att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 sep. 2012

Hjalmar Söderberg. Makten, kärleken och sanningen, Göran Lundstedt

Det här är del fyra i h:ströms serie ”Litterära profiler”, och den handlar om Hjalmar Söderberg och är skriven av Göran Lundstedt, litteraturvetare från Lund. För knappt två år sedan gav jag ut den första delen, om Virginia Woolf, och har fortfarande inte fått betalt. I förlagets monter på den nyligen avslutade bokmässan fanns min bok i en försvarlig bunt, men själv har jag inget intresse av vem som köper den.

Kanske Lundstedt hade större lycka när han tecknade sitt kontrakt. Hans bok har en ambitiös undertitel: Hjalmar Söderberg. Makten, kärleken och sanningen. Dock är den ganska spatiöst utformad, med 27 väldigt korta kapitel och blanksidor och större typsnitt och dubbelt radavstånd.

Av svenska klassiker är nog Söderberg den mest levande, så en ny bok om honom är välkommen. Av tidigare böcker är Bo Bergmans minnesteckning från Svenska Akademien förstås hyperintressant (kom i nyutgåva förraåret), liksom av de övriga i första hand Bure Holmbäcks båda biografier som har drygt tjugo år på sin så kallade nacke.

Att Söderberg är så levande beror nog på två saker: dels att han är så ung i sitt uttryckssätt, att det inte var någon tillfällighet att han kallades för ”ungdomens förförare” (med Lundstedts språk: ”inte för inte kallades han …”). Den friskhet som hans stil förevisar är bevarad. Och dels hade han ambitioner som sträckte sig utanför det strikt provinsiellt svenska. I första hand skrev han i förbund med nordiska kolleger, men han hade också koll på franska och tyska förebilder, på ett mer planerat och organiserat sätt än hos sina svenska samtida förbundna (med Lundstedts språk: ”han skrev à la sina nordiska kolleger …”).

Det här kunde Lundstedt ha gjort mer av, men hans bok stannar vid ytterst diskreta antydningar. Han är specialist på att öppna fönster för att lika snabbt smälla igen dem i ansiktet på läsaren. Så följs ett av de mest spännande kapitlen, om hur de fyra elementen skildras, av hur årstiderna är ett viktigt inslag i de litterära verken – i ett snålt tvåsidigt kapitel som bara nuddar vid detta oerhört intressanta ämne.

För ärligt talat är Lundstedt väl förtrogen med Söderbergs böcker. Han rör sig lätt och ledigt framåt och bakåt över det skrivna. Men verken avklaras raskt, långt innan halva den här korta boken är avklarad. Sedan följer några korta tematiska utflykter, innan det hela tar slut.

Några saker gör mig mest konfunderad, kanske just därför att det blir så kortfattat. Flera gånger hänvisar Lundstedt till Freud, något som är lite besynnerligt, då Söderberg själv med emfas förnekade att han stiftat bekantskap med charlatanen från Wien. Jag blir inte heller klok på om han ser Söderberg som cyniker eller romantiker, eftersom han säger att det inte går att vara bådadera (fast, invänder jag då, Lord Byron …). Och titelns referens till ”sanningen”? Om det är politiken som åsyftas, då är det visserligen vettigt, men det står inte mycket om politiken i den här boken, kanske mer om religionen, och där hade ju Söderberg en egen definition av dess sanning.

Så – om vartannat några goda sidor, som en jämförelse med Vilhelm Ekelund, och några tveksammare sidor. Men framför allt blir intrycket att Lundstedt känt sig som någon som tvingas kasta pärlor åt svin, då han förmedlar sin kunskap så sammanbitet och rudimentärt.

Lars Görling 2.0

Ofint nog skriver jag nu lite om första numret av Const Literary (P)review. Ofint, eftersom jag medverkar med en essä om Lars Görling, men också eftersom jag har förstått att det har upprört vissa kretsar ("Anonymous") att en av redaktörerna är min "f.d. elev", Ida Therén.

Det var Maria Mårsell som var redaktör för min text, och jag ingick tillsammans med sex andra i ett redaktionsråd, som läste och diskuterade övriga bidrag. Att jag har skrivit texter i Axess, Svenska Dagbladet, Fantasin, Ett lysande namn, Ordkonst, samt Jönköpings-Posten, kan också ha varit meriterande.

Annars var det glädjande att tre av de medverkande i Consts första nummer hamnade högt på tidningen Vi läsers nyligen publicerade lista över de 40 bästa svenska författarna under 40. En som har potential att hamna på en sådan lista inom kort är nog Lidija Praizovic, vars bidrag redan blivit föremål för debatt.

Efter att Jonas Thente hyllade hennes text i DN reagerade bloggen Utrymme (Lyra Ekström Lindbäck), som menade att texten aldrig skulle ha publicerats, inte i det föreliggande skicket, då den förtalar namngivna klasskamrater på Biskops-Arnös skrivarskola. Hon kallar dem för idioter.

Men försvaret finns inskrivet i Praizovics text, som hela tiden resonerar kring vad den håller på med, alltså att förtala sina klasskompisar, och hela tiden utifrån ett klassperspektiv, det där som vi annars aldrig talar om i Sverige, för vi inbillar oss att alla har samma förutsättningar, vilket är enkelt att säga om man har kontakter - i det här fallet kommer från en annan bakgrund än Praizovics icke salongsfähiga. Texten kretsar konsekvent kring föraktet, undersöker hur djävlig ett berättarjag kan vara, och det är inte skrivet för bekräftelsens skull.

Och som Åsa Linderborg menar i en krönika i Aftonbladet, brukar allt vara frid och fröjd när angreppet riktas mot andra, och därför har Knausgård, Rydberg, Lundgren, Norén med flera fått sina godkännanden. Inte heller tror jag att en skicklig läsare förväxlar Praizovics ord med en absolut sanning: hela poängen är att hon skriver en subjektivt upplevd sanning, och att hon iscensätter en underlägsenhetskänsla som man kan identifiera sig med - om man inte har Bengt Ohlsson eller Magnus William-Olsson och Marie Silkeberg som föräldrar.

Märkligt nog ser jag också hennes text som en illustration till allt som står i min essä om Görling, att min underförstådda fråga när hans författarskap ska återupptas får ett svar med hennes exakt lika bittra åskådliggörande av kränkthet, att det hon skriver är Lars Görling 2.0.

29 sep. 2012

Bokmässan 2012


 Foto: Fredrik Sandberg / Scanpix

Statens litteraturutredning, ett behändigt dokument på 631 sidor (nej, jag har inte läst hela), slår återigen fast att läsningen minskar, i synnerhet bland de unga, och ännu mer i synnerhet bland unga män. Till bok- och biblioteksmässan i Göteborg vallfärdar dock de återstående allt mer fridlysta läsarna.

Ur demografisk synpunkt kan nog hävdas både att medelåldern ter sig rätt hög, liksom att andelen kvinnor utklassar andelen män. Men nog finns det utrymme för läsare, och några tecken som inte enbart väcker farhågor om en olycksbådande framtid för boken och litteraturen.

Till exempel att ett seminarium om James Joyce lockar en fullsatt åhörarsal, trots att det inleds så tidigt att man knappt har hunnit torka bort sömngruset ur ögonen. Eller på Joyce-språk: Leopold Bloom har vid det laget den 16 juni 1904 hunnit klappa sin katt (”Mrkrgnau”), köpa sig en bit njure som han steker till frukost , och gå på skithuset, i romanen ”Ulysses”, som var föremålet för diskussionen.

Kritikerna Jan Gradvall och Sara Danius och översättaren Erik Andersson får till ett fint samtal om den här romanen, även om jag tycker att deras entusiasm är en smula för ensidigt översvallande. Tillsammans med diskussionsledaren Stephen Farran-Lee bildar de ett slags Team Joyce, medan jag själv tillhör Team Woolf. Men deras råd att inte vara så himla respektfull inför klassikerna kan jag helhjärtat ställa upp på: en anledning till att klassikerna är så slitstarka är att de tål en omild behandling.

Du kan också glädjas åt att slinka in på övervåningens rum för poesi och höra enstaka diktrader få fäste, rader som du givetvis inte förstår för stunden, men som ändå har kraft att plantera något löftesrikt hos dig. Eller att du kan lyssna när Inger Johansson läser ur sin översättning av Mircea Cărtărescus dagbok. Eller köpa den svenska översättningen av Nadezjda Tolokonnikovas slutplädering i rättegången mot Pussy Riot. Eller höra när Aftonbladets Natalia Kazmierska kallar den nystartade litteraturtidskriften Const Literary (P)review för ”en hipp tidskrift”. Det är väl ändå hoppingivande om litteratur kan bli ”hippt”?

Du kan också se att de små förlagen konkurrerar med de större på samma villkor. Åtminstone nästan. De små förlagen är svårare att hitta, men kontakten är personligare, och kan resultera i engagerande möten där om du inte har koll på klockan.

När du har gått omkring ett slag på mässgolvet efter att ha besökt så många seminarier som du hinner upptäcker du snart att det är en slags rundgång mellan författarna. Vänta nu, Jan Guillou, har du inte sett honom tidigare, både i år och förra gången du var här, och gången innan?

Jo, om det ska framläggas någon kritik mot mässan är det väl att den i år har haft svårt att locka spännande namn. I slutet av augusti hölls en litteraturfestival i Louisiana i Danmark, med gäster som Patti Smith, Jonathan Safran Foer, Anne Carson, Alan Hollinghurst och Jeffrey Eugenides – de tre sistnämnda är samtliga aktuella med böcker i svensk översättning i höst.

Så kallade litterära superstjärnor är förstås inte det viktigaste, men för bokmässans (eventuella) överlevnad krävs det nog att de kan stoltsera med något mer prominent än – ja, Jan Guillou och Herman Lindqvist.

Men trots detta lite sura gnäll lämnar jag spektaklet med en smått positiv känsla. Även om läsplattor blir allt mer populära känns det fortfarande avlägset med en mässa utan det där konkreta mötet mellan läsaren och den fysiska boken. Som Bonniers nyutgåva av ”Ulysses”, en tung pryl som du kan införskaffa och läsa och skita i att andra kallar det för en svår bok.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/9 2012)

Ett kristalliskt rop. Dikter i urval, W.B. Yeats

Vilket makalöst år det har varit för engelsk poesi i den svenska bokutgivningen, med finfina böcker av favoriter som ellerströms utgåvor av Sylvia Plath (Ariel) och John Donne (Skabrösa elegier och heliga sonetter), Atlantis utgåva av John Milton (Det förlorade paradiset) samt Brombergs utgåva av William Butler Yeats (Tornet). Nu utkommer som ett synnerligen välkommet tillskott till den sistnämnda ett rikt urval av Yeats dikter på ständigt beredvilliga ellerströms: Ett kristalliskt rop, där Ann-Kristin Åklint översatt 200 dikter. Som om inte allt detta vore nog kommer senare i höst på Bonniers Ann Jäderlunds nyöversättningar av Emily Dickinson också.

Man får nästan nypa sig i armen, då detta hittills varit beundransvärda presenter som har varit ambitiösa och läsvärda. Jag har inte heller mycket att invända mot noggrannheten i Åklints arbete med Yeats, även om det inte riktigt går att överföra hans melodiska dikter till svenska. Hans diktion är ganska lik Frödings, med utsökt rimflätning, men främst genom det elegant modulerade språket, som aldrig haltar eller blir krystat.

I original, alltså. Min utgåva av Yeats Selected Poems tillhör en av de böcker jag ofta(st) återvänder till, dels för att hitta de där starka raderna och dels för att helt enkelt påminna mig om de där starka dikterna. En poet som är lika stark i helheten som i de enskilda detaljerna. En poet som kombinerar sagovärldar med politisk laddning, som verkade gå med ena ögat mot marken och det andra mot skyn: en profet med stark verklighetsförankring (liksom Blake, som väl också förtjänar att bli bättre representerad i svensk översättning, men det får anstå till ett annat år).

Här finns gott om välkända dikter, och förlagets propå att Yeats är ”den store irländske poeten under 1900-talet” kunde nog utökas till ”den store irländske författaren”. Jag kommer då inte på någon irländsk prosaförfattare som varit viktigare.

Han hade en relativt lång karriär, och var en lika märklig människa som han var en märklig poet. Det är som om han blir allt djärvare ju äldre han blir, att han aldrig stelnar i konventioner. Hans utveckling sker baklänges, då han i början skriver ganska traditionell poesi, för att sedan bli allt våghalsigare. Det brukar vara tvärtom, och det kan inte helt förklaras med hjälp av modernismens genombrott. Han skriver också öppenhjärtigt och frimodigt om sex, drygt 70 år gammal, vilket kanske var mindre provocerande då (på 30-talet) än det är nu.

Samtidigt finns hos den rätt unge poeten känslor som bottnar i erfarenhet, som när han som 28-åring skriver om ”Fergus och druiden”: ”Å druid, hur stora spindelnät av sorg / finns inte i ett litet granitgrått ting!” Lika ung är han i den fenomenala dikten ”Innisfree-ön” när han skriver om de ljud vattnet åstadkommer mot stranden, ljud han hör när han står mitt i storstadens gator: ”I hear it in the deep heart's core.” På Åklints svenska blir det, efter en redundant genomgång av trafikljud som saknas i dikten, ”hör jag det klart i hjärtats mitt.” Men ”core” är ju en allusion till latinets ord ”cor” för hjärtat, och till Swinburnes dikt ”Cor Cordium”, som handlar om Shelley (som för övrigt också gärna får översättas till svenska!).

Något som inte gör sig bra i svenska är den så kallat poetiska ordföljden, en nödlösning som i värsta fall får det skrivna att låta som Yoda i Stjärnornas krig. Man söker förgäves efter sådant i Yeats på engelska (liksom hos Fröding), men här är det lite för frekvent för att det ska bli bekvämt. Det är måhända oundvikligt, om versmåttet ska behållas. Men man kan inte stirra sig blind på tekniken, utan att vara uppmärksam på känslorna, och hos Yeats är känslorna stora, mäktiga.

Att nyanser går förlorade är inte mycket att orda om: innehållet devalveras, men det får väl sägas kompenseras av nödvändigheten i att göra Yeats till en läsbar poet också på svenska. I dikten ”Vem går med Fergus” motiverar Åklint att hon utelämnar de vagnar som dikten lär innehålla med att ordet enligt en irländsk definition kan syfta på klippor. Men det är alltid vanskligt att spekulera i vilket ordförråd en författare använder sig av, vilka konnotationer som används. Dessutom inleder Yeats: ”Who will go drive with Fergus now” [min kursiv].

I dikten ”Aengus vandrarens sång” blir den eld som Yeats placerar i diktjagets huvud plötsligt lokaliserad i bröstet hos den svenske motsvarigheten. Vad värre är, att avslutningens minst sagt majestätiska ord inte riktigt når fram på svenska. Jämför för all del symmetrin i ”And pluck till time and times are done / The silver apples of the moon, / The golden apples of the sun” med det virriga intrycket i ”och plocka mig ur hårets knut [WTF?]/ av månens silveräpplen, solens / äppelguld tills tid tar slut.” Den svenska översättningen missar också den djärva anaforen med ordet ”and” som förbereder och bildar en bro till avslutningens ordspråkslika dubblering (Ray Bradbury lånade också slutraden till titeln åt en av sina novellsamlingar).

Nog går det att hitta egenheter, men vi ska ändå komma ihåg att mycket av styrkan hos Yeats är bevarad i den svenska versionen. Det är nog också viktigt att bevara versmåttet, för vi påminns stundtals om hur Yeats behåller kontrollen även när han drömmer som starkast, att behärskningen styr över känslorna, utan att de blir mindre starka. Den ram som versmåttet bildar stänger aldrig in dikterna. Han är expansiv i sina anspråk, och överskrider alla begränsningar.

Det måste också sägas att ”Påsken 1916”, en av 1900-talets enskilt viktigaste dikter, är en storslagen dikt även i den här översättningen. I stort sett är också ”Återkomsten” lyckad som översättningen, där Åklint återger det konsekventa bildspråket med blodet och dränkningen. Hon är relativt sparsam med förklarande noter, men jag undrar varför hon är nödgad att upplysa att inledningsraden i ”Seglats till Byzantion” gett namn åt filmen No Country for Old Men, när filmen bygger på Cormac McCarthys roman. Det är också exempel på en selektiv rapportering, då hon lika gärna kunde nämna att tv-serien ”Millennium” citerade hela ”The Second Coming”, Sinéad O'Connor lånade rader från ”No Second Troy” till sin låt ”Troy”, och så vidare.

Ett kapitel i den Yeats-bok jag drömmer om att någon gång skriva handlar om hur han uppfattade kvinnokroppen, med utgångspunkt i den på många plan obehagliga våldtäktsdikten ”Leda och svanen”. Två gånger nämner Yeats Ledas lår, något Åklint helt åsidosätter i sin översättning. Thomas Sjösvärds översättning från tidigare i år är mer bokstavstrogen, men jag har inte gjort någon regelrätt jämförelse av olika översättningar.

Fascinerande nog var Yeats (liksom majoriteten av poeter) en usel elev i skolan, där han knappt lärde sig stava, och behöll livet ut en erbarmlig knappt läslig handstil. Vi läser om detta i Åklints initierade och fint skrivna förord, och jag kan inte låta bli att gilla den typen av upplysningar, känna att de hjälper mig i förståelsen av dikterna.

Helst ska nog den här volymen inte heller läsas från pärm till pärm. Liksom originaldikterna utgör en bok som blir en följeslagare hoppas jag att Ett kristalliskt rop ska bli en sådan bok som jag ständigt återkommer till, mindre för att störa mig på petitesser angående översättningar, utan för att dikterna i den är tillräckligt övertygande även på svenska. Då kan den bli något av en uppslagsbok, och förhoppningsvis med tiden lika sliten som min pocketbok med poems.

28 sep. 2012

Slutplädering av Nadezjda Tolokonnikova i Pussy Riot

Vi ska akta oss för att demonisera Vladimir Putin. Kanske. Nog för att det som pågår i Ryssland är uppseendeväckande. Men innan vi skyndar oss att oja oss över de arma ryssarnas armod, ska vi begrunda om vi i väst är fria(re).

På bokmässan kan köpas Nadezjda Tolokonnikovas Slutplädering, utgiven av Norstedts, i Johan Öbergs översättning. Förläggaren Håkan Bravinger tackar tryckeriet och översättaren, som har arbetat gratis. Intäkterna går oavkortat till Tolokonnikova: som bekant sitter hon fängslad efter Pussy Riots punkbön i en kyrka i Moskva i våras.

Det är ett vackert försvarstal för rätten att göra motstånd, som är något annat än skyldigheten att häda. Boken är en välskriven pamflett som lägger sig i en stolt tradition, så därför är det inte enbart ett tecken på storhetsvansinne här Tolokonnikova jämför sig med en lång räcka av dissidenter som Solzenitsyn och oberiuterna (Daniil Charms och Aleksandr Vredenskij), men även Dostojevskij och längre bakåt till Sokrates, för att inte tala om Kristus, också en bångstyrig upprorsmakare.

Det är inte så lite fräckt, men det modet är också välgörande, och borde vara en inspiration för oss i väst, som betraktat rättegången i Ryssland som ett övergrepp. Själv kallar sig Tolokonnikova och hennes medfångar i Pussy Riot för fria: det är åklagarsidan som är fängslade. De har vunnit en större seger: ja, men det är i så fall ett smått cyniskt resonemang, då det kräver enskilda offer. Däremot kan jag ställa upp på att hylla deras viktiga insats som murbräckor, att det krävs vägvisare för en sanning av ett annat slag än det som för tillfället har tolkningsföreträdet.

Som om vi skulle gå fria från en sådan anklagelse! Vi som är fängslade i mer subtilt snärjda nät, ett kapialistiskt slaveri som vi tackat ja till. Vi är slavar under andra lagar, och den här boken visar kapitalismens ohyggliga baksida. Även om texten inte är överdrivet teoretisk (det är en rätt punkig text överlag) kan den sägas illustrera Bakhtins idé om karnevalens förlösande funktion, då det fanns en fristad för subversiva åsikter. I bästa fall blir då den här slutpläderingen en trojansk häst som infiltrerar tankarna hos makthavarna – inte i det korta perspektivet, eftersom här finns prestige att förlora och ansikten att tappa, men även gamla patriarkers gamla åsikter nöts bort när de efterträds.

Mycket skickligt sås de goda idéerna, när Tolikonniva utan att direkt citera Bibeln ändå lyckas smyga in kristendomens värderingar i en rättegång som handlade om blasfemi. Hon hade kunnat citera orden ur Paulus brev till Timotheos: ” Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet, vartill du har blivit kallad, du som ock inför många vittnen har avlagt den goda bekännelsen.”

Motstånd är en vacker handling, och jag tycker att Tolikonnikovas text innehåller vackra insikter som bara kommer till den med förmåga att vila i stunden, till den som – om än till ett alltför högt pris – placerar sig utanför det hysteriska samhället: ”Människan är en varelse som alltid kommer att begå misstag, hon är en ofullkomlig varelse. Hon söker visdomen, men kan aldrig äga den.” Ja, hallå, alla burdusa förståsigpåare, vill jag säga då, här är det passande med lite ödmjukhet.

Dessutom handlar inte den här skriften om tre bedårande unga ryska kvinnor som har lyckats bedåra västvärlden: det handlar om alla andra som sitter fängslade för sina åsikters skull, och kunde lika gärna vara en plädering för dessa, exempelvis Dawit Isaak som i drygt elva år varit fängslad i Etiopien. Tolikonnikovas tal i rättegången är också en illustration till den skuldvandring Josef K. utför i Kafkas Processen. Om han har gjort något eller inte spelar ingen roll, det som betyder något är själva anklagelsen, och i ärlighetens namn, vad fan har Pussy Riot gjort?

27 sep. 2012

Bokmässan

Det blir en krönika från bokmässan inom kort. Sedan tänkte jag ta semester en vecka eller två, tjohej!

26 sep. 2012

Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen, Bjørn Rasmussen

Som bekant är Norden tema för årets bokmässa, och jag passar på att läsa en del norsk och dansk litteratur. För ett år sedan debuterade dramatikern Bjørn Rasmussen (född 1983) som romanförfattare med Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen, som nu tack vare förlaget Lethe finns i svensk översättning av Anitha Havaas.

Redan titeln indikerar vad det här är för bok: en vild, ambitiös, gränsöverskridande roman på lite drygt hundra sidor, en bok som ruskar om sin läsare, som väcker frågor kring identitet och kring verklighetsuppfattning och självbiografiskt skrivande. För det självupplevda antyds både i text och i bilder som återger bland annat Björns dressyrrapport (domarsedel?).

För det är en berättelse om stall, om ridning, och då borde den appellera till vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, hon som gillade filmen Apflickorna för att hon själv hade erfarenheter av hästar. Femtonårige pojken Björn, som bor med en övergiven och deprimerad mamma, blir våldsamt förälskad i en tjugo år äldre ridlärare. Ett S/M-förhållande initieras, ett kontrakt upprättas. Som i Fifty Shades of Grey? undrar du.

Nja, det här är inte riktigt lika … detaljerat. Och ändå är det betydligt mer ingående beskrivet. Sexet, alltså. Så ska du läsa en bra BDSM-roman i höst är det förstås den här du ska välja, liksom du ska välja den om du ska läsa en bra bögroman i höst, och inte Jonas Gardells mer omtalade. Karaktären Björn är konsekvent skildrad som en tonårskategorisk kille med svag självkänsla som lockas in på farliga vägar, som söker sin sexuella identitet. Självföraktet är väl tonåringens folksjukdom.

Rasmussen skriver poetiskt. Med det menar jag inte att han skriver finstämt lyriskt, på det svenska sättet: med ljuva antydningar som tassar fram. Här är det burdust när stilen klafsar fram, lunsar och dunsar, bråkar och stökar, med en råhet och fräckhet som nog kan uppfattas som störande, på gränsen till inte rumsrent.

Men jag kopplar också fräckheten till något befriande, att Rasmussen har skrivit sin bok som en exorcism, där han möter ridläraren några år senare. Då har Björn erfarenheter av ett självskadebeteende där han skär och rispar sig. Ridläraren frågar om han har slutat med det, och Björn lovar att så är fallet, men det är lögn.

Det befriande ligger i själva stilen, som alltså är rå och fräck, robust och handgriplig, men samtidigt djärvt visionär på ett sätt som kan föra tanken till författare som William Faulkner och Cormac McCarthy. Förtvivlan är våldsam, omskakande. Det är ju extremt sällsynt att jag får anledning att tänka på de författarna när jag läser svensk prosa (Mare Kandre är väl undantaget). Men jag tänker även på att den förorättade stilen pekar ut Lars Görling, som jag skriver om i nya numret av Const: och banne mig, åker Björn inte buss nr 491 mot Fjaltring!

Det är direkt förmedlat, utan skyddande lager, som om Rasmussen skriver utan förbehåll, utan beräkning. Fiktion innebär anpassning: här är den insatsen minimal, eller utger sig för att vara det. Texten bågnar under sitt tryck av att vara ett återberättat minne, som samtidigt är oavslutat. Händelserna är öppna fortfarande, obearbetade. Liksom texten, som i stort saknar förmildrande omständigheter, i sin gestaltning av en kärlek som inte kan doseras, då den är destruktiv utifrån andra måttstockar än du någonsin bekantat dig med.

Distans och intimitet är också något som balanseras i den här romanen. Den är så intensivt skriven att dess otålighet pulserar obehärskat och impulsivt, som ett bultande sår, där smärtan hålls intakt. Resultatet är en sällsynt levande roman. Den är tragisk, men också jublande triumferande. Det är stor litteratur, och som all riktig litteratur åstadkommer den inte bara häpnad, utan också en svindelkänsla, som ligger rätt nära obehaget. Då blir det en litteratur med kraften att påverka på djupet, göra dig berörd på riktigt. På den bordell där Björn arbetar en tid kommer insikterna till honom slag i slag: ”Du har skurit dig på tidens tand, läs: samtidens strapatser, sa flickan: kapitalismen.”

Ja, jag är helt matt, helt andlös av att ha läst den här smutsigt fina boken, den här ylande kärleksromanen som trots sitt måttliga omfång verkligen omsluter hela den svenska samtidslitteraturen, och visar vårt underläge.

Himmelretninger. Essays om dikt og diktning, Steinar Opstad

Föreställ dig en svensk poet som ger ut en essäsamling om poesi. Något föredrag, några längre artiklar från litterära tidskrifter. Säg att en tredjedel av poeterna som behandlas är från Norge, och jag kan garantera att du precis har författat en utopi.

Medan jag tror att även rutinerade svenska poesiläsare skulle ha problem med att nämna fem norska poeter från senare tid innehåller Steinar Opstads essäsamling Himmelretninger. Essays om dikt og diktning just fem svenska exempel, som han – nota bene – läser på svenska. Inte nog med det, han skriver utsökt om bland andra Eva-Stina Byggmästar, en poet som jag fortfarande tycker inte fått det erkännande hon förtjänar.

Utöver sina givna norska kolleger skriver Opstad också om danska poeter, i en nordisk gemenskap som vi i Sverige gärna tillåter oss att förbise och underskatta. Så finns också i Norge ett vitalt klimat för den litterära tidskriften: här har han oftast publicerats i Vinduet, vars höga litterära halt är något vi från svenskt håll bara avundsjukt kan snegla mot, vi som fortfarande saknar BLM.

Vad Opstad presenterar med sitt sätt att läsa är något han kallar för en ”kryptotradition”, en personlig kanon med en egen hierarki. Ja: vi läser just så, med överväganden som andra inte kan påverka, utan de poeter som betyder mycket för oss är något inga konjunkturer rår på.

Men han är främst en duktig läsare, som vet att vårda balansen mellan närhet och avstånd, som vet när han behöver dra sig tillbaka för att dikten kräver detta. En duktig läsare som vårdar vikten att balansera djärvhet med ödmjukhet – för det finns dikter som kräver den respektlösa läsningen. Då kan han också resonera kring det där sköra ordet ”förståelse”, mena att det handlar om att uppfatta en ton (något jag skrev om nyligen, om den första översättningen av Opstad till svenska, Den lyckligaste av alla ensamheter).

Det kan vara befriande att läsa essäer om poesi utifrån ett annat perspektiv än vårt svenska. Vår provinsiella horisont – ja, men vi ska inte bara se det som en nackdel, heller, för ibland är provinsen en god utgångspunkt. Det är en snäv blick, men kan också bli mer belönande än förkastlig. Ja, och den norska är snäv på ett annat sätt.

I den inledande essän om Opstads tre poetiska förebilder visar han också hur viktigt det är med ett personligt förhållningssätt. Att läsa med en sådan inställning visar också det fruktbara i att vara delaktig i någon annans projekt, att det innebär en nödvändig förändring.

Opstad argumenterar försynt men bestämt, som när han skriver om Ole Sarvigs taktila ljus, eller om Morti Vizkis chockerande direkthet. Men det jag uppfattar som lågmäldhet blir ändå kategoriska utsagor, bara på en annen måte, höll jag på att skriva: i en slags dämpad innerlighet. Opstad ger många exempel på hur läsning är eller bör vara en sinnlig upplevelse: i sina essäer är han den levandegjorda läsaren som lyckas levandegöra sina upplevelser av dikterna. Han ser konstens försprång, i en insikt som jag uppfattar som ytterst viktig: ”kunsten selvfølgelig skal og bør forholde seg til andre erkjennelseformer enn sin egen, om enn på kunstens premisser.”

Han är en bra läsare, alltså, som läser diktarna på sina egna villkor, men också de enskilda dikterna, där han frilägger egenheter och detaljer. Utan att bli mästrande eller onödigt akademiskt tillkrånglad. Han hittar något spännande i de olika disparata ingredienserna hos sina kolleger, oavsett om det handlar om politik vs dröm, sanning vs fantasi (inbillning), vetskap vs det gåtfulla, stränghet vs frihet, slutenhet vs öppenhet, och många fler förmenta polariteter. Dikten kan förena dessa mer eller mindre låtsade antiteser, bli den sekundernas bro Pia Tafdrup talar om i en av sina metaforer. Opstad talar om en dynamik som han beskriver i termer av våldsamhet.

Det är uppenbart att han har full koll på hur man läser utan att påverkas för mycket också, eftersom han är verksam som poet. Ändå saknas inte mottagligheten i hans läsning, som blir förbehållslös, öppen. Det är en läsning som behåller självständigheten, även när den är generös mot källan, och bjuder in dess idéer. Så vill jag nog också ha den ideala läsaren: hellre den som med den danska poeten Susanne Christensens ord gifter sig med sin gränslöshet än med sin gräns.

I några av texterna går han utanför den traditionella essäformen, med ett brev ställt till Tua Forsström, och med noteringar kring Gunvor Hofmo, ställt kring olika oväntade infallsvinklar (som ansiktet). Dessa två texter som vågar det okonventionella är tidigare opublicerade, och han tillåter sig att vara mer spontan och lekfull, och det är ett skrivande som inspirerar och väcker förväntningar.

För att återvända till den så kallade förståelsen. Det är en gammal kliché att det är svårt att läsa dikter. Egentligen är det konstigt att någonting alls kan förmedlas, med tanke på språkets uppbyggnad, alla snaror och fällor som finns i varje formulering. Speciellt i något så förtätat som i en dikt då. Inte heller tror jag att det är fruktbart att ha någon annan inställning än att det går att förstå både för lite och för mycket. Opstad hävdar: ”Jag vet et og annet om hva dikt er, men ikke hva poesi er.” Som de gamla mystikerna hävdade om Gud, att det är något som bara kan förstås i negationens termer. Poesi är inget som kan fixeras, utan måste fångas i flykten varje gång.

Och Opstad blir då den vanlige läsaren, en ställföreträdande läsare av dessa poeter som han skriver om, där (alldeles för) många är obekanta namn för mig. Det är en bok full av givande insikter, som hela tiden påminner om varför jag väljer poesin före annat när jag läser för läsningens skull: ”Jo større bevissthet, jo mer smerte”, som han skriver om Gunvor Hofmo.

Steinar Opstad deltar på Bokmässan som inleds i morgon, med Norden som tema. Tyvärr är jag där på fel dag och missar hans uppläsning och diskussion med den svenska översättaren Marie Lundquist, eftersom jag har plikter annorstädes. I stället fortsätter jag grunna på hans kloka insikter från den här boken: ”Det er ingen gitt [gåva?] å være dikter, heller er det noe man må kjempe for å bli hver dag, igjen og igjen. Poeten er alltid en annen enn den han trodde han var da han satte seg ned for å skrive. Er han ikke blitt en annen, så har han ikke diktet den dagen.”

25 sep. 2012

Olistigt

Jag gör mitt bästa för att undvika att bli tidskriftsjunkie, men det går väl sådär. Nu tvingades jag köpa Vi Läser (nr 5), trots att det sällan känns som en tidning för mig. För jag tycker det är mest tråkigt att läsa författarintervjuer; jag blir bara uttråkad av deras oftast självupptagna gnäll och falska ödmjukhet. Men Yukiko Duke skriver fint om Carson McCullers, även om det är väl mycket av biografiska fakta som kan inhämtas från andra ställen. Den där ivern att introducera. Men Carson McCullers är ju ingen kuf som varit frånvarande från det så kallade litterära samtalet de senaste tjugo åren: tvärtom kommer hennes böcker frekvent i nyupplagor, för oss som inte har tid att kuska runt på second hand och loppmarknader, där de också är rikligt representerade.

Givetvis var jag oändligt nyfiken på tidningens relativt fyndiga lista med 40 författare under 40, även om jag gör mitt bästa för att undvika att bli listjunkie, och det går väl sådär. (Som folk i allmänhet tycker jag att de är störtlöjliga, men kan inte låta bli att gilla dem på ett smått perverst sätt.)

Och givetvis är jag vådligt frestad att kommentera valet av Marjaneh Bakhtiari som nummer 1 på den listan. Eftersom jag avskyr att använda mig själv som rättesnöre har jag några gånger de senaste åren förhört mig hos andra om vari hennes litterära kvaliteter består, men alltid fått beskedet att hennes första roman var hyfsad, att uppföljaren var sämre. Det som gläder mig allra mest med listan är att plats nummer 2, 10 och 14 delar utrymme med mig i tidskriften Const (som jag skriver om senare). Att hamna i ett sådant sammanhang är roligt.

Lika frestad är jag att kommentera med mitt elakaste hånskratt några andra platser (nummer 3, seriöst?). Och det är skandalöst att en så fin författare som Elin Boardy saknas, med två romaner som jag håller som några av de bästa från senare års utgivning på svenska. Och var är Elin Grelsson Almestad, för att bara ta ett exempel från Modernistas många spännande debutanter som getts ut nyligen. Speciellt när bubbellistan innehåller något av det mest bottenskrapade jag sett på länge (Ronnie Sandahl, verkligen?).

Är jag då frestad att göra en egen lista? Nja. Det känns bara orättvist, och dessutom har jag inte riktigt den energi som krävs för att ta reda på när författare är födda, och det är också något jag inte orkar bry mig om. Många av de författare som jag läste på 80- och 90-talet är jämnåriga med mig, och därför diskvalificerade från den här listan. Rangordning är dessutom ganska fjantigt: hellre hade jag sett att Vi Läser hade gjort en lista utan siffror, med 40 namn i bokstavsordning eller något. Det hade varit spännande med en sådan lista, att gräva ned den någonstans och sedan lyfta fram den om cirka tjugo år, och efter att ha blåst bort dammet kunna konstatera att - ja, vem fan är Marjaneh Bakhtiari, till exempel.    

24 sep. 2012

En lång vinter, Colm Tóibín


En lång vinter är en kort berättelse om en saknad mor och om en ung mans sexuella uppvaknande. Under ytan av denna välskrivna bok finns överraskningar och dramatisk intensitet.

Den irländske författaren Colm Tóibín fick ett mindre genombrott med Mästaren, som utkom på svenska 2005. Om det var en storslaget skriven roman om författaren Henry James inre liv är hans senaste bok på svenska den betydligt mer sparsmakade En lång vinter. Förlaget uppger att den skrevs 2010, men i själva verket publicerades den redan 2006 i novellsamlingen Mothers and Sons.

De skyltar alltså inte gärna med att det inte är en roman, utan en längre novell, som på engelska ofta heter ”novella”, en genre som har genererat mästerligt skrivna alster inte minst av Henry James. Det är en form som väl inte riktigt slagit igenom i Sverige, där novelltraditionen förhållit sig till ett mer blygsamt sidantal. Novellan uppmuntrar ett perfektionens finsnickeri som passar Tóibín ypperligt.

En son och en mor, som samlingens originaltitel utlovar. Sonen, Miguel, upptäcker att modern är alkoholist, och strax därpå försvinner hon, och samtidigt börjar vinterns första snö falla. Det här är i Spanien, i närheten av Pyrenéerna, på 50-talet, men tiden och platsen är tämligen oväsentliga inslag.

Vad Tóibín mer intresserar sig för är spelet mellan pappan och sonen, och hur de agerar när mamman inte längre finns där – både på ett mer direkt sätt, som handlar om misslyckad matlagning, och när det handlar om mindre direkta aspekter, som hur sorgen ska släppas fram. När ska de sluta hoppas? Denna disharmoni visas dels när sonen steker några ägg och låter fettet stänka över köksväggen – otänkbart i mammans närvaro – och dels när barndomsminnen markerar att en ny fas i bearbetningen har inletts.

Sonens oro gestaltas lika diskret och ändå öppet som när vi följde Henry James bestyr i Mästaren. Vi blir så småningom också varse varför Miguel är så rädd för förändringar: det har att göra med att sorgen på något sätt härbärgerar också andra känslor hos honom, sexuella känslor som han inte kan handskas med.

Formatet tillåter ingen vårdslöshet eller långtråkighet: det här är en förtätad och flerbottnad berättelse. Den berömda isbergsteknik som Hemingway lanserade i sin bok Döden på eftermiddagen kan sägas fira stora triumfer i det här fina sorgearbetet, som kunde ha skrivits av Hemingway, när han var i sin bästa form. Den är dessutom översatt av Erik Andersson, som tidigare i år översatt Joyces mastodontiska roman Ulysses: även här kännetecknas arbetet av noggrannhet och lyhörd språkkänsla.

En lång vinter är en gåtfull berättelse som fullkomligt frossar i hur snön bäddar in framför allt sonens vanmakt när mamman går förlorad. För några år sedan hintade Peter Englund att han ämnade skriva en essä om hur snön använts i skönlitteraturen. Tyvärr fick hans nuvarande syssla som ständig sekreterare i Svenska Akademien honom att lägga det projektet på is. Annars hade den här boken av Tóibín blivit ett givet inslag där. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 24/9 2012) 

23 sep. 2012

Säg att du kan se den här, Robert Stjernström


Det är något oroväckande med presentationen av Robert Stjernström, när han ges fyra olika titlar (identiteter): på dagtid kommunikations- och IT-chef, och ”på kvällar och nätter” litteraturvetare och – symbolpedagog. Frågor på det? Jaa, massor! Jag vet bara inte var jag ska börja …

På sitt egna nystartade förlag Mytos har han gett ut novellsamlingen Säg att du kan se den här, med tjugo korta berättelser som utforskar tillstånden mellan dröm och vakenhet, bekant terräng för surrealister, och fruktbar konstnärlig mark för Ekelöf som kallade det för det hypnagoga tillståndet. Psykologin har också varit intresserad av att muta in området, men vi kan nog lugnt säga att den får foga sig i kön, då konsten en längre tid varit ivrigare. Det var förstås inte surrealisterna som uppfann drömmens konstnärliga potential, utan snarare romantikerna, eller vänta, redan Platon skriver insiktsfullt om drömmar.

Först blir jag lite fundersam kring varför Stjernström måste motivera sig med drömmen, liksom huka bakom den, då verkligheten i sig kan vara tillräckligt knasigt mystisk för att inrymma innehållet i hans kortkorta noveller. Livet innehåller gott om överraskningar redan innan du somnar; i de här texterna är det bara lite förstorat, lite tillskruvat.

Som återkommande gestalter finns en trio män med K som inledande bokstav: Karl, Kent, Klas. De hamnar i udda situationer. Nu ska genast sägas att det inte obligatoriskt är en god idé att överföra drömmar till konstens område, och det är inte givet att det blir god litteratur. En del kan nog uppfattas som internt, att det som ska förmedlas inte når ut riktigt. Dessutom är miljöerna sterila, konstgjorda, och kontentan nuddar det flummiga.

Ett annat problem med texter som behandlar det oväntade är att man som läsare snabbt anpassar sin läsning, lär sig förvänta sig just det oväntade. Novellerna här utmynnar i något, men det är inte helt klart vad detta består i. Kanske att Stjernström är ute i ett ärende som handlar om något helt annat än verkligheten. Novellerna inleds friskt, men de lovar mer än de håller. Då blir min besvikelse en del i projektet, att jag tvärtom till vad jag tror inte kan styra mina förväntningar. I de bästa novellerna här blir också överraskningen intakt, då jag på något sätt luras in i falska förhoppningar, att det är något som skaver och ger mig ingivelsen att fortsätta läsa även när jag inte riktigt förstår vad Stjernström är ute efter.

Så vill jag också ha min läsning: inte något som bara bekräftar och är udda på ett bekant vis. Därmed kan Stjernströms noveller ha ungefär samma effekt som när jag läser surrealistiska böcker utgivna av Sphinx förlag, att de skapar dels en underbar förvirring, och dels skänker rikedom åt mina egna drömmar. (Vore det inte för att det är så uttråkande för andra kunde jag berätta om nattens drömmar.)

22 sep. 2012

Torka aldrig tårar utan handskar. 1. Kärleken, Jonas Gardell

Svensk naturlag stipulerar att stora ambitiösa litterära projekt som genererar flera böcker måste tas emot med varm hand och öppen famn. Det är väl Lex Vilhelm Moberg som regerar här. Tänk bara Jan Guillou som äntligen fått storartade lovord för sin 1900-talsserie som hittills blivit två böcker, och det lär bli en lång serie eftersom han väl bara är framme vid mars 1902?

Nu har mannen som delar initialer (och inget annat) med Guillou gett ut del ett i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar, en bok som heter Kärleken (sedan följer Sjukdomen och Döden). Givetvis har kritiken varit översvallande positiv.

Men här kommer jag! Som Gardell själv skulle ha sagt. Nä, jag bara skojar. För här finns en del av det jag har saknat hos Gardell sedan han fick sitt förtjänta genombrott för lite drygt tjugo år sedan. För på 80-talet var han ju en ganska bångstyrig författare, men det var som om han sedan blev fånge i publikens förväntningar, och kanske rentav lite för förälskad i sin egen stil.

AIDS lär utgöra ett tomrum i svensk litteratur, och det är verkligen på tiden att den här historien skrivs, och det är på sätt och vis tur att det är Jonas Gardell som skriver den. Han var med, han var där, och det är svårt att ifrågasätta trovärdigheten, när han listar platser och ställen i Stockholm 1982 i berättelsen om lantisen Rasmus som dimper ned i Stockholm för att träffa väckelsepredikanten Benjamin, efter dennes mellanspel med den halvt diaboliske och fullfjädrat flamboyante Paul (den som är känslig för bögklichéer ska kanske akta sig för den här boken).

Samtidigt blir jag lite tveksam till de dokumentära ambitionerna, där han flikar in statistik och tidningsrefererat: det är som att han inte riktigt litar på fiktionen, att han tycker det blir mer äkta om han klistrar in lite verklighet. Lika mycket fattigdomsbevis är att han verkar ha influerats starkt av filmens berättarteknik, med montage och klipp där vi växlar scen abrupt, både i tid och rum.

En del är sig likt hos Gardell: han tar sig själv på stort allvar, och han är diktatorisk; det är ett sätt att skriva som inte ger mig som läsare något val, utan jag måste vara lojal med hans åsikter. Här finns därmed inget egentligt tolkningsutrymme. Det blir också förutsägbart när man väl genomskådar hur han arbetar, hur hans associationsbanor vävs ihop. Men han kan inte riktigt bestämma sig om han vill likna förförelseförloppet med jakt eller dans, utan det växlar lite hit och dit.

Och här är det många oförrätter som ska behandlas, och Gardell må förlåtas för att en viss bitterhet sipprar fram i hans text. Han är bra på att skildra den utsatta ensamma människan, visst. Tyvärr blir hans docerande inslag lite för påträngande ibland, och stör som sagt berättelsens tempo, och får mig att gripa efter penna och papper, för att lyda textens implicita uppmaning: ”du antecknar väl”? En riktigt bra roman av Gardell skulle nog kräva att han glömde bort att han är Jonas Gardell, och det gör han här bara i vissa stunder, och då är det en riktigt bra roman, kanske den bästa han har skrivit sedan Vill gå hem (1988).

21 sep. 2012

Tigrar i rött väder, Liza Klaussmann


Vilken otroligt fin roman det här är ändå! Alltså amerikanskan Liza Klaussmanns debutroman som utkom för bara drygt en månad sedan på engelska, och förlaget Modernista slog klorna i den: Tigrar i rött väder.

Jag har bara två marginella anmärknignar, och det är att omslaget återanvänder en amerikansk utgåva. Tråkigt när Modernista annars är så stilsäkra i sin formgivning. Det andra är att översättaren Caj Lundgren, som annars är så rutinerad och säker, gör nybörjarmissen att översätta idiom ordagrant. Att skriva ”Har katten snott din tunga?” är väl inget någon säger på svenska, utan det borde ha blivit typ ”Får du inte mål i mun?” eller ”Varför håller du tand för tunga?” (ett uttryck han använder på andra ställen i boken).

Dessutom tycker jag inte att han ska översätta ”jelly jars” från inledningens nyckelmening med ”geleburkar”. Där sitter huvudpersonerna Nick och Helena: ”They were sitting in the backyard of their house on Elm Street wearing their slips and drinking gin neat out of old jelly jars.” Lundgren: ”De satt på bakgården till sitt hus på Elm Street i sina underkjolar och drack ren gin ur gamla geléburkar.” De här burkarna återkommer i berättelsen dessutom, och det är vanligt på amerikanska landsbygden dricka ur uttjänta syltburkar. En bok skriven av en utmärkt stilist förtjänar bättre.

Liza Klaussmann debuterar vid 36 års ålder med en roman som har jämförts med F. Scott Fitzgerald, och detta inte enbart för att några av hennes karaktärer heter Nick och Daisy, eller det rikliga gin-drickandet. Hennes roman är mycket välskriven, ambitiös och skickligt utformad, där den följer ett förlopp mellan 1945-1969, med kusinerna Nick och Helena som viktiga protagonister. De olika avsnitten skildras utifrån någon familjemedlems perspektiv: utöver de två kvinnorna Nicks dotter Daisy, Helenas son Ed, samt Nicks man Hughes. Saknas gör Helenas man Avery, en otäcking som lurar in Helena i ett äktenskap som mest handlar om att han själv ska få kapital till att forska om sin mördade före detta flickvän.

Det finns en deppig atmosfär redan i början, och den förstärks när Daisy och Ed hittar liket av en mördad ung kvinna. Den döda kvinnan ger romanen en mörk skugga, som befäster de olycksbådande känslorna. Relationerna beskrivs utifrån att de hålls ihop, men hotas av sönderfall. Helena bedövar sig med piller, Nick tvivlar på Hughes, som i sin tur har mörka hemligheter från kriget, och Ed har perversa tendenser.

Men dessa sanningar som så småningom avtäcks säger inte allt om vad som händer, och det tjänar inget till att här redovisa alla dysterheterna. Tristessen, svartsjukan, längtan – allt detta har Klaussmann god hand om i sin förträffligt komponerande roman. Det är också smart gjort att låta var och en bli huvudperson i någon av romanens fem delar, där hon har sparat de två mystiska karaktärerna till sist: först Hughes, och allra sist den stora gåtan Ed. Det är en teknik som tillåter berättelsens intensitet att öka, att dramatiken långsamt och metodiskt stegras. Att bryta i kronologin, som hon gör ibland, är ett vanskligt berättargrepp, men hon sköter det snyggt, i denna roman där närvaron av det förflutna är en så påtaglig och viktig beståndsdel.

Det blir också klart att Nick har mindre med Scott Fitzgeralds Nick Carraway att göra än med folktrons ”Old Nick”, alltså Djävulen – för så tror Helena, som i sin förtvivlan försöker komma till rätta med sina ambivalenta känslor inför kusinen som hon dels inte tål, men som samtidigt är hennes enda stöd i livet. Och som sagt: det finns en gin-atmosfär som intoxinerar texten, där hela skeendet är filtrerat genom 43,1 % alkohol.

Berättarteknik och stil i all ära, och det här är verkligen en bok som tar slut i ett nafs, för du kastar dig över läsandet så fort du får tillfälle: det allra bästa med Tigrar i rött väder är nog att Klaussmann är så skicklig på att gestalta sina fem huvudpersoner. Som läsare ömmar du för dem, lider när de far vilse ibland, och önskar dem allt gott och saknar dem ofantligt mycket när boken tar slut.

Titelns tigrar finns i ett tyg som Nicks morfar skänker henne, och som sedermera blir tyget till en klänning med viss symbolisk betydelse. Orden är hämtade från en av dysterkvisten Wallace Stevens dikter, ”Disillusionment of Ten O'Clock”: ”People are not going / To dream of baboons and periwinkles. / Only, here and there, an old sailor, / Drunk and asleep in his boots, / Catches tigers / In red weather.”

Audition, Karin Ström


Det sägs ofta att det var en novell-boom i Sverige på 90-talet, men det handlar nog mer om att det tillfälligtvis var många som råkade debutera med en novellsamling, än att novellen som genre nådde fler läsare. För läsare har alltid funnits, även till de här kortare texterna, som har fått finna sig i att betraktas som ett slags avkok från romanen.

Sedan dess har det lika ofta talats om att ”nu”, det vill säga ”snart”, är det dags för en renässans för novellen. Nåväl. Förlaget Novellix har i viss mån haft framgång med sin serie i bokform med en novell vardera, och nu ger Aqlaktuq ut en novell som e-bok. Den kostar 9 kronor – som en låt på iTunes, som de fyndigt påpekar. Novellen heter ”Audition” och är skriven av Karin Ström.

Och kanske ändå finns det större anledning att slå på om inte den stora trumman, så ändå börja förbereda sig på att novellen åtminstone kommer att hitta nya vägar med hjälp av smarttelefoner och läsplattor, där man kan läsa en novell av det här slaget (själv läste jag den på Adobe Digital Editions, vilket gick hur bra som helst). Dessutom har den tidigare insomnade litterära tidskriften fått visst liv, när vi nu har Const Literary (P)review samt inom kort en svensk version av Granta, så möjligheterna för en mer spännande art av novell kan bara öka.

Novellen ”Audition” speglar kontrasten mellan det egna och det andra: var gränsen går mellan ens egna liv och andras, om det finns någon, för att det behövs finnas en sådan, men att den också behöver raseras, för vi är inga öar, vi människor. För huvudpersonen Katya Piechowski håller livet på att flyta iväg, flyta bort. Hon vill följa drömmen – men om den bara tar dig längre bort från dig själv då? Hon är en tragglande skådespelerska, som hade sin peak för femton år sedan.

Nu stirrar drömmen allt glåmigare på henne. En del blir kvar i drömmen, hur otrevlig den än gestaltar sig. För verkligheten är ändå värre. Tror vi. Här mäts framgång i obarmhärtiga doser, i den här osentimentala världen.

Det Ström lyckas med inom det här korta formatet är att ge den här människan liv. Det är verkligen ett livsöde som skissas fram, en riktig människa som getts form av orden, elektroniskt i det här fallet. Du är där hos henne medan du läser. Och det är där någonstans jag inte riktigt håller med Selene Hellströms resonemang i nya numret av Ord & Bild (3/2012), som råkar handla om noveller. Hon menar att novellens karaktärer inte håller för en roman, att det skulle bli ett urvattnat resultat. Ströms karaktär lever i det här kortare formatet, men det betyder inte att hon slutar leva för att jag slutar läsa – hon finns kvar där och fortsätter kommunicera, fortsätter driva sina frågor inom mig, och det är väl det som i slutändan är litteratur, att det är författaren som påbörjar arbetet och läsaren tar vid och fortsätter, att författaren måste släppa kontrollen.

Novellen behandlar även den där outtalade önskan att vara någon annan, att vara någon annan stans. Lika bra att nöja sig med missnöjet, för alternativet är värre. Trots sin dysterhet ger texten mig hopp, eftersom den så övertygande skildrar närvaron. För en kort stund etableras en kontakt som är så sällsynt i det så kallade riktiga livet. Litteraturens förmåga att vara intim, avslöjande, för att sedan försynt dra sig tillbaka, lämna dig med din förundran, med en beredskap att uthärda farhågorna.

Audition” som titel påminner också om att ordet handlar om lyssnande: i novellen handlar det om att Katya aspirerar på en roll, men att Ström har en bakgrund inom musiken gör sig också tillkänna, när texten blir oinställsamt melodisk, med en nästan burdus rytm. Det är en text som inte gör sig till, men krånglar och låter, och jag tycker det låter bra.

18 sep. 2012

Vi måste börja med orden, Kristian Johannesson

Romaner i skolmiljö är tunnsådda. Därför är det extra beklagligt att Kristian Johannesson har skrivit en så fullständigt onödig och umbärlig bok, helt befriad från grundläggande berättartekniska principer.

Det första som slår mig när jag läser Kristian Johannessons debutroman Vi måste börja med orden är den lilla tecknade akrobaten längst ned till höger. Bläddrar man snabbt igenom boken gör han ett hopp och landar med händerna på en räckstång. Men man ska ju läsa också, och då är det inte lika roligt längre.

Det finns en vag koppling till en akrobat i berättelsen. Jimmy heter huvudpersonens låtsaskompis, och han kallas också ”akrobaten”. Huvudpersonen heter Johannes K, alltså en genomskinlig täckmantel för K Johannesson. Men han glömmer titt som tätt sin akrobat, och när han kommer på sig själv försätts Jimmy i krystade situationer, utan att man förstår vad han har där att göra.

Det här är en bok med ett hedervärt syfte: Johannesson är ute i ett angeläget ärende när han vill skriva om rasismen, och låter Johannes kvacka som lärare för invandrarelever. Han vill se sig själv som poet, men skriver icke några dikter. Dråpliga situationer är att vänta, inbäddade i politiskt hyperkorrekt naivism av det där typiskt trivsamma slaget, med missförstånd och felsägningar.

Johannes ska jobba som mattelärare, men det handlar mest om att lära eleverna språket, för mycket riktigt – vi måste börja med orden. Själv önskar jag att Johannesson hade börjat med att ge sin berättelse struktur, men framför allt karaktärer som är levande och befriade från de tunga schabloner som hänger tungt över dem hela tiden.

Personerna här är så rekorderliga att jag bara blir provocerad, och längtar efter att någon av dem någon gång ska tappa tålamodet; jag saknar något som river upp känslor och blottar någon form av respons. Jag har också svårt att finna nöje i skämt som inte var roliga ens när Roffe Bengtsson lanserade dem på 60-talet – för hur roligt var det med ”ormet kruper … jag är ert nya svenskläraret”?

Att Johannesson har läst en bok eller två av Jonas Hassen Khemiri är nog ingen vågad gissning. Men där Khemiri ändå vågade utmana läsarens fördomar och stereotyper är Johannesson valhänt när han ska låta intrigen fortlöpa, och det finns inget utrymme för några egna tankar. Det är generande dåligt berättat. I stället för en sammanhängande roman har han skrivit en bunt ofokuserade och enformiga krönikor, i insmickrande paketering.

Johannes rör sig genom berättelsen utan att lämna några spår: det enda jag minns är att han pratar bra skånska, något som nämns en gång eller snarare ett par gånger. När jag tar farväl efter knappa 200 sidor gör jag det med lättnad, ungefär som när man får höra att en riktigt tråkig människa i bekantskapskretsen flyttat till Thailand eller ännu hellre Australien.

Att Johannesson har hjärtat på det rätta stället tänker jag inte ifrågasätta. Däremot är jag fundersam på vad hans bok har för syfte, förutom att orsaka tröstlös läsning. Ett lämpligt straff för honom vore att låta honom skrubba tuggummi från skolbänkar i stället för att skriva fler böcker.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/9 2012)

16 sep. 2012

Kod 400, Sophie Divry


När journalister ger sig på att skriva romaner finns det anledning att dra öronen åt sig, för resultatet blir långt ifrån alltid helt lyckat: många är kallade, få är utvalda.

Så när jag ser att Sophie Divry är journalist suckar jag lite inombords – men jag låter ingen höra sucken, för herregud, jag ska ju läsa utan förutfattade meningar. Hennes roman heter Kod 400, är utgiven på Sekwa i Marianne Öjerskogs översättning. Och den är långt ifrån lika tokig som jag befarade.

Böcker om litteraturen är ett mindre tema hos Sekwa i år, med den tidigare utgivna Drömbokhandeln av Laurence Cossé. Också här handlar det om böcker, då en försynt bibliotekarie upptäcker en kvarglömd besökare tidigt på morgonen, och vad som tar vid är en lång monolog – som utgör hela boken, faktiskt, där bibliotekarien utgjuter sig över samtiden, och en absurd historia skissas fram, i det mindre formatet.

Bibliotekarierna tillhör bokens osynliga hjältar, och Divry låter sin hjältinna vara just så oansenlig som de flesta nog tänker sig bibliotekarien. Hon är en grå, tystlåten, tråkig ordningsmänniska som försöker revoltera mot Deweys klassificeringssystem – förgäves – och berättar entusiastiskt om hur Morels revolutionerande idéer populariserade biblioteken i början av 1900-talet.

Hon är givetvis en karikatyr, en tacksam sådan. Hon uttrycker sig på klichéernas språk, är butter och tvär – samtidigt öppnas då för en helt ogarderad människa, att hon blir en levande gestalt, trovärdigt skildrad, någon som pendlar mellan dålig självkänsla och stolthet, en misslyckad individ som försöker klamra sig fast vid någon form av symmetri. Det går också att uppfatta henne som en smått opålitlig protagonist, som inte kan skilja på verklighet och fantasi – eftersom åhöraren är konstant stum undrar jag om denne ens finns där, om inte bibliotekarien behagar hallucinera. När vi tar farväl av denna fyrkantiga människa efter knappa hundra sidor är det med viss saknad.

Saknaden är också bokens tema – hennes saknad efter mänsklig kontakt, där hon drömmer om en snygg forskares nacke som hon sett på biblioteket, men också saknaden av en vettig kulturpolitik. Som bekant är de borgerliga politikerna i Sverige fullt sysselsatta med att montera ned våra kommunala bibliotek, och att döma av Divrys monolog handlar det i Frankrike mycket om att skapa mediatek, där besökaren inte känner sig hemma om det inte finns dvd-filmer och tv-spel vid entrén.

Saknaden handlar också om en seriös litteraturdiskussion, som inte enbart ägnar sig åt samtidens mest skramlande tunnor. Som Divry eftertryckligt visar är litteraturen ingen färskvara, utan hon låter sin hjältinna uttala sig med värme om exempelvis Guy de Maupassant, en perenn författare. Samtidens böcker skyndar sig fram mot makuleringen, möjligen för att först göra ett depåstopp vid de ljusskygga magasinen långt ned i bibliotekens källare.

Idén att låta någon stanna över natten på ett bibliotek är sällan utnyttjad i litteraturen. Jag minns när jag städade på Umeå stadsbibliotek, och gick där i magasinen och drömde mig bort bland gulnade bokryggar och andades in det hälsovådliga dammet. Där fanns också en närmast mytisk dörr mitt i ett garage – bokstavligen mellan två håglöst parkerade bilar – en dörr som ledde till ett ytterligare magasin, ett provisoriskt alternativt nästan Kafkaeskt magasin, där det var ännu lättare att tappa bort sig och bli helt förlorad för omvärlden. Ingen skulle sakna – hann jag tänka, den enda gången jag fick tillträde till detta rum.

15 sep. 2012

Den lyckligaste av alla ensamheter, Steinar Opstad

Vi är nog lite till mans lite dåligt inlästa på norsk poesi. Tycker jag, som generande nog inte känner till Steinar Opstad – ens, då han presenteras som en av Norges viktigaste samtida poeter (men så heter det väl alltid, vill jag då lite surt invända).

Förlaget ellerströms är dock pålitliga i sitt urval av poesi från de olika (imaginära) hörnen på den här runda jorden. Deras arbete är helt klart utfört i den genuina kärlekens tjänst, och som sagt ytterst alltid ambitiöst och tillförlitligt. Nu ges en samling dikter från Opstad ut, från hans utgivning från 2000-talet, samt fem tidigare opublicerade dikter. Den heter Den lyckligaste av alla ensamheter, och är  översatt av Marie Lundquist, som också skrivit ett i vanlig ordning fint efterord.

För hon är något så ovanligt som en mycket god läsare, och det tror jag är den enkla förutsättningen för en god översättning. Hon skriver bland annat om att det hos svenska recensenter finns ett ”hat mot allvaret”, att när en poet väl skriver allvaret blir den automatiska reaktionen att det handlar om ironi. Jag känner inte riktigt igen mig: jag försöker läsa bokstavligt, ser det som en givande utgångspunkt åtminstone.

Opstad skriver om skapandets villkor. Han är en poet som är sysselsatt med att författa en poetik, utan att det märks så värst medan han håller på. Dels skriver han i dialog med sina föregångare, och dels utifrån ett helt unikt uttryck. Han påminner mig om den omedelbara chock som infann sig när jag började läsa dikter för länge sedan (alldeles för länge sedan, inte tillräckligt länge sedan): att det var en upptäckt av rader så starka att de skar sönder något inom mig. Häpnaden –

– hos författare som Dickinson, som jag hittar spår av i Opstads dikter, även om hon inte finns bland de föregångare Lundquist nämner: den där intuitiva vet(en)skapen, i glädjen över att formulera en sanning av ett nytt slag, liksom i de höga anspråken. Den finns också hos Philip Larkin, det där att jag liksom hos den här norrmannen hittar fram till något som jag inte skulle ha hittat annars.

Ja, en poetik: en metod, ett förhållningssätt. Vi läser poesi av olika anledningar. Livet är hemskt, eller kan vara så. Poesin som tröst, ett sätt att bearbeta olyckliga omständigheter, något du tar till vid förtvivlan, maktlöshet – men kom igen, sluta hyckla, fatta att det finns dåliga dagar.

Jag har förstått att jag har fått det där ryktet att jag läser ”inte för att förstå”, att jag strävar efter andra saker. Men – det är ju bara halva sanningen, det där är något som får mig att låta dum! Det är klart att jag vill förstå. L pratade om Kierkegaard, att han inte hade förstått något i en av hans böcker, och då sa P att för mig – bernur – skulle det vara en utgångspunkt.

I de här dikterna handlar det ofta om religion, och Opstad skriver ut Guds-ordet: ”Gud är stenen som yxan klingar mot / när den missar roten”. Som sagt, helt icke-ironiskt. Jag uppfattar hans dikter som tillåtande utsagor, där förståelse också betyder förlåtelse. Att se människan i all sin rikedom – i all sin misär. Fortfarande som människa. De är koncist, precist, exakt skrivet – men i de nyare dikterna en aning mer expansivt, en aning mer personligt.

Naturen är också levande, närvarande, utan att det blir så där typiskt svenskt självmedvetet, att det närmast är en bedrift som ska redovisas, typ en rapport: ”nu har jag varit så där duktig och gått i skog och mark”.

Samt en fin balans mellan det rastlösa (irrandet) och vilan (stillheten). I Steinar Opstads dikter betyder förståelse sanning, och mer tänker jag inte begära.

Ingen jag vet är i mitt träd, Martin Luuk


Finns någon i trädet, är sannolikheten stor att han är klätterbaron och vistas i en roman av Italo Calvino. I Martin Luuks träd är det däremot ensamt, att döma av titeln på hans bok som Modernista ger ut: Ingen jag vet är i mitt träd. Luuk torde vara besläktad med den mer kände Kristian, och med erfarenheter från Killing-gänget gör han nu debut i bokform, med fyra monologer.

Boken är rysligt tunn, innehåller 41 sidor text. Det gör att varje sida kostar strax under tre kronor att läsa: om samma taxa tillämpats på exempelvis Roberto Bolaños roman 2666 skulle den ha kostat mer än 2666 kronor att köpa.

Så bra är ingen bok, kanske du invänder – och Luuks lilla skrift är förstås långt ifrån värd sina tre kronor. Det ligger i tiden att blotta sig, visa sin svaghet. I bästa fall kan sägas att han utforskar ärligheten som koncept, och landar i kändisens gamla vanliga neurotiska självförakt. Så går det för den som lever för applåderna, skulle en psykologisk läsart förnumstigt inflika, att den som söker bekräftelse bara når tomheten. Då kan man väl skriva om tomheten, resonerar Luuk, och få applåder igen? Mm, kanske det, men inte från mitt håll.

Jag vill inte ifrågasätta att det som skildras här har betytt någonting för Luuk. För mig betyder det inte ett iota. Det är några planlösa betraktelser kring den stockholmska hi-hi-hierarkin, lite tjena jag använder droger men gör det på det fräscha sättet, lite så där på distans. Det som har fastnat i skrift blir bara okunnigt, ocharmigt, osmakligt, i fyra texter med pretentiösa och samtidigt intetsägande titlar. Det är varken roligt eller gripande, eller på något sätt intressant. Eller bra.

Det som var bra med Killing-gänget var att deras humor inte sökte efter de enkla poängerna, att man behövde invänta de lättplockade skratten: snarare handlade det om att riva i ett obehag. I en av de fyra texterna här tänker sig Luuk in i en mördares psyke, och river ned gränsen mellan verkligheten och det påhittade, när det handlar om att ha mördat någon som heter Alexandra. Det är inget lätt jobb att skriva mördarens tankar, och det är inte Dostojevkij-klass på texten här. Men jag blir mer och mer fundersam på hur de uttalade ”killing” egentligen, i den där saligt insomnade gruppen.

14 sep. 2012

Amy Winehouse. En omöjlig kärlek, Mick O'Shea


 Amy Winehouse föddes 14 september 1983.

Den ofattbart begåvade Amy Winehouse är föremålet för en nyskriven biografi. En bok som väl mest fungerar som introduktion för den som ej är invigd i hennes musik, men för oss andra är det en ganska sekundär vara.

Det har gått drygt ett år sedan låtskrivaren och sångerskan Amy Winehouse dog en alldeles för tidig död, strax innan hon skulle fylla 28 år. Redan innan hennes död hade en handfull böcker skrivits, och det vore synd att säga att någon av dem håller samma klass som hennes musik.

Den engelska journalisten Mick O'Sheas bidrag heter Amy Winehouse. En omöjlig kärlek, och är precis lika ojämn som den genomsnittliga boken i den här genren. Visst kan den ha ett berättigande som introduktion för nybörjaren, men den är ofta helt ofokuserad och svamlig.

Värre än så är att O'Shea inte drar sig för att återge rykten och skvaller och anekdoter med allt mer tvivelaktig evidens. Det är gott om andras omdömen, inhämtade från intervjuer i en klipp-och-klistra-metodik som inte tillför mycket nytt.

Inte för att vi ska blunda för det destruktiva, eller ignorera att Winehouses privatliv periodvis handlade om droger i stor mängd. Hur ska då all den här svärtan hanteras, kunna ges en förklaring? Jag skulle hellre ha sett att O'Shea gått bortom tabloid-tidningarnas spekulationer och varit mindre långsökt i sina liknelser och jämförelser.

Själv kanaliserade hon jobbiga händelser i sina sångtexter, där hon försummar det urgamla rådet att det privata ska överföras till det personliga uttrycket. Att lyssna på hennes musik är en lika renande upplevelse som att läsa Sylvia Plaths dikter, när båda ogenerat förmedlar livets överdjävlighet.

Den vid det här laget bekanta historien berättas pliktskyldigast: barndomen där hon marinerades i jazz, debuten ”Frank” som tjugoåring och tre år senare mästerverket ”Back to Black”, 2000-talets hittills mest banbrytande album, och däremellan drogexcesser som alltså förra sommaren ledde till döden. Några förslag på hur vi ska förstå människan bakom artisten finns inte inom den här bokens pärmar.

Det är en jobbig bok att läsa på många sätt: jag läser några sidor, gråter, tar paus och lyssnar på några låtar, gråter igen. Men jag skrattar också åt hennes ogarderade skämtlynne – när hon skäller ut Bono eller får beröm av den mesiga sångerskan Dido och replikerar att hon hellre skulle hälla rengöringsmedel i öronen än lyssna på Dido.

Den typen av sardonisk charm är sorgligt frånvarande hos hennes kolleger, som undantagslöst väljer att stryka hela tillvaron medhårs. Winehouse var ett personifierat problem, i strid med hela sin omgivning. Det hon mest av allt agerade ut var ett rop på hjälp, och jag vägrar tro att den hjälpen inte fanns tillgänglig för henne, något som O'Shea antyder här: snarare tror jag att hon slog bakut när andra kom henne in på livet.

Mick O'Shea lägger tidigt in brasklappen att han tidigare aldrig lyssnat ordentligt på Winehouses musik. Det behöver i sig inte vara en nackdel, men jag misstänker att det här har varit ett rutinjobb, utfört i väntan på att få skriva om något han bryr sig mer om.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/9 2012)