att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 dec. 2012

Ett tack till alla översättare

Det har sagts många gånger, och jag har själv varit ansvarig vid många av dessa tillfällen – det vill säga, att vi ska vara tacksamma att svenskan är ett så litet språk, för det innebär att vi gjorts beroende av att läsa litteratur i översättning. Det berikar vår kultur att få vidare perspektiv, att ta del av människoöden som inte hela tiden bekräftar vår egen världsbild.

2012 var ett unikt år för översatt engelsk poesi, med Yeats två gånger om, Plath, Donne, Dickinson, Milton – och Poe, icke att förglömma, med sin udda Eureka. Dessa sex storheter är också några av mina största favoriter bland de engelskspråkiga. Men också danska poeter som Pia Juul, Martin Glaz Serup, Søren Ulrik Thomsen, Morten Søndergaard och Eske K. Mathiesen fullbordar ett gott skandinaviskt samarbete, som också inkluderar den norske Steinar Opstad. Från tyskt håll har jag läst tre poeter: Friedrike Mayröcker, Anja Utler och Monika Rinck.

Givetvis har jag tack vare översättare kunnat ta del av romaner på många språk. Inte bara nobelpristagare som kinesiskans Mo Yan, tyskans Herta Müller och ungerskans Imre Kértesz, utan även ytterligare tyska författare som Walter Serner, Heinrich von Kleist, Ricarda Junge, och rentav Goethe och Kafka.

Årets mest omtalade översättningar har nog varit nya versioner av James Joyces och Gustave Flauberts mest kända verk, Ulysses och Madame Bovary, där jag hade mer nöje av Flaubert, fast jag skulle så klart inte vilja undvara (någon) Joyce. Även om dessa båda är utgivna av Bonniers får man till största delen eller nästan uteslutande förlita sig på mindre förlag för att läsa översatt litteratur. Andra franska böcker har jag läst av Marguerite Duras, Louis-Ferdinand Céline, Nathalie Sarraute, Virginie Despentes, och tack vare sekwas försorg Michèle Lesbre, Sophie Divry, David Foenkinos, Delphine de Vigan, Tatiana de Rosnay, Laurence Cossé, Claire Castillon, Lina Ben Mhenni – samt Lydia Davis, novellförfattaren som äntligen finns på svenska, även om hon skriver på engelska.

Liksom Janet Frame, som i år utkom med fyra böcker på svenska, Elif Bautman med en fin bok om rysk litteratur, Veronica Roth med en lite väl Hunger Games-liknande framtidsdystopi, E.L. James med sina femtio nyanser, Colm Toíbín med en utsökt liten novella, Liza Klaussman med en storartad minnesroman, Jennifer Egan med en djupt originell levnadshistoria förklädd som roman, Bret Easton Ellis med en lam upföljare till debuten, Don DeLillo (x 2), Leonora Carrington, Alan Bennett, Muriel Spark, Iain Banks. Allt har inte varit riktigt lika bra, men nästan allt har varit berikande, minnesvärda erfarenheter. Då har jag inte heller nämnt Alan Hollinghurst och Jeffrey Eugenides, vars två senaste romaner i år utgetts på svenska, då jag läste dem på engelska förra året.

Från sydamerikanskt håll, brasilianska Clarice Lispector med två fantastiska böcker, argentinaren Julio Cortázar, chilenskan Maria Luisa Bombal. Från Italien Cesare Pavese och Silvia Avallone. Från turkiskan Mehmet Murat Somer, från arabiskan Azita Ghahreman, från persiskan Sohrab Rahimi.

Samt, exotiskt nog, från danskan Jakob Ejersbo och Bjørn Rasmussen, två väldigt omtumlande böcker, Liberty och Huden är det elastiska hölje som omsluter kroppen. Tyvärr inget från norskan, och det räknas förstås inte att jag i år läst Knausgård och Opstad i original.

Slutligen har jag läst fackböcker, troligen mer översatta än svenskskrivna. Om musik har jag läst Mick O'Shea och Mitch Winehouse om Amy Winehouse – två ganska dåliga böcker – liksom Marianne Faithfulls andra memoarer och Neil Strauss monumentalt ojämna samling, Caitlin Moran om att vara kvinna, Maryanne Wolf om läsning, Simon Garfield om typsnitt, Rebecca Solnit om att gå vilse (en av årets bästa böcker), Virginia Woolfs Ett eget rum i nyöversättning.

Från tyskan Martin Heideggers språkbok, Thomas Bernhards prisbok, Durs Grünbeins dykarbok. Från franskan Simone de Beauvoir och Gilles Deleuze & Félix Guattari. Samt den enda ryska bok jag har läst i år, Nadezjda Tolokonnikovas slutplädering från Pussy Riot-rättegången.

Allt detta tack vare översättare, och förlag som tycker att det är viktigare med långsiktigare vinster. Givetvis har jag läst en del svenska böcker också, men finge jag välja skulle jag lätt fördra att det ströps en del på den utgivningen, om det innebar att fler böcker översattes. Det talas ofta om att det nästan uteslutande är från engelskan som det översätts, något som jag hoppas delvis har motbevisat här.

30 dec. 2012

Den tjugotredje dikten, Stewe Claeson

För omkring tio år sedan hade jag ett av mitt livs mest förvånande läsupplevelser, när jag läste Stewe Claesons roman om poeten Tegnér, Rönndruvan glöder. Berättarrösten följde Esaias med ett sherryglas i handen på en bjudning, och den förälskade poeten darrade av förlägenhet och spillde några droppar på handryggen, och plötsligt framstod han som så fruktansvärt mänsklig. Giganten trippade ned från sin piedestal, tog plats bland de dödliga.

Det var ett litterärt skapelsearbete av nästan makalöst slag, och det är relativt sällan jag upplever liknande mirakel: att en fiktiv karaktär berör och blir verklighetsåtergiven på ett sätt som gör intryck. Därför är det med stora förväntningar jag tar mig an Claesons nya roman Den tjugotredje dikten.

På många plan är det en blygsammare historia, som utspelar sig i ett arketypiskt Sverige. Krister, femtio plus, upplever hur hans jobb håller på att försvinna från honom (lämpligt nog arbetar han på posten). Hustrun Siv har värk, barnen är utflyttade: dottern till Skåne, sonen rentav utflugen, till Australien. De har inte mycket till kontakt. Han träffar änklingen Erik, och en udda vänskap uppstår, utifrån Eriks förtrogenhet i poeter som norrmannen Olav Hauge och kinesen T'ao Ch'ien, även känd som Tao Quien och Tao Yuanming.

Vad som händer? Siv blir svartsjuk, givetvis, när maken tillbringar allt mer tid hos den främmande mannen. En svensk Brokeback Mountain? Minus sexet, får man väl (tyvärr?) tillägga … Den här typen av vänskap är troligen vanligare på film än i den så kallat riktiga världen, och i romaner är det kanske ännu mer sällsynt, då det förefaller sakna yttre dramatik. Men roman? Claeson väljer att ge boken undertiteln ”Instruktion för överlevnad”, helt utan högtravande undertoner.

Krister känner sig övergiven, bortslängd, och det finns onekligen bäring för dessa tankar. Man behöver inte vara Göran Greider för att tycka att Sverige håller på att nedmonteras. Landsbygden håller ju på att bli det nedstängda Sverige. I den här delen av riket ska förkortningen ”DD” utläsas Dala-Demokraten.

Det ska sägas att det här är en ovanlig svensk roman (överlevnadsinstruktion). Ja, men hur många gånger ska det behöva sägas? Det är kanske lite för enkelt att häva ur sig att våra svenska författare skriver så fantasilöst, ja – men då glömmer vi bort att på senare år har fått några romaner som verkligen tar ut svängarna, och i synnerhet den historiska romanen har vitaliserats av böcker som Malte Perssons Edelcrantz förbindelser, Eva-Marie Liffners Lacrimosa och Carl-Michael Edenborgs Mitt grymma öde.

På vilket sätt är Den tjugotredje dikten annorlunda? Den rättar in sig efter ett väldigt otidsenligt tempo, där den helt bromsar in förloppet. Karaktärerna är nästan provocerande alldagliga. Sågverksorten befinner sig i en tid som helt har stannat av, och det förmedlas på ett väldigt konkret sätt. Tiden är verkligen död. Men att dessa två män i medelåldern diskuterar poesi, det är i sig också provocerande ovanligt.

Krister blir trots detta den typiske svensken, eller kanske mer den typiske svenske mannen, som passivt betraktar försvinnandet. Hustrun tar del av vad som sker på orten, men han kurar ihop sig i sin tillräcklighet. Och hans erfarenheter delas av andra, när Claeson visar hur han blir delaktig i ett större sammanhang.

Erik Mattsson och Krister Hermansson, namnen låter som två nästan-anagram. Eriks definition av filosofi lånar Emily Dickinsons snillrikt enkla uppfattning om vad som är poesi: det är en fysisk erinring (Peter Englund demonstrerade förra hösten detta, här han redogjorde för hur hårstråna på hela kroppen lyftes när han lyssnade på en uppläsning av Stagnelius dikt "Farväl till livet"). Annars är väl det ideal som Eriks poeter, kinesen och norrmannen, något som från svenskt håll mest har delgetts oss av Vilhelm Ekelund.

Och Claeson är suverän på att lyckas gestalta det mänskliga hos sina påhittade figurer, vare sig de heter Esaias Tegnér eller Krister Hermansson. En scen i början kan räcka som exempel, när han diskuterar sin nyfunna vän med hustrun, och de talar om efternamnet. Han rör sig mot köket – allt i den här romanen sker med den sävlighet som man nog bara finner i det egentliga Sverige, på landsorten – och först där, med händerna i diskvattnet (lika närvarande som Esaias sherrydroppar), slår det honom att det är något skumt med det där namnet. En mindre förfaren romanförfattare skulle så klart låta parets dialog försiggå i ett tidigare skede.

Den så kallade verkligheten innehåller ett överflöd av L'esprit de l'escalier, medan den genomsnittlige romanförfattaren har desto mer bråttom att redogöra för rapp dialog, där svar omedelbart ges på tal. Claeson må skriva en förrädiskt enkel prosa, men någon genomsnittlig författare är han icke. Här finns också några lysande exempel på riktigt trovärdig dialog, utan att det blir besvärande demonstrativt. Så här talar den smått försmådda hustrun Siv till Krister: ”Fast det är olikt dig. Att du bryr dig, menar jag, om någon annan menar jag, än mig alltså.”

Den tjugotredje dikten är en blygsam roman, en novell-historia som visar sig hålla för sitt större sammanhang. När Erik och Krister sitter och översätter kinesens tjugotredje dikt, med hjälp av engelska, tyska och franska översättningar, då är det svårt att neka sig själv ett saligt leende under läsningen, där man sitter och kikar över axeln på dessa besynnerliga men välbekanta män.

29 dec. 2012

Under kupolen. Vandringar med Paul Celan, Jean Daive

Paul Celan föddes i Rumänien, men bosatte sig i Frankrike. Jean Daive föddes i Belgien, men bosatte sig också i Frankrike. För Celan var exilen också språklig, då han skrev på tyska. Dessa båda herrar träffas i Paris, då den yngre Daive skickar den äldre Celan sin diktsamling Décimale blance. Drygt ett år förflyter innan Celan omsider svarar, med beskedet att han vill översätta boken, och dessutom träffa Daive. De träffas och inleder en vänskap som pågår fram till Celans självmord i april 1970.

Om detta berättar Daive i boken Under kupolen. Vandringar med Paul Celan, som nu finns i svensk översättning på ellerströms. David Pedersen har översatt, och skrivit ett mycket fint efterord. Boken utkom först 1996, och har alltså nu efter sexton års karantän fått sin svenska utgåva, men som poeter brukar säga – böcker bär, i likhet med katter, inga klockor.

Det är vandringar i både konkret och överförd betydelse, där vi får flera bevis på den gamla utsagan att tanken trivs bäst i rörelsen. Celan och Daive översätter varandra, och så blir också boken, översatt av Pedersen, ett exempel på översättandet. Boken ger också några inblickar i översättningens praktik. Daives liknelse handlar om ett galler som sätts framför ögonen vid översättningen, en bild som mer än något annat ger associationen till det som stänger in och skymmer.

En poet om en poet, således. Hos Celan är excentriciteten granne med galenskapen, när han tänker utan att låta konsekvenser och beräkning styra innehållet. Det finns också något burdust över hur han uttrycker sig, även om han är skicklig på att agera sfinx också. Sådan är han ju också i sina dikter – komprimerat gåtfull, sluten – hermetisk. Och det säger jag inte enbart beundrande: jag har i cirka femton års tid aktivt läst Celan, utan att känna att jag har kommit någon vart.

Det är en jämviktsdikt, av ytterst tänkbara täthet. Tacksamt nog är Daive ett noggrant vittne till den här mystiske mannen, en känslig iakttagare av de knappt märkbara nyanserna i personligheten (som i en uppräkning av bär, då Celan jämförs med vinbär: så exakt!). Jag tycker också att Daive gör rätt som tillfälligt lägger ned sina egna anspråk – det finns några enstaka glimtar som låter oss anta att han har ett liv utanför sina möten med Celan, men annars existerar han som en lärjunge.

Hans bok blir då ett fint dokument om vänskap. Hos Celan är all frid tillkämpad, en seger av endast tillfällig art. Men Daive klarar också av att skriva med poetens fullständiga precision – koncentrerat, tätt och tillknäppt, och låter berättelsen dels präglas av upprepningar, där scener tas om, och dels av fragmentariska skeenden i bruten kronologi, där händelseförloppet ändå är alldeles för välbekant, och utgången alldeles för given på förhand.

Celan kalibrerade ord och tystnad, mätte och doserade i exakta mått tigandet och talandet. Varje yttrande blir ett ögonblick av nåd, där han växlar mellan oerhörd insikt och oerhörd galenskap. Rörelsen och stillheten är lika genomgående och lika framträdande – allt är totalt, genomdominerande, och dubbelt. Liksom oron och lugnet: alla motsatser löper samman, dubbelriktat. Tiden likaså – den går åt alla håll, men aldrig framåt.

Det är en oftast allvarlig, nedstämd bok, där Celan upplever världens försvinnande, där du som läsare vill inflika att det där är ju bara dina privata grubblerier, Paul, det är depressionen som talar: det är din värld, Paul, som försvinner. Men minnet krackelerar, texten blir sitt kaleidoskop. Celan åker till Tyskland, konfronterar Heidegger, nazisten som vägrar göra avbön. Heidegger tiger.

Det här är Daives bok, det är Celans bok: vem som talar kan då kvitta, och vem som säger vad. Daive: ”Det finns bara verklig säkerhet i det overkligas kölvatten.” Celan säger också några kloka saker, men också några dumma. Det är inget hjälteporträtt. Hur ska man återge en annan människa utan att tvingas använda galler? Hur gör man det utan att översätta? Utan att förenkla – förminska – och förneka?

Daives bok är delvis återskapad i efterhand, minnesnedtecknad, men torde även bygga på ögonblicksintryck. Han översätter Celan åt oss, och vi som ändå, trots allt besvär, fortsätter läsa den här kryptiske rumänsk-tyske poeten, vi kan bara tacka och ta emot.

The Fun Stuff, James Wood

En essä färgas obönhörligt av sitt ämne, minns jag att professorerna sa när jag läste litteraturvetenskap, och att rösten hos den författare du skriver om blir onekligen din egen. Det var lönlöst att protestera, när mina egna texter om exempelvis Dagerman och Faulkner var så präglade av deras stil att det vore att säga för lite att kalla det för epigoni. Starka stilar har denna effekt: när jag skrev om Virginia Woolf använde jag alltså ett överflöd av kolon, utan att de som läste boken fattade vad det berodde på, utan hänvisade till ”dålig stil”.

I boken The Fun Stuff and Other Essays inleder James Wood med en kärleksförklaring till The Whos trummis Keith Moon, och det är en häpnadsväckande inledning, bland annat därför att Wood annars bara skriver om litteratur. Men det är också en remarkabel text helt enkelt därför att han här skriver exakt som Moon spelar trummor, att han också här skriver spelar i samklang med det föremål han skriver om.

Men texten är remarkabel också av andra anledningar. Eftersom Wood har en del erfarenhet inom musik, med pianot och trumpeten, samt några smygsessioner bakom trumseten, är han väl skickad att bedöma varför grupper som Eagles låter så mjuka – det beror på att virveltrumman är för blöt och milt behandlad, medan ”[a] good dry snare, properly struck, is a bark, a crack, a report.” (Notera takten i syntaxen, hur orden faller som distinkta slag med trumstocken mot virveltrumman.)

Moon är överklivningens trummis, hävdar Wood i sin enastående text, där han briljerar och skriver med en vildsinthet som inte annars gör sig synlig i essäerna, som alltså följer mer städade principer. Och nog är det inspirerande att läsa Wood, vars tidigare bok How Fiction Works nog är en av de lämpligaste introduktionerna till romanläsning som har skrivits. Han skriver känsligt, anpassar sig – och nog kan det sägas att han gärna låter sin egen stil marineras i de stilar han skriver om, utan att den egna smaken går miste. För vi ska inte ignorera att det här är en författare som dyrkar stilen som det viktigaste av allt inom litteraturen, och då blir hans texter stiliga exempel på hur ett resonemang som börjar med stilen kan utmynna i en rikedom av tolkningar.

Han har lätt att portionera ut åsikter, nästan för lätt eller att det bara ser så enkelt ut – men det är grundade åsikter, som förankras i djupa läserfarenheter. Han har lika lätt för att hitta vad som är speciellt hos respektive författare – boken innehåller förutom titelessän om Moon tjugofyra essäer om litteratur, där han sållar friskt bland nutida omtalade storheter och klassiker från den etablerade kanon. Alltså erbjuds utrymme åt George Orwell, Thomas Hardy, W.G. Sebald, men även Ian McEwan och ungraren László Krasznarhorkai. Observationerna är precisa, hela tiden på kornet, något jag tror bottnar i att han inte ger efter för slarv; det är noggrant skrivet mest hela tiden

En essä om Norman Rush kan sägas sanktionera Horace Engdahls uppfattning om USA:s littteratur som provinsiellt inriktad, där de flesta amerikanska författarna nöjer sig med att läsa och inspireras av andra amerikanska författare. Typiskt nog är Rush knappast tillräckligt känd i Sverige, med sina romaner som utspelar sig i Botswana.

Den som har överblick kan också göra vettiga kopplingar, hitta vad som får ett verk att uppfattas som både unikt och generellt. Essäerna här har tidigare publicerats i tidskrifterna The New Yorker, London Review of Books och The New Republic. Utgångspunkten har ofta varit recensioner, men Wood gör något mer än att bara redovisa, återge: han demonstrerar hur han följer innehållet, hur han låter stilen vara vägledaren till sin förståelse.

Även realismen är Woods yppersta ärende, det vill säga att klargöra att när en roman fungerar beror det ofta på att författaren är sann. Detta kan yppa sig i hur en karaktärs tankar uppträder, om det sker i lojalitet med hur en vanligt funtad människa tänker. Alltså, ryckigt, sällan tillrättalagt, utan orden kommer fram successivt, möter den tålmodige mottagaren. För Wood blir en roman realistisk när den kan skildra människor i verkliga situationer, att de där agerar som vi gör, eller förväntas göra. När texten följer tanken, prövande, spontan.

I boken samsas verkligen entusiasmen med kritiken, även om det kan tyckas nästan lite sorgligt att han måste hitta förbehåll i allt han läser, att han liksom aldrig får vara glad tillräckligt länge. Det här blir ett ofrånkomligt problem för den skrupulöse läsaren, att ingenting duger till slut, att det man lär sig allra bäst är att upptäcka bristerna. Även i de riktigt bra romanerna finns något att gnälla på … Men han spanar friskt efter klichéer, detta oundvikliga inslag som alla som läser mer än måttligt blir överkänsliga mot.

I några essäer finns riktigt uppseendeväckande översättningsjämförelser, som när han markerar hur King James Bible från 1600-talet skiljer sig från Robert Alters nya översättning, med exempel på hur hebreiskan görs till ett fysiskt språk tack vare sina verb, något som går att överföra också till engelskan. Men översättningarna blir bara utgångspunkten för ett teodicé-resonemang, där frågan om människans fria vilja problematiseras, för vad är det för inkompetent Gud som ger människan något som hon inte kan avstyra? Kanske Gud ska ses mer som a good enough parent då?

Eller hur olika översättningar av Tolstojs Krig och fred hanterar hur ryssen skriver att barnen i epilogen säger sig ”åka till Moskva”: hos de flesta engelska översättarna finns tillägget att de ”leker” detta, något som skär sig mot Tolstojs intentioner. När jag ska kontrollera hur detta ter sig på svenska, hittar jag bara Hjalmar Dahls förenklade översättning i en bok tryckt 1998, men den är från 1920-talet, alltså nästan hundra år gammal. Typiskt nog har Dahl förkortat Tolstojs epilog, och givetvis finns inte just denna episod med (bland ganska mycket annat). Staffan Skotts version från 2006, som lär vara komplett, fanns inte tillgänglig på min vistelsorts bibliotek.

Wood inleder sina essäer på tre olika sätt: antingen med att gå direkt in på författaren, med ett bestämt påpekande (”The public snob, the grand bastard, was very much in evidence when I interviewed V.S. Naipaul in 1994, and this was exactly as expected”), eller en anekdotisk hänvisning till en annan auktoritet (essän om Rush inleds: ”Joseph Conrad has had relatively little influence on the contemporary American novel”), eller ett citat från den aktuelle författaren. Undantaget är när han inte kan undvika den lite påfrestande frestelsen att skriva en pastisch på Paul Auster över en och en halv sida. Vad som sedan vidtar är en duktigt ilsk sågning, där han utan att någonsin lossa på (den bildliga) slipsen helt pardonlöst tillintetgör Auster.

I essän om Thomas Hardy lanserar Wood en teori att det ofta är modern som skapar författaren, att denne får sin impuls att skriva från henne. (Det här verkar stämma för många svenska tidigare författare, vars fäder mest varit kväsande tyranner.) När han påpekar att Hardys språkliga direkthet har sitt ursprung i den robusta och jordnära uppväxten är nog det också korrekt iakttaget, att den till synes enkla eller snarare omedelbara och okonstlade prosan beror på en fin förmåga att absorbera sina iakttagelser. Detsamma kan ju sägas om de bästa kvinnliga 1800-talsförfattarna, att de blev de bästa realisterna för att de var suveräna lyssnare, som kunde gå utanför sin egen horisont och förmedla andras världar tack vare eller på grund av sin egen stumhet och passivitet, där de inte tilläts delta i samhällslivet på samma villkor som männen. Deras förlust är vår vinst, om vi ska unna oss en cynism.

