Med en lång rad
auktoriteter, i första hand poeter och kritiker (87 stycken inalles), inramas
Freke Räihäs senaste bok Vittnesbörda.
Dessa auktoriteter presenteras i fyndiga notiser, så poetiskt skrivna att Räihä
borde ansvara för nästa stora litteraturhistoria. Han skriver om nödvändigheten
i att skriva, i att vittna, och gör det med exempel från nazisternas
koncentrationsläger. ”Om jag säger …” inleder många av hans rader: ”Om vi står
på en evig tröskel. / Om vittnet inte lever längre. / Om jag säger att
skrivandet är en gräns.”
Poeten blir i
Räihäs version den som rör om i grytan, genom att så starkt visa hur viktigt
minnet är. De olika rösterna blir trådar som pekar ut möjligheterna, i en
mångstämmig och stundtals aktivistisk dikt. Det är allas ansvar, det som sker i
världen. Med så många röster att förhålla sig till kunde det ha blivit
osjälvständigt, men det här är en ovanligt personlig bok, även för att komma
från Freke Räihä, som ju har gett ut en hel del egensinniga böcker.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 13/7 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar