Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

4 jan. 2022

Vid din skugga, Susann Wilhelmsson, Ekström & Garay

Susann Wilhelmssons sjätte diktsamling utspelar sig inom det fält som på senare år brukat kallas psykisk ohälsa, ett begrepp jag inte är helt bekväm med. Det är något eufemistiskt med ordet ”ohälsa”, även om jag kan förstå att det blir för brutalt om man skulle kalla det för vad det verkligen är. Vi talar inte längre om galenskap och vansinne, men på något sätt var det inte lika missvisande som det mjäkiga ordet ohälsa.

 

Vid din skugga består av mestadels korta dikter, 3-4 rader, undantagsvis något längre och i ett enstaka fall tolv rader. Den utspelar sig på något som liknar de gammaldags mentalsjukhusen. Där får vi följa vardagen för en intagen. Baksidestexten anger ”dagarna kring jul och nyår” som tidsförlopp, och jag råkar läsa den just dessa dagar året 2021, ett år som man inte utan fog kan kalla sinnessjukt.

 


Det utspelar sig på en institution. Boken är tvådelad, en form som speglar en annan sentida bok som handlar om inlåsning och övergrepp: Bella Batistinis Mata duvorna. Där fanns en tydligt markerad utveckling genom samlingen, något Wilhelmsson inte helt åstadkommer. Skiljelinjen tecknas ändå, genom att vi i första delen får följa den intagne, medan del två fokuserar på föräldrarna, i en moders dåliga samvete inför dotterns insjuknande. Orsaker saknas inte: ”ökade krav på prestation och kognitiva förmågor / om betygssystem som maler ner / om förväntningar, kroppsideal, stress och ambitioner / om massmediala bilder av ett långt och lyckligt liv”. Det är en igenkännbar loop, inte minst för den som likt mig jobbar på en gymnasieskola.

 

Sjukdom romantiseras ofta, och delvis är det litteraturens eget fel. Det är ändå inte Wilhelmssons uppsåt med denna bok, som helt saknar didaktiska anspråk. Hon skildrar ”ett avstannat rum i tiden” med sina dikter i första avdelningen, som registrerar och rapporterar i något som liknar ett journalistiskt reportage från en värld de flesta inte vet något om. Jag jobbade fem år på gamla mentalsjukhuset Umedalen, och känner tyvärr igen det mesta som skildras här, och jag säger tyvärr eftersom erfarenheterna som förmedlas är så sorgliga.

 

Jag talade tidigare om övergrepp och tvång, och så såg förstås tillvaron ut på dessa gamla institutioner. På ett sätt är det inget konstigt med det: sjukvård är till sin form beroende av övergrepp, för det vore befängt att låta den trilskande patienten bestämma själv över sin vård, utan en balans måste uppstå mellan nödvändighet och förnedring. Och mentalvården var förstås den mest extrema formen av vård. Jag vet något mindre om hur den ser ut nu, men det är utopiskt att tro att reformer har utrotat alla gamla mönster. Här dominerar den stora tidlösheten, där ord som lasarettet och ensamkommande och mobilladdare existerar sida vid sida.  

 

Så blir Wilhelmssons projekt nödvändigt genom att visa just det statiska i psykvården, där allt är varaktigt. Här är liv fortsatt satta på stand by, utanför tid, verklighet och andra sammanhang.  Syftet framstår, att vi måste uppfatta institutionerna inte enbart som historiska artefakter, utan att övergreppen är pågående. Historien upprepar sig, och som bekant ligger det något skadligt i ord som upprepa, att det repar vår tillvaro.  

 

Dikterna är prosaiska, något som kan uppfattas bristartat eller bara oinspirerat. Men det får syftet att framstå desto tydligare. Någon enstaka gång kan också ett mer expressivt och lyriskt formspråk ge sig till känna, som i en av de något längre dikterna:

 

en flicka på trollsländeben

skrider fram i tjocka fårskinnstofflor

nära på att såpbubblespricka

en pojke som sitter i allrummets soffa

tecknar skuggvarelser, kulvertar, katakomber

den yngsta här är bara tio år

med ögon starka som uråldriga cedrar

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar