att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 maj 2012

Förnuft och högmod, Lena Andersson


Lika mycket som jag gillar Lena Andersson som tänkare, lika svårt har jag för hennes skönlitterära böcker. Därför är jag glad att det äntligen finns en bok som samlar många av hennes krönikor från DN, Fokus och Tiden. Den heter Förnuft och högmod. Artiklar – prosa – pjäser. Så det kunde man ha gett sig fan på, att den ska innehålla sammanlagt fyra pjäser också.

Jag gillar inte ens teater. Det är väl inget konstigt med det: jag gillar inte baseball eller reggae eller kåldolmar heller, så man kan inte gilla allt. I sina skönlitterära verk är det som att idéerna bara fungerar halvvägs, och att det sedan blir för programmatiskt.

Men i det kortare formatet är Andersson nog den oslagbaraste av svenska skribenter. Hon uttrycker sig alltid klart och redigt, med tankar som tillåts nå ända fram. I förordet benämner hon sig själv som en utredande författare, att hon skriver för att ta reda på saker, och att det är en drift som är en kvarleva från barndomen.

Men man kan inte förstå allt! Givetvis vet Andersson det (också), och avslöjandet kan vara en farlig väg, att det inte alltid är meningen att vi ska bli kvitt mysteriet. Många av texterna handlar förstås om upplysning och förnuft contra religion och tro. Hela tiden skrivet med språket i fokus – ja, med ett klarspråk som befriar formuleringarna från evinnerlig jargong.

Människan är tudelad. Det hjälper inte att påpeka för Sverigedemokrater att det är både ointelligent och osvenskt att vara rasist. Det farliga ligger i grupperingen, men också när vi börjar se och tänka fram grupper i samhället – vi är individer, och generaliseringar hör inte hemma då.

En annan fara är att vi vänjer oss vid allt. Exempelvis terrorismhotet. Då det blir rutin, när det abnorma blir normaltillståndet. Då lever vi i fruktans tyranni: ”Samhället ska inte vara ett hov som går ner på knä för varje oförrättad människa.”

Även när hon är (o)heligt förbannad kan Andersson behålla sitt analytiska sinnelag, och resonerar lugnt mitt i vredesmodet. Här finns starka åsikter: hon räds inte att sticka ut hakan, att ta ställning. Har hon alltid rätt? Nej, det är klart att hon inte har det. Och att läsa de relativt många texterna så här efter varandra blir i längden aningen monotont – så jag kanske borde snåljåpsaktigt ha inväntat den obligatoriska pocketen och spridit ut läsningen under längre tid, i stället för att jäktas av bibliotekets kravbrev.

Som sagt, det mesta handlar om ateism och religion, men också om samhällsekonomi, om yttrandefrihet, och ett bidrag om skolan – där jag håller med, givetvis därför att hon a) har rätt; b) jag tycker exakt likadant. I den texten säger hon det självklara för alla – förutom pedagogikprofessorerna då, men de är ju kanske dummast i hela landet, möjligen med undantag för kungafamiljen. En lång tidigare opublicerad text lanserar en ganska djärv och stundtals sensationell teori om Palmemordet: ”Det finns fler skäl att ljuga i den här världen än det finns att tala sanning”. Bara den texten är en tillräcklig anledning att läsa den här boken. Tänk om det var tvärtom – tänk om, men … så kan det väl inte! Fast –

Högmodet från titeln finns kanske i det dristiga anslaget i tankarna, att Andersson vågar sig in i tankeleken, vågar pröva nya ståndpunkter, i trots mot framför allt religionen då, som bara kväser människan. Å andra sidan då hennes famösa sommarprogram från 2005, vars manuskript finns med i boken här, där hon uteslutande talade om Jesus, som hon presenterar som ett personifierat Högmod, en snarstucken showman som trollar för att imponera och en vresig och oberäknelig knäppgök – tänk en blandning av Joe Labero och Yngwie Malmsteen i en flygplansstol. Detta visar hon endast med hjälp av citat från Bibeln!

Annars fungerar religionen för henne mest som en metafor, som litteratur. Men att det kan provocera så, när vi ofta talar om Sverige som ett fullkomligt sekulariserat land. Hon visar att det enda argumentet de troende kan föra fram är ett slags ”Gud finns därför att Gud finns”.

Lena Andersson tänker lika gärna och lika bra med hjärtat som med hjärnan, och hon vet att världen är paradoxal, större och rikare än vi kan förstå, med oändligheter som bara kan anas. Att läsa henne blir belönande, som att få ta del av en gåva. Men främst som något som förhoppningsvis tänder en gnista hos sin läsare, att fler inspireras till att låta tanken röra sig så här fritt och lätt och långt och djupt. Det här är en ljusomstrålad bok, en av de ytterst få i sitt slag ur detta arma lands mörka skapandes historia.

29 maj 2012

Emily and I, Sofie Livebrant

Tonsättningar av Emily Dickinson brukar bli för inställsamma och menlösa, alltså något som inte ligger i paritet med innehållet i dikterna, som ju är omstörtande och djärvt och totalt egensinnigt. Hon förtjänar inte det milda lismande temperamentet, utan behöver hetta. Något som rumsterar, stökar till.

På omslaget till CD-boken "Emily and I" imiterar Sofie Livebrant det berömda enda fotot av poeten, men visar med sin uppsyn och framtoning också att hon möjligen kan ha hämtat inspiration från PJ Harveys "White Chalk"-omslag, där den helt vitklädda Polly Jean blängde lika surt och oinställsamt. På den här skivan kunde ett par av låtarna komma från någon av PJ Harveys två senaste skivor, som den gotiska "Whether my bark went down at sea".

Oinställsamt - ja, det är ungefär så de här dikterna ska bemötas. Nu väljer Livebrant att förhålla sig till några av Dickinsons mindre kända dikter, vilket borgar för ett mer personligt urval. Förmodligen skulle jag ha valt helt andra dikter. Ofta nog är det ändå med häpnad jag följer med i texthäftet, dessa vidunderligt starka dikters starka rader, som fortfarande drabbar med sin generositet och sina kvicka tankerörelser i okonventionella riktningar.

För det är en fin bok som ledsagar den svarta cirkel som skivan utgör, utgiven av Playground Music. I boken finns sångtexterna, som alltså är dikter av Dickinson, utöver den av Livebrant egenhändigt skrivna "Something", som passar fint i sin omgivning. Texter om poeten, om Livebrants förhållande till henne, prosaöversättningar av Ann-Marie Vinde, som häromåret äntligen gav dikterna en värdig svenska i boken Min flod flyter mot dig. Samt överjordiskt vackra målningar av Lars Lerin.

Jag har redan fått flera favoriter bland sångerna - som den korta "There's something quieter than sleep", med Johan Lindströms tramporgel (det är överhuvudtaget gott om ljuvheter i hanteringen av melodier, med varsamma gitarrer som ändå inte ber om ursäkt, och Lisa Rydbergs kaxiga fiol i en låt). Men jag gillar nog allra mest den släpiga "There's a certain slant of light",  där Livebrants röst ligger långt fram i mixen och befrias från det annars kanske lite försiktiga förhållningssättet. Även några av de snabbare låtarna är bra, inte bara för att de bryter så starkt mot traditionen att vara försiktig och framför allt fin när man generellt tonsätter poesi.

Det är en ovanligt varierad skiva, där tempo och melodi växlas, ibland mot det lekfulla, mot det halvgalna - allt i trohet mot Dickinsons intentioner, där en busighet verkligen pryder sin plats, som i en förundran inför att man faktiskt får göra så här mot det vördnadsfulla. Men jag ser det här också som ett pionjärarbete, som kan fungera inspirerande för andra artister: man måste inte vara så överdrivet underdånig och finkänslig, utan man kommer undan med en tuff attityd, så länge det är utfört med känsla och intelligens. Dessutom finns i Dickinsons dikter stöd för den här odygdiga tolkningen, då hon var en poet som inte lydde andras lagar. Och Livebrant sjunger orden inkännande, självmedvetet och stolt, och lyckas transponera dikterna till sångtexter, utan att man reagerar på att de skrevs för evigheter sedan, fast

Time feels so vast that were it not
For an Eternity -
I fear me this Circumreference
Engross my Finity - 

I juni för tre år sedan lyssnade jag på Sofie Livebrant och Svante Sjöholm när de spelade på Nässjö poesifestival, och de Dickinson-tolkningar jag hörde då var bra, men kunde inte riktigt förbereda mig på att den här skivan skulle vara en så glädjande upplevelse.

28 maj 2012

Kritiker #22/2, [red] Helena Boberg & Vendela Fredricson


I det nya numret av litteraturtidskriften Kritiker handlar det mestadels om respons, om konst som ett samarbete: författare som tar vid där någon annan – slutat? Men det betyder inte så: ”slutat”. En text är inte slut när den är skriven; det är då den börjar. Carl Jonas Love Almqvist visste detta, och sedan dess har modernisterna fyllt på med sina fragmentariska verk som är beroende av en läsares ordningssinne för att bli en färdig text.

Jag börjar läsa numret och fastnar länge i en text av Tom Silkeberg William-Olsson, som är ojämnt skriven men innehåller flera saker som inte lämnar mig ifred. Han utgår ifrån en diktsamling av Khashayar Naderehvandi, Om månen alls syntes: ”Titeln skapar en position, ett rum som aldrig kommer att ha ägt rum.” Efter några dagar fortsätter jag läsa, för hans läsning fortsätter: ”jag skriver, arbetar med ord, inte på grund av någon verbal lätthet, utan verkligen på grund av uttryckssvårigheter. Jag känner mig nog alltid i språkets själva begynnelse och upplever hela tiden hur hotat det är, hur hotad jag själv är, och hur jag ändå kan känna hela min existens bekräftad just i det språkliga uttryckets tillfällighet.” Det är en exakt iakttagelse, och jag instämmer ganska förbehållslöst – just det där att skriva som är ett djävla slit egentligen, och att det blir en slags oas som man inte riktigt litar på, som om man visste att det bara är en hägring, detta att man känner sig hemma i ett språk. I själva tillfälligheten.

Numrets huvudnummer är förstås en lång essä av Susan Sontag, ett brev från Sverige skrivet 1969 när hon bott här i ett drygt halvår. Det är en text skriven av lika delar raseri som en vilja att förstå Sverige och svenskarna och det svenska på djupet, och som sådan fullständigt nödvändig läsning, även om ett par av exemplen blivit en aning förlegade. I stora drag är texten dock fortfarande aktuell, vilket ter sig skrämmande.

För det är alltså en text som i mycket kritiserar, även det som Sontag uppskattar. Hon uppfattar svenskarna både som självkritiska och konflikträdda – visst, det är en ytlig observation, men hon gör mer av detta, i denna långa text som inte går att göra rättvisa. Hennes Sverige är en trevlighetsdiktatur, där svenskar ”behandlar […] sig själva som 'fall', och utövar en sorts moralisk utpressning genom att visa upp sin sårbarhet.” Svenskar till och med skriker korrekt, klagar Sontag efter att ha följt vår begeistring i ett ishockey-VM.

Det intressanta med hennes metod är att hon egentligen lastar sig själv full med fördomar, för att pröva dessa. Det är en i detta fall fruktbar metod, och hon lär sig själv mycket medan hon skriver, och lär läsaren likaledes. Svenskens handlingar bottnar i en ångest, menar hon, men visar också att det är en annan slags ångest än schablonbilden, att det handlar om bortträngningsmekanismer som går på djupet. Till det som hör till det fortfarande aktuella finns den skarpa kritiken av vapenexporthyckleriet, av kritikernas ängsliga sökande efter konform konst inriktad mot det politiska innehållet, vår oförmåga att förstå Ingmar Bergmans storhet.