Ja, på tal om kvinnor: Woods bok innehåller endast två stycken, novellförfattaren Lydia Davis och Marilynne Robinson, mest känd för Gilead, en av Barack Obamas favoritböcker. Det är då en skandalös försummelse i en bok som innehåller 25 essäer!

Ofta skriver Wood beskedligt, där noggrannheten i läsningen är viktigare än att vara underhållande och bjuda på fyndiga formuleringar. Även om sådana inte saknas, som när en intressant diskussion av Orwell landar i att denna romanförfattare nog fungerade bättre som romanförfattare i sina journalistiska texter än i sina romaner, att han var oerhört motsägelsefull men att det inte ska uppfattas som en brist: ”contradictions are what makes writers interesting; consistency is for cooking.”

Den beskedligt skrivande Wood är också i verkligheten helt anonym. Jag minns en intervju från tv-programmet babel för något år sedan, men inte ett dugg av hur han såg ut, men förmodligen väldigt alldaglig. The Fun Stuff är dock full av allt annat än alldagliga betraktelser, utan snarare späckad med den typ av insikt som nog får sägas vara av ett unikt, eller allt mer unikt slag. Wood har skrivit en roman, The Book Against God, men han måste nog förbanna att den aldrig kommer att få en lika ambitiös och noggrann läsning som de han själv utför av andras böcker. Å andra sidan skriver väl litteraturvetare sällan läsvärda romaner?

Finge jag själv lägga in en Woodsk brasklapp skulle det handla om att han fuskar med en del av sin lärdom, något som bara görs synligt när man läser essäer publicerade över en längre tid så här i sträck. Då uppdagas besvärande mönster, som att han gärna refererar till exempelvis Thomas Bernhard, men använder alltid samma titel, The Loser (på svenska Undergångaren), som om han inte har läst något annat av denna gigantiskt viktiga 1900-talsförfattare. Det är ändå lätt att ha överseende med sådant, när det finns ett överflöd av flit och kloka undersökningar.

Fast, Gunnar Strandberg


Det är då en märklig bok han har skrivit, Gunnar Strandberg. Fast heter den, och lånar titeln från huvudpersonens efternamn, den världsberömda författaren, fast han heter Alexander Fasth. Att en svensk roman låter en författare agera huvudperson, bara det är märkligt, men det är ändå bara början för det här ambitiösa projektet. Till det märkliga hör också att den endast publiceras som e-bok.

Alexander Fasths son Erik har begått självmord, och efter sju år åker han till Madrid för att rensa ut dödsboet efter den döde sonen och konstnären. Där konfronteras han av olika personer ur sitt förflutna – det visar sig att Alexander tidigare pluggat och bott i Madrid, där nästan hela romanen utspelar sig, där han också träffade Laura, kvinnan som nu också är försvunnen och död. De träffas på universitetet i Madrid hösten 1963, inleder ett kärleksförhållande efter att ha avstyrt de katolska föräldrarnas invändningar.

Men det förflutna är bara en skugga i Alexanders nutid, där han alltså säkrar spår efter sonen, som han inte verkar ha haft någon bra relation med. Strandbergs roman inleds med ett labyrintiskt motto från Wallace Stevens: ”Den definitiva tron är att tro på en fiktion, som du vet är en fiktion, och inte något annat. Den yttersta sanningen är att veta att den är en fiktion och att du villigt tror på den.” En hel del av den typen av vilseledande struktur tar han med sig in i romanen.

Fast innehåller gott om litterära referenser, motiverade av huvudpersonens syssla, visst, men det är snarare konsten som har fungerat som intertextuell källa, och i synnerhet Goyas berömda svarta målningar, där bland de fjorton stycken den lugubra ”Saturnus förtär sin son” ingår, men också ”Häxsabbat”, en målning som i tjugonde kapitlet bokstavligen kommer till liv när Alexander på Museo del Prado våldtas av figurerna därifrån, mer eller mindre. Där släpps häxkrafterna loss.

Ja, det är ett udda inslag, men inspirationen från konsten delges också på mer subtila plan, när Strandberg skriver en prosa som är liknelsetät och adjektivtjock, ibland kanske lite väl förtjust i liknelsen som sådan: ”kragen på den vita Oxfordskjortan hängde slappt som ett för stort hundhalsband runt hans veka nacke […] skammen störtade över honom som ett nät av kedjor från taket”. Ofta tycker jag ändå om liknelserna, tycker att de fyller sin funktion och fungerar för att de på något sätt verkar bearbetas i författarens (Alexanders) huvud mer än i Strandbergs. Men mest för att det är ett skrivande som imiterar målningens teknik, ett skrivande som täcker och fyller i.

Vad som är sant och icke sant är till stor del fördolt för Alexander, och vi som läser delar hans förvirring: det här är en bok som det inte lönar sig att återge händelseförloppet, då detta bygger på att det successivt avtäcks. Men som narrativ struktur fungerar fantasin, och det kan förklara de stundtals oförklarliga inslagen. Hans värld ligger fasligt nära psykosen, nära vansinnet.

Här finns samtidigt en hel del sunda och kloka betraktelser, som när Alexander arbetar som den författare han är och noterar hur den femtiofemåriga Lisa försöker hålla fast vid sin ungdom med hjälp av ett ungdomligt språkbruk, men också gripande scener, när Alexander förgäves vill tvinga ögonen att släppa fram tårar över den döde sonen. Antingen har hans sorg satts på stand by, eller så är han bara en osympatisk protagonist. Provocerande nog bränner han böcker, noga utvalda delar ur Eriks bibliotek (Harry Potter, Tolkien, Goethe – vi ska inte missa Fasts namnlikhet med Faust – och häpnadsväckande nog Coleridge!).

Fast kan också associeras till engelskans ord för snabbhet, något som kan vara ironiskt uppfattat, då romanens tempo är präglat av tålamod, besinning. Men, om vi håller oss till svenskan – för mig är ordet ”fast” mindre kopplat till ordet för bestämdhet, och inte heller till att vara infångad, utan snarare till invändningen, synonymen till ”men”. Ofta som enskilt ord i en mening. Fast!

Mest tycker jag ändå att det är ett äventyr att följa Alexanders detektivarbete. Att säga att Fast är en deckare vore kanske att häda, men den innehåller dess inslag av mystik och gåtfullhet, en problemlösning. Han är också en fascinerande figur, långt ifrån genuint sympatisk och rekorderlig, som vi vant oss att få våra svenska romanfigurer serverade. Han nedstiger i ett slags Hades, kan sägas, möter demoner, djävlar, skräck. Det är också en roman som behandlar sexualitet på ett okonventionellt sätt, åtminstone med svenska mått mätt. För här är den ständigt närvarande, både som dold lockelse och öppen drift, som farlig beståndsdel, med incestuösa undertoner.

Det är en dyster, nerskitad stil som används, en stil som konsekvent rättar sig efter innehållet. Att man då och då stör sig på att vissa av mötena tenderar att bli för långa och för minutiösa i sina resonemang, eller att någon enstaka inkongruens slunkit med (att man i Spanien redan 1964 använde begreppet ”Peace, love and understanding” är inte troligt, då det myntades först i januari 1967), allt det må vara förlåtet. Mer imponerande då är själva anslaget, tilltron till berättelsen och den mestadels säkert hanterade stilen.

28 dec. 2012

Att tyda tydningen

Tydningen är en tidskrift utgiven av Litteraterna, som härjar på litteraturvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet, och jag har läst nummer 6 och 7, ett finurligt dubbelnummer som samspelar med varandra på oväntade sätt.

Jo, för #6 har temat ”Humanioras potential” medan #7 har temat ”Den gränslösa människan”, och medan det förra numret är uppbyggt kring essäer är det senare numret uppbyggt kring skönlitterära texter, dikter och korta prosastycken. Jag blir genast fängslad av Anna Axfors ambitiösa och krångliga text, där hon tar sig ut ur det egna jaget och in i andras, likväl som det finns saker att fascineras av också i Helena Lies hästdikter. Men det kan här och där också skönjas en lite väl tilltagen experimentlusta, att det kunde ha lagts band på ett och annat språkligt påhitt.

Essäerna om humaniora är skrivna ur oväntade perspektiv, exempelvis utdraget ur Anders Ekström/Sverker Sörlins Alltings mått (från tidigare i år), med sin appell till samhället att ta tillvara humaniora, liksom Kari Jagerstedts mycket välfunna text om att när väl humanorian anpassar sig till den nya tiden blir den ett oemotståndligt inslag. Men också Henrik Johanssons roliga rättegångsscen där åklagare, försvar och domare reder ut varför (om?) humanioran behövs.

Jag måste också nämna att numret/numren innehåller några fint skrivna recensioner, däribland av Bjørn Rasmussens Huden är det elastiska hölje som omsluter lekamen och Susanna Lundins Hindenburg, två av årets viktigaste och bästa böcker helt enkelt.

Nonsens?

Varje gång jag hör ordet "dadaism" osäkrar jag min sammetsrevolver. När Lyrikvännens sista nummer för året (6/12) har temat "Nonsens" blir jag alltså mer än lovligt skeptisk, trött som jag är på dessa billiga tricks och tramsiga ordvitsar som är bland det värsta jag vet inom litteraturen. Dessutom var det väl alldeles nyss tidskriften hade sitt temanummer om barn(slig)poesi? Vad är det som håller på att hända, komplett infantilisering? Nja, det var faktiskt hela två år sedan detta nummer kom, men det visar bara att för poesin står tiden mer eller mindre still.

Nåja, jag är inte helt immun mot innehållet heller, och lägger försynt tillbaka revolvern i hölstret, när jag väl läst något som ter sig som en antologi över den typ av strountes som har sitt ursprung hos Almqvist och Ekelöf, och nog drar jag på munnen en gnutta åt somliga inslag här, även om somligt får mig att kväva en gäspning. Bland det nyskrivna innehållet har Eva-Stina Byggmästar - antitesen till nonsens-poet - bidragit med en dikt om Emily Dickinson. Den är bättre än Göran Greiders liknande dikt ur Hjärnstorm, fast jag blir lite gramse på att även Byggmästar gullar med "Emily".

Allra mest gillar jag nog Jonas Ellerströms text om Oskar Andersson, O.A., tecknaren som gjorde vad som föll honom in, och den får mig att längta efter ett större arbete om denne smått geniale och tillika smått bortglömde absurdist, som visste att det nonsens som bottnar i äkta känsla når längst.  

27 dec. 2012

bror mor dotter rekviem, Ann Hallström


Jag är nog inte ensam att tycka att 2012 var ett klent och närmast förlorat år för den inhemska poesin. Döm om min förvåning då jag så här på en av årets allra sista skälvande dagar läser en diktsamling som verkligen är förkrossande bra, nämligen Ann Hallströms bror mor dotter rekviem.

Dikten rör sig skoningslöst och hårt kring krig i dess mest motbjudande skepnader, med referenser till det andra världskriget, även om det också finns mer tidlösa passager, exempelvis skändandet av det mänskliga, illustrerat av våldtäkter, krigets allt för bekanta uttryck och mekanism, som visar människans sämsta åtbörder. Enligt filmregissören Robert Aldrich tar krig fram människans värsta och bästa sidor, men jag är inte säker på att Hallström håller med: hon betonar mer de värsta sidorna, i vilket fall.

Dikten kan till sin form – fragmentarisk och sluten – erinra om Paul Celans rigida poesi, något som också ekar i akustiken, i ordval som ”röstskugga” och ”spökvokaler”, likväl som ”blodlucka” och ”havets blodröda orkester”, medan sammanställningen svart (bröst)mjölk pekar ut både Celan och Massive Attack. För nog finns här ett lösryckt tilltal som passar lika bra till deras suggestiva och dystra musik, som också bygger på kontraster och konflikt och hårda ljud som brutalt möter och möts av hårda klanger. Allra bäst fungerar Hallströms dikt när hon är stram, när orden studsar mot starkast möjliga motstånd. När hon någon enstaka gång skriver friare, mer öppet, då tappar hon mig och min läsning.

Idyllönskan havererar i djävlighet, där längtan efter något fast och hållbart bara går under, där all strävan och allt hopp krossas mot köld och rädsla och mörker och förtvivlan. I rader som ibland är genomträngande starka i sin enkelhet, som vittnesbörder om fruktansvärd skönhet, eller skönhetens fruktansvärda aspekter: ”knäpper händerna / runt mörkret”. Brutala erfarenheter ges ett brutalt språk, här där hoppet och lönlösheten är lika starka ingredienser.

Hallströms perspektiv verkar vara krigsoffrens, och så kan också titeln utläsas, som familjen där fadern saknas, eftersom han är ute och slaktar sina medmänniskor, och våldtar, medan offren får utföra aborter och göra sitt bästa för att dämpa sorgen och vanmakten. Det är skrivet med stark inlevelse, med hög angelägenhetsgrad, där jag ofta rycker till, som om dikterna också handlade om mitt liv.

Det är en nedstigning i ett Inferno med sina kretsar, där det bara kan bli värre och värre. En nedstigning i en konkret gestaltad värld, med sorgen och ångesten förkroppsligad i en rumslighet med tungt allvar som arkitekt.

I dessa dikter där läpparna bara kysser död luft, där ”gåva” inte existerar annat än som assonant siamesisk lekkamrat till ”plåga”, där Eliots Det öde landet kan stå som en annan referens, om man nu letar sådana, om man nu saknar en fotnotsapparat – vilket man definitivt inte gör, när det är en så utpräglat stark dikt.

Radioteatern. Vi sänder: Koblenz, Pia Juul

Någonstans mitt emellan diktsamling och drama och läsdrama och hörspel och ytterligare några andra genrer, där kan Pia Juuls senaste bok på svenska sägas befinna sig. För Radioteatern. Vi sänder: Koblenz (Kabusa) är på många sätt en besynnerlig pjäs, som lika lite liknar dikt som den liknar teater.

Vi som på något sätt ändå är bekanta med Juuls säregna dikt(ion) är kanske inte lika förvånade över den här leken med författaridentiteten, eller att hon är så dramatiskt frånvarande från sitt eget verk, som om hon helt sonika tagit ett steg tillbaka och försvunnit från scenen.

Liksom den tyska staden Koblenz, som är en av karaktärerna i det här verket. Då det handlar om radioteater är ljuden påfallande viktiga, och det är verkligen ingen lätt uppgift att hålla isär persongalleriet, där huvudpersonen Eliza dessutom finns i fyra olika upplagor, i 10, 20, 40, och 60 års ålder. Åtminstone påpekar författaren i en av sina sällsynta ingripanden att hon uppfattar sig själv som huvudperson. En gestalt heter från svenskt håll lite olyckligt Peter Jyde, och är poet (har skrivit dikten ”En hink vatten”, vilket låter som något Mats Wilander skrev på 80-talet).

Översättaren Jörgen Lind missar bara att en av Elizas iakttagelser, om en ung kille som ”har trist”, nog snarare betyder att han ”är ledsen”, för annars är det en kompetent utförd översättning. Jag har läst Juul i original, och det är inte skrivet på något vanligt språk. I En død mands från 1993 nys skriver hon om liknande teman som i den här nya boken.

Det är en absurd historia där försvinnandet är det sammanbindande temat, med dels staden Koblenz och dels Den döende, som en av figurerna heter, men också i Juuls frånvaro, om än hon kikar fram bakom några av rösterna, som Ellen Byde, tv-knarkaren som varit med i tidigare böcker, eller poeten Jyde, ”Som bara var skrattlysten / som skrev om sitt / hjärta utan att brista i gråt / som gick på de / regnvåta gatorna varm innanför västen / högtsjungande utan tanke på annat än / att sjunga högt”.

Levande och döda samlas och samsas och olika tider likaså, inte bara i Elizas olika skepnader, utan till Koblenz kommer både den danske skulptören Thorvaldsen 1819 och ärkebiskopen Kaltersen 1463. Under sitt ringa omfång är det ändå ett expanderande och all(t)omfattande verk, med röster som cirklar och svänger och vrids in och ut mot nya sammanhang. Rösterna ligger lager på lager, där allt har samma värde, där vi bara inbillar oss saker som att vara huvudperson i vårt eget liv – vilken befängd tanke!

En bok helt utan läsanvisningar, men som går att läsa om man föreställer sig rösterna pejla och passera varandra, och då blir det inte svårare än att läsa till exempel Strindbergs Ett drömspel eller Ida Börjels Skåneradio.

Pia Juul har gett ut böcker sedan 1985, och det är väl sedan dess vi har sneglat lite avundsjukt över sundet mot det danska poesiundret. Med all rätt. Men även om det här är den sjunde boken av Juul som Kabusa ger ut under 2000-talet är det inte läge att tala om ett genombrott, och som vanligt har recensioner lyst med sin frånvaro i de större svenska tidningarna.

25 dec. 2012

Proust och bläckfisken, Maryanne Wolf


DN har ett par dagar före julafton ett stort bildreportage där kändisar till författare berättar om sina läsvanor (David Lagercrantz plägar läsa med ett glas amaronevin i handen, får vi veta). Lite surt börjar jag samtidigt läsa en bok som jag förgäves har letat recensioner av i tidningar som DN, trots att den utkom för två månader sedan. Men det är förstås av mer allmänintresse med läsning som livsstil än att recensera böcker om läsning?

Även om det finns en myriad böcker om läsning handlar nog de flesta om personliga bekännelser om läsningens betydelse, medan det är svårare att hitta böcker som förklarar vad läsning handlar om utifrån ett vetenskapligt synsätt, utifrån biologi och vad som sker i hjärnan när vi läser.

Eller varför vi överhuvudtaget läser, varför vissa drabbas av denna smitta. Men nu har jag väl hittat det jag har sökt? Maryanne Wolf har skrivit Proust och bläckfisken. Berättelsen och vetenskapen om den läsande hjärnan (Daidalos). Ja, delvis är mina frågor besvarade.

Här hävdas att man inte föds till läsare, utan man blir det, utifrån det kända axiomet från Beuavoir. Men tillåt mig invända! När jag som nybliven femåring första gången läste Kattresan, Ivar Arosenius sublimt enkla saga, innebar det upptäckten av en lycka som jag inte hade kunnat föreställa mig i förväg. Men det här var inte något som jag medvetet strävade efter, eller försökte ge mig på – det bara inträffade, och kom från ingenstans.

Inte heller är jag övertygad om att man måste vara det som brukar kallas ”språkmänniska” för att läsning ska vara en syssla man föredrar. Själv är jag måttligt road av så kallade ordlekar, och har inte kastat ens ett getöga åt ett korsord på drygt tjugo år, och har uttråkad spelat wordfeud en enda gång i mitt ilv, och det är ändå fler gånger än jag har spelat alfapet.

Men jag föregriper den här bokens innehåll. För första gången vänder sig Wolf till en större publik, van som hon är att vara forskare vid Child Development vid Tufts University i Boston, USA, med inriktning bland annat mot dyslexi. Hon har dock i sedvanlig ordning svårt för att motstå fotnotens lockelse, utan anser att läsaren ska ha stor nytta av bokens drygt 50 extra sidor.

Titelns hänvisning till Proust handlar om läsningen som en intellektuell fristad – förmodligen något ännu mer nödvändigt och användbart i vår arma kulturellt utarmade tid. Och bläckfisken? Ja, något mer långsökt, kanske, men något om att reparera sina egna nervbanor, något som påminner om läsningen.

Med hjälp av läsningen tillåts du bli någon annan, hävdar Wolf. Det låter flott, men det är ingen garanti att det är någon varaktig identifikation, och den som
skriver kan inte räkna med något annat än ytliga jämförelser, och i bästa fall tankeväckande situationer som dröjer sig kvar. Kanske det enda vi får är en temporär insyn – och kanske vi ska nöja oss med det, inte hoppas på mer.

Minnet behöver träning för att fungera väl. Att vi får en ytligare läsning när vi läser mer på nätet, det är förstås en allt sannare truism. Och att lära sig läsa, det är inget man fuskar sig till: det krävs ett tålamod av gigantiska mått, för här vankas ingen omedelbar gratifikation.

Och på tal om minnet, så minns vi väl Platons tvivel mot skriften, och titta bara på hur det gick! Nåja, han hade lika rätt som fel, verkar Wolf tycka, och jag med henne. Hon skriver ambitiöst om historien bakom sumerernas kilskrift, de samtida egypternas hieroglyfer, och vad som av allt att döma föregick dessa revolutioner med flera tusen år, några kuriösa lertavlor inbäddade i gulliga lerkuvert, innehållande siffror, och vad som måste vara den allra första skriften.

En av (det grekiska) alfabetets fördelar lär vara snabbheten i avkodning, en utsaga Wolf i viss mån ifrågasätter genom att redovisa att kineser läser ungefär lika snabbt trots mångfalden av tecken. Ett tecken på hjärnans enorma kapacitet att avkoda. Men den stora fördelen med vårt alfabet blir då att det hjälper tanken, även om det strider mot Sokrates och Platons uppfattning. Nya tankar formas tack vare skriften? Jodå, men varför dessa nya tankar nödvändigtvis skulle vara bättre … Kanske för att de i mindre mån reproducerar? Nja, men den som skriver är väl i nästan ännu högre grad i klorna på det redan skrivna, som Borges en gång påpekade med sitt lysande exempel, att han skulle ha varit en bättre tänkare om han hade haft sämre minne.

Och Sokrates i all ära, men det var lätt för honom att snacka om sitt goda minne, när han inte var modern stressad förälder med logistiska mardrömsscheman, tider att passa och deadlines och recensionsdatum och ord- och teckengränser och födelsedagar och matrecept och tvättider och så vidare. Jag skulle också hävda att det var smidigare för den privilegierade bildade 1800-talsmänniskan (=-mannen) att öva sitt minne med utantillärda dikter, när de hade tjänstehjon som skötte allt tidskrävande. Det nya sättet att läsa på skärm och läsplatta innebär förstås lika stora möjligheter som utmaningar.

Hur vi än vänder på det: vi är fångar i språket, och det är ett dilemma jag tycker underskattas av Wolf. Fångar i det redan existerande språket, alltså. Den som exempelvis vill uttrycka feministiska tankar är beroende av ett patriarkalt språk, utvecklat av förstockade gubbars maktstrukturer. (Det är Camille Paglias tanke jag återger här, skyll på henne om du misstycker, men tänk på vems språk du använder när du invänder!)

Mer övertygande resonerar Wolf om hur alfabetets koppling till talspråket underlättar läsinlärningen, vilket ju är hennes huvudsakliga ämne. Sorgligt nog handlar det i USA i stor mån om klasskillnader, att det inte är allas ynnest att ha föräldrar som ger sina barn tillgång till rikast möjliga ordförråd. Och Wolf visar med eftertryck vikten av att tillägna sig ordmassorna långt innan läsinlärningen inleds, helt enkelt för att så mycket av arbetet kan göras i förväg. Barnen behöver höra orden redan som barn, när de är som mest mottagliga och även som mest nyfikna och villiga att ta till sig dem.

Då läggs också den lika nödvändiga grunden till den läsglädje som är förutsättningen för en fortsättning. För roligt att läsa blir det ju först när man blir duktigare på det, och då krävs mängdläsning. När elever frågar vad de ska göra för att få höga betyg svarar jag bara: läs tills du inte orkar mer, och fortsätt läsa ungefär dubbelt så mycket (som Ingemar Stenmark tränade barmarksträning på sommaren, när han stack ut i skogen och kutade tills han tröttnade, och då sprang han lika lång väg tillbaka). Men framför allt: läs uppmärksamt, reflekterande – det är mycket viktigare än vad du läser. Wolf skriver initierat om hur den långsammare dorsala och snabbare ventrala vägen löper hit och dit i vänster hjärnhalva hos den flytande läsaren.

Men ”den flytande läsaren”, som Wolf kallar henne, är ändå bara ett steg i utvecklingen mot ”den avancerade läsaren”, och så småningom ”den professionella läsaren”, som har läsningen som sitt yrke. Att det är andra processer i hjärnan hos proffset än hos amatören, det kan jag nog instämma i, inte minst efter att ha tagit del av de pedagogiska men samtidigt lite otäcka illustrationerna (men det beror nog på att jag har en släng av hjärnfobi, vilket en gång hindrade mig från att bli logoped).

Så nog kan jag ändå stämma in i Wolfs påstående att man snarare blir en läsare än föds till en sådan, att det är något som man tillägnar sig efter mycket möda och stort besvär. Och varför utsätter man sig då, om det inte vore för att belöningen är värd alla dessa ansträngningar, men det vet ju bara den som tagit sig dit på egen hand. I framtiden lär behovet av motrörelser finnas, gissar den samtidsskeptiska Wolf, och bekräftar en optimistisk föreställning om att när tillvaron blir tillräckligt urartad, skapas förutsättningarna för riktigt god kultur igen, helt enkelt för att den nuvarande kulturen inte täcker in alla våra behov. Först måste vi drunkna i det ytliga.

Dyslexin får ett eget avsnitt mot slutet, med en hjärtnupen berättelse om sonens diagnos. Det må vara sant att det går att hitta framstående genier inom olika discipliner, men jag tvivlar på att det tröstar en olycklig elvaåring att få höra att han har samma förutsättningar som Albert Einstein minsann. Det är också här som bläckfisken återkommer i Wolfs teori.

Men hjärnan är ju inte konstruerad för läsning, och när läsning inte är normen då kan dyslexi inte vara något onormalt. Det är sunt av Wolf att betona variationen hos de dyslektiska, att det inte är någon enkel fålla att sortera in alla olika sorters läs- och skrivsvårigheter. Wolf vet också att läsning är något annat än att inhämta information.

Så när jag säger att jag lärde mig läsa som femåring var det bara delvis sant. Jo, jag lärde mig tyda bokstäver vid den åldern, men det var när jag som femtonåring läste Wuthering Heights fattade att läsning var något annat än jag hade trott, liksom ett par år senare när jag läste Faulkner och upptäckte att min föreställning om läsning behövde revideras igen, och likadant har det varit senare när jag har läst Proust, Erik Beckman, Borges, Lispector, att jag har lärt mig läsa på nytt varje gång, uppfunnit ett nytt sätt att läsa.

Anna Sörmark har skickligt översatt den här boken, som så fint balanserar mellan berättelse och vetenskap, och som ursprungligen utgavs på engelska för fem år sedan, även om hon borde ha korrigerat Sven Christer Swahns översättning av Dickinson (att hennes sanning är ”slant” pekar snarare ut lutande än ”snett”), liksom en och annan onödig anglicism (att gå den där extra milen gör man väl fortfarande bara på engelska, till exempel).

22 dec. 2012

Årets 45 bästa skivor

Jag fick en uppmaning på skarpen: gör en lista med årets 45 bästa skivor. 
1 Anna von Hausswolff, Ceremony
2 Perfume Genius, Put Your Back N 2 It
3 Beach House, Bloom
4 Cat Power, Sun
5 Dexys, One Day I’m Going to Soar
6 Leonard Cohen, Old Ideas
7 Alt-J, An Awesome Wave
8 Sleigh Bells, Reign of Terror
9 Patti Smith, Banga
10 Dum Dum Girls, End of Daze
11 Dirty Projectors, Swing Lo Magellan
12 Chromatics, Kill for Love
13 Bob Dylan, Tempest
14 Lana Del Rey, Born To Die
15 The Xx, Coexist
16 Fiona Apple, The Idler Wheel …
17 Tallest Man On Earth, There’s No Leaving Now
18 Blue For Two, Tune The Piano And Hand Me A Razor
19 Andrew Bird, Break it Yourself
20 Sofie Livebrant, Emily and I
21 Bat for Lashes, The Haunted Man
22 Crystal Castles, III
23 Rufus Wainwright, Out of the Game
24 First Aid Kit, The Lion’s Roar
25 Sharon Van Etten, Tramp
26 Hot Chip, In Our Heads
27 Tindersticks, The Something Rain
28 Tame Impala, Lonerism
29 Kindness, World, You Need a Change of Mind
30 Simian Ghost, Youth
31 School of Seven Bells, Ghostory
32 Grizzly Bear, Shields
33 Bill Fay, Life is People
34 Julia Holter, Ekstasis
35 Jessie Ware, Devotion
36 Purity Ring, Shrines
37 Beth Orton, Sugaring Season
38 Thåström, Beväpna dig med vingar
39 Shins, Port of Morrow
40 Calexico, Algiers
41 Chairlift, Something
42 Yeasayer, Fragrant World
43 Jens Lekman, I Know What Love Isn’t
44 Richard Hawley, Standing at the Sky’s Edge
45 Iamamiwhoami, Kin

Här en spellista på spotify också.  

21 dec. 2012

Nomos, Freke Räihä



Hur gör poeten när hen skriver sin självbiografi? – Skarvar och gör sig till, säger Freke Räihä ungefärligen med sin bok Nomos, som enligt förlaget Smockadoll ska innehålla poetens blottande av ”sitt osminkade hjärtas hågkomster […] i uppväxtens konfysa mångfacettering.”

Det var stora ord! Men det finns täckning för dem, tycker jag nog. För det är en ganska förtjusande bok, som tar sin utgångspunkt i platserna: Kalmar, Oskarshamn, Lund X 5, Malmö X 4,5. Minnet beter sig i fraktioner, i splittringen, och även om förlaget rubricerar boken som prosa undrar jag milt men bryskt vari skillnaden mot poesin består. Det är i så fall en poetisk självbiografi, en poets självbiografi.

Räihä använder tämligen enkla grepp för att åstadkomma närhet. Då vi är närapå jämnåriga är det inte svårt för mig att jämföra, eller bocka av de givna referenserna: John Rambo, Kiss … Och helt oskyldigt, frasen ”Man åtrår det man ser varje dag”, Hannibal Lecters uppfattning från När lammen tystnar. Kanske är uppväxten mer generell än vi fattar medan den pågår – kanske mina exempel är lika allmängiltiga: det sönderslagna pingisracketet i källaren … lövbiffen jag åt på träningslägret … ölschampot … övernattningen i tält på Norrbyskär medan flygvapnet övade ovanför oss, mitt i kalla kriget … flotten och den livsfarliga älven … De flimrar förbi, det gör de, våra gemensamma minnen för oss som är i någorlunda samma ålder.

Och något händer med minnena när de behandlas så här ömt och varsamt, när de kläs i ett språk som är så otuktat och talspråkligt och icke-hierarkiskt. Det är språkleken i väl fungerande situationer, där poeten joxar med glosorna utan att tappa koncepten. Då blir det också en glipa i texten – en (sk)reva, som tillåter oss att kika in på en katalogiseringsiver som kommer av sig.

Minnet blir ändå aldrig den definitiva, slutgiltiga versionen – snarare existerar den i samverkan med den totala friheten. Hittar man sin identitet eller skapar man den? Nä, det är inte Freke Räihä som frågar, annat än underförstått, i sin historia som rör sig mot allt vuxnare lekar ju äldre han blir, med sex, litteratur och dekadens … Minnena återges i furiöst tempo, ungefär som när man bläddrar snabbt i ett gammal fotoalbum, ursinnig över alla pinsamheter som uppenbarar sig.

Det märkliga är då att Räihä lyckas fokusera så skarpt, att han inte bara återger förtvivlan, osäkerhet, misslyckande, utan också förmedlar det jobbiga i att försöka reda ut vad fan det är man är eller har blivit.

19 dec. 2012

Hjärnstormsverklighet

Hjärnstorm minns jag från 80-talet som en tämligen exklusiv tidskrift med god förmåga att reta upp mig med långa snåriga svåra texter om filosofi, när jag tragglade mig genom dem på Umeås stadsbibliotek, men det var minsann också där jag läste Christian Wigardts ambitiösa essä om Nick Caves sångtexter, debuterande dikter, och tecknade serier som gick längre än vedertaget i satir och samhällskritik.

Sedan några år har jag mer regelbundet börjat läsa tidskriften igen, och slås av att den fortsätter ha denna räckvidd, denna bredd mellan svårtillgänglighet och omedelbarhet. Det blir då enstaka nummer du kan läsa i lite då och då, själv avgöra vad du mäktar med. Som i #113, senaste, med ”Slaget om verkligheten” som tema, och Fredrik Bernholms mäkta svåra text om redovisningen av Breviks diagnos(er), om transgenerationell epigenetisk nedärvning med mera. Och David Brolins text om George Lukacs kunde ha tryckts cirka 1984. Men numret har också mer direkta texer, som Lisa Modées om det gråtande barnet i både bildkonst och text.

Fast jag börjar givetvis med den allestädes Göran Greiders dikt ”Emilysviten”, där han tar sig an den poet som måste betecknas som hans polaritet: Emily Dickinson, som han blasfemiskt nog konsekvent kallar vid förnamn: ”Det är vänstern som strider med sig själv. / Jag och Emily har diskuterat det”. Det blir förstås en småknasig dikt – ett möte mellan två helt skilda temperament, där man stillsamt saknar hennes reaktion (ungefär som när Per Odensten skrev romanen om henne, Vänterskans flykt, som jag inte förstod någonting av).

Men allra bäst i numret är en ännu mer okonventionell text: konstnären Marja-Leena Sillanpääs ”66 döda”, där hon redovisar möten med döda författare och vad det har gett henne. Hon balanserar utsökt mellan högstämt allvar och fräck ironi med sina exempel, i en text skriven i gungningen mellan ”varför”/”varför inte”. Jag läser hennes presentation av experimentet som en kaxig dikt som med lätthet kvalificerar som något av det mest udda jag har läst i år, tillika bland det mest underbara.

18 dec. 2012

Filosofins natt, Lars Norén


Den mest produktive poetens namn är Natten. Det är ingen tom pose när Bruno K. Öijer i en radiointervju hävdar att det skulle vara otänkbart för honom att skriva en dikt i dagsljus. P.O. Enquist å andra sidan menade en gång att inget vettigt skrivs efter ett på eftermiddagen. Han är dock ingen poet.

Lars Noréns återkomst till poesin heter Filosofins natt, och det är en bok som jag tycker passerade spårlöst förbi höstens offentliga samtal, upptaget som det var av viktigare frågor. Men vad som än sägs om Norén är reducerande, orättvisa omdömen som aldrig fångar in någon helhet: vi får bara delar belyst. Han är ingen författare som passar in i sammanhang som Babelfåtöljen – enklare då att ge honom narrkostymen, för vad han än är, han är inte som oss. Han är varken fridfull eller trivsam, och skriver implicit om den ”pietetiskt lallande” Tranströmer.

Här handlar det om ett ljus som mer bländar än upplyser, för det diktjag som ges ordet i den här monologen, som kan föra tankarna till Becketts sista prosaböcker på 80-talet: ältandet, kretsandet kring smuts och låghet. Och så döden, som bärs av lika stor del ångest som tröst, som from förhoppning. Allt blir ändå bara mer obetydligt med åren.

Omslagets gipsmask som blinkar mot den blundande författaren i Noréns föregående stora projekt, En dramatikers dagbok. Dragen helt utslätade, så ansiktet kan tillhöra vem som helst. Inför döden är vi alla lika – det kan vara Norén själv, eller ett helt annat jag. Döden som utplånar.

Jaget som frågar, tvekar, prövar, vacklar, går itu, men också går mot en större ordning, mot en tydligare och mer ordnad struktur. Och om dagboken var svart är det här en vit bok, om nu det vita skulle vara mildare – nej, det är samma oro, samma dödsångests brutala outhärdliga ljus, bara skrivet på ett sätt som läsarten ännu inte blivit uppfunnen för. Norén uppfinner ännu nya jag att huka bakom. Protagonister som är mer identitetsfria än identitetslösa.

Det sker i en rörelse från det främmande till det igenkännbara. För det här är en skum bok, som betonar den tunna linjen mellan att sakna insmickrande drag och att vara tråkig. Att vara (i) sin natt, den som lär dig att fråga, med Emilia Fogelklous ord. Den som också lär dig att bli skapande, att det som sker är något produktivt.

I ett liv i vägran, att vända ryggen åt, men också vända blicken till – mot det fula och osköna, som vi annars blundar för. Några av 90-talets viktigaste verk var några av Noréns pjäser, som En sorts Hades och framför allt Personkrets 3:1, där ordet gavs till hemlösa, tiggare, prostituerade, narkomaner. Även här är det kollektivets röst som emanerar ur boksidan, olika dödas likartade öden.

Då kan du invända: det där är ju bara en ytlig identifikation, från den mer än lovligt välmående Lars Norén. Men då invänder jag – för här finns något som saknas när andra är ute i liknande ärenden, att ge upprättelse åt det som fallit ihop. Noréns språk är trovärdigt tack vare att det är autentiskt. Vi kan bara spekulera i diverse bevekelsegrunder, men vi har inte heller något annat än den smärta som förmedlas.

Tills allt sönderfaller, raseras i jagsammanbrotten, där även tiden faller itu. För människorna är utanför alla sammanhang, inklusive tiden. Du vet inte heller vad det är för bok medan du läser den, om du ens efteråt vet det. En bok som det inte finns någon uppfunnen läsart till. Då blir det också meningslöst att fundera på om det är bra eller inte, då det enda svar jag kan ge blir att det är nödvändigt.