tag:blogger.com,1999:blog-3051804628101451309.post3018244985111726425..comments2024-03-28T18:00:59.823+01:00Comments on bernur : Queera läsningar, [red] Katri Kivilaakso, Ann-Sofie Lönngren och Rita PaqvalénBernurhttp://www.blogger.com/profile/16929821784410588962noreply@blogger.comBlogger4125tag:blogger.com,1999:blog-3051804628101451309.post-86794408977384296022012-09-18T09:25:55.151+02:002012-09-18T09:25:55.151+02:00Jobbar själv för närvarande med försök till anakro...Jobbar själv för närvarande med försök till anakronistiska läsningar av texter och figurer/representationer. Känns som om en sådan läsart är besläktad med den du beskriver här. En inspiration har varit Sara Edenheims Anakronismen, en bok som är samtidigt skarp och påhittig, men också som jag uppfattar det något problematisk. Hennes bok har ju undertiteln Mot den historiska manin och vill inte ha något att göra med historiskt betingade förklaringar eller berättelser. I ett centralt kapitel i boken påstår hon att historien bryts ned i bilder, inte i berättelser. Bilden kan och bör enligt Edenheim tas ur sitt sammanhang och behandlas som en sorts icke-verbal sammanfattning av en händelse som inte kan berättas. En ideal ”negativ” användning av bilden tvingar oss enligt henne att reflektera över någonting som inte är tillrättalagt genom en berättelse och därigenom påvisa vår oförmåga att (be)gripa det förflutna. Det enda som finns kvar från det förflutna är enligt henne stumma kvarlevor. Historikerns s k källor är inte en källa till kunskap utan inget mer än lämningar och spår som genom en återupprepning överlevt och fortsätter att ta upp plats även i vår tid. Hon hänvisar till Derrida som kallat detta restances (resistance + reste), dvs motståndrester, restmotstånd. <br /><br />Man kan ändå, tror jag, göra ett försök att koppla samman minne, anakronism och artikulation, vilket resulterar i olika sätt att förbinda nu, gårdag och morgondag. Det är inte lätt, men jag tror att det låter sig göras. Och hela tiden kvarstår frågan om vad som är kontext, vad som är relevant för tolkningen, som en katt som går kring den heta gröten i det här sammanhanget. <br />Klinkmannhttps://www.blogger.com/profile/14799229332151583754noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-3051804628101451309.post-74426257146007906492012-09-18T09:24:14.144+02:002012-09-18T09:24:14.144+02:00Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.Klinkmannhttps://www.blogger.com/profile/14799229332151583754noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-3051804628101451309.post-69812937600203455112012-09-18T08:22:45.000+02:002012-09-18T08:22:45.000+02:00Jo, det är en intressant aspekt. Det subversiva so...Jo, det är en intressant aspekt. Det subversiva som på nåt sätt slukas upp och blir i sig mainstream, eller vilket nästan är ännu värre, en förutsägbart motsträvig tolkning ... Nåja, det viktigaste är väl den förbehållslösa läsningen. Jag tänkte mycket förut på det här med att man har så mycket i sitt bagage när man läser - erfarenheter, teorier, andras åsikter, alltihop uppblandat med en viss personlig hållning. <br /><br />Därför tycker jag ofta det är befriande med elevernas läsningar, att de är mindre garderade, att de vågar säga saker som på ytan kan verka stolligt, men ibland är befriande. Deleuze menar ju i något sammanhang att det är viktigt med en ytlig och bokstavlig läsning, att det finns en fara i att alltid gå på djupet. Bernurhttps://www.blogger.com/profile/16929821784410588962noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-3051804628101451309.post-52257593078007595772012-09-17T13:10:06.756+02:002012-09-17T13:10:06.756+02:00Den för mig mest oroande frågan (har inte läst ant...Den för mig mest oroande frågan (har inte läst antologin) så jag utgår från texten här, är den som gäller: när kan en mothårsläsning tänkas bli en medhårsläsning, dvs med vilken säkerhet kan man tro att det som man kan uppfatta som att läsa mot strömmen blir något annat och mer accepterat, kanske en ny mainstream (åtminstone som tolkningstradition)? Detta att läsa kritiskt, att tolka kritiskt är ju i dag om inte common sense så snudd på (och bra är det). Men frågan är som jag ser det fortfarande vad det är som styr våra tolkningar, vilka personliga, psykologiska, kulturella och andra komplex eller kontexter som vi för in i tolkningsprocessen. På ett sätt tror jag att det är så som Mikael Enckell säger i en klok text i sin essäsamling Perspektiv från andra sidan, att vi alla primärt och ursprungligen, som han formulerar det, önskar tillhöra majoriteten, utgöra en del av ”oss vanliga” där den sociala makten är förankrad och besluten fattas. Att tillhöra ”de ovanliga” är alltid mer påfrestande, men kan också förstås vara mer belönande. Som Enckell säger kan majoritetsmedlemmen uppleva en minoritetsgrupp med beundran därför att den iakttagna vågar stå för vad han företräder och svara mot uppdraget för sin individualitet, alternativt med avundsamt ogillande blicka på det Enckell kallar ”denna förargliga partikularism och fräckhet”. Rädslan för att avvika, dvs det som motsvarar våra sociala ängsligheter och farhågor, finns där som ett mörkt moln eller en skugga som vi gärna skulle vilja avlägsna men som är väldigt svår att bli fri ifrån. Klinkmannhttps://www.blogger.com/profile/14799229332151583754noreply@blogger.com