann-Sofi Carlsson, Scriptum

 

Omslaget till Ann-Sofi Carlssons femte bok visar nio objekt, och det ska bli påtagligt att de representerar varsin novell i samlingen Det är så här det känns när det är på riktigt, utgiven på Vasaförlaget Scriptum. Det är en välfunnen titel, som ringar in den balansgång som tecknas mellan det fantasifulla och det realistiska. Ofta rör sig karaktärerna i drömtillstånd, osäkra på verkligheten omkring dem. Det handlar om sjukdom och död.

 

Med undantag för den inledande novellen, som i tretton korta minibiografier skildrar olika händelser som i någon mån vidrör yoga, finns det en tydlig huvudperson i novellerna. I yoganovellerna finns embryon till de kommande novellerna, till exempel en ung massmördare, och en läkare som är oförmögen att hjälpa en ångestig kvinna. Dessa oförmögna människor är ett huvudspår i samlingen.   

 

Där finns den deprimerade prästen, den ensamma kvinnan ute på en holme, flickan med teorin att gå så få steg som möjligt under dagen, kvinnan vars otrogne man är i Paris med sin älskarinna, den skygga studenten som successivt förälskar sig, kvinnan som vaknar med ett otäckt sår på armen och en försvunnen man, mamman som blir medvetslös under ett väckelsemöte, samt den lilla pojken som vistas i ett klätterträd och drömmer om att bygga en rymdraket för att kunna hälsa på sin pappa som enligt pojkens logik är astronaut på en rymdstation.

 

Carlssons huvudärende är att uppehålla sig vid den bristfälliga kommunikationen och om farorna med en samvaro som blir opersonlig, rutinmässig och effektiviserad. Hennes människor drabbas av våld av olika slag, ett våld som också kan manifestera sig i våldsamma insikter. Olyckor sker plötsligt och kan lämna oförklarliga luckor i minnet. Feberdelirium framkallar också obehaglig uppluckring av vad som sker och vad som inbillas. Finkänsligt skildrar Carlsson världar som spricker sönder, och hur det nödvändiga och oundvikliga tar sig in genom dessa sprickor.  

 

I novellen om flickan med teorin om stegen skapas en oroande stämning av att hennes unga ålder betonas så flitigt, och vi aldrig får veta hur otillbörliga berättarens avsikter är – om hen är pedofil eller bara nyfiken på ett nytt sätt att förhålla sig till verkligheten. Där finns något oskyddat i hur hon betonar att man inte ska prata för mycket:

 

   – Men att prata, sa jag, är att närma sig varandra.

   – Det är det som är problemet, sa hon. Det gör att kaoset breder ut sig.

 

Och dessa noveller kretsar kring detta kaos, och olika individers oftast gagnlösa försök att hålla det inom kontroll. Att författaren är lektor i matematik är en del av förklaringen till att novellerna ger ett kalkylerat intryck. Men de fungerar ändå, tack vare att kaoset släpps in i de rigida mönstren. Långsamt inskärps brister i protagonisternas världsbild, och där finns en diskrepans mellan vad som förefaller ha skett och vad som på riktigt har skett. Kort sagt: här finns en hel del överraskningar för en läsare som inte gjort sig bekant med begreppet den opålitlige berättaren!

 

Det är en bok som slutar någorlunda idylliskt, med pojken som bygger ett rymdskepp och pantar sin mammas bröllopsring för att bekosta rymddräkten som han köper i en leksaksaffär. Det är gulligt, men också lite skrämmande, men novellen avviker en smula genom att låta mamman vara så förstående, att hon till skillnad från andra karaktärer faktiskt förstår sig på en annan människa, sin son. Vi får inte veta var pappan är – kanske det är så enkelt som i Nick Caves sång ”Man on the Moon”: ”My daddy was an astronaut / That’s what I was often taught / My daddy went away too soon / Now he’s living on the moon” (pappan dog när Cave var 21).

 

Religion är ett annat tema, som inte bara finns i novellen om väckelsemötet eller hos den deprimerade prästen. I en novell hävdas felaktigt: ”Det står ingenstans i Bibeln om den globala uppvärmningen”, för då har man missat det starka partiet i Jesaja 14: ”Jorden sörjer och vissnar, hela världen förtorkar och vissnar, jordens höjder förtorkar. Jorden har vanhelgats av dem som bor där: de har överträtt lagarna, kränkt rätten, brutit det eviga förbundet.”

 

Men det är en randanmärkning. Det här är faktiskt en mycket välskriven novellsamling, där stämningen rör sig beräknande mellan det sanna och det påhittade. Ibland rentav i riktning mot det postapokalyptiska. Men alltid ges läsaren en förtröstan, att här har vi en författare fullt medveten om vad hon gör och vilken effekt hon vill uppnå. Världen må vara osäker och grym, men det finns en trygghet att erhålla i en författare som inte släpper läsarens hand när hon tar oss till avigsidorna och avgrunderna.  

Med mina hundögon, Hilda Hilst, översättning Wera von Essen, Faethon

 

Hur hänger matematik och poesi ihop? Brasilianska författaren Hilda Hilst föreslår olika samband i sin besynnerliga bok, i gränslandet mellan kortroman och långessä, Med mina hundögon från 1986. Det starkaste sambandet finns i relationen till Gud.

 

”Gud?” Så demonstrativt inleds Hilsts berättelse om 48-årige matematikprofessorn Amós Kéres, som genomgår en livskris av det dramatiska slaget. Vad är då Gud? ”En yta av is förankrad i skratt”, lyder romanens logik. Det finns ett allt mindre återhållet skratt i Hilsts text, som kan sägas infria det inslag av jouissance (överskriden njutning) som Hélène Cixous anfört i sina läsningar av Clarice Lispector – eller enbart ”Clarice”, som Cixous med en medveten kaxighet förespråkar som författarnamn.

 

Matematikern är också poet, och insprängt i den vindlande och ibland svindlande texten finns diktliknande partier. Annars är vi instängda i hans hjärna, som sorterar kaos och ordning i väl avvägda doser. Matematiken blir här det som får representera den gudomliga ordningen, och det är ingen oäven tanke (även om jag anar att många av mina gymnasieelever skulle resa invändningar mot den definitionen).

 

Hilsts förslag blir att ta sig an livsproblemen med hundens blick, därav titeln. Väck med regler, dogmer och teorem, till förmån för ett mer instinktivt förhållnings- och angreppssätt. Hilst låter sin mattelärare kasta sig mellan olika ämnen, i assocationsbanor som blir allt mer slumpartade och kaosiga. Han växlar mellan det profana och det religiösa. I sitt korta efterord menar von Essen att här ”fullbordas hennes dragning mot en erotisk, obscen och blasfemisk poetik. […] Det högsta blandas med det lägsta, tillstånd vars samexistens kanske bara konsten kan härbärgera.”

 

Det är skrivet i en stil som flänger runt och rör upp motstridiga känslor, och som uppmuntrar just den typ av överskridande som von Essen noterar. Stream of conscisousness i James Joyce anda kan ge en aning om hur det är att läsa Hilst. Vad resultatet blir kan så formuleras i begreppsparen ”en oväntad klarhet” och att bli ”invaderad av obegriplig mening”. Dessa slutsatser kan tillämpas både på matematiken och poesin.

 

Syntaxen och de rigida språkreglerna mjukas upp av Hilsts följsamma stilkonst, som får språket att dansa i oförutsägbara riktningar och mönster. Det är en excentrisk bok. På ytan skildras den välordnade universitetsprofessorn Amós Kéres, med ett inre som dikteras av oanständiga begär och farliga tankar. Närheten till galenskapen är alltid påtaglig i denna roman som är skriven tvärsemot reguljär igenkänning, och mer i lojalitet med en alienation som gör världen främmande och oigenkännlig.

 

En ytterligare likhet mellan poesin och matematiken är, som jag förstår det, att båda flörtar med det sublima. I det arbetet ligger en annan av romanens sanningskorn, det som kallas ”[e]n skönhet utan evidens.” Existensens djupaste sanningar når oss enbart i fragment, eller för att tala matematiska: i fraktioner. Så uppfattar jag den språkupplösning Hilst demonstrerar, att det rör sig om ett möte mellan det absurda och det äkta, och att de måste tillåtas samverka i en människa för att hon ska kallas komplett.

 

Hilda Hilst (1930-2004) har aldrig tidigare översatts till svenska. En försummelse som nu har åtgärdats tack vare Wera von Essen. Många som har undrat vart hennes författarskap skulle ta vägen får svar senare i januari när uppföljaren till den begåvade debuten, En debutants dagbok, utkommer: En emigrants dagbok. Under tiden har hon vässat sina förmågor med översättningar av bland annat Clarice Lispectors brev. Och så den här författaren, som delar nationalitet och en del av temperamentet med den älskvärda Clarice.

Verkfall, Karin Nilsson, Aska

 

Karin Nilsson från Sandviken ger ut sin andra diktsamling. Verkfall tar fasta på den homofon som uppstår i orden ”verk” och ”värk”. Så vill åtminstone jag se titeln dubbelexponerad, att den inom sig bär ordet ”värkfall”. Det är en sammanhållen diktsvit i sex delar som handlar om morbror John som nyligen dött.

 

Det är inget vanligt sorgearbete som Nilsson utför. I går skrev jag om en annan bok som nyligen utkommit på Aska, Jennie Spetz diktsamling om ett barn som dog vid förlossningen. Här rör sig Nilsson tålmodigt och med stor respekt mot en morbror vars liv verkar ha kretsat kring bandyn och travet, italiensk fotboll och franska cykeltävlingar. Det blir ett avsnitt av ”Här är ditt liv”, och det visar som sådant att de flesta av oss nog lever ganska oansenliga liv på ytan.

 

Boken kretsar kring kroppar och skog, fabriksarbete och vistelser i naturen, där man inväntar och sedan jagar en björn till döds. Här levs livet i skymundan från alla stora sensationer. Nilsson ägnar sig åt en konkretism som ibland inte riktigt tillåter dikten att lämna det privata planet. En del av bildspråket blir också sökt, med tveksamt sammanförda bildled (”skabrösa grävlingsberg”, ”en vertikalugns verkliga fall”).

 

Dikterna präglas av en konkretism som förhåller sig till sitt material på ett deskriptivt sätt. Det berättade ges en starkt geografisk förankring i det påtagliga. Ögonblicksbilderna av morbroderns liv kan förefalla omsätta ett torftigt liv, eller bara visa att även det som inte ser mycket ut för världen ändå innehåller det storartade och fantastiska. Sedan är det en annan sak att jag inte alltid vet vad jag ska ta mig till med dikternas uppställda bidrag till fördjupning i ämnet sorg, som när vi ställs inför döden:

 

Strukturerad avklädning

på parketten mosslik.

 

Konturlöshet

 

syntes det?

 

Livslinjerna

din mun

 

Att det var du.

 

Det finns något poröst över hur Nilsson sveper över och förbi den döda morbrodern. Jag betvivlar inte att här finns genuina känslor, och ett allvar som hade kunnat förvaltas. Men dikterna rör sig för makligt och gör inte rättvisa vare sig åt morbror John eller åt den poet som vill berätta om honom. Och så undrar jag om formen ställer sig i vägen, att det här är en berättelse som kunde ha berättats i prosans form.

 

Då framstår plötsligt föremålet i en mer konturskarp gestalt, denna John och hans vanliga liv.

Ett litet titthål som kallas dagarna, Jennie Spetz, Aska

 

Går det att litterärt gestalta den oerhörda förlust som ligger i att förlora ett barn vid förlossningen? Sorg har generellt haft en stark position inom det poetiska fältet, med elegin som en framskjuten genre. Jennie Spetz söker sig i sin andra diktsamling mot det ovanliga sorgearbete som förlusten av ett nyfött barn innebär. Ett litet titthål som kallas dagarna är en bok med få motstycken – Marcus Birros Svarta vykort från 2007 behandlar samma ämne.  

 

Spetz hade i sin debut Förberedelser ett bildspråk som lånade struktur från Erik Lindegren. Här är det mer nedtonat, men inte mindre övertygande:

 

det sovande huset kommer emot dig

som om det verkligen ville skada dig

en riktningslös konstellation av olika material

eller dörrarna till en oerhörd mun som säger

du måste härifrån nu

 

Det oerhörda ligger i den smärtsamma erfarenheten, som skildras i bokens upptakt. Sedan uppehåller sig Spetz vid de kontraster som uppstår mellan de som lever och den som dött, och allt som kunde ha blivit. Dikten omfattar allt som lever och fortsätter leva, till skillnad från barnet. Med en viss dos bitterhet konstateras: ”till och med stormarna / som ödelägger kusterna får namn”. Det är en lakonisk bild av sorgearbetet som gestaltas i komprimerad form, och den orättvisa som skär rätt in i den drabbade.

 

Övergiven och ensam ter sig diktjaget, famlande efter svar eller någon slags förklaring. Någon sådan ges som väntat inte. Livet eller ödet görs aldrig skyldiga till något ansvar. Men styrkan i Spetz dikt ligger i hur hon lyckas konkretisera den abstrakta sorgen och göra den påtaglig och verklig. Ja, och något som min läsning vill likna ett tryckfel stör det som annars kunde ha blivit en för behaglig tolkning: ”tystnaden” skrivs som ”tystanden” (har inte poesi generellt färre tryckfel än prosa?).

 

Det som skrämmer diktjaget är i första hand det som kallas ”Nedanom”, en slags omskrivning för det som hotar och förmörkar. Spetz skriver om allt det som inte fick bli, och parerar skickligt sitt innehåll mellan känsla och erfarenhet, mellan abstraherande och konkretisering. Barnet har blivit ett spöke, fast i omvänd ordning. Vissa av dikterna slår hårt i sin okonstlade realism:

 

när dom bär ut min kropp

lägger den i förbränningsrummet

ser dom kanske avtrycken av dig

dom tillbakabildade delarna

som om du försökte krypa tillbaka in i dig själv

 

Så förefaller dikten bli en allt mer desperat vädjan till makterna, en gagnlös vädjan, så som alla böner verkar vara bortkastade. Spetz skriver om något som inte är helt ovanlig, men den saknar som sagt litterära referenspunkter. Det är en stark bok om ovissheten och otryggheten och den orättmätiga skammen, och den borde ha potential att nå ut till läsare som delar den här erfarenheten.