Det mörka nätet. Nedslag i den digitala underjorden, Jamie Bartlett, översättning Joel Nordqvist, Daidalos

Böcker om internet ska förstås läsas medan de är dagsfärska. 2014 utkom Jamie Bartlett med Det mörka nätet. Nedslag i den digitala underjorden, och reserverar sig som brukligt är för att mycket av det han påstår kommer att ha reviderats innan det nått fram till läsaren. I synnerhet för den här läsaren, som har inväntat den svenska upplagan.

Men det finns alla anledning att sätta sig in i – gå ned på djupet i – samlingsbegreppet ”det mörka nätet”, som förstås inte bara är den krypterade webben, utan också de skumraskhandlingar som utförs på det sedvanliga nätet, i dess minst upplysta skrymslen. Därför rör sig Bartlett stegvis in mot en allt mer sluten krets människor, där den gemensamma faktorn syns vara anonymitet och ett försök att klara sig utan kapitalismen.

Den som är sugen på internethistoria får sitt lystmäte när Bartlett går igenom uppkomsten. Med lätt hand tecknas livshistorien för detta fenomen, och raskt hamnar vi i de hemliga sällskapens dolda rum. Det får mig att tänka på ”elitlistan”, som förekom kring millennieskiftet, där självutnämnda småpåvar utbytte skvaller om andra småpåvar – ett slags internt flashback. Det var väl Alexander Bard, Katerina Janouch, Jessica Gedin och någon till (Anna Kinberg Batra).

Alltså, internet hann knappt etablera sig innan avarterna började frodas, lyder Bartletts tes, underbyggd av diverse exempel. Det är den farliga kreativiteten, tänker jag lite avmätt – att människan till sin natur har både det värsta och sämsta inom sig, och att alla konstruktiva element rymmer destruktiva inslag. Det hade förstås varit oerhört intressant att få höra Freuds åsikt om vad internet gör med människan. Bartlett refererar tyvärr bara undantagsvis till psykologin, men onekligen hade det varit givande med fler diskussioner kring relationen det mänskliga versus det teknologiska.

Men inte bara så. De ursprungliga datateknikerna använde avancerad matematik i sin kryptering, och visar många exempel på när logik övertrumfar känslor, eller när logik försöker klara sig utan känslor.  

Bartlett berättar om tidiga chifferpunkare, usenettare, troll – ack! – bitcoinhandlare, Ayn Rand-inspirerade libertarianer – fy fan! – Robin Hood-ideologer, och det är lärorikt, åtminstone för mig som är så gott som total novis i detta ämne. Han visar hur de drivs av förakt mot svaghet, och det är nog ingen tillfällighet att det är solitärer som tar sig någonstans i den här simulacrum-världen. Solitärer som ibland bildar kotterier, men dessa upplöses snabbt och ingen varaktighet består.

Med silkeshandskarna på skriver Bartlett om trollen, och deras uppsåt att demaskera hyckleriet från det etablerade samhället. Det låter inte så lite som när marginaliserade grupper – eller snarare marginaliserade individer – gnäller om det politiskt korrekta. Det finns här ett hat mot demokratin som gnisslar olycksbådande. För det som driver många av dessa aktivister är ett hat, och oavsett dess premisser är hatet alltid otäckt.

Vi får följa med till några av nätets ljusskyggaste sidor, såsom barnpornografin, droghandeln (dock inte vapenhandeln, som väl också hade varit intressant att utforska). Enligt boken är droghandeln på nätet säkrare än på gatan, och för att bevisa det köper han ett gram marijuana, som enligt ”en kompis” håller extremt hög kvalitet. Han skriver om anorektikers thinspo-nätverk. Ett långt reportage handlar om tre kvinnor som har en tre timmars session framför en webbkamera medan han sitter i rummet och antecknar. Jo, han lägger in några pliktskyldiga moralkakor om att man inte ska tro på myten om den lyckliga camgirlen, men generellt skriver han aningslöst och naivt. Det skorrar lite osmakligt när han explicit skriver om webcam-stjärnan Vex som entreprenör, och att det är ett bra karriärval när alternativet är arbetslöshet.

Det finns inte heller någon anledning att fortsätta sprida myten att Goethes roman om Werther skapade en självmordsvåg bland tyskar i slutet av 1700-talet – en myt som uppstod efter en artikel av den amerikanske psykologen David P. Phillips så sent som 1974, men Bartlett avstår klädsamt nog från att nämna sin källa i detta fall.

Jag hade nog önskat mer kritiskt tänkande än att bara konstaterar att många av rebellerna är ett slags oskyldiga lamm, som lockats in och snärjts av tekniken. Att sympatisera med missnöjesapostlar är sällan en lämplig utgångspunkt. Jag kan tycka att det blir lite väl naivt ibland: ”Det finns många människor som vrålar ut sitt hat på nätet. Även om det bara är en pytteliten bråkdel som någonsin begår en våldshandling är det nästan omöjligt att veta vem det blir.” Nu är kanske inte problemet att de som vrålar är passiva, utan att deras hat normaliserar kränkningar, trakasserier, förföljelser, och i slutändan våldshandlingar mot oskyldiga. 

Tyvärr gäller också för många långa partier att de är monotont och humorlöst skrivna. Även om Bartlett är insatt i och uppfylld av sitt ämne lyckas hans engagemang inte lysa igenom. Översättningen lämnar en del övrigt att önska, men delvis beror det på att intervjuerna som genomförs återger repliker som kanske ska höras mer än läsas. Det finns å andra sidan ingen anledning att slarva i valet mellan ”varken” eller ”vare sig”, eller att byta ut hjälpverb mot huvudverb.

Böcker om internet blir som sagt var snabbt obsoleta, men jag har då åtminstone inte lyckats hitta en bättre översikt över det mörker som ligger över det så kallat vanliga nätet. Nog kunde Bartlett ha problematiserat och analyserat mer – nu refererar han, och därför blir det mer encyklopediskt sammanställande än polemiskt diskuterande. Nåväl, läs den gärna, och för all del också Henrik Bromanders troll-roman Vän av ordning från i våras.