Bokvännen Litterær Avis, 4 2025

 

I forntiden fanns en svensk litterär tidskrift som hette BLM (Bonniers Litterära Magasin), men efter att ha genomlidit sotdöden under 00-talet har den bara existerat i nostalgiskt längtansfyllda krönikor (merparten skrivna av mig själv). I Norge är läget något bättre för litterära tidskrifter. Där finns den snarlika BLA, som jag hade stor behållning av när jag läste den regelbundet för några år sedan.

Nu har jag läst nr 4 2025, som har tecknade nagellack på omslaget. De ämnen som tas upp är bland annat parfym och kläder. Tidskriften har som underrubrik ”Forum for litteraturkritikk og essayistik”, och vad har kläder och parfym med litteratur att göra? kanske du undrar. Ganska mycket.

Det finns i anslaget till de olika texterna en balans mellan lekfullhet och allvar. På senare tid har det varit en debatt i Sverige om krympande stöd till kulturtidskrifterna, som gång på gång hotas av nedläggning. Detsamma gäller förstås bokförlagen, i takt med att läsningen minskar eller flyttas till lyssning av ljudböcker. Frode Helmich Pedersen, professor i litteraturvetenskap i Bergen, bemöter klagosångerna med en krönika som fått rubriken ”Den nødvendige optimismen, och en bildläggning med Henrik Ibsens bistra profil.

Det är en av de bästa texterna jag läst i ämnet. Det enda som kan avhjälpa hoten – förstärkta av AI:s intåg – är att skriva och tänka bättre, men framför allt att skriva personligt: ”Den som skriver skarpt, vittig og poengtert, har framledes gode mulligheter for å bli lest. Hvis ingen bryr seg om det du skriver, kan det hende skylden er din egen.” I sin undervisning möter Helmich Pedersen studenter som fortfarande är seriösa läsare, och söktrycket på skrivarutbildningarna ökar – det borde finnas läsare till dessa kommande texter, menar han.

Daniel Hesby Hansen undersöker vad bokförlagen gör för att hantera läsarskarans åderlåtning. Även i Norge läser ungdomarna helst på engelska, något som i längden hotar också den norska utgivningen. Kjersti Instefjord från förlaget Oktober är inne på samma tankegång som Hemlich Pedersen: ”Hivs ungdom og unge voksne veler å lese engelske utgivelser, så tenker jeg det er fordi de norske forlagene ikke tillbyr det de er intressert i.” Som bekant har man dock i Norge satt i system att dels ha ett generellt statligt litteraturstöd som köper in alla nyskrivna norska böcker till folkbiblioteken, dels ha ett fast bokpris, som gör att nätbokhandlarna inte kan dumpa prissättningen.

Om kläder skriver Christian Bjaalid Cowin och sitt eget förhållande till vintage, och den inbillade känslan av att bli någon (annan) med hjälp av märkeskläder från berömda kollektioner. Han inser den hårda vägen – att hamna på den ekonomiska ruinens brant – att kläder inte har några ägare, bara brukare. Och Emma Aars har skrivit en vindlande essä om parfymens språk hos Ottessa Moshfegh, Hélène Cixous, Anais Nïn, men också om verklighetens dofter och dess kulturella avtryck.

Ett nummer som balanserar mellan det allvarsamma och det lekfulla vore förstås inte komplett utan en dikt om klädesplagg av UKON, översatt till norska. Föga förvånande låter han lika bra som han gör på svenska: ”Visse ord hatar oss. Det finns mektige fiendar som vil drepe diktet. […] Eg kler meg og sminkar meg for å uttrykke mitt indre er berre den banale inversjonen av: Eg ber sanninga som ei maske.”

Beowulf, översättning Gunnar D Hansson, Ekphrasis

När jag i lunchrummet på jobbet berättade att jag läst fantasy fick mina inbitna fantasyläsare till kolleger vittring, men undslapp sig avmätta suckar när jag förklarade att jag läst Gunnar D Hanssons nyöversättning av Beowulf. ”Ok”, sa jag, ”ni vet draken som vaktar skatten hos Tolkien, Smaug? Han har sitt ursprung i Beowulf. Så det så.” Jaja, fortsatte de att sucka, betyder det här att du ska läsa någon modern fantasy? ”Eh, varför då?” sa jag.

Det går att läsa Beowulf på två sätt: antingen som en renodlad äventyrsberättelse, eller som ett verk av litteraturhistorisk betydelse. Det första förhållningssättet kräver egentligen bara att du gillar att läsa, medan det andra kräver oändligt långa inledningar, förord och efterord, och helst ett par hundra fotnoter. Hansson har valt att premiera nöjesläsarna: hans utgåva är behändigt sparsam med förklaringar, och störst behållning har jag faktiskt när jag slutar åka skytteltrafik mellan texten och ordförklaringarna.

Jag kan inte säga att jag är något jättefan av detta verk. Vi läste den när jag pluggade engelska på universitetet, i en prosaversion översatt av E.T. Donaldson från 60-talet. Sedan har jag konsulterat Seamus Heaneys översättning från slutet av 1900-talet (den är mästerlig). Tillkomsthistorien är oklar: forskarna är ense att det är det äldsta av de fornengelska längre diktverken, kanske författad under inledningen av 700-talet, eller så sent som 900-talet. 1731 brann biblioteket som förvarade originaltexten, men den klarade sig utan allt för stora skador. Märkligt nog utspelar den sig i Danmark och Sverige, vilket nog är en nesa för fosterlandsälskande engelsmän som gjort det till sitt nationalepos.

Lycka till om du vill läsa det i original:

Hwæt! we Gār-Dena      in geār-dagum

þēod-cyninga      þrym gefrūnon,

hū þā æðelingas      ellen fremedon.

I Hanssons översättning:

Nå. Vi har hört om spjutdanernas strider,

om ärade ättlingars dådkraft,

om folkdrottars bragder i flydda dagar[.]

Till den här diktens egenheter hör att den brukade ett idiom som var arkaiskt redan då den författades, så det blir till att hitta kompromisser för Hansson. Redan på de första sidorna tror jag att en nutida läsare kan behöva aktivera en del ord som inte hör till vardagsspråket: ”fränder … gälda … vånda … fejder … nidverk … blota …” Hur ska det här appellera till de unga läsarna, vars ordförråd blir allt torftigare? Å andra sidan misstänker jag att den tänkta målgruppen – nördarna som flockas kring städernas Science fiction-boklådor – redan har tillgång till just den här typen av terminologi, tack vare ”modern fantasy”, rollspel, cosplay, tv-spel, etc. Och det här är en bok som varje sann fantasy-nörd måste läsa.

Tidigare svenska översättningar finns från 1914 och 1954. Stickprov därifrån visar att det var minst sagt på tiden att vi får en uppdatering, och Hansson tar sig an uppgiften med gott mod. Resultatet är en medryckande och spännande text, som skänker Beowulf något annat än konstgjord andning – den här översättningen borde hålla minst över hela 2000-talet. Det är en översättning som gör för svenskan vad Heaney gjorde för engelskan 1999: lyfter in texten i en nutid, utan att göra den onödigt moderniserad.

Här finns alver, orcher, gastar och drakar. Handlingen är i stora drag att hjälten Beowulf tar strid för att besegra den ondskefulle Grendel. Han behöver också ta sig ned i en djup tjärns botten och kämpa mot Grendels mamma, som är ett slags havsodjur, samt i en slutstrid utmana draken som vaktar den stora skatten (J.R.R. Tolkien, du antecknar väl?). Det är mycket strider, och svärdfetischister får sitt lystmäte.

Fans av allitterationer får också sitt lystmäte, inte endast i frasen ”grymme Grendel”, utan i konstruktioner som ”skyddande sköld” och ”stundande strid” (för att bara ta ett exempel av många närliggande allitterationer). Vad som menas med handskriftens ”Finna land” löser Hansson med att kalla det ”finnarnas land” (Heaney väljer helt sonika ”Finland”). I noten prövar Hansson Henrik Schücks teori att det kan syfta på Finnveden i svenska Småland, som hade visst utbyte med England.

Grendels gruvsamma vanor (”skräckbringaren”) skildras utan pardon:

Illdådaren dröjde ej med sitt lömska angrepp,

snabbt sönderslet han en av de sovande,

bet djupt i hans kött, drack blod ur hans ådror,

slukade sitt offer, förtärde hela hans kropp,

svalde den livlöses händer och fötter.

Kamperna som skildras går lätt överstyr, och då känns det passande att författaren manar till viss behärskning, i en formulering som låter misstänkt likt svenskans ”lagom”: ”klokhet och besinning är bäst för alla, / så länge man lever och verkar i världen.” Och till skillnad från några sentida fiktiva hjältar – James Bond, Batman och Tom Cruise – har tidens gång en påverkan på Beowulf; även han blir gammal och orkeslös i detta verk, och paradoxalt nog är han kanske mer realistisk än trion jag räknade upp? Det som också präglar denna dikt är att det först ska snackas om hjältedåd som ska utföras, och så snackas det om hjältedåden medan de utförs, och till sist snackas det om hjältedåden som har utförts.

Det blir mycket snack. Lyckligtvis blir det också mycket verkstad. Så efter den här läsningen – som väl i någon mån bara innebär att jag doppat tån i tjärnen som utgör verket Beowulf med all kringlitteratur – är jag avsevärt mer gynnsamt inställd. Kanske det här blir en fantasy-sommar, trots allt?

Nausicaä från Vindarnas dal, Hayao Miyazaki, översättning My Bergström, Cobolt

 

Hayao Miyazaki är troligen mest känd som filmregissör till två av de mest klassiska japanska animerade filmerna från de senaste 40 åren, Spirited Away och Min granne Totoro. Innan dessa internationella framgångar tecknade han serien Nausicaä från Vindarnas dal i början av 80-talet. Den skulle senare också bli film – där faktiskt Peter Harrysson hade en röst med i spelet, något han kunde ha klämt dit Börje Ahlstedt med i det program av Stjärnorna på slottet där Ahlstedt mobbade Harrysson för att han fått för lite stora roller.

Nu finns äntligen Miyazkis manga på svenska – åtminstone den första av fyra delar, i My Bergströms översättning. Det är ett praktverk, som effektivt introducerar världsbilden och ger oss förutsättningarna för att förstå den här märkliga serien. Den handlar om en ung tjej, namngiven efter Nausikaa i Homeros Odysséen, med stavningen ”-ä” på slutet för att indikera uttalet. Hon vårdar Odysseus efter ett skeppsbrott, och Miyazaki kopplar ihop henne med en japansk berättelse från medeltiden, om en prinsessa som älskade insekter.

Förutsättningen är att efter ett kortvarigt krig, ”Infernots sju dagar”, har världens ekosystem rubbats. Jorden är fördärvad, och svampar utsöndrar dödliga sporer, medan vindryttare, gigantiska sländor, insekter och vingkrittor bebor luften. Några människor har bosatt sig på Fördärvets hav och skapat sina kungadömen där. Nausicaä är en prinsessa i riket Vindarnas dal, och hon äger övernaturliga krafter.

Så ja, det här är en handlingsdriven äventyrsberättelse, och det är fantasy, men också dystopi. Industrisamhällets konsekvenser tecknas tydligt, och det finns en miljömedvetenhet som imponerar, med tanke på att den har drygt fyrtio år på nacken. Serien landar på ett sätt helt fel i tiden ändå, med tanke på att vår nuvarande politik handlar om att gynna fossila bränslen, och skippa alla kommande klimatmål. Nausicaä konstaterar krasst: ”Vad har vi för nytta av en ren men död värld som denna, där inte ens insekter kan leva? / Tänk om det är vi människor som är de egentliga föroreningarna ...”

Det som skyddar invånarna är vinden, och det gäller att hålla sig på god fot med naturens krafter. Nausicaä är en utvald – greppet känns igen, eller hur? – och har en äldre läromästare, Yupa. Hon har också ekorräven Teto, och ibland en jämnårig kille som strider vid hennes sida, Asbel. Men det romantiska tonas ned – så avstår Miyazaki från att sexualisera huvudpersonen, som får behålla kläderna på. Däremot är misogynin högst levande, hos fienderna.

De många flygturerna tar musten ur mig: det är lite som att följa Star Wars (det vill säga: ogörbart). Men det finns också en – omedveten? – inspiration i Duneversum, alltså Frank Herberts skapelse som aktualiserats i några uppdateringar av David Lynchs slarviga filmatisering från strax innan Miyazaki påböjade sin serie. Mest behållning har jag av det visuella, manifesterat i den skickliga pennföringen, med så många streck som indikerar hastighet. Så ja, flygturerna kan jag väl fördra, om än de håller på över lite för många sidor. Men det som piggar upp är det hemliga språk som förekommer på nästan varje uppslag, japanska ljudord som behållits i serierutorna, men översatts i en omfattande notapparat. Det är ett vidöppet kaninhål för nördar.

Det blir en del tuffa bataljer i luften, alltmedan Miyazaki också lägger ned möda på arkitekturen, som mycket konstfullt inramar handlingen. Och Nausicaä blir en komplex hjälte: ”Det döljer sig ett fruktansvärt hat djupt inom mig, ett hat som jag inte kan hålla tillbaka.” Tempot är högt, och det är inte helt lätt att hålla reda på alla turer, men jag kan bara ge bifall åt det optimistiska budskapet där de unga står för pacifismen, medan den äldre generationen inte ser andra lösningar än krig – ungefär som i dagens verklighet, med andra ord.

Mingel, Skurups skrivarlinje 2025, Ellerströms

I lördags läste jag Gunnar Nirstedts debattinlägg i DN om de seniora förläggarna Per I Gedin och Eva Bonnier, som beklagade sig över förflackningen inom det litterära fältet, och att det var mycket bättre förr. Nirstedt håller inte riktigt med, och tipsade om de nya möjligheterna som finns för oetablerade författare, till exempel genom nystartade tidskrifter (både online och i pappersform) och de många uppläsningar som rutinerade rävar sällan visar intresse för.

Bild: Skurups skrivarlinjes instagram

Ett annat tips är Skurups skrivarlinje, som sedan 1986 ger ut en antologi med bidrag från vad som stundom kan bli etablerade författare: Ida Börjel, Negar Naseh, Hanna Nordenhök, Andrzej Tichý, Ylva Gripfelt, David Zimmerman, Anna Axfors, Frej Haar, Maria Bodin, Alice Dadgostar, Ylva Gripfelt, Isak Gröndahl, Ellen Nordmark … 

Det står fortfarande skrivet i stjärnorna vad som eventuellt ska hända med årets arton aspirerande författare, som nu ger ut antologin Mingel. Att det här finns talang med potential att väcka intresse hos någon som heter Gedin eller Bonnier i efternamn tar jag för givet, likväl som att de genast kontaktar Skurup för att lägga vantarna på någon eller några av dem.

En sak man bör ha i åtanke när man läser debutanter är en viss fördragsamhet för små skavanker. Ibland kan jag ta mig för pannan när någon tar ett felbeslut, men det är som det ska vara. Perfektion är dessutom gravt överskattat, och förhoppningsvis något de här arton författarna inte strävar mot. I gengäld hittar jag arton modiga namn. Bara sex av dem skriver poesi, vilket möjligen speglar en verklighet, där den konventionellt skrivna prosan dominerar.

Poesin först då? I bokstavsordning, för säkerhets skull. Agnes Bjerlin Åkesson utnyttjar mellanrummen i sitt bidrag, i något som befinner sig mittemellan fragmentet och narrativet. Det är en diktsvit där det latenta våldet bidar sin tid, och kontrastverkan skickligt och effektivt speglar innehållet. Fylgia Flohr skiver i blandformen prosapoesi och skildrar en ganska typisk kärlekshistoria, med drag av fiktion (vilket föranleder följdfrågan: är kärlek en fiktion?), men frasen ”Vilken frihet att vara din” ger det hela ett starkt intryck av autenticitet och originalitet.

I Nellie Johanssons dikter är det kortkort, i hårt hållna fraser om kroppen och vad som krävs för att överskrida dess begränsningar. Clara Lundberg i sin tur blandar prosa och poesi och söker nya former för berättandet, i en skildring av en socialdemokratisk finansministers vedermödor (med ganska oväntad utgång). Hos Johanna Philipson dominerar ett brett känsloregister, och Minna Righard ger i sex tablåer förutsättningarna för ett relationsdrama, mittemellan det som sker och det som vore önskvärt.

Nu låter kanske min bedömning av poesin snål? I så fall beror det på att jag anar något som inte helt har utvecklats, och det är svårt att säga vart det ska ta vägen. Righard ger oss antydningar mot ett nyskapande förhållningssätt, medan Philipson skulle behöva konkretisera sina rader.

Och prosan är inte lättare att kategorisera. Tidigare år – jag har läst nio av de tidigare antologierna – har prosaisterna ibland en benägenhet att skriva för tamt och konventionellt. Här kan jag skönja mer experimentlusta än på länge. Generellt gäller för många av dem att de behöver samla på sig mer erfarenhet innan de kan kalla sig författare. ”Brinn för livet / och beskriv det”, som Bodil Malmsten formulerade det i en dikt. Eller med Sara Lidmans norrländska lakonism: ”Lev!”

Isak Adolfssons bidrag tar oss tillbaka till året 1869, med svälttider och desperation. Det är skickligt skrivet, och storyn är fängslande, men ivern att förklara för mycket går att bearbeta. Desto mer rastlös är Hanna Boman, och går en svår men lyckosam balansgång mellan det raljanta och det högstämda, i en språkligt innovativ och riktigt originell prosatext som klarat sig bättre utan onödig filosofisk barlast (jag hoppas det är sista gången jag i en skönlitterär text får läsa: ”Vad skulle Butler säga?”). Annars är det här en text som vågar utmana behovet att smickra läsaren, och behåller ett fränt tilltal, som en påminnelse att bra litteratur ska våga störa läsaren.

Lovisa Eriksson blandar olika former, och blandar också in Duras, som blir den mest väntade referensen. Bäst gillar jag storyn om killen som jagar en ADHD-diagnos för att få tillgång till medicinen (påminn mig om att jag inte ska bocka av varje drogreferens i den här samlingen, för det har jag inte utrymme för). Det jag gillar mest med Max Gazi Bergqvists queera bidrag är hur han avslutar sin novell om en ung man som inväntar mognaden: ”Jag lovar att jag ska välkomna dem, lärdomarna, förstörelsen. De får göra som de vill, med fria tyglar. Nyansera mig, men fram till dess, låt mig vara. Låt mig vara ung.” Det är ett desperat rop som bryter av skildringens tidlösa och själlösa knull (det blir inte bättre för attt det sker i Paris). Texten är som en Lana Del Rey-låt, där sjaskigheten blir något mer än en billig pose.

Azize Günes skriver med både drömsk blick och skarpsynt intelligens, där hon gestaltar en persons erfarenhet helt utan filter. Det är ett ovanligt sätt att berätta, och lika ovanligt är det att hon har valt att låta en äldre kvinna berätta. Det mer konventionella står Erik Hultin för, i en skräcknovell om ett barn i en skrubb: den fyller sitt syfte (att skrämmas). I Elsa Kempes text är det två tjejer i skolåldern som utgör huvudpersonerna, i en skir skildring av något obestämbart. Och Nicholas Martins två noveller är det glömskan som är det sammanhängande temat, och han är något på spåren i sin strävan att förmedla upplevelsen av sorg.

Glömskan finns även i Erik Nilssons bidrag, som handlar om demens. Han lutar sig starkt mot det absurda. Jag vet inte om det är en tillfällighet, men både Martins och Nilssons novell avslutas identiskt, med att en person säger till en annan: ”Vi måste nog prata om en sak”, respektive: ”det är något vi behöver prata med dej om.” I Ulf Rådbergs text är det nära till skrönan – kanske den svenska litteraturens svåraste gren – där tiden gått i stå. Det handlar om en schimpansunge som rymmer från cirkus någon gång kring 1960, och tas om hand om en luffare. Det är en väldigt originell novell, där jag egentligen bara har betänkligheter kring slutet.

Moa Sjölins två noveller utspelar sig i ett slakteri och på stranden. Det är uppenbart en författare som söker ett eget uttryck, och det kan hon säkert finna, men hon behöver renodla berättandet – språket har hon redan till skänks. Slakteriet förekommer även hos Isaias Tuolde, som detaljerat och grafiskt skildrar livet på landsbygden, i novellens form. Han har definitivt ett eget uttryck, men liksom när det gäller Sjölin hade jag önskat mer av exempelvis Rådbergs och Hultins förmåga att också berätta en historia.

Nåväl, det är ett mingel som nu är avslutat. Deltagarna har lanserat sin bok och bör hörsamma vad Nick Caves mamma sa till honom när han uttryckte mindervärdeskomplex inför att få en medalj av professorer på ett universitet i Australien: ”Head high – and fuck ’em all!” Med andra ord ska de fortsätta hålla huvudet högt, vara stolta över sin bedrift, och oavsett om vi får se deras namn i en egen bok i framtiden har de åtminstone en gång debuterat. Avslutande råd: se inte bakåt – se framåt.

Tystnadens odjur, Emiliano Monge, översättning Hanna Nordenhök, Nirstedt/Litteratur

Oscar Wilde: ”All women become like their mothers. That is their tragedy. No man does. That’s his.” Om fadersarvet handlar mexikanska författaren Emiliano Monges roman Tystnadens odjur, med den försåtliga undertiteln ”En memoar om fäder som flytt”. I den tecknas porträttet av tre generationer män, i författarens oavhängiga och högst subjektiva version. Fast det är en subjektivitet som öppnar för det polyfona och mångskiktade.

I bakgrunden, i historiens begynnelse, finns farfar Carlos Monge McKey, som på 50-talet lämnade familjen och låtsades spränga sig själv i luften. Men varför fejkade han sin död? Antingen olycklig kärlek eller skumraskaffärer, spekuleras det om. Kanske hade han ”hamnat i slagsmål med någon gubbe vars dotter han råkat göra på smällen, och då av misstag haft ihjäl mannen.” Också författarens pappa, Carlos Monge Sánchez, sviker sin familj efter otaliga utbrytningsförsök, där han inte har mycket till övers för något av sina barn.

Vad som går i arv är i första hand ett våldsberoende. Det är ett våld som inte enbart tar sig uttryck i handlingar, utan också i hatiska ordväxlingar, där Monge anlitar det burdusa språkets fulla register med betoning på svordomar och otidigheter. Det är rått och hjärtlöst, kort sagt, och de osunda värderingarna råder oinskränkta. Men medan farfadern och pappan agerar undflyende, är sonen – författaren själv – den som med sitt skrivande skapar en flyktväg åt sig själv. En författare mixtrar med sanningen lika mycket som hans pappa och farfar, så det opålitliga arvet är påtagligt.

Ett annat arv är läsningen. I farfars dagbok från 30-talet anges William Faulkners Ljus i augusti som en av de romaner han läser, och inflytandet från Faulkner är mycket levande i både den traditionella latinamerikanska prosan och i den samtida. Det krävs ingen Sherlock Holmes för att fatta att det är en tungt vägande orsak till att den är så vital och levande. (Senast Faulkner nämndes i en svensk kontext var när Mats Gellerfelt hyllade honom i en SvD-artikel strax innan millennieskiftet.) Så ja, Faulkners sätt att berätta är en stafettpinne som bärs inte endast av författare som Fernanda Melchor, Samanta Schweblin, Yuri Herrara, Valeria Luiselli och många fler, utan nu också av Emiliano Monge.

Det är en rörig roman, men den läsare som stiftat bekantskap med Faulkner känner sig inte vilse; att läsa dessa romaner liknar att lägga pussel i ett mörklagt rum. I stora delar är Monges roman beroende av dialog, där Emilianos pappa för ordet, med ständiga elakheter i beredskap mot sin son. Farfaderns sporadiskt hållna dagbok blir ytterligare en stämma i den polyfona romanen, med sina förtäckta ledtrådar till det fingerade självmordet. Olika versioner läggs på varandra. Få översättare är lika skickliga som Hanna Nordenhök i att utarbeta dessa olika stämmor (tänk bara på de magnifika översättningarna av Melchor, också från Mexiko).

Och Monge låter sin interna fokalisering berättas i tredje person, ett knep som känns igen från en del av Aris Fioretos böcker, som Halva solen, men den myllrande familjehistorien påminner också om hur Jonas Hassen Khemiri berättar. Det genererar en märklig ambivalens, någonstans på gränsen mellan det självupptagna och det självförsakande. På ett plan söker Monge efter svar och förklaringar, på ett annat plan gör han motsatsen (söker ytterligare frågeställningar och tvivel). Och om Oscar Wilde hade sitt fokus på hur kvinnor efterliknar sina mödrar, utelämnar Monge kvinnorna nästan helt från sin roman. Det är talande i sig för den världsbild den gestaltar.

Lili Marlene, Marie Tonkin, Lejd

 

På kort tid har Marie Tonkin etablerat sig som en av de mer oumbärliga svenska poeterna. Hon debuterade blygsamt på Silentium – passande förlagsnamn – med Silver och eld 2020, och har gett ut ett knippe allt starkare samlingar, där Sulamits bekännelser från 2023 hörde till årets höjdpunkter alla kategorier. Fast, vad är en debut egentligen? Kanske hon debuterade som trettonåring i BLM, eller som sjuttonåring när hon vann Lilla Augustpriset, eller när hon 2012 gav ut den trespråkiga Pyramider i paradiset, eller när hon 2019 gav ut Via dolorosa, en serie meditationer.

Nu utkommer hon med en ny bok, och förväntningarna är högt ställda. Lili Marlene lånar sin titel från den berömda sången som främst Marlene Dietrich – underbara människa med ryggrad – så framgångsrikt sjöng under andra världskriget, när hon tog ställning mot sitt nazistiska hemland. Det här är också en bok om krig, men det är en familjehistoria som står i förgrunden. Men det är en svår bok att beskriva: den rör sig flyktigt och lätt över sina tunga ämnen, i något som liknar en poetisk variant av prosans medvetandeström, passande i dessa tider när en annan krigsskildring – Virginia Woolfs Mrs Dalloway – har aktualiserats genom sitt hundraårsjubileum med en svensk nyöversättning.

Boken är alltså på ett sätt tematiskt sammanhållen, där andra världskriget bildar fond. Varannan brev interfolieras med citat från brev skrivna av en soldat under maj månad 1944. De tar abrupt slut sedan – en saklig notis informerar i telegrammets form att en make stupade i Frankrike 21 juni samma år. Breven markerar en rytm i dikten, ger tillfället till skildringarna att sätta sig och utöva sin påverkan. Det blir också autentiskt, med den uppenbara kopplingen till den egna familjehistorien från Cornwall, genom bokens dedikationer.

Tyvärr lever vi också i tider av krig, och det är svårt att inte för sitt inre uppleva Tonkins skildringar genom ett filter anfrätt av det bestialiska folkmordet som Israel utövar mot den palestinska befolkningen. Även Rysslands krig mot Ukraina ingår i den ibland implicita och ibland explicita retoriken som Tonkin utnyttjar. Så går det att se hennes dubbla ärende: att dels gestalta ett förflutet, dels skriva en samtidskommenterande dikt.

Vad kriget än åstadkommer måste vardagen fortgå, och det här återges i flera av dikterna, som med stoiskt tålamod beskriver hur livet ser ut i tider av mörkläggning, bombräder och svält. Parallellerna till situationen i dagens Gaza behöver inte ens skrivas ut. Ovissheten är vår värsta fiende, men Tonkin visar att det går att arbeta gemensamt för att skapa motstånd mot övermakter. I det gemensamma arbetet ingår att inhysa andra röster, att arbeta med befintligt material. I viss mån påminner det om det arbete Ida Börjel gör med sina dokumentärdikter (tips: läs den nyutgivna Röd anemon!).

Med hjälp av ett stort antal citat inspireras Tonkin till en poesi som är storslagen i sina anspråk men helt glasklar och tydlig för läsaren; dikterna är både sköra och starka. Där finns William Blake, vars konfrontativa ödmjukhet ger tillfälle åt ett raspigt idiom, men också rader från ett fragment från 1819 av Percy Bysshe Shelley inbjuder till ett mer eteriskt tilltal. Och så vidare, med en engelskspråkig poesikanon bestående av bland andra W.H. Auden, e.e. cummings, Samuel Beckett, Gerard Manley Hopkins och Emily Dickinsons brev. Samt underförstådda eller införstådda referenser till Marina Tsvetajeva och Paul Celans krigsdikt ”Dödsfuga”. Gemensamt för dessa föregångare är det något besvärliga tilltalet – eller bara den höga insats med vilken de skrivit sin poesi. Eller bara att de tillhör det yppersta skiktet av poesin? Och att det säger något om den närmast södergranska självkänslan hos Marie Tonkin?

Hopkins, den legendariskt knixiga och knirrande poeten, citeras med raden ”And yet you will weep and know why”, som får utgöra inspirationen till exklusiva och sublima rader:

– å, du som gav mig

historien som ebb och flod och där över

ditt leende, en svala mot tunnsliten

himmel, och sen

tog med dig din röst i väg

så att världen spelar på mig

som på ett ostämt piano.

Det här är en bok att återvända till: Tonkin skriver dikter som ska finnas i ett här och nu, men också i en framtid. Men det är också ett minnesarbete, som blickar tillbaka utan nostalgi. Ett av citaten kommer från Sharon Cameron, och det bildar en poetik som Tonkin inrymmer: ”in lyric poems history gets sacrificed to presence”. I det minnesarbetet ligger det viktiga lika mycket i vad som utelämnats, i det som inte sägs.

Nu har väl mänskligheten i alltför lång tid undersökt krigets potential. Har vi inte tömt ut alla andra metoder och ignorerat pacifismen? I de här dikterna är ”kärlekens århundrade” också ”krigets århundrade”. Som alternativ: ”dikter / är tågräls med en oavgjord destination, / den osedda rörelsen utanför spegeln.” Tonkins dikter lär dig nya lässtrategier, för de är inte förutsägbara eller inställsamma. I gengäld belönas du med en bok som rör sig i olika riktningar. Med hennes egna ord – en ”framkallning”:

Diktens möte: en plats och en tid.

Säg inte att ord inte kan föda.

Eller att ingenting händer

när någon är med om en dikt.

Riva tyg till väven av kropp och stämma,

för att en bild ska träda fram.

Rösten är blodet, spillt i fibrerna.

Snudda, blint, och sen förbi.

Du går igenom. Men andra sidan

ser inte helt likadan ut.

Det är en ynnest att bevittna den utveckling Marie Tonkin befinner sig i. Hon har som poet ett helt eget uttryck. Det här kanske låter som en truism, likväl som att poeter nästan undantagslöst är ”kompromisslösa”. Men jag kan inte för mitt liv komma på vad hon skulle göra annorlunda: det här är poesi som livar upp, trots eller tack vare sitt mörker, och genom hela samlingen finns ett underförstått hopp, en spirande optimism som faktiskt är starkare än alla onda krafter som försöker förgöra oss. Det må låta naivt, men det som föreslås som alternativ heter kärlek – och jag väljer hellre den naiviteten framför den cynism som uppriktigt sagt bara är ett självskadebeteende.

Jag gav dig ögon och du såg in i mörkret, Irene Solà, översättning Ellinor Broman

 

Vad är en författares viktigaste egenskap? Mod, kanske? I fjol läste jag katalanska författaren Irene Solàs andra roman (första på svenska), Jag sjunger och bergen dansar. Den utmanade romanens gränser, och var fantastisk läsning. Så det är med högt ställda förväntningar jag nu tar mig an Jag gav dig ögon och du såg in i mörkret, som kom i original 2023. Det finns uppenbara paralleller – lysande titlar är en av dem – och jag är lika omtumlad som uppskattande.

Solà är en modig författare, som inte tvekar inför att låta berättandet ske i lager på lager, eller som att narrativet går i cirklar med ett flertal karaktärer som avlöser varandra. Det här är ett sätt att berätta som fortlöper från den förra boken: vi är kvar i den katalanska bergsmiljön. Här handlar det om en åldrande kvinna – Bernadeta – som ligger för döden. Ett antal kvinnor som har någon slags relation till henne vakar över henne, men inte på det stillsamma sättet, utan genom att låta passagen till dödsriket ackompanjeras av deras vildsinta och vågade berättelser.

En blandning av rädsla och våghalsighet ledsagar de olika kvinnorna som berättar. Där finns Margarida, som i hemlighet föraktar Bernadeta. Margardia gifter sig med den vackra banditen Francesc, som går ett ohyggligt öde till mötes, men först får de ett barn, ”ful som en grimas”. Vad som utvecklas är universella stories om kärlek och besatthet, om förbannelser och vardagsmagi, och fan och hans moster. Här finns också en del matrecept som låter – jag måste säga det! – mustiga.

Det är en roman med hög densitet, och den kan inte gärna vara längre, då den är så groteskt gränslös, magstark och färgstark till sitt innehåll och till sin form. Solà rör sig hastigt och flyktigt genom de olika medvetandena. Det är en teknik som erinrar om den i denna månad aktualiserade Mrs Dalloway av Virginia Woolf (det förvånar inte att ett av kapitlen inleds med ett citat därifrån – ett annat från Ali Smith, vilket säger något om Solàs stilideal: pigg excentricitet). Det är ett sätt att skriva som har lika mycket med southern gothic-genren att göra som med den vid det här laget lite bedagade magiska realismen – eller varför inte inkludera Olga Ravns häxroman Vaxbarnet? Här finns ett skrivande som vågar härbärgera det övernaturliga, och som hela tiden har nära till våldet, där de privata vedermödorna fortplantar sig i osämja, konflikter och krig.

Rovdjur och människor blir lika goda kålsupare. Det är en fin balansgång att beträda, att skildra landsbygden på det här sättet utan att det enbart blir parodi eller karikatyr. Här finns bataljer mellan människan och Djävulen och hela hans anhang. En oskön kvinna gör en deal med Djävulen, och dödar en katt och pissar på dess grav för att få Hin Håle att framträda i form av en tjur: ”Så kolsvart var tjuren att natten omkring honom blev ljus.” Hon vill ha en perfekt man, och dagen därpå friar en av byborna. Barnen de får är långt ifrån perfekta, och så illustreras överenskommelsens pris.

För du kan inte deala med Djävulen utan att offra din själ, och om modet är en författares viktigaste egenskap är vi vanliga människor förlorade utan själen: ”Hon förstod att allt har sitt pris. Och att priset alltid är för högt.” Så sant som det är sagt. Ett av barnen är den hatiska Margarida. Det är många turer i denna roman, som kan lämna en beskedlig läsare som undertecknad helt vimmelkantig – men på det bra sättet!

Till sist vill jag bara kort nämna kolofonen, som generöst meddelar något om produktionsvillkoren. Att Tranan sedan en tid anger översättarens namn på omslaget borde vara stilbildande för andra förlag – likaså att typsnittet Adobe Caslon Pro identifieras. Men de berättar också något om översättningen, att den utfördes under 2024 och 2025, samt att den givetvis skett direkt från katalanskan, likväl vem som har översatt de olika citaten i boken. På det stora hela: mycket sympatiskt redovisat.

Till de redan frälsta, Elis Monteverde Burrau, Modernista

 

Ett gammalt ordspråk lyder: den som målar in sig i ett hörn bör se till att ha införskaffat färgburkar i många olika nyanser. Elis Monteverde Burrau har sedan debuten (2016, säger förlaget Modernista, jag säger 2015) alltid lekt med allvaret – eller om det är tvärtom så att han har gjort allvar av leken. Har han nu – efter ”flera diktsamlingar och romaner” – målat in sig i ett hörn? Det kanske han har! Men det är ett vackert hörn, och den som vill kasta sten ska förstås komma ihåg att båda idiomen, att måla in sig i ett hörn och kasta sten, ingår i hans nya bok Till de redan frälsta.

Jag har gillat Monteverde Burrau sedan början, och det finns ingen anledning att revidera det omdömet: det här är en charmig, valpig och infallsrik bok. För några år sedan föreslog jag att han skulle publicera sitt twitterflöde i stället för sina dikter, då det var där han skrev sin mest intressanta poesi. Så verkar han ha tänkt själv, för drygt halva boken består av sådana korta formuleringar i gränslandet mellan aforism och fragment. Den som kan sin Monteverde Burrau förvånas inte inför rader som denna: ”Jag är som ett självhatande piano, helt generell.”

Till de tidigare obsessions som han har odlat – clownen och jokern – tillkommer nu Lord Byron och Elefantmannen. Det finns något freakigt över dessa avvikare. Men någon avvikare är Monteverde Burrau minst av allt, även om han skriver en särskiljande poesi. Han ingår i en tradition, där det går att spåra intryck från Olle Ljungströms många briljanta sångtexter (även han fungerade allra bäst i det minimala formatet: ”Små späda barn med hjärtan som elefanter”), men givetvis också från Bruno K. Öijers vildvuxna ungdomspoesi (Öijer apostroferas snyggt och stilenligt).

Här löper associationsbanorna fritt, från Rom till Romantiska förbundet: ”Alla ryggrader rinner mot Rom / Tänk om vi kysste sönder våra läppar på det Romantiska förbundets bästa toalett?” Eller vad sägs om den här varianten av ”att sminka en gris”?

Jag såg en sminkad dokumentär gå till skolan

*

Jag såg en gris spärras in i luften

Det kan vara svårt att hänga med i alla turer – men energin går inte att förneka. Det mesta som yttras går att både bejaka och förneka: ”All bra konst genom historien skapades för en liten grupp redan frälsta”. Jaha, säger du det? Mm, det stämmer (inte). Där ligger kanske faran med Monteverde Burraus poetik: att den går att genskjuta så lätt. Dikterna kan betyda allt – men också inget. Det må vara ett luftslott (han förekommer mig givetvis genom att använda också denna bild), men som luftslott är det vackert ändå.

Jag tror inte det är meningen att en läsare ska nicka bekräftande åt alla outtalade eklektiska referenser, men jag kan inte låta bli att notera Morrissey, Kristina Lugn, Louise Bourgeois, Beyonce, T.S. Eliot, Aris Fioretos, Sigge Ågren (han bakom devisen: ”Skriv kort, helst inte alls”). De längre dikterna ger ändå tillfälle för Monteverde Burrau att dra ned på tempot, skriva mindre flåshurtigt. Här tillåts allvaret få mer spelrum än tidigare. Det är helt som vanligt men ändå inte. Har det alltså skett en utveckling? Frågan är felställd: här sker en inveckling, och det kan vara en fruktbar väg att gå för den som har målat in sig i ett hörn – eller fyra, som han själv kaxigt föreslår. Här finns en ny sårbarhet, och den inriktningen uppskattar jag.

Monteverde Burrau är bäst när han går på tvären, när han skriver mot tidsandan och mot trenderna som råder. Då, när han följer sin egen stämma, skriver han en berättigad poesi som lyckas vara både feg och modig, som i dikten ”Mitt Europa”: ”Mitt Europa är den mätta dagen, aldrig störst / Under asfalten i mitt Europa ligger stranden / och den är sämst / Hemma på min gata i stan i mitt Europa / kastar vi blomknoppar på polisen / Mitt Europa bygger luftslott av krokodiltårar”.

Det förblir ändå högt och det är lågt om vartannat; en del är snyggt, medan en del bara är plumpt. Vän av ordning kanske frågar sig: är det mer roligt än bra? Vän av oordning frågar i sin tur: är det mer oroligt än dåligt? Det bästa med Monteverde Burrau är att han uppmuntrar båda läsarterna. Med andra ord aktiveras både min stränga kritiker – hen som viskar ”trams!” – och min mest hängivna fan – hen som skriker ”briljant!” Ungefär där befinner sig de här dikterna.

Sommartid i sorg i Sverige, Erik Vernersson, Bonniers

 

Upplever vi just nu en renässans (sa jag revansch?) för den rimmade, bundna poesin? En del saker tyder på det, och till dem hör Erik Vernerssons nya diktsamling Sommartid i sorg i Sverige. Han debuterade 2018 med en fin men lite vag apokalyptisk samling, Kroppsspråk, döda. Liksom många poeter har han en tillhörighet i Umeå, fast boende nu i närbelagda Vännäs. Omslaget har Vera Frisén stått för, den oerhört begåvade Umeåkonstnären (en utställning med hennes målningar och teckningar kunde nyligen ses på Västerbottens museum).

Vernersson lägger stor möda på formen. Till det yttre kunde en förvänta sig den typ av arbetsplatspoesi som vi kunnat läsa av bland andra Jenny Wrangborg, Henrik Johansson och Johan Jönson. Men här zoomar poeten ut från arbetsplatsen – ett korttidsboende – och ställer det mänskliga livet i juxtaposition med naturens skiftningar. Likväl som rimmen styrs av viss regelbundenhet styrs själva arbetsuppgiften också av rutin, kontroll och precision.

Det som skildras är det stora tidlösa. I naturen råder något annat än klocktiden, och detsamma gäller i viss mån det vårdande arbete som utförs. Det finns en sävlighet hos båda platserna, en långsam lunk som Vernersson tar till vara. Risken är att det blir stagnation, och kanske en övermättnad infinner sig när boken når nästan 100 sidor av stillsamt rimmad poesi, där det inte riktigt sker någon utveckling eller någon dramatik. En läsare må vara ursäktad om hen slumrar till någon enstaka gång. Ändå saknas inte ett narrativ här.

Är den här poeten släkt med Heidenstam, undrar jag? För en annan risk är att läsaren inväntar rimmen (säg det till den som i dagarna läser Bonniers mastiga nyutgåva av Verner von Heidenstams dikter!) och fokuserar på hur det ska lösas. Då kan innehållet gå förlorat. Fast Vernersson uppmuntrar till en alert läsning, där han har slitit med ordens lexikala nivå.

Ofta förhåller sig Vernersson till ett format av fjorton rader, det vill säga sonettens kännetecken. Så kan också strofindelningen flirta med sonettens drag. Det är inte alltid rimmen faller med den förväntade självklarheten, utan det rör sig lika gärna om assonanser, alltså ljudlikhet i vokaler och konsonanter: ”-löv” kan rimma på ”möts”, ”ut” på ”upp”, innan ett slutrim som tillvaratar ”lund” och ”domningsstund” färdigställer en av sonetterna.

Den som någon gång jobbat inom vården (alltför få) får nog akut igenkänning av vissa strofer: ”Biträdet ställer fram ett / vattenglas som blir ljummet. / Dammkornen yr i rummet / belysta av teveprogrammet.” Det står klart att Vernersson slagit in på en helt egen väg. Ofta skapar han stunder av sällsam skönhet, i strofer som samtidigt uttrycker något helt sant:

Fågelsång mot sommardagar

utan skymning försvagar

Karlavagnens tistelstång –

suddar ut den, punkt för punkt.

Kuddens dun är mjukt men tungt.

Osynlig som fågelsång

brinner stjärnan. Älvens vatten

rinner lugnt i sommarnatten.

Fint, eller hur? Naturiakttagelserna står för majoriteten av intrycken, där diktens blick så att säga sveper över tillvaron och med diskretion registrerar vad den ser (flora och fauna). Att boken har samma tonläge ger det hela en viss anstrykning av det monotona, där jag kan tycka att Vernersson inte utnyttjar sin ypperliga språkkänsla till fullo. Jag vill ändå inte undvara de stunder när han ställer samman naturliv och människoliv: från ”blomsterarrangemangen / sondmatningsslangen” till ”Skymning, blånande mot bergen. / Psykofarmaka i sängen.” Likaså när han rimmar ”vätskeersättning” med ”personalomsättning”. Och visst är det en fin allitteration i titeln?

Det politiska aktiveras av innehållet. Men det är en beskedlig och verserad politisk inriktning hos dessa dikter. Jag uppmanar till läsning: den som gör det till en vana att läsa poesi blir mer mottaglig för förändringar och oförutsägbara händelser. Det sägs att omväxling förnöjer, och även om det finns fler poeter i Sverige som skriver rim är det ingen som gör det med den konsekvens Vernersson uppbådar.

Det råkar falla sig att jag samma dag läser Vernersson som jag läser Elis Monteverde Burraus nya samling Till de redan frälsta (text kommer i morgon). Jag har svårt att tänka mig två mer väsensskilda poeter. Fast å andra sidan: båda gör sin grej, och båda tillför det svenska poesiklimatet något som vi hade varit fattigare utan.

Propolis, Birgitta Lillpers, Nirstedt/Litteratur

 

När jag pluggade litteraturvetenskap på 90-talet befann sig Birgitta Lillpers mitt i den svenska litterära samtiden, omtalad på seminarierna som en given referenspunkt i diskussioner om poesi, tillsammans med Ann Jäderlund, Katarina Frostenson och Stig Larsson. Jag hade kursare som skrev sina uppsatser om hennes böcker. Så är det nog inte längre? Men är det Lillpers som har marginaliserats, eller är det den generella bristen på intresse för poesi som vi bevittnar?

N/L:s poesibibliotek gör en hel del för att motverka detta ointresse. De har gett ut fyrtio klassiska svenska diktsamlingar – de mest populära årtiondena – fem böcker vardera – har varit 00-talet och 40-talet. Samt nu då 90-talet, där den femte boken är Birgitta Lillpers Propolis. En inledande not upplyser att titeln har med bisamhället att göra: det är ett vax som skapats av material från poppel, björk, al, ask, hästkastanj och många andra träd. Större djur som invaderar bikupan och därefter dödats bäddas in i propolis, som balsamerar dem.

Till boken hör Amelie Björcks fina poetiska förord, som betonar Lillpers ”ständiga växlingar mellan möte och reträtt in i ensamheten.” Dikterna ifrågasätter och bryter ned givna hierarkier mellan djur och människor, för att skapa en ny och mer inkluderande ordning. Så skapas världen på nytt, där diktjaget frambringar egenskaper av obeprövat slag. Helt enkelt frammanar Lillpers världen i all dess blödande sårbarhet. Vad som skett under de trettio år som gått är förstås att världens trasighet har förvärrats.

Samlingen är indelad i tre delar. Det är en klangrik klagan, som fäster uppmärksamheten på allitterationer och assonanser, och ords släktskap är beroende av dess ljudlikhet. En typisk ordvändning kan då se ut så här: ”Tvekan bleker. Ivern, ängslan. / Iverns, ängslans / ängels ljus.” Dikterna knastrar i munnen när jag läser dem.

Och genom hela samlingen behåller diktjaget fötterna på marken; här saknas storslagna visioner, utan allt försiggår i en lantlig miljö, som tillvaratar allt det vardagliga som är knutet till livet på vischan, där respekten för djur blir påtaglig. Sympatiskt nog finns det ett ”vi” som styr hela händelseförloppet och ger det en gemensam omfattning. I går skrev jag om hur Edith Södergran frigör människans potential. Lillpers ägnar sig åt något liknande:

Nu inte ens anar du

vad som är du, vad som är

inom dig. Och mot dina läppar. Och nu

vet inte heller jag. Vad som inom mig

är detta jag

att vara inom.

Titeln ger en bra bild för den dödsmedvetenhet som samlingen uppehåller sig vid. Bivärlden är bra på att skapa suggestiva bilder, som smarta poeter borde upptäcka. Propolis är en sådan bild – en annan är begreppet ”stilla byte”, som indikerar tronskiftet av drottning när det inte föregås av svärmande. I Lillpers samling ges mellanmänskliga ritualer hög prioritet.

Det här är en bok som inbjuder till helt egna tolkningar. Lillpers sätt att skriva avvisar alla enkla lösningar. Är det då en krånglig och utmanande bok? Bara delvis, skulle jag säga. Det finns en förlösande frihet i hur den är skriven. Det är neutrala dikter som vägrar ta ställning eller döma. Det betyder inte att det saknas underförstått aggressiva adjektiv, som i en av dikterna som heter ”Vi har genomgått stora tumlingar förr”: ”nu litar vi på det tydligt hetlevrade / inom oss, ömtåliga där / […] ögat kan, på hemskaste sätt, vänja sig i rätt takt: / varje upplösningsprocess, varje orenande, har sin egen art av / seende och skådande och blindhet”.

Jag ska (motvilligt) erkänna att jag på 90-talet var oförstående till det beröm som ofta omgav diskussionerna kring Lillpers. Men jag hade ju fel. Jag var för dum för att förstå till exempel vilken stark poetik hon ger uttryck för i dikten ”Du är begriplig för dig själv och tillåter ingen att förklara dig” (du kan lita på poeter när det handlar om spännande titlar som alstrar sin egen musik!): ”låt ingen ovärdig definiera / dig, påstå att du missförstått dig, tillåt / inte någon att förklara bort dig, inför dig”.

Dikterna behärskar balansen mellan ödmjukhet och stolthet. I någon mån tillåter de sig vara opassande, ofina, ostädade. Det är en magnifik diktsamling, en tydlig höjdpunkt i ett osedvanligt starkt årtionde för poesin (det var då Jäderlunds dikter tog skjuts, och det var då Öijer senast var riktigt bra …):

innanför det innerstas vita är

det innerstas hjärta ett tungt lugnt fäste, nu, ett

lätt, ett mörkt och

runt,

det talar.

Septemberlyran, Edith Södergran, Nirstedt/Litteratur

 

I Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek var det förstås bara en tidsfråga innan det skulle bli Edith Södergrans tur: hon är ett av de mest självklara namnen i den svenskspråkiga poesins kanon. Men vilken av samlingarna är den mest klassiska? Debuten Dikter har flest bangers. Den postuma Landet som icke är några av de mest serena dikterna. Både Rosenaltaret och Framtidens skugga är modernistiska, anspråksfulla och obalanserat sublima. Det blev hennes andra samling, Septemberlyran, som utkom 1918.

Det är en djärvare och mer formsprängande samling. Vad hade hänt sedan hon debuterat två år tidigare? I korthet: hon hade läst Nietzsche. Det lockar henne att skriva sin vid det här laget uttjatade inledande anmärkning, med orden ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.” Fint, men jag ser gärna att den mening som föregår den också citeras: ”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner.” Att upptäcka sin slumrande potential innebär något annat än banal megalomani eller lättsinnig narcissism, för om det är något vi behöver nu, är det mer av denna upptäckt av de egna vilande krafterna.

Nioosha Shams har skrivit ett entusiastiskt och affirmativt förord, som tillvaratar Södergrans potential att sätta läsarhjärtan i brand. Hon nämner de ”många” fråge- och utropstecknen, men hade kunnat specificera: de 31 dikterna har 33 frågetecken, och 32 utropstecken. Betyder det att de är mer frågande till sin natur, mer undrande än stipulerande? När Stig Dagerman gav ut sin debutroman Ormen skrev Karl Vennberg om att ”vara sin ångest trogen”, ett omdöme jag i Södergrans fall vill ändra till ”vara sin längtan trogen”.

Det är trots allt svårt att nu – drygt 100 år senare – sätta sig in i hur den här boken mottogs. Hur hade vi ens reagerat i vår tid? När vi ställs inför något nytt är vår spontana reaktion antingen ointresse eller avsky. Vi hade näppeligen nominerat den till Augustpriset, just saying. En av de alternativa titlar Södergran hade under manusstadiet var ”Övermodiga dikter”. Många av dikterna berör den dualism som hon tampades med: ”Jag tror att stora stjärnor ställa väg till mitt begär – / någonstädes mellan sol och söder, mellan nord och natt.”

Det är framför allt en helt annan upplevelse att läsa de 31 dikterna (de kallades ”31 skrattpiller” i en tidig recension), isolerade från den kontext som ingår i de många olika utgåvorna av Samlade dikter som existerar (jag har ett halvdussin i min ägo). Det är är mer eller mindre sant för de tidigare poeter som införlivats i detta poesibibliotek: mer sant för poeter som Fröding, Björling och Ekelund kanske än för UKON, Jenny Tunedal och Johan Jönson (hur skulle en Samlade dikter av Jönson se ut?).

Den som vill läsa en av Södergrans bästa dikter, och därmed en omistlig dikt, helt enkelt, ska förstås söka upp ”Triumf att finnas till …” Där feminiserar hon tiden med några oförglömliga diminutiva former: ”förvandlerska … förstörerska … förtrollerska”, innan hon avslutar med distinkt kadens: ”mörderska”. Redan i debuten hade hon lekt med liknande former, som ”soverska”. Parallellt med dessa former finns den kaxighet som låter henne ikläda sig Orfeus skepnad: ”Jag är Orfeus, Jag kan sjunga hur jag vill.” (Här är jag tveksam till placeringen av kommatecknet: det ska väl vara punkt?)

En gång i tiden kallade Mare Kandre Edith Södergran för ”mesig”. Det är få saker jag ser som lika oförlåtliga. För varje år som går framstår Södergran allt mer som den modigaste poeten vi har haft förmånen att kunna läsa på svenska. Är Septemberlyran hennes bästa bok? Med sitt begränsade format kan den åtminstone vara en bättre ingång för en ovan poesiläsare än till exempel debuten, som har fler än dubbelt så många dikter.

Drivkraft – Driving Force, Daniel Tafdrup, Rød panda

 

Ska vi börja med att vända oss till elefanten i rummet? Daniel Tafdrups mamma är Pia Tafdrup, en av de starkast lysande danska poeterna de senaste femtio åren (hon debuterade 1981, två år innan Daniel föddes). Tidigare har den äldre sonen Philip gett ut bland annat diktsamlingen Cat Loves Sean, som jag skrev en kort notis om i SvD i oktober 2010. Nu har Daniel gett ut diktsamlingen Drivkraft – Driving Force. Den är tvåspråkig, med först de danska dikterna, och sedan hela samlingen på engelska.

Den är det av en anledning: engelskan ingår i familjens språk. Det krävs förstås ett visst mått av dödsförakt för att ge ut poesi när efternamnet är Tafdrup. Han väljer att nämna elefanten – eller ta tjuren vid hornen – redan i den första dikten, efter prologen, som heter ”Søn af en poet”, och senare refererar han underförstått till mammans rad ”Mindst ét sår har kroppen altid”: ”Hvis kroppen altid har sår, / vil jeg selv vælge ét.” Men jag tycker han överlag skriver poesi med den äran, och om det får mig att tänka på föregångare ser jag fler spår av Michael Strunge, Pia Tafdrups generationskamrat som dog redan 1986 i självmord.

Redan titeln kan ge en hint om den rastlösa energi Tafdrup delar med Strunge (det är en så märklig mening att skriva: jag behöver påminna mig att Tafdrup den här gången heter Daniel i förnamn). De delar också födelsedag, och en av dikterna – ”Stjernestøv” – är en hälsning till föregångaren Strunge:

Jeg kæmpede og overlevede.

Du tabte men vandt

på én og samme tid.

[…]

Født med en stærkere psyke

men uden dit stjernestøv.

Sammen ville vi passe ind.

En av de negativa effekterna av covid-pandemin verkar vara att de unga blivit mer håglösa. Det här gäller förstås inte den här danska poeten, vars dikter är fyllda av sprittande sprallig dådkraft och spänst. Så handlar det också bitvis om träning, ett minst sagt ovanligt tema i den skandinaviska samtidspoesin (upplys mig gärna om det finns andra exempel).

Tidigt lokaliserar Tafdrup disciplin som sin viktigaste talang. Han har en brokig bakgrund, som presenteras på innerfliken, däribland fotbollspelare och ”fandens nygsgerrig af natur”. Sympatiskt nog listar han först att han är familjefar, äkta make och son till en poet – det får mig att tänka på hur Nick Cave på senare tid ändrat sin livshållning, där han tidigare alltid hade identiteten ”konstnär” som sitt första attribut. Nu är han i första hand också pappa, make, vän – och paradoxalt nog är hans konst ännu bättre nu när konsten blivit mer sekundär.

Tafdrup skriver om arvet, om sin uppväxt, men inte enbart detta, utan också om slumpens skördar, om världens osäkra tillstånd manifesterat i klimathotet och krigen. Hans dikter besvärjer och bekämpar likgiltigheten: ”Syv lysår forude, men akkurat dér / findes han faktiskt, et sted / mellem alltid og aldrig.” Hur låter det då på engelska: ”Seven light-years ahead, but right there / he does exist, somewhere / between always and never.” Jag kan sympatisera med idén att presentera dikterna också på engelska, men de blir plattare i en översättning som är för ordagrann. Det är inte heller en fråga om skilda språk, för mycket riktigt identifierar Tafdrup skriften som sitt modersmål.

De flesta av dikterna är skrivna först på danska, några stycken först på engelska, och några har överlappat varandra. Om de engelska dikterna beskriver världen, gestaltar de danska dikterna mer, och det är avgjort en mer lämplig metod. Danskan är smidigare, mer elastisk. Det är kanske en orättvis jämförelse, men tänk alla dessa svenska band som en gång i tiden sjöng på svenska och satsade på en internationell karriär – på 80-talet Lolita Pop och Imperiet, på 90-talet Kent och bob hund. Ingen av dem lät lika bra på engelska som de låtit på svenska.

På tal om musik handlar en av dikterna om Joe Cocker, som diktjaget minns att han hade en skiva med i barndomen. Den har ett vackert coda: ”Sæt mig fri. Jag vil bare være den, du kommer til.” Det finns också en snygg Lykke Li-referens insmugen. En av dikterna presenterar i sann dansk anda en poetik, under rubriken ”Skabertrang” (på engelska ”Creative Itch”, på svenska kanske det heter ”Skaparvånda”?).

Det finns åtskilliga starka strofer, som visar att Daniel Tafdrup har hittat fram till ett eget uttryck:

Tidens synder vejere tungere end skam,

så straf os endelig for vor ublu facon.

I forstår os alligevel ikke

og står i vejen for framtiden.

Döm själv om det låter svagare eller starkare på engelska: ”The sins of our time outweigh shame, / so go ahead, punish us for our brazen ways. / You don’t understand us anyway / and stand in the way of the future.”