att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 aug 2012

Sång till den storm som ska komma, Peter Fröberg Idling


Fiktionen når djupare i sanning än något annat, och romanen har ett försprång gentemot dokumentären. Peter Fröberg Idling går en medelväg, när han följer upp sin halvt romanliknande dokumentär Pol Pots leende med en halvt dokumentärliknande roman, Sång till den storm som ska komma (Natur & Kultur).

Hur är det möjligt? Det psykologiska porträttet ger en exakthet som låter spekulationen vila i högre sanningshalt: först när fantasin tillsätts blir något tillräckligt sant. Det här är en helt fantastisk roman, som på direkten gör svensk litteratur en aning mer spännande, en aning mer spektakulär.

Ämnet är detsamma: på 70-talet skulle två miljoner (minst) mördas av Röda khmererna på Dödens fält, men här befinner vi oss i förhållandevis fridfullare marker. Under några höstveckor 1955 intrigerar två män kring kvinnan Somaly, ”Miss Cambodge”. De är politiska motståndare, Sar och Sary, där Sar senare ska bli Pol Pot.

Fröberg Idling har skrivit sin ambitiösa roman i tre delar, där perspektivet tillhör de tre huvudpersonerna i tur och ordning. Reportaget har alltså övergått i roman, utan att sanningen fått ge vika. Känslan för närvaro är osviklig: du som läsare blir delaktig i det som sker. Det här är inget fuskarbete, utan här har det gåtts metodiskt till väga – det har också gått sex år sedan förra boken.

Politik och kärlek behandlas. Sar är lärare i fransk litteratur, Somaly en borgare – och ändå, trots hans politiska ideal, blir han förälskad i henne. Likaså Sary, och som bekant är allt tillåtet i kärlek. Vi betraktar passivt de orubbliga människornas beslutsamhet och dess hemska konsekvenser. Nu skulle det kunna bli en alltför given historia med två män som tampas om ett eteriskt väsen, som existerar endast i deras respektive fantasi. Men som sagt spar Fröberg Idling hennes ankomst till bokens avslutande tredjedel, där hon blir lika mycket gestalt av kött och blod som Sar och Sary.

Hennes roll i händelseförloppet är beroende av att hon är förlovad med Sar, men dras till Sary, vinnaren (om än vi med facit i hand vet att det är en vinst i det korta perspektivet). Det finns också något sorgligt i hennes strävan: ”Kanske, tänker hon, var det inte en annan värld hon ville genom omstörtningen, det är omstörtningen i sig hon längtar efter.” Hon drömmer om en modellkarriär i Frankrike, studerar ett Elle-omslag med Brigitte Bardot, och parallellt med den här boken läser jag Simone de Beauvoirs bok Brigitte Bardot & Lolitasyndromet, där vi har en liknande tanke som den Somaly uttrycker: ”På samma sätt faller begreppet om revolutionen sönder ifall man bara lägger någon vikt de resultat denna uppnår, eller rättare sagt om man tror att man någonsin kan avskilja resultatet från den rörelse som har frambringat det.”

Likheten mellan de två manliga kombattanterna förstärks av den figur som Fröberg Idling använder för att skilja stycken åt. I Sars fall en triangel av Y:
  Y
Y Y.
Då stavas hans namn identiskt med antagonisten Sary, vars tecken är ett O:
  O
O O.
Medan Somaly har ett mer mystiskt – men samtidigt mer konventionellt – tecken:
  *
* *.

Boken visar också hur det som sker är beroende av slump, hur mycket vi än försöker styra skeendet med planering; det är som om T.S. Eliots skugga faller över Fröberg Idlings bok, Eliots skugga ur dikten ”The Hollow Men”:
Between the idea
And the reality
Between the motion
And the act
Falls the Shadow”.

Fröberg Idlings bok problematiserar det vi tar för givet. Kan en mördare ha en själ? I den här romanen är händelseförloppet spännande, när hemligheter och dunkla motiv som inte tål dagsljus lyfts upp dit ändå. Maktens pendel svingas stillsamt men obönhörligt. Spännande, förresten, det är mer än så – det är så smidigt utfört att man aldrig tvivlar på berättarrösten, utan du blir hela tiden övertygad.

I den mån man kan hitta en brist med boken är i så fall att karaktärerna ibland låter lite väl moderna i sina repliker, som om de matats med flera decenniers populärkultur. Men det skulle också kunna bevisa hur två tider tillåts verka samtidigt, en anakronistisk idé, för att visa att det handlar lika mycket om nutid som dåtid.

Vi sägs behöva historien som lärpenning, som påminnelser att aldrig upprepa tidigare misstag. En inställning man kan skratta bittert eller uppgivet åt, då vi i verkligheten fortsätter trampa ned samma nederlagsspår: ”gränsen för misstanke går långt hitom det osannolika.”

28 aug 2012

Kyss mej lycklig, Sofia Rapp Johansson


Om du orkar läsa bara en självbiografisk skildring av otäcka erfarenheter, se då till att den är skriven av Sofia Rapp Johansson. När hon skriver om flickan Fija gör hon det makalöst bra, och trots det hemska innehållet är det upplyftande läsning.

Med sin debut Silverfisken åstadkom Sofia Rapp Johansson något unikt inom svensk litteratur, när hon blåste liv i den strömlinjeformade genren misery lit genom att skriva sin berättelse om det utsatta barnet ”Fialiten” på barnspråk. Sexuella övergrepp kolliderade med barnsliga uttryck, med intensivt resultat.

I sin tredje bok Kyss mej lycklig behåller hon sin språkliga naivitet, och språket är en tillgång just eftersom det är så olitterärt och trasigt. Här finns inget filter mellan det som sker och hur det beskrivs, utan allt förmedlas rättframt, och skakar om dig när du läser.

För det är en kaotisk och ohygglig tillvaro som Fija genomlever, här i de sena tonåren. Hon berusar sig med kyssar och droger, träffar en man och lever perioder som hemlös och finansierar sitt uppehälle med prostitution. Ett uppehälle som mest handlar om att bedöva sig med drogerna.

Parets kärleksrelation är dömd på förhand. Deras värld är för solkig, hur mycket de än försöker sammangadda sig i ett uttalat ”vi mot normaliteten”. För det är just normaliteten som är det enda som kan hjälpa Fia, när hon övergivs av först föräldrar och senare samhället. Det här är en bok som handlar om ensamhet mer än enbart om vidrighet.

Snusket flåsar henne i nacken hela tiden. Det hon lärt sig från vuxenvärlden är en ständig beredskap på överdjävlighet. Det är ingen bok som bearbetar upplevelserna, utan är mer inriktad på att skildra hur det känns. Därmed skapar hon en närhet till händelserna.

Det grälla omslaget signalerar ungdomsbok, och varför inte? Samtidigt som det är en bok som undandrar sig alla kategoriseringar kan man nog läsa den som en skruvad ungdomsbok i lyrisk form. Men den är skrivet ur ett annat perspektiv än det förväntade: här finns ingen ”knark är dåligt”-propaganda, utan Rapp Johansson skriver utan att skylla ifrån sig, och inte heller vill hon överdriva hemskheterna för att själv framstå som ömkansvärd.

Det här är läsning som utmanar stereotyper om vem som är offer, och hur svårt det är att hantera svåra erfarenheter. Protagonisten Fia dras mot destruktivitet, samtidigt som hon har en överlevnadsinstinkt som övervinner motgångarna. Därmed blir det upplyftande att läsa, även när det som gestaltas är så otäckt att det blir tämligen outhärdligt.

Att läsa Silverfisken var utmattande: sällan har jag känt mig så känslomässigt urlakad, och något liknande händer även med Kyss mej lycklig. Även här är det en nedstigning i helvetet, och du får vara beredd på att gnugga tårarna med nävar alldeles stela efter att ha varit krampaktigt hållna flera timmar i sträck.

Det intryck som dominerar då är ändå triumf, att du känner en tacksamhet över att Rapp Johansson vinner kampen mot drogerna och de otäckingar livet skickar i hennes väg.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/8 2012. Läs också Tills skulderbladen blivit vingar.)

27 aug 2012

Berlin

Prenzlauer Berg. Framför restaurangen Godot. Jag håller mig för skratt.
Oh my flowers, my tears just falling two days,
We are driving the night to find they are lost.
Flower, flower the wind is blowing,
Time into my heart.
When the wind blows hard, we are apart.
Still I'm sad,
Still I'm sad.

Norrlands guld


Hemlängtan är en lömsk filur. Den kryper fram när du minst anar det, när du inte vill veta av den, när du börjar känna dig bekväm och tror dig ha glömt bort allt vad ursprung och saknad heter. När du ligger sömnlös, hjälplös, helt utan beredskap – det är vid sådana tillfällen den slår till med sin fullaste kraft.

Umeå är min hemort, och det är dit jag längtar. Till det egentliga Norrland, till stället där min enda hållbara identitet ligger. Till den karga skönheten som präglas av en närhet till det förgängliga och det tillfälliga, där sommaren är kortare och skörare och därför värdefullare, och där växtligheten är fattigare och därför något man vördar, eftersom dess gåvor är mindre varaktiga.
Till vänster broder Hans och till höger broder Björn.

När jag någon gång nämner att jag kommer från Umeå möts jag ibland av ett arrogant hånfniss, som låter mig förstå att det är då själva definitionen av vischan, en gudsförgäten håla. Behövs det då påpekas att Umeå har saker att vara stolt över?

Att Umeå är en universitetsstad – alltså, universitet, inte högskola – med 37 000 studenter. Att universitetssjukhuset vårdar patienter från halva Sveriges yta. Att det nyöppnade Bildmuseet visar internationell konst, i en byggnad med en av världens mest bedårande utsikter. Att Norrlandsoperan har föreställningar som recenseras av utlandstidningar. Att Umeå också har en livaktig teaterscen, där Lars Norén förlade flera av sina premiärer på 90-talet.

Umeå är tillsammans med Riga Europas kulturhuvudstad 2014, en ambulerande utnämning inom EU. Umeå besegrade Gävle, Uppsala och Lund i den nationella tävlingen. Nästa gång Sverige får chansen är i bästa fall 2029, så Jönköping har tid på sig för planering, om ambitionen finns.

Politiker talar gärna om att ”sätta orten på kartan”, men glömmer att de gärna satsar på evenemang som ger kortvariga effekter. Festivaler, idrottstävlingar, eller broar och byggnader. Men att ha visioner kan handla om annat än att smälla upp så många affärer som möjligt.

Umeå hamnade på kartan på 90-talet, när staden blev hela världens centrum för veganrörelsen, med bandet Refused som de mest kända förkämparna för straight edge-rörelsen, som förespråkade veganism och avhållsamhet inför droger. I år har de återförenats, och medverkade i somras i en av USA:s största pratshower, Late Night with Jimmy Fallon. Nu är de ute på en världsturné som når Kanada och USA senare i augusti.

Men problemet är att även om jag längtar till platsen, är det en längtan jag inte styr över, och inte heller är det till någon statisk plats jag längtar. Intellektuellt vet jag att den stad jag lämnade för fjorton år sedan inte finns kvar, att jag då var intill döden trött på både stadens och invånarnas mentalitet. Vi var – kort sagt – färdiga med varandra.

Problemet är också att jag trivs i Jönköping. Det är en stad med brister, som förmodligen aldrig kommer att leva upp till det där skimret som jag mer eller mindre medvetet har svept in Umeå i. Men brister har sin egna charm, och är oftast mer fascinerande än det som är perfekt. Med andra ord trivs jag sannolikt lika illa i Jönköping som jag gjorde i Umeå, innan jag flyttade därifrån. För att verkligen börja trivas i Jönköping, för att börja gilla staden – då behöver jag lämna den.

Det är faktiskt ingen större skillnad på människor heller. Som en annan norrlänning har sagt – Morrissey från Manchester i norra England – folket är sig likt överallt. Det kan också vara så att vi människor behöver något att sakna, något att längta efter. Att jag för varje år ökar värdet i min gamla hemstad, för att därmed vältra mig i den njutning som det innebär att tycka synd om sig själv.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/8 2012)

26 aug 2012

Doftande trädgårdar för de blinda, Janet Frame


Körsbärsträd är vackra. Tyckte jag, tills jag fick nog av att se dem instagrammade till förbannelse, så därför är det med viss besvikelse jag ser hur Modernista har formgett en av Janet Frame-utgåvorna, romanen Doftande trädgårdar för de blinda. En sådan typisk kitschig fotobyrå-bild.

När innehållet är allt annat än detta! Romanen är från 1963, översatt av Marita Zonabend, som har arbetat hårt med att hitta en diktion som stämmer överens med Frames egensinniga språk. Det handlar som vanligt när Frame skriver om ovanliga människor, som flyr in i blindhet eller stumhet, utifrån ett medvetet val – det är alltså möjligt att göra sig exempelvis blind. Det är mamman som är blind, dottern stum, medan fadern flyr geografiskt, lämnar Nya Zeeland för att åka till England.

Flykten är av bokstavlig art: inte enbart för fadern, utan även de kvarvarande flyr på sätt som jag inte uppfattar bildligt, där blindheten blivit något av en klyscha. Mamman blir blind för att behålla makten över tingen, som annars hotar att få tillvaron att kantra. Det är som om hon säger: ”det spelar ingen roll vad ni hittar på, för jag ser er ändå inte!” Att mista ett sinne brukar betyda att de andra sinnena skärps och arbetar hårdare, för att kompensera förlusten: därav den påtvingade, drastiska, upproriska och revolterande varseblivningen här.

Romanen handlar bland annat om hur man ska förhålla sig till någon som slutar tala; dottern Erlene läser en dikt av Keats, och säger sedan intet mer. Jämför för all del Jane Campions film Pianot, om kvinnan Ada som lever i självvald stumhet. Ibland kan det vara en mer rationell handling eller reaktion än något annat, när man ställs inför en jobbig omständighet. Alltmedan omgivningen snubblar fram i sina välmenande men missriktade försök att vara till lags.

Men det handlar lika mycket om hur man ska leva själv: alltså hur man ska förhålla sig till intryck av omgivningen, till allt som finns runt omkring en – och inte minst till det som finns inuti en. Om hur oerhört lösa boliner vårt förstånd går på, och vilka hemska sanningar som orsakar exempelvis stumhet.

Det är trotset som håller hennes karaktärer vid liv, när sinnena byter plats och intrycken kastas om kalejdoskopiskt. Världen är ju kaotisk och opålitlig, och vår upplevelse av den är bara en osäker tolkning, oftast utifrån godtyckliga premisser. Här också helt distanslöst skildrat, i författarens trots mot narratologiska principer och reguljär struktur.

Och karaktärerna lever i mörker, med hemskheten intill sig, och därför blir konsten ljuset – därför Frames nära förhållande till poesin, som är trösten och ljuset för den som klarar av att se det. Hennes fantasi är av det vilda slaget, och språket likaledes vilt: därför är jag glad att översättaren Zonabend varit så fantasifull i sina ordval, att hon gör boken läsbar också på svenska, trots att den språkliga påhittigheten måste vara svår att överföra och göra rättvisa.

Frame skriver något som skulle kunna kallas magisk realism. Hennes verklighet är verkligen helt behärskad av det som vi andra skulle kalla skumt eller kufiskt, samtidigt som hon bevarar en hyperverklig vision om hur världen ska beskrivas. Att världen besjälas hör inte till ovanligheterna, men här sker det med en barnslig metodik, som är förlösande för henne som författare, i den här frigörande och intensiva boken.

Det är inlevelsens litteratur, där det handlar om att bli delaktig i någon annans öde. Jag brukar ha svårt för föreställningen att man utvecklar sin empati av att läsa skönlitteratur. Men med den reservationen tycker jag nog att man kan ta risken att läsa Doftande trädgårdar för de blinda. Det är en bok som hypotetiskt skulle kunna ha en sådan effekt, på någon människa. Annars kan du nöja dig med tillförsikten som blir effekten av att ha läst något genuint annorlunda. Förbered dig dock på en riktigt iskall avslutning - - -

Ugglor gråter, Janet Frame


När jag var barn gjorde jag en eftermiddag i ordning nyponsoppa, som jag sedan la i ett vattenbad för att kyla ned den, och hörde en smäll som kom utifrån, ett ljud som jag inte kände igen. Jag gick ut på den torra gräsmattan, och allting var tystare än annars. Jag gick in och åt nyponsoppan, och fick senare höra att en tioårig tjej blivit överkörd på vägen utanför vårt hus. När jag senare gick dit låg en trasig cykel i diket, och i gruset låg blod, tjockt som målarfärg. Sedan dess har jag inte kunnat äta nyponsoppa.

Något liknande inträffar i Janet Frames debutroman Ugglor gråter, som Modernista nu ger ut, i Marita Zonabends översättning. För när flickan Francie dör i en brand på en soptipp bjuds syskonen på sockerkaka med kummin av grannarna, och det lär bli svårt för dem att ruska av sig minnet av de sockerkaksbitar som de smular sönder i sina små nävar. Allra värst för den ena systern Daphne, som ser hur ”sockerkakan sköt upp till en stor guldgul blomma som växte upp genom taket och ännu högre än himlen, och Daphne såg den och plockade ett av dess kronblad för att ta med sig hem i bilen.”

Ett exempel på hur Frames bildspråk bygger broar mellan dröm och verklighet, när fantasin läggs kind mot kind med vansinnet. Som vuxen läggs Daphne in på mentalsjukhus – en erfarenhet hon som bekant delade med sin författare, som skrevs ut när det visade sig att hennes noveller fått ett litterärt pris. Av alla litteraturhistoriens mest kuriösa människoöden hör Janet Frame till de mest kuriösa och gripande – fint gestaltat av Jane Campion i filmen En ängel vid mitt bord, som bygger på Frames självbiografiska svit böcker.

Det här är litterärt, om fyra barn som lever fattiga, roar sig med att söka efter fynd på en soptipp. Francie omkommer i en eld, och när vi återser de tre överlevande syskonen som vuxna lider de av varsin åkomma. Utöver den inspärrade Daphne är det Toby, som stigmatiseras av sina epileptiska anfall, samt Theresa, vars tillvaro som hemmafru hotas av att hon känner en närhet till den galenskap som slukat Daphne, hon som sjunger från ”det döda rummet”, sånger som kombinerar skönheten med sanningen. Frame skriver om galenskapen med en förtrogenhet som kan påminna om Virginia Woolfs identifikatoriska porträtt av den granatchockade Septimus Smith i Mrs Dalloway.

Frames fantasi är alltså av det egensinnigare slaget, och det här är en lysande roman. Fantasin spinns vidare, liksom antänds och når allt högre i poetisk lyskraft. Hon skildrar barnets värld helt enastående bra, genom att bevara den förundran som barnet känner inför tillvaron. Här är det också ett farligt ställe, en opålitlig omgivning, men främst kanske ”underligt”: en underlighet de tar med sig som vuxna, en oförmåga att riktigt handskas med tillvaron. De förblir rädda, och maktlösa inför en verklighet som går sönder.

Det är också en våldsam föreställningsvärld, och skeendet presenteras i ett ursinnigt tempo. Ska man vara kritisk mot översättaren för något är det enbart att titeln nog snarare refererar till ett skri än till tårar: som vi känner igen från Frames tidigare översatta böcker arbetar hon intertextuellt, skriver i intimt samarbete med poesin. Titeln är en allusion på en av Ariels sånger i Shakespeares Stormen: ”There I couch when owls do cry”. (Boken som jag läste heter på svenska Ugglor gråter, men på Modernistas hemsida uppges att den heter Hör du ugglorna? Jag har också sett titeln Vid ugglors skri.) 

Hela Frames roman är just ett skri – ett skri mer av kamp än av förtvivlan. Den behandlar något av liknande känslor som Faulkner tar upp i sin roman Stormen och vreden. Även där en närmast incestuös syskon-klan, och om det här är den döde Francie som är centrum eller navet kring de andras olycka, var det ju där den försvunna Caddy som är Faulkners likartade gestalt. Men främst finns likheten i själva berättartempot och i den våldsamma atmosfären, liksom i hur det som händer är obegripligt för de inblandade – hur frustrationen tar sig utlopp i ett blint hämnande raseri.

Och det är med en allusion till en dikt av William Blake en av Daphnes sånger inleder romanen. En annan dikt av Blake, ”Infant Sorrow”, kunde vara ett alternativt motto till romanens persongalleri, de trasiga och skamfilade syskonen:

My mother groaned, my father wept:
     Into the dangerous world I leapt,
     Helpless, naked, piping loud,
     Like a fiend hid in a cloud.

Struggling in my father's hands,
     Striving against my swaddling-bands,
     Bound and weary, I thought best
     To sulk upon my mother's breast.


Frame skriver på tårna i den här romanen. Det är så otåligt skrivet att hon ibland inte riktigt hinner med sig själv, men det är en makalöst bra roman. Hon är ett gott exempel på litteraturens terapeutiska funktion – ja, men också på att det kan ha varit en välsignelse för henne som författare att hon hade en fantasi som löpte så fritt, som på något sätt befinner sig steget före hennes tanke – det åstadkommer något av ett unikt förhållande när hon klarar av att låta saker stanna vid antydningar, att hon lämnar allt outtalat och bevarar en mystik där de flesta andra författare lockas till förklaringar och förtydliganden. Därför blir Frame en författare som tål omläsningar.

Susanna Lundin, Hindenburg


En debutroman om världens undergång, som är lika knepig som den är lekfull. Och viktigast av allt: modigt skriven och sensationellt bra!

I år lär jorden gå under, enligt Maya-indianernas kalender. Kanske det är därför apokalypsen blivit ett tacksamt ämne för filmer och litterära verk. Katastrofer gör sig bäst på avstånd, och själv går jag gärna i närkamp med dem bara jag får ha fiktionens filter som skydd.

I T.S. Eliots undergångsdikt ”De ihåliga männen” byter han ut orden i den engelska barnramsan ”The Mulberry Bush” till ”the prickly pear”, alltså fikonkaktus. Prickly Pear är namnet på en litterär figur i Susanna Lundins debutroman Hindenburg.

Vem eller vad är Prickly Pear? Hon är en skapad människa, som bor tillsammans med Bertil, en äldre man, på ett ställe nära skogen, där zeppelinaren Hindenburg kraschade för 75 år sedan, enligt klocktiden. Men Prickly Pear är också en gåta – hennes mor dog som barn, och själv gavs hon liv när blixten slog ned i marken, och hon tog på sig moderns skinn. Hon föds på ett sätt som kan erinra om hur Frankensteins monster skapades.

T.S. Eliot, Mary Shelley: vidare utspelar sig den fortsatta berättelsen i något som liknar världen i Alice i Underlandet, döpt till ”Inlandets imperium”, vilket liknar titeln på David Lynchs film Inland Empire, en av hans mest mystiska. Att utnyttja referenser på detta sätt brukar vara en barlast som kan stjälpa de goda intentionerna, men Lundin visar redan med sin första roman att hon är en författare som kan göra sig kvitt influenserna.

Helt enkelt därför att hon har större ambitioner än att smickra läsarens förmåga att känna igen vad hon syftar på. Hon vågar förlita sig på att läsaren ska följa den mytiska berättelsens snirkliga gångar. Hennes roman är resultatet av en fantasi som inte getts några tyglar, av en kreativitet som går oförutsägbara vägar. Själva verkligheten rämnar när hon låter tiden löpa amok, vänder ut och in på intrigen.

Hon byter stil, växlar mellan fragment och prosadikt och utdrag ur påhittade encyklopedier, där skrönan kliver rätt in i realismen. Det är egensinnigt och kompromisslöst, och ofta ett bryderi att utreda vad som egentligen ”händer”.

Det kanske låter svårt? Det är svårt, men också av ett slag som fascinerar, som väcker intresse, och svårigheterna övervinns av lekfullhet och upprymt humör. Det är också svårt att säga vad det här är för typ av bok: att förlaget kallar det för ”en roman om jordens undergång” är inte mycket till hjälp. Jag läser den som en saga, en dröm som är så skruvad att den ger nya perspektiv på verkligheten, och som likt de bästa upplevelserna här i livet sätter sina spår.

Lundin tar större konstnärliga risker än den gängse debutanten. Hennes bok betraktar världen från helt nya perspektiv, och är stilsäkert skriven även när den rör sig i riktningar där svensk samtidslitteratur sällan vågat sätta ned sina tassar. Därför känns det här lovande på ett storartat sätt, att från och med nu har vi begåvats med ett äkta författarskap.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/8 2012)

Nathalie – en delikat historia, David Foenkinos


En fransk roman om kärlek utmanar stereotypa föreställningar om kärlek och vänskap. Den gör det på ett lite väl tillrättalagt sätt, även om det finns utrymme för ett och annat igenkännande fniss.

Förlaget Sekwa har specialiserat sig på franska författare som är kvinnor, och har med stor framgång lanserat en litteratur som utmärks av böcker som varit smarta, spännande och mångsidiga. Nu presenteras deras första manlige författare: David Foenkinos roman Nathallie – en delikat historia. Som vanligt är översättningen klanderfri – den här gången utförd av Sofia Strängberg från Jönköping.

Tråkigt nog överger förlaget sin tidigare snygga och enhetliga formgivning, lockade av ett foto från en aktuell filmatisering med Audrey Tautou i huvudrollen som den excentriska Nathalie. Tautou är bra på att spela charmigt vilsen, med adekvat rynka mellan ögonbrynen, och inte mycket mer.

Historien är enkel: hon får jobb på ett svenskt företag i Paris, gifter sig med en vacker man, lever ett trivsamt lyckligt liv, tills han en dag blir överkörd av en bil och dör. Hennes chef börjar stöta på henne, men hon verkar vara helt nöjd med att leva i celibat. Åren går, hon förefaller nöjd.

Tills hon kysser en anställd på företaget, svensken Markus, som är så alldagligt presenterad att alla i omgivningen har svårt att förstå vad hon ser hos honom. En snabb psykologisk slutsats skulle annars handla om att det är en trygghet, att hon inte behöver riskera något med Markus. Hon kan lätt avbryta allt engagemang då hon har sådant överläge, helt enkelt för att han är out of her league. Det stämmer med personligheten hos Nathalie, att hon lever i stand by-läge.

Tyvärr är Foenkinos lite väl intresserad av att verkligen få oss att förstå just hur vacker Nathalie är, och hur intetsägande Markus är. Och schablonbilden om Sverige är inte heller så värst klädsam, när den inte är direkt felaktig – att Sverige har världens högsta självmordsstatistik, till exempel, när sanningen är att den ligger på ett europeiskt genomsnitt, och att den till skillnad från flera andra länder minskar för varje år.

Foenkinos gör lite för mycket av att konstellationen Nathalie-Markus är udda, för i verkligheten är det väl inte så märkvärdigt eller sällsynt, att snygga kvinnor är tillsammans med tråkiga män? Den spänning som inledningen bygger upp, om de ska vara vänner eller bli ett par, upphör så småningom. Man börjar sympatisera med Markus, tycka att han ska strunta i den veliga Nathalie, skaffa sig ett liv på egen hand.

Förtjänsten med boken är dess lågmälda humor. Foenkinos jobbar på med sina vardagsiakttagelser som Fredrik Lindström brukar göra, med en ständig beredskap för mysiga och muntra rön. De lustiga anekdoterna är roande och slående. Här finns också uttryckliga anspelningar till Woody Allen, men fransmannen har en bit kvar till amerikanens neurotiska skratt, som alltid ljuder intill en avgrund.

Här är det alltid trivsamt, städat och belevat – ungefär som Foenkinos låter chefen beskriva den typiske svensken, som konflikträdd, tråkig och lugn. Då säger jag som svensk: fan heller!

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/8 2012)

19 aug 2012

Brigitte Bardot & Lolitasyndromet, Simone de Beauvoir


Varje gång Simone de Beauvoir nämns måste också Jean-Paul Sartre nämnas, men varje gång Jean-Paul Sartre nämns är det fritt fram att inte nämna Simone de Beauvoir. Delvis är det hennes eget fel, för hon tog varje chans att bjuda in Sartres idéer i sina egna texter, och förminskade gärna sig själv och sina egna insatser.

Djärva idéer, blygsam människa: tänk ändå att det oftare är tvärtom! Modernista har nu gett ut en fin bok som samlar nio olika texter av den här franska okonventionella våghalsen till filosof, Brigitte Bardot & Lolitasyndromet, med en skicklig översättning av Anna Petronella Fredlund, som också har skrivit ett fint efterord. Texterna är från 1944-1959. Det är recensioner, essäer, introduktioner, om kärlek, politik, litteratur, moral.

En av de längre texterna handlar om Sade, som hon läser nästan kusligt närgående och intimt, och kommer med en slutsats som kan tyckas sensationell: Sade är en etiker, en moralist, i kraft av sitt sanningsanspråk. (En lika vågad läsning gjorde Emilia Fogelklou då hon ungefär samtidigt skrev om Georges Bataille.) Delvis ser Beauvoir Sade som någon som väljer grymheten för att den säger något mänskligt, att den skär rakt genom hyckleriet och avslöjar människans grundinstinkt. I det goda samvetets namn döms och straffas, medan Sade väljer fantasins utsvävningar, där han ”vacklar […] oavbrutet och dramatiskt mellan arrogans och dåligt samvete.”

Sade är en författare för människor med fantasi, och då kan sägas att sedan Beauvoir skrev den – för sextio år sedan – har vi fått olika media som berövar oss all fantasi. Ett program som ”Big Brother” skulle knappast ha appellerat Sades sinne för grymhet, men det är bara ett exempel på att tv befinner sig i fiendskap med fantasin, att det är ett ställe där precis allt måste visas och förklaras.

Beauvoir är en tänkare med förmåga att frigöra idéerna, alltså befria dem och presentera dem utan att låsa fast dem vid en trångsynt tolkning. Det är tvetydigheten som är hennes ledstjärna, och även om Fredlund har skrivit ett bra efterord, är det lite besvärlig läsning. För det är med Beauvoir som med en del andra filosofer för mig, att jag förstår dem rätt bra tills jag börjar läsa kommentatorernas texter om dem.

Titelessän om Bardot (”B.B.”) är skriven tio år efter den berömda boken Det andra könet. Här skriver Beauvoir om lolitan som ett delvis androgynt ideal, något som fått andra att föreslå en latent homosexualitet hos pedofilen. Beauvoir skriver ju om personan B.B., inte om människan, men att se henne som en symbolisk ny kvinnoroll känns nu mest förlegat. Det är uppenbart att Beauvoir är ute i ett visst ärende, och här handlar det om att chikanera den franske mannen, liksom den lite naiva förhoppningen att B.B. ska tillåtas ”mogna, men att hon inte förändras”. Nu är väl situationen ännu värre.

Några av de andra texterna är bland annat ett lite märkligt försvarstal för existentialismen. En teori borde inte vara beroende av hur den uppfattas: den borde fungera som religionen, enligt W.H. Audens vackra devis: ”The blessed do not care what angle they are reflected from, having nothing to hide.”

Häromveckan såg jag en ironisk t-shirt i ett modereportage i Svd, där en kille hade t-shirt med trycket ”Deeds not Words”. Men det behövdes ju ord för att (ut)trycka det! Beauvoir menar också att handlingen är det avgörande, något som är både positivt och negativt. Begränsningen finns alltid där: ”En intellektuell som ansluter sig till proletariatet blir inte proletär: han är en intellektuell som anslutit sig till proletariatet.”

Vi är människa endast i anslutning till andra människor, säger Beauvoir. Det är Heideggers ursprungliga idé – men det är kontroversiellt att påpeka det, har jag förstått, för det skulle ta udden av Beauvoirs tänkande. Men hon nämner själv Heidegger, och jag tror inte att hon ”förminskas” av sådant. Det kan fungera tvärtom också.

