Det bästa med Johanna Frids tredje roman Marianne? återfinns redan i första stycket. Det är en okulär besiktning av ett fotografi av den försvunna Marianne, där Frid briljerar stilistiskt med utsökta nedslag i denna gåtfulla flickas yttre, utifrån ett high school-fotografi som huvudpersonen Eric Swenson vittjar i sitt sökande efter hon som antas ha dött i den mordbrand som slukade hennes föräldrar en sommarnatt 1999. Enda spåret efter henne var två kvarlämnade tänder i den nedbrunna ruinen.
Jag betvivlar inte Frids skicklighet som författare. Hon har en utsökt humor av det skevt småelaka slaget. Den firade sina största triumfer i den briljanta romanen Nora eller Brinn Oslo brinn. Även hennes senaste roman, Haralds mamma, var sinistert underhållande. Men den här gången gör hon det inte lätt för sig. Hon har skapat en huvudperson – Eric – som mest förefaller vara en parodi på gamla tiders hårdkokta deckarhjältar, som kunde återfinnas i romaner av Dashiel Hammett och Raymond Chandler.
Här får vi en rejäl dos true crime, något som får mig att sucka invärtes: ”är inte den trenden ett kallt fall vid det här laget?” Eric är en avdankad frilansande journalist. Jobben är på upphällningen, relationen till flickvännen Luisa likaså. Han tar sig opåkallat an fallet Marianne, i tron att hon är hans tidigare oupptäckta tvillingsyster. Själv blev han bortadopterad som barn, och har inte haft någon kontakt med sina biologiska föräldrar.
Hans arbete försvåras när han i tur och ordning träffar personer som haft med Marianne att göra: frisörskan, vännen, grannen, etc. Även polisarbetet lämnar en del övrigt att önska, så att man nästan inbillar sig att mordet har skett på svensk mark. Spår kontamineras, teknisk bevisning försvinner: ”Resultatet var rörigt, som en medelmåttig uppsats som en frustrerad, eller oengagerad, student lämnat in någonstans halvvägs. Jag skulle bli tvungen att ge mig ut och ta en titt på platserna jag läst om, nöta skosulorna så att säga.”
Nu nöts inte skosulorna nämnvärt, eftersom vi är i bilens förlovade land, USA, och kanske den här berättelsen måste ha USA som skådeplats, fast jag vet inte om det är så betydelsebärande. Eric spelar i bilen in monologer för att hjälpa minnet på traven. Mer än något annat utformas det till en roman om sjuklig besatthet, i takt med att Eric blir en allt mer opålitlig berättare. Mysterier läggs på mysterier – eller djup under djup, som Carl Jonas Love Almqvist skulle säga.
Behållningen är humorn, som i en ögonblicksbild av Mariannes mamma: ”En populär sak att säga om döda människor är att de hade förmågan att lysa upp ett helt rum. Patsy kunde släcka ett hus.” Men det räcker inte i längden, för jag blir allt mer oengagerad i Erics förehavanden, och bryr mig till slut inte om hur det ska gå för honom. Han är stenhårt fast i 40-talsklichéer, och det må så vara att det ska vara en nidbild, men det betyder inte att det är spännande att följa honom i drygt 200 sidor. Men det stör mig inte att han är en så osympatisk person; några av mina bästa fiktiva vänner är as. Jag undrar ändå om en person som Eric, en flegmatisk ignorant snubbe skulle tänka på en kvinna han möter som ”en blandning av Siri Hustvedt och Jamie Lee Curtis”. Ibland haltar också bildspråket, som när en kvinna ”tornade över [Eric] som ett jävla tvillingtorn”. Alltså, hur kan en person likna ett tvillingtorn?
Ändå vill jag inte helt avfärda den här romanen, eftersom Frid mellan raderna säger vettiga saker om exil, om anknytning och tillhörighet, och sorg. Det blir också uppenbart att Frids egentliga ärende, så som hon gestaltat det i sina tre romaner, är besattheten och hur den har potential att göra oss både storslagna och löjliga på samma gång.