Till detta furiöst skrivna brev har Torbjörn Elensky skrivit ett svar. Först tänker jag att det är väl ändå en överloppsgärning – att dessa reaktioner från en svensk är lätta att förutse, att han bara kommer att bekräfta min egen läsning: till hälften skepsicism, till hälften bejakande (som en fullgod svensk reagerar, alltså). Men Elenskys svar är lika syrligt som Sontags brev, och därför också uppfriskande, när han delvis bekräftar och delvis förnekar, ibland i skarpa ordalag, som när han kritiserar att hon är för inlåst i sin tid, slutet av 60-talet: ”det är väl tidsandan, den man hjälplöst är del av vare sig man följer eller vänder sig mot den.”

Numret innehåller också en generös recensionsavdelning, där bra kritiker från Norden läser bra böcker från Norden. Och när kritik fungerar som allra bäst är den ju också en fortsättning på ett samtal som väcks av boken, att den är skriven i dialog – som den danska kritikern Mai Misfeldts läsning av Ulrika Nielsens bok Lite borta från platsen där jag talar, till exempel.

27 maj 2012

I ett annat land

Mare Kandre, fotograferad av Ulla Montan.

Hösten 1999 hade jag förberett en klass på författarbesök. Jag tror att jag gillade dem mer än de gillade mig, men de ställde upp och vi läste texter av Mare Kandre och diskuterade, och som vanligt tyckte klassen att det var deprimerande och mörkt och otäckt och dystert. Men vi var förberedda, eller "pepp", som det heter på nusvenska.

Hon kom inte. Bibliotekarien sa att de inte fick kontakt med henne, och där stod jag med 32 elever och sa något menlöst om att också det här är en erfarenhet. Jag var besviken, men också uppgiven, och det är ingen efterhandskonstruktion heller att säga att det var väntat.

Sverige har många författare som blivit stora utomlands, men jag skulle gärna vilja korrigera omvärldens uppfattning för att lite försynt påpeka att det bara finns en enda svensk författare värd att läsa, och det är Mare Kandre. I dag skulle hon ha fyllt 50 år, om hon inte hade dött våren 2005. Jag fick aldrig tillfälle att berätta hur tacksam jag är för att hon kanske räddade mitt liv, när jag under 80-talet jobbade på mentalsjukhuset och lånade hennes böcker i det förvånansvärt välutrustade områdesbiblioteket. Jag brukade sätta mig mot en rödmålad vägg och fördriva lunchrasterna med att läsa I ett annat land, Bebådelsen, Det brinnande trädet, men framför allt Bübins unge. Det är sällan jag har upplevt en läsning som har varit lika befriande, lika berikande. Jag minns sjukhusbyxornas vita prasslande textur, den nödtorftigt målade altanen och plankorna uppvärmda av solen och exakt hur heta de kändes mot fotsulan om jag tog av mig sandalen, och även stillheten omkring mig, och känslan av evighet i solens lek med gräset.

Jag har inte lyckats läsa om någon av hennes böcker efter att ha nåtts av beskedet om dödsfallet; det har inte gått tillräckligt lång tid, tror jag. Det är orättvist att säga att hon aldrig infriade de förväntningar som anades efter den fantastiska svit böcker hon skrev på 80-talet, när hon var drygt tjugo. Hennes författarskap tog en helt annan inriktning i början av 90-talet, men hon återvände storartat med Bestiarium 1999. I går utkom Mattias Fyhrs märkliga fan-bok, och den kan man förstås läsa, men i så fall helst efter att ha läst böcker av Mare Kandre.

En video med Global Infantilists från innan bokdebuten. Denna overkliga talang.  

Havsmannen, Carl-Johan Vallgren


Om man gillar Carl-Johan Vallgren eller inte handlar nog inte så mycket om han skriver bra eller inte, utan mer om man kan fördra hans stil, hans överdrifter, att han hela tiden tar i och måttar med sitt stilistiska överdåd. Hans tidigare böcker har jag nog mest upplevt som fascinerande experiment, som att bevittna en cirkusartist som slänger upp ett dussin färgglada bollar i luften och wow – ska han lyckas fånga merparten av dem innan de ramlar ned i sågspånet?

Vallgrens senaste roman avviker en del från åtminstone hans två tidigare storslaget anlagda romaner från 2000-talet. För om Den vidunderliga kärlekens historia var en bombastisk Parfymen-pastisch och om Kunzelmann & Kunzelmann var en bombastisk konstsvindlarskröna, då blir Havsmannen utförd i det något mindre formatet, en slags skräckroman i skolmiljö, med mobbade skolbarn som får hämnd av övernaturliga krafter.

Som om John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in inte existerade? Nog är det lite märkligt att Vallgren vågar låta sin roman utspela sig i samma tidiga 80-tal, när tematiken är så snarlik. Mobbade Nella lever i misär, med en alkismorsa och kåkfararfarsa, och allvarligt rubbade plågoandar på skolan. Även om det här är en någorlunda anspråkslös roman tar Vallgren ibland i så att han ibland spricker, i sin iver att låta de största av de stora gesterna få plats.

Även i sina mest lyckade romaner är Vallgren ojämn. Jag tyckte till exempel att Kunzelmann & Kunzelmann bitvis var en fantastiskt bra roman, som ibland tippade över och blev störtlöjlig. Även här blir det ibland för mycket. Det kan tyckas en aning onödigt att en författare som gett ut romaner i 25 år gör sig skyldig till sådana nybörjarmissar som ständiga upprepningar, eller att låta karaktärerna tala över varandras huvud, eftersom de har så mycket att förtälja läsaren, i en information som borde förmedlas i texten förpassas till replikerna.

Inledningsscenens utdragna tortyrscen som involverar en katt hade jag också klarat mig utan, då den så uppenbart är en plantering, en foreshadowing: här ska hemskhetstanken implenteras med den yttersta noggrannheten. Något (ännu) värre ska följa. Ja, själva titelns ”Havsman”.

Titeln avslöjar kanske mer än man behöver veta vid påbörjad läsning, och kommer förstås inte som någon överraskning. En manlig sjöjungfru, kort sagt. Nella har påpassligt nog en ofattbart snäll god vän som är smart, med tillgång till både all tid i världen och allsköns vetande, och han – kallad ”Professorn” – kan berätta för henne vad en sjöjungfru är. Tyvärr också för oss läsare, och det är en av de saker jag har svårt för, den där informationsbelastade prosan där författaren ska bevisa att han inte har slöat till där vid wikipedia. Då får man stå ut med stolpiga faktarutor, nödtorftigt dolda i Professorns förnumstiga berättelse för Nella.

Så Vallgren har skrivit en renodlad skräckroman – men, eftersom det här är Socialstyrelse-Sverige, finns andra bevekelsegrunder inblandade. Här finns åtskilliga resonemang kring sociala problem – Nella har en bror med inlärningssvårigheter, och som sagt en mor med alkoholproblem och en kriminell far: och fattigdomsmarkörerna är frekventa, med brorsans glasögon som går sönder och matsäckar som uteblir eller kläder som inte blir inköpta.

Det värsta är nog att Vallgren vill rationalisera mobbningen, ge den en vettig förklaring. Det går väl sisådär, om man silar klichéerna och sväljer schablonerna. Lika dumt blir det med Nellas försök att förstå och förklara Havsmannen.

Så framträder då Havsmannen, som den mobbades önskedröm, ganska precis som vampyren Eli i Låt den rätte komma in kom som på beställning till den mobbade pojken Oskar. Det är lite trist kanske att för den mobbade består räddningen endast av antingen en vampyr eller ett havsvidunder. Verklighetens hårda klang tillåter aldrig de sköra drömmarnas infriande.

Medan kollegan Ajvide Lindqvist i alla sina böcker har besvärande svårt att få till kronologin har Vallgren oftare koll på detaljerna, även om han missar premiären på Flashdance-filmen med flera månader. Annars är väl hans roman en halvmesyr som balanserar nära bagatellen, som inte riktigt lyckas vara vare sig skrämmande eller säga något klokt om de sociala problem som den tar upp, men som trots det blir en stunds förströelse.

26 maj 2012

Skitigt vackert mörker. Om Mare Kandre, Mattias Fyhr


Mattias Fyhrs bok om vännen Mare Kandre är spretig, men kan nog inte heller vara något annat. Den erbjuder en inblick i författarverkstaden, samtidigt som den är ett både bryskt och ömsint porträtt av en nästan oförklarligt saknad röst.

Mare Kandre dog för drygt sju år sedan, endast 42 år gammal. Hon är kanske sin generations enda genuina begåvning inom den svenska prosan, med sina elva böcker, som visar på en närmast ofattbar talang. Ja, det känns faktiskt som att vi hittills inte riktigt har förstått dessa udda tillskott i vår litteratur, även om försök har gjorts.

Däribland av Mattias Fyhr, som inkluderade henne i ett kapitel i sin avhandling om gotiken, De mörka labyrinterna. Nu utkommer hans bok Skitigt vackert mörker, som ursprungligen skulle ha hetat ”Till min gotiska vän”. De var kompisar, och boken består av brev, e-post, intervjuavskrifter, foton, teckningar – allt kommenterat av Fyhr i efterhand, där han varsamt lägger till rätta.

Det hade kunnat bli en snaskig vandring, men skvallerfaktorn är låg. Fyhr vill visa en ärligare bild av Kandre, eftersom han menar att hon i stort sett har missförståtts av kritiken. Vad hans bok visar är att hon var lika komplex som människa som hon var som författare, och att hon hämtade sin inspiration minst lika gärna från filmer som från böcker – eller för all del från kvällstidningar eller Oprah Winfrey och sit coms.

Han pusslar ihop, vill korrigera, och det lyckas han nog med: det är en mycket sorglig bok att läsa, där vardagsbestyren blandas med det skönlitterära skrivandet. När de lär känna varandra är Fyhr mitt inne i avhandlingsarbetet, och hon har två böcker kvar att skriva, berättelsesamlingen Hetta och vitt samt romanen Xavier.

Hennes skrivande handlar inte om att lägga världen till rätta. När Frida Kahlo fick frågan varför hon målade så overkligt svarade hon att hon måste måla så, för det var så världen tedde sig för henne. Något liknande gäller nog Mare Kandres sätt att skriva: det är så här världen ser ut, otrygg och kuslig – rentav gotisk, till sin atmosfär.

Att säga att det här är en ovanlig bok är nog att säga för lite. Den är smått unik i sin metodik, där Fyhrs förfaringssätt liknar en museiintendent, där han erbjuder artefakter från författarens sista levnadsår.

Han närmar sig henne som initierad och engagerad läsare. Det blir en bok som är många saker. Den är fin, men inte bara det, utan ungefär som titeln säger: skitig, vacker och mörk. Det är en bok i Mare Kandres anda, och jag är övertygad om att hon skulle ha gillat den.

Även om jag fortfarande önskar en kritisk bok om den här författaren, vars 80-talsböcker hör till det sällsammaste och mest förtjusande jag har läst på vårt språk, är det nog en bok någon annan får skriva. Fyhr är vän och fan, och som sådan så subjektiv att det riskerar att bli för mycket av allt. Ett sållande arbete hade putsat bort yvigheterna, men utan dessa hade kanske min totala respekt för Mare Kandre, författaren och människan, också blivit förminskade. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/5 2012) 

25 maj 2012

Minnen, drömmar och reflektioner, Marianne Faithfull


Foto Dennis Morris (1979). 

Roman Polanski har regisserat många filmer, men en av dem har han inte regisserat. Är detta en gåta? Nja, men i början av 70-talet, strax efter att hustrun och deras blivande spädbarn mördats av Charles Mansons sekt, gjordes filmatiseringen av Macbeth, och i stället för att regisseras av filmmakaren Polanski är den gjord av människan Roman: filmen är ett terapiarbete, ingen konstnärlig utförd film. Och Francesca Annis, som spelar Lady Macbeth, står för en av de svagaste insatserna i någon film från den här regissören.

Däremot ville han i början av castingarbetet att Marianne Faithfull skulle spela rollen Lady Macbeth, och hon gjorde en provfilmning, med katastrofalt resultat. Då var hon hög på heroin och kunde inte fokusera blicken, och hon fick lämna inspelningen – vilket kanske var synd.

Den här berättelsen, där regissören Polanski tar emot Faithfulls bedrövliga insats furiöst rasande som en Rumpelstilstkin, finns med i Marianne Faithfulls bok Minnnen, drömmar och reflektioner, utgiven på Bakhåll, i Måns Winbergs översättning. Den är skriven tillsammans med David Dalton: det vill säga, verkar ha tillkommit ungefär på samma sätt som Zlatan-boken från i höstas, då en annan David, Lagercrantz, agerade mänsklig bandspelare åt en stjärnas monolog. Boken utkom på engelska 2007, och är den andra självbiografin från den här artisten.

Liksom en del andra stjärnor verkar hon ha begåvats med kattlika egenskaper, och förbrukat de flesta av sina nio liv, och alltså överlevt saker som dödat andra. Efter att ha slagit igenom på 60-talet som framförare av väna popdängor och levt tillsammans med Mick Jagger i fyra år, blev hon hemlös drogmissbrukare, innan hon gjorde en spektakulär comeback i slutet av 70-talet. Som tolvåring var det en upplevelse att höra hennes röst i ”Broken English”, något jag aldrig kommer att glömma eller totalt hämta mig ifrån: hon var då bara drygt 30, men sjöng som om hon hämtade livserfarenhet från eoner av tid.

Hon ber inte om ursäkt i den här boken; utan att skrapa med foten i dörren är hon medveten om sin betydelse i Rolling Stones utveckling, och analyserar lika skarpt förhållandet mellan Stones och Beatles som hon skriver om Christopher Marlowes pjäser med den initierades blick för detaljer, liksom att hon kan använda Wordsworth eller Milton som referenspunkter till hur man skriver låtar. Den samlade medicinska vetenskapen står också frågande inför hur hennes hjärna kan vara så välbevarad, varför drogerna inte satt värre spår. Här är minnet glasklart.

När vi i Sverige talar om någon med skinn på näsan menar vi kanske – Siw Malmkvist. Marianne Faithfulls bana har varit brokig – något jag inte visste mycket om när jag började lyssna på henne med ”Broken English”-skivan, förutom att allt detta var underförstått i rösten, att det var där alla ärren hade hamnat.

Hon behöver inte namndroppa för att imponera, utan snarare har hon levt nära människor som bara råkar ha varit dessa kändisar, att hon varit en magnet som dragit till sig konst och konstnärlig talang. När hon berättar gör hon det på ett idiom som är släpigt och så där skevt, något jag tror översättningen inte riktigt gör rättvisa, men att det ändå inte är översättarens fel, utan att det här sättet hon har att prata på, att det har engelsk tillhörighet.

Det är en intelligent bok, uppenbarligen dikterad av en intelligent människa. Av en artist som har något att lära våra aspirerande unga artister, att så här kan en karriär också skötas – med integritet, och en uppenbar vilja att inte alltid lyssna på ja-sägare och välmenande rådgivare: Marianne Faithfull har ofta gjort tvärtom.

Hon berättar inte tillräckligt om sonen Nicholas – bara att de har en ansträngd relation. Likaså är hon medveten förtegen om sexuella äventyr, men talar desto mer om drogerna, om överdoserna. Det kan låta så här lakoniskt, när hon berättar om sviterna efter en sjukdom efter att ha agerat Marie Antoinettes mamma i Sofia Coppolas film, när Faithfull återvänder till Paris: ”Och sedan hamnade jag i koma. Det är otroligt så lätt jag kan hamna i koma.”

Hon berättar med vidöppet hjärta, med den busiga charm som annars bara är mannens privilegium. Ja, hon tar för sig, med burdusa åthävor, kommer undan med glimten i ögat, hur mycket hon än slarvar. Det brukar sägas att endast män får vara genier och stöka runt och fortsätta bli beundrade – i Sverige Lex Throrsten Flinck etc – och det kan ligga mycket sant i detta, och nog har Marianne Faitfhull blivit kritiserad för sitt leverne, kanske mer än sina manliga kolleger som företagit liknande resor. Jag tror inte att hon är generellt lika förbehållslöst dyrkad som till exempel Olle Ljungström. Men då är det vår uppgift att upprätta henne! Hon är faