Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

5 mars 2017

The Sellout, Paul Beatty, Oneworld


Paul Beattys roman The Sellout, som vann Bookerpriset i höstas, är nog den roligaste amerikanska roman jag läst sedan John O’Tooles Dumskallarnas sammansvärjning. Men det kan vara en orättvis betraktelse, att betona humorn, när det egentligen är fråga om en djupt förorättad skildring av rasfrågan. Beatty skriver utifrån frustration och förtvivlan, ingredienser som onekligen lägger sin sordin över de skämtsamma inslagen.

Huvudpersonen heter ”Me” i efternamn. Kallas ”Bonbon” av sin ex-flickvän, ”Sellout” av sin antagonist, ”Massa” av sin slav. Sin slav? Vi återkommer till det. Han växer upp i den lilla staden Dickens strax söder om Los Angeles. Då stadens rykte blivit skamfilat bestämmer sig myndigheterna för att låta staden försvinna. När pappan dör får sonen överta verksamheten som ”Nigger whisperer”, vilket i korthet innebär att övertala desperata föräldrar från att mörda sina barn eller sig själva. Fuck! Skrev jag just ”nigger”?


   ”It’s illegal to yell ’Fire!’ in a crowded theatre, right?”   
   ”It is.”
   ”Well, I’ve whispered ’Racism’ in a post-racial world.”

Så uttalar sig huvupersonen, och orden kan tillämpas på Beatty, som sannerligen håller i den hetaste av potatisar utan att släppa den ifrån sig, i denna dristigt skrivna roman, där N-ordet idkas lika flitigt som F-ordet, och det läggs ett polyglott raster över individernas idiom. För att inte tala om den typ av translanguaging som förekommer, alltså att man tar hjälp av glosor från andra språk man behärskar. I synnerhet spanskan och latinet, men här finns också utrymme för allt ifrån ryskt snusk (något om våta trosor, enligt google translate) och svenskt kel (”Vara modig”, viskar vår protagonist i öronen på sina svenska får, utan att veta vad det betyder).

Beatty har skrivit en obehärskat ursinnig satir över USA, och de nedmonteringar som gjorts av alla sociala skyddsnät. Staden Dickens blir symbolen för platsen där allt har gått snett. När det bedrivs lobbyverksamhet för att hitta syskonstäder runt om i världen får vi veta att både Juárez, Tjernobyl och Kinhsasa har tackat nej. Juárez i Mexiko, helt kontrollerad av knarkhandlarna och med status som en av världens våldsammaste städer, tackar nej på grund av att Dickens är för våldsamt, Tjernobyl för att staden ligger för nära Los Angeles River med dess miljöfarliga utsläpp, och Kinshasa …

   ”Don’t tell me Kinshasa, the poorest city in the poorest country in the world, a place where the average per capita income is a goat bell, two bootleg Michael Jackson cassette tapes, and three sips of portable water per year, thinks we’re too poor to associate with.”
   ”No, they think Dickens is too black. I believe, ’Them backward American niggers ain’t ready!’ is how they put it.”

Me räddar livet på Hominy, en förbisedd svart före detta barnstjärna från tiden för Our Gang/Little Rascals, tv-serien från 30- och 40-talet. När Hominy utnämner Me till sin ”massa” hamnar han i förlängningen i rätten som slavägare. Men först ska de tillsammans återskapa Dickens. Beatty arbetar med en metod som man gärna vill kalla ”låt skratten fastna så långt ned i halsen att du kvävs av det”, för att läsa honom är inte en odelat angenäm upplevelse. Visst, det är roligt på fnitternivå väldigt ofta, men också en humor som vrids mot det olämpliga. Det vill säga att det olämpliga handlar om att orättvisor utpekas. Rasismens historia är vidrig, och viktig att bevara. I en minnesvärd dialog döms uppfattningen om historia som en bok ut, för vi kan inte bara bläddra förbi, och historia är inte papper med tryckta ord, utan det är tid, minnen, känslor. Det som blir kvar hos oss.  

Mycket av energin i berättelsen drivs fram av infall och nycker, där referenser till Rosa Parks är lika självklara som till Kim Kardashian. Men inte minst även genom det rastlösa språket, som kombinerar det gatusmarta med det lärda, med parodier på hiphop likväl som Orwell, Tennyson, Dickens: ”It was the worst of times, it was the worst of times …” Att Beatty har utpekat Kurt Vonnegut som sin stora förebild förvånar inte. Särar man på språkets bjälkar hittar man också en samhällsskildring som är både angelägen och ärlig. Beattys vision av Dickens behöver inte uppfattas som en allegori över det amerikanska samhället i sin helhet – därtill är den väl alltför extrem. Höll jag på att skriva – fast vad kan vara mer extremt än USA just nu?

Läst så blir det här en ohyggligt precis nutidsskildring av ett samhälle som löper amok. Hur hanterar vi våra skamfläckar egentligen? En aktuell fråga att ta med sig för även våra inhemska politiker, som gärna kan läsa den här romanen som ett skrämselskott.   

2 kommentarer:

  1. Vad bra skrivet. En litterär ättling till Vonnegut vill man ju gärna hitta. Och aldrig kommer den att kunna översättas, tänker jag.
    Men förlåt en van korrläsare av egna och andras texter: "att läsa honom är inte en odelat angelägen upplevelse" ska väl vara "angenäm upplevelse"?

    Fint att du hittar så mycket nytt, som jag inte hittat själv.

    SvaraRadera
  2. Tack! Och tack för bra korrläsning - det var det där jobbiga ordet "angelägen" som spökade - försöker generellt undvika det ... Svårt att säga om det går att översätta den - det blir ju en annan, lite fattigare upplevelse, men skulle tro att det är som att läsa ex Joyce på svenska - det går ju ...

    SvaraRadera