Vad är då själva poängen med att läsa henne? Hon är svår, ibland irriterande, som gick hon i cirklar kring alla problem. Men hon lyckas också ge större perspektiv. Hon gör dig till en modigare läsare. I den här världen håller vi på att bli dummare och dummare, och visst – vi kan skylla på ”världen”, att den aktivt arbetar på att förslöa oss, men du har också själv ett ansvar att välja bort det idiotiska som du omges av, som ges företräde av makthavare. Den här boken är ett incitament att använda, när dumheten kämpar sig fram till större utrymme och större betydelse, (l)ex OS.

Och att visa engagemang har ersatts av gilla-knappen på facebook. Beauvoir visar att människan bara kan vara ett projekt, att hon bara finns i futurum, som en prototyp. Det må vara Nietzsches idé om den defekta människan, men även här finns en skarp stilist att läsa, där båda verkligen skriver personliga erfarenheter, skamlöst utnyttjar det privata i sitt skrivande, men transcenderar det privata med sin starka stil.

Det viktiga är också att tänka på tvären mot sin tid, att inte enbart följa andras diktat. Det är ett tänkande som utvecklar och förnyar idéer, och därför blir det viktigt, genom att visa att det går att hitta något konstruktivt hos andra, när man bearbetar och gör det till sina egna tankar.

Positivt tänkande handlar i grunden bara om att kommande generationer ska veta att dra lärdom, lära sig att undvika våra tabbar. Vi utvecklas – jo, men vi kan inte låta bli att ana den harmsna min en sådan som Beauvoir skulle ha om hon tilläts besöka vår tid. Hon skulle nog vara djävligt besviken på vår passivitet, vår brist på engagemang, och att vi inte kommit längre. Längre i vad? Vad som helst!

Människan trotsar och avviker också, och därför blir prognoser så opålitliga. Men att finnas till betyder att inte slå sig till ro; även en så illusionslös och pessimistisk författare som Beauvoir har något att ge en nutidsmänniska, genom att visa att vi måste vara mer aktiva i vårt agerande. Blygsamhetstyranner har inget att lära oss, och därför är hon som bäst när hon glömmer bort att hon själv är i underläge, när hon väljer underläget – kanske för att det är därifrån tankarna flyger som starka projektiler. Att läsa hennes texter är ändå bara en början – fortsättningen tar vid när du lägger undan boken: ”Människans goda kan inte ges henne utifrån, det är endast något gott genom det människan engagerar av sig själv.”

Du ska andra gudar hava

Även jag har gillat Hunter S. Thompson, som jag läste under en period av mitt liv, då jag tyckte det var fräscht och fräckt, originellt och modigt. Ja, men det var länge länge sedan, och när man läst tillräckligt många texter av Gonzo-journalistikens farsa blir man intill döden trött på maneren, på de obligatoriska inslagen av självhävdelse blandat med självförakt, och personporträtt som manar fram parodin.

En som inte tröttnat på Thompson är nog Claes Britton, att döma av hans långa text i DN Söndag. Den handlar om mode. Nästa vecka kommer en lika lång text av samma skribent, och den handlar också om mode. Vad som kommer veckan därpå vet jag inte. Kanske blir det mode. Det har skrivits ytterst få texter om mode i svenska tidningar de senaste åren, eller hur!

När skribenter presenteras som att de har "en vass penna" brukar jag bli misstänksam - risken är att den som får höra sådana omdömen om sig själv tillräckligt många gånger börjar tro på det. Då får vi bara dessa självupptagna texter som hela tiden ska bevisa hur vass skribenten är. Det är likadant med svenska komiker, som kan vara roliga ända tills de får sin första hyllning. Sedan blir de en parodi på sig själva, när de hela tiden ska uppfylla andras förväntningar.

Men problemet för Britton - eller, låt säga det mest kritiska problemet - är att han bara har en stilistisk förebild, och det är så klart Hunter S. Thompson. När man läser Britton befarar man att han inte har läst någon annan författare: han är så marinerad i Thompsons stil att man som läsare efter att ha läst texten vill ha receptet, alltså en litteraturförteckning där han listar vilka textingredienser från mästerförfattaren han har kokat ned.

Så här är det nästan jämt med populära svenska författare. John Ajvide Lindqvist har bara en enda favoritförfattare, och det är Stephen King. Därför, att läsa den svenska skräckkungen är bara marginellt annorlunda än att läsa King. Och Jens Lapidus har läst också bara en enda författare, och det är James Ellroy. Här har vi alltså en advokat som stjäl.

Det är trist med dessa karbonkopierade texter. Att låta sig influeras är förmodligen oundvikligt, men jag måste tycka att det är en brist när författaren inte orkar tillgodogöra sig intryck från fler källor. Det var beklämmande att läsa Per Hagmans debutroman Cigarett, då den så uppenbart hade lagats till på Bret Easton Ellis recept. Men Hagman har ändå lyckats skriva sig ut ur den fällan. Ajvide Lindqvist håller fortfarande på att skriva förtäckta Stephen King-böcker, liksom Lapidus skriver vidare på den stil Ellroy byggt upp. 

18 aug 2012

De gyllene frukterna, Nathalie Sarraute


En sak som jag har lite svårt för är ”den franska nya romanen”, böcker av sådana som Alain Robbe-Grillet. Ja, Nathalie Sarrautes böcker räknas också dit, så det var med viss bävan jag häromåret läste Planetariet, hennes kända bok som Modernista gav ut på nytt, men tyckte att den var bättre än det rykte jag själv hade gett den (oläst).

Nu ger de ut den lite mindre kända De gyllene frukterna, i serien ”En modern klassiker”, där Lorenz von Numers översättning från 60-talet reviderats av Nova Gullberg Zetterstrand och Henrik Petersen. Laura Lindstedt har skrivit ett entusiastiskt förord, som bara aktiverar min misstänksamhet: ”så bra är ingen bok”, tänker jag. Sartre kallade det för ”anti-roman”, läser jag också, och det är en typ av omdöme som känns slentrianmässigt.

Men det är en bok som mal ned mitt motstånd, som mer och mer tar över, och detta utan att jag kan fixera vad det är som är så bra. Det är mestadels korta stycken som återger olika samtal, där det som avhandlas är om De gyllene frukterna är en bra bok. Det låter mest som ett typiskt postmodernistiskt experiment, ett sådant som brukar må bäst på idéstadiet.

Här är diskussionen verkligen i centrum, ungefär som Horace Engdahl i en aforism skissade fram som ett ideal, när konversationens olika röster går in i varandra och man inte längre är uppmärksam på vem som säger vad, att det inte spelar någon roll vem som är sändare och mottagare. Samtidigt har Sarraute verkligen ett genuint temperament, och det kan vara det som räddar boken, som får mig intresserad, att den innehåller en röst som är äkta, aldrig tillgjord.

Att uttrycka åsikter om ett konstverk är något som lätt kan parodieras, och ibland undrar jag om det är ett av Sarrautes syften med den här boken. Det känns lite smått löjeväckande, nästan parodiskt, med den oftast samstämmiga hyllningskören. Det påminner inte så lite om den svenska kritikens konsensus inför vissa fenomen – typ den senaste Batman-filmen. Hon förutspår konjunktursvängningarna, när hon även tar in avvikande röster. Kanske den franska nya romanen är på väg tillbaka nu, i 2000-talet?

Sarraute tillåter sig säga att hennes egen bok är ”den bästa bok som har skrivits på de senaste femton åren”, och det är förmodligen en författares önskedröm att få vara exakt så kaxig. Hon tar makten över språket, för i brist på intrig blir språket här vad hela boken handlar om, och vilken makt som ligger i värderande ord, hur makten över åsikter ligger i ordbehandling och i ordförrådets nyanser.

Samtidigt fungerar diskussionen som ett avdramatiseringsförsök, att Sarraute ser sitt skrivande ur det lekfullaste av perspektiv. En liten släng av hybris bara … Hon gömmer sig också bakom ett nom de plume, för säkerhets skull ett manligt: Bréhier. Berättandet vid vägs ände, kanske. Vi jämför ibland lite slött våra liv med en roman, men då smickrar vi oss själva: mer påminner det väl om en såpopera (i synnerhet ur aspekten att det saknar igenkännbara början och slut), eller kanske numera en dokusåpa – tänk bara alla dessa dokumentationer av måltider, barn och husdjur som så många av oss sysslar med och vidarefordrar på facebook, twitter och bloggar.

Modernistas serie med svarta böcker innehåller nu femton böcker, med Muriel Sparks bidrag från i går. Det är en ypperlig serie, med böcker som man gärna återvänder till. Inte de mest kända 1900-talsböckerna, men definitivt styrda av ett personligt urval, och nästan alltid helt förträffliga.

Jag håller med Lindstedts förord att man nog bör läsa De gyllene frukterna flera gånger. Jag ser en viss likhet med Virginia Woolfs bästa bok, Vågorna: hur rösterna bildar en melodi, hur berättandet liksom tas över av andra discipliner än litteraturens, och hur Sarraute söker sig mot gränserna: ”Jag skulle säga att diktverket genom att samtidigt angripa det outsagda i olika former undgår det strukturerades förstening. Därmed kan det växa fram – och hur! – och bokstavligt talat överväldiga oss.” Nu kan jag ju inte unna mig att överväldigas av fler läsningar i brådrasket, då jag började jobba i måndags, men det kommer fler sommarlov!

17 aug 2012

Miss Jean Brodies bästa år, Muriel Spark


När det handlar om diskussioner om böcker tror jag det är vanligare att man kniper käft när det börjar gälla böcker man inte har läst, att man helt enkelt nickar instämmande och hoppas slippa få någon fråga på detaljer. Vi lider alla av en släng av Zelig-sjukan, alltså när Woody Allen i filmen med samma namn låter karaktären Leonard Zelig drabbas av kameleontska symtom när han ljuger om att ha läst Moby Dick, och plötsligt förvandlas till litteraturvetare.

Fast jag försöker låta bli att direkt ljuga, även om jag misstänker att jag har gjort det någon gång i en diskussion om Muriel Sparks roman Miss Jean Brodies bästa år, eller snarare The Prime of Miss Jean Brodie, eftersom de som efterfrågat min läsning varit engelsklärare som tillhör en viss generation. Så mycket har jag förstått, att i deras ögon är det oförlåtligt att inte ha läst den här boken.

Enligt Andres Lokkos förord till den här nyutgåvan i Modernistas svarta serie ”Moderna klassiker”, som återanvänder Ingeborg von Rosens översättning från 60-talet, är det en bok man helst inte ska läsa i skolorna, då man bör ha mer erfarenhet från livet, ha fått sig några hårda törnar, för att uppskatta den här berättelsen om lärarinnan Jean Brodie, som är en kvinna ”i sina bästa år”, en fras hon gärna upprepar. Det är ju en försvenskning av att vara ”in her prime”, och att den svenska motsvarigheten annekterats av en viss Karlsson på taket är lite synd.

I den här berättelsen låter Spark 30-talet bilda fond till en mollartad historia om Jean Brodie, en av fiktionens alla karismatiska lärare, som med hjälp av poesi vinner över eleverna på en flickskola. Något som filmen åtskilliga gånger kopierat: Robin Williams i Döda poeters sällskap (Wordsworth och Whitman), Michelle Pfeiffer i Farliga sinnen (Bob Dylan och Dylan Thomas), Eva Green i Cracks (Shelley och Keats). Här är det Tennyson och Robert Burns som är miss Brodies allierade i kampen att skapa ett ”Brodie-gäng” av favoritelever.

Något som inte hindrar att hon förråds av en av sina gunstlingar, när hon dels inleder relationer med andra lärare, samt propagerar för Mussolini och Hitler på lektionerna. Hon försöker inplantera subversiva idéer hos eleverna, där hon raljerande raderar ut ordet ”trygghet” till förmån för de mer käcka begreppen godhet, sanning och skönhet.

Hon är en gränslös figur, som häver gränserna, i försök att tänja elevernas fantasi och uttrycksförmåga. Mot bättre vetande, så klart, när hon paradoxalt nog förespråkar frihet men tvingar in dem i hennes eget synsätt. Att hon vurmar för fascistiska ideal är helt på sin plats.

Spark använder det dubbla perspektivet, då boken är skriven ett par årtionden senare, och tillåter sig med facit i hand upplysa om elevernas framtid efter att ha drillats i miss Brodie-skolan. Det är inga muntra utsikter som står på lut, när Spark med lekfulla gester dominerar över sin påhittade historia.

Vad hon har åstadkommit är då en varning för ytterlighetsmänniskorna, de som erbjuder de subversiva idéernas lockelse. Här blir de en återvändsgränd för alla inblandade. Men det handlar också om anpassning, hur man ska klara sig i en tillvaro där du måste svika eller överge ditt jag, utan att veta om det är tillfälligt eller långvarigt. Därför är det en sorglig historia, om denna lärare som kanaliserar sin energi på eleverna, i total okänslighet inför konsekvenserna.

16 aug 2012

Väldigt sällan fin, Sami Said


Om det är något det inte råder brist på i den svenska samtidslitteraturen – förutom de självbiografiska skildringarna av det egna livet eller författarens förhållande till sin pappa – så är det väl alla dessa böcker som handlar om identitetssökande. Ytterligare en att lägga till raden är debutanten Sami Saids Väldigt sällan fin (Natur & Kultur).

Som vanligt – vanskligt att reda ut vad som har förankring i författarens egen bakgrund – det vi kan kalla ”upplevelsebaserat” (det lär ju vara så att alla har rätt till sin upplevelse av sanningen). Men huvudpersonen Noha är precis som Sami född i Eritrea och uppväxt i Göteborg, och efter gymnasiet flyttar han till Linköping för att läsa på universitet. Han är noga med att hålla alla andra människor på avstånd, kanske för att förhindra att behöva konfrontera några känslor hos sig själv.

Han är helt avstängd, håller sig undan, och är mest intresserad av att se ned på de andra. Han är en tråkmåns som inte vill ta plats, inte vill märkas. Han definierar sig som ”stillastående”. Men så träffar han först hangaround-killen Fredrik, som vill konvertera till islam och kalla sig ”Abdul-nånting”, och senare Anna, en tjej han träffar på tåget – mötet är karbonkopierat från inledningsscenen i filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind, där Joel (Jim Carrey) träffar Clementine (Kate Winslet) i Montague. Anna är exakt lika spralligt knasig som Winslets figur.

Tyvärr saknar Said ambitioner med Anna – hon är bara med för att rycka upp Noha är sin självupptagna sörja, och det lyckas väl så där. Han behåller mycket av sin arrogans, och när hans farfar dör följer han pappan och en bror på en resa till Eritrea, där han skriver ett par hundra sidors vykortprosa.

Saids språk är lite besvärligt: knyckigt, stelt. Ibland präglat av anligicismer, ibland av ett kortfattat telegramliknande idiom, och ofta uttrycker det en fobi för subjektet – alltså, dessa subjektslösa meningar, som bara demonstrerar en rädsla för ordet ”jag”. Men så antänds språket när Noha träffar Anna: ”Hennes säng var en grav och mitt lidande när jag låg där friar mig inte från ansvar, trots att det mjuka stack i mig som glödheta nålar.” Dessa ögonblick är dock snabbt avklarade.

Men jag har förstått att språket för andra läsare kan vara underordnat – förra året läste jag bland annat Arkan Asaads debut Stjärnlösa nätter, vars bedrövliga språk ställde sig i vägen för en viktig historia. Så om du tycker att språk inte är en väsentlighet kanske du ska ge dig på den här boken. Behovet av rakt berättade reportage verkar vara omåttligt.

Det är en ensidigt berättad historia, där Said inte bjuder in mig som läsare. Att lyssna på en självupptagen martyr är sällan höjden av lycka. Noha är nog mest rädd för att bli som de andra pellejönsarna i Sverige, medelmåttorna som lattjar bort perioden mellan ungdom och vuxendom, och han slits mellan lojaliteten till familjen, till sig själv, till Fredrik/Abudul-nånting, till Anna, och så vidare.

Det som är bra med boken är att den fördjupar bilden av islam, och humorn, Saids sinne för detaljer. Tyvärr är det lite oredigerat, och intrycken forsar fram. Det är också lite udda balans med halva boken i Linköping och den spirande relationen med Anna och halva boken i Eritrea med fadern, en skildring där inte mycket av intresse händer.

13 aug 2012

Jag skriver i egen sak

Språkvetaren Lars Melin har på Newsmill skrivit en debattartikel där han raljerar kring några exempel på kultursidornas obegripliga språk, och får som förväntat medhåll från de "verklighetens folk" som Göran Hägglund och vår kulturminister brukar fjäska för.

Visserligen kan jag nog hålla med Melin om att somliga som skriver på kultursidorna gör det på ett onödigt tillkrånglat sätt. Men - än sen! Det finns betydligt fler som drivs av idealet att vara begriplig, att vara professionell, att se sitt skrivande som en folkbildning.

Att skriva handlar om kommunikation - ja, men det handlar också om ett konstnärligt utövande. Det finns ju ingen konsensus kring begrepp som "god stil", och det vore förödande om alla strävade åt samma håll, hade samma stilistiska förebilder. Vad man kan hitta på kultursidorna är mångfalden, och det är något jag tycker är värt att bevara. Det finns olika metoder att förhålla sig till en läst text, för att ta ett exempel - recensioner. Det är utvecklande om någon går utanför den förväntade mallen.

Att skriva om litteratur är inget självspelande piano. Hur texten ser ut är beroende av olika faktorer. Ibland blir du provocerad av texten, ibland smickrad, ibland bara uttråkad - hur du väljer att förmedla din reaktion kan variera. Att kulturskribenter "skriver sämre" än andra kan jag inte hålla med om: dåligt skrivande tycker jag mig oftare finna i de texter som universiteten producerar, med en rundgång av referenser och teorier som gnuggas fram och nöts in absurdum. Där härskar i stort sett också en likformighet som gör att alla texter ser ut att ha skrivits av en och samma person, och egentligen har de väl också skrivits av samma akademiskt acklimatiserade textproducent.

Hellre då en text som tar både mig och sitt ämne på allvar, som vågar utmana och göra något som inte kan kalkyleras på förhand. Om vi hela tiden fortsätter att minska kraven, kräva allt enklare texter som ska förstås även av den som varken är insatt eller intresserad, då kan vi lika gärna överlåta allt utrymme åt idrott och schlagermusik.

12 aug 2012

You've got everything now …


En sak som jag har ägnat sommaren åt är att lyssna på ett antal Morrissey-konserter, som kan laddas ned på den här hemsidan. Om jag berättade hur många konserter jag har lyssnat på skulle du förmodligen dra slutsatser om min mentala hälsa.

Det finns – kanske – någon slags mening i att lyssna till oändligt många versioner av ”Meat is Muder”, den gamla Smiths-låten han gärna spelar, kanske lite för ofta för min smak – får jag höra den en gång till storknar jag nog. Det roliga är snarare att leta efter låtar som han spelar mer sällan – som den obegripligt sällan spelade ”The Youngest Was The Most Loved”.

Ljudkvaliteten är rätt ojämn, men det får man väl acceptera. På 80-talet grävde jag fram ett antal bootlegskivor i Garageland Records gula back bakom disken i Umeå (så nog har jag därmed bekostat några gratisnedladdningar nu), och man vänjer sig någorlunda snabbt med risigt ljud. Några konserter sändes som radioprogram och de låter ibland bättre än konventionella live-album. Dessutom har några av de senare konserterna visats på tv, och de kan ses i sin helhet på youtube. Fast där har jag dragit gränsen! (Jag har bara tittat på några stycken av dem.)

I fredags på eftermiddagen tog min semester officiellt slut, då jag börjar jobba på måndag. Vad hittar jag då, om inte att hemsidan för en timme sedan lagt upp nästan samtliga The Smiths spelningar från åren 1983-1985. Jag suckar lite lätt, minns att vad jag hört tidigare har varit av ganska bedrövlig ljudkvalitet, men äsch, det är lättare att börja någonstans än att sluta. Cardiff University 25 september 1984 – wow!

10 aug 2012

Sken, Magnus Dahlström


Magnus Dahlströms nya roman innehåller tre berättelser som utforskar det obekanta. De innehåller en suveränt uppbyggd krypande spänning som övertygar och oroar, helt utan billiga skrämseleffekter.

När Magnus Dahlström i fjol återkom som författare var det med högt ställda förväntningar, och romanen Spådom upplevde jag som en av förra årets mest läsvärda böcker. Det var en berättelse som hanterade ovissheten, som väckte tankar som inte slogs till ro.

Sken är en helt naturlig fortsättning. I tre längre berättelser följer vi tre olika kvinnor som på något sätt försöker komma till rätta med en besvärlig situation. En arkeolog arbetar med att gräva efter fornlämningar intill en planerad motorväg, men ifrågasätter de fynd som hittas i marken. En förskollärare har övergivits av sin man, och missköter sitt jobb. Ett vårdbiträde sköter om gamla på ett boende, men belamras av besvärliga rutiner.

Några saker som Dahlström behärskar till fullo är att skapa obehaglig atmosfär, göra karaktärerna till levande figurer av kött och blod, samt skriva trovärdig dialog – han har också varit dramatiker, skrev för drygt tjugo år sedan pjäsen Järnbörd, som väckte debatt om den påstått omoraliska ”skräckel-litteraturen”, ett begrepp myntat av kritikern Kay Glans.

Här är både skräcken och äcklet nedtonat, men det förblir spännande. Speciellt i den mittersta av de tre texterna, om kvinnan på förskolan som ihärdigt påstår att hon är kapabel att arbeta, trots att hennes agerande tyder på motsatsen. Med hjälp av lösryckta repliker förstår vi att hon inte alls är koncentrerad på sitt arbete.

Liksom de tre karaktärerna blir läsaren en teckentydare, som följer i deras fotspår. Vi blir lojala med dem, vill dem väl. Men kan vi lita på dem, och kan vi lita på berättarrösten? Vad som klarnar är hur de tre berättelserna rör sig mot ett slut, även om det inte är lätt att återge vad som händer. I berättelserna finns en förskjutning – en glidning bort från det vanliga, det förväntade.

Här utforskas störningarna, vad som händer när något går fel, men bara visar sig i en diffus aning. Atmosfären förstärks av regnet som suddar ut hela tillvaron i de två första texterna, som övergår i den dimmighet som präglar letargin i äldreboendet i den avslutande texten.

Den här ovissheten kan vara något av det fruktbaraste som finns, i sin kraft av att den stimulerar fram teorier, spekulationer, tankar och misstankar; ja, helt enkelt att fantasin sätts i rörelse, och Dahlström lyckas förhålla sig till det osäkra utan att ge efter för förklaringsmodeller. Hans böcker är inga gåtor som väntar på ett förlösande ”Heureka!” Mer påminner de om dilemman, att de visar vägen mot fortsatt strävan efter något pålitligt eller kanske tillförsikt.

Därför blir han en så viktig författare, och att det är så välkommet att han återvänder till litteraturen: han erbjuder något annat än enkla svar, men fortsätter diskutera tillvarons gåtfulla stunder med en sådan pålitlighet att resultatet blir helgjutet och oavbrutet fascinerande. Sken är stundtals rentav förtrollande bra. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/8 2012) 

7 aug 2012

Gertrud, Hjalmar Söderberg


När Nina Björk förra månaden skrev i DN om Hjalmar Söderbergs unknakvinnosyn, utifrån hur karaktären Lydia i romanen Den allvarsamma leken betraktade och betraktades, då var hon ute i grumligt vatten. För Söderbergs kvinnor är mer aktiva än passiva, mer av subjekt än objekt, och ligger ofta ett steg före hans män, både intellektuellt och emotionellt. Något Söderbergskännaren Bure Holmbäck demonstrerade i ett par repliker.

Han har också skrivit förordet till Atriums välkomna nyutgåva av Söderbergs fenomenala pjäs Gertrud. På Sight & Sounds nypublicerade lista över de bästa filmerna ligger Dreyers filmatisering från 1964 på plats 42. Holmbäck gör också en välkommen jämförelse med Oscar Wilde, en jämförelse som lite oväntat inte är till irländarens fördel.

Söderberg skrev rikhaltig teaterkritik – inledde med en honorerad men aldrig publicerad recension av Fröken Julie, och skulle i stället debutera som kritiker med en recension av antagonisten Ibsens Hedda Gabler – en pjäs som faktiskt kan ses som en prototyp till Gertrud. Även här råder den stora frustrationen, ett missnöje som inte tillåts dämpas eller lindras, utan bara mynnar ut i större och större förtvivlan.

Tre män räcker inte för Gertrud – inte när ingen av dem älskar henne på det sätt hon önskar och eftersträvar, en kärlekslära som inte tillåter några hänsyn eller kompromisser: den villkorslösa kärleken som utplånar alla digressioner. Vad hon får i stället är tönten och pratkvarnen till äkta man, Gustav Kanning, och den arrogante och självupptagne utpressaren Erland Jansson. Det finns litterära förebilder till båda: Kanning har lånat från Ibsens Torvald Helmer och Erland från Söderbergs egen streber Klas Recke, som var stackars Helgas olyckliga förälskelse i Doktor Glas.

Och så Gabriel Lidman, den åldrade författaren som tillfälligt återvänder från sin Italien-exil, för att testa om Gertrud fortfarande är lika attraktiv som hon är i hans minne. Det är hon, men hon kan inte annat än förakta hans coola och cyniska attityd till den eld som hon själv förtärs av.

Söderbergs humor är vass och alltid nära det farliga, det avslöjande. Och det som ska avslöjas är något förfärligt – kanske det var därför han sågs som en så stor fara att det nyinstiftade förbundet för bevarandet av sedlighet skyndade sig att placera hans böcker på sin svarta lista.

För det är en obeveklig pjäs, som uttrycker ganska hårda saker om det som för Gertrud är en fråga om liv och död. Hon vill tillvarata en chans att för sista gången få uppleva en passion, innan det är för sent. Med Morrisseys ord är hon ”so very tired of doing the right thing”. Hon väljer det unga konstnärssnillet Erland Jansson, men han är ju inget att ha. En skrävlare, en tölp, och dessutom lögnare.

Att Gertrud har haft ett fungerande liv på teatern beror nog just på att karaktärerna är så levandegjorda, att det alltid är en upplevelse att följa förloppet, att det fungerar dramatiskt. Som när Kanning träffar sin gamle vän Lidman efter dennes återkomst, och efter att ha lyssnat på en av hans monologer säger ett artigt ”Du är dig lik, gamle Gabriel”, och får en hastig replik till svar: ”Men inte du.”

Söderbergs lojalitet finns hos Gertrud. Hon vill leva i friheten, vara delaktig i livet, det riktiga livet. Ska man kritisera Söderberg för något ur kvinnofrågans aspekt är det väl att kvinnorna har sämre smak än männen i hans verk; det vore lätt att trösta Gertrud med att det torde finnas en bättre karl åt henne än idioterna hon umgås med – men det förutsätter någon som är beredd att investera lika mycket av sitt känsloliv som hon är, och det är där mannens underläge visar sig.

Gertrud är klarsynt när hon i de sista scenerna avväpnar först Erlands och senare Lidmans alla argument. Erlands evinnerliga ”måste”-konvention, hans oförmåga att använda samma språk som hon bemöter hon fräckt och kaxigt:
JANSSON:
Älska, ja – vad är det egentligen? Jag har alltid tyckt att 'älska' är ett underligt ord. Det låter så främmande. Det låter inte som det vore riktig svenska.
GERTRUD:
      [fruset leende]
Kanske har du rätt i det, Erland. Det är nog lite främmande för vårt klimat. Och du talar nog helst – svenska.

Då visar det sig att det är kvinnan som har en själ i Söderbergs verk. Mannen har annat att falla tillbaka på, andra resurser. Det må vara kvinnofientligt, eller ha varit kvinnofientligt då, men det är också mannens dilemma, att inte ha tillträde till den yttersta sanning som Gertrud ändå når. Det är hon som når befrielsen, och det innebär att hon är lika mycket segrare som Julie i Strindbergs pjäs, som förblir en hjältinna inför Jeans feghet och brist på fantasi. Söderbergs manliga figurer har konsten och politiken som alternativ, men de är bara kompensatoriska.

Den här boken, som föregår den vetenskapliga utgåvan som inom kort publiceras på Lind & Co, i de samlade verk som håller på att publiceras, följer originalutgåvan från 1906, och är därför inte lika mildrad som senare versioner. Söderberg gjorde några varsamma putsningar av texten inför dramats senare utgåvor.

6 aug 2012

Gråbergssång, Linus Gårdfeldt


När jag för drygt tre år sedan läste Linus Gårdfeldts debut Men golvet har ingenmun reagerade jag på att den var så tunn, och i det avseendet har inte mycket hänt nu till hans andra bok, Gråbergssång. Även den är så kort att det är frågan om man ska kalla det för diktsamling, det vedertagna begreppet, eller om man ska välja ett något mindre ihärdigt ord, kanske – ”dikt”. För det är oftast bara ett par rader per sida, meningar som varieras.

Det handlar återigen om naturen: omslaget återger ett svartvitt foto, där ett bohag har dumpats i en skog, med klädesplagg och burkar och – tragiskt nog – en kudde ligger utspritt. Återigen: hur vi ska förhålla oss till naturen, men mer utifrån en konkret realitet än mytisk eller filosofisk uppfattning.

Att vara i naturen innebär att bli natur. Att vara en del av det, något som är svårare gjort än sagt, då naturen själv är så förbannat ointresserad av oss. Det är som att den väntar ut oss: när vi är där tillåts vi aldrig vara där fullständigt eller totalt, utan det är alltid ett intrång, att vi gör det på andras villkor än våra egna. Att vi bevakas av något som bara väntar på vår blunder som ska avslöja oss.

Gårdfeldts landskap är som staden förklädd till natur, att naturen finns även i det som vi har civiliserat, gjort till kultur. I dikterna här, de hyperkorta prosadikterna som bekänner sig mer till fragmentets estetik än något annat, handlar det ändå om att höra ihop, att det är vår enda utväg – vi måste söka gemenskap, även inför det som stöter bort oss eller är likgiltigt.

Dikterna hör ihop, ja, bildar en berättelse, i det korta formatet. Det är som en godnattsaga, att högläsa för ett ännu icke läskunnigt barn. Se, där är det någon som springer! Varför springer hen? Hm … är det en skogsbrand? Människan reagerar ibland så himla instinktivt. Allt håller på att försvinna för henne: dikterna visar en strategi för överlevnad när undergången nalkas. Kalendern säger att året är 2012, apokalypsen kommer i december, dags att samla (jär)tecken, bunkra proviant och gräva skyddsgrop. Eller, som i dikterna här, börja springa!

Då hon blir djur(isk). I Gårdfeldts dikter finns en smygande civilisationskritik, att vi omger oss med överflödet, att vi har för mycket av allt, att vi har släppt in för mycket smuts och skräp. Då ser jag också hans dikter som en motståndshandling: här råder en språklig asketism som kan utgöra ett lockande alternativ, att det går att utföra saker med en blygsammare gestik. Det är ett projekt i avvikandets tecken, att säga nej till samtidens buller och stök.

Som i riktigt bra dikter håller Gårdfeldt på med områden som inte hanterar kunskap. Här kan man inte ”veta” någonting, bara ana: bokens sista mening lyder ”Jag vet inte.” Någon intertextualitet till Frödings nedanförmänskliga visa med samma namn hittar jag initialt inte, om det inte rör sig om samklangen, förmågan att uttrycka naturen, där alltså människan är en del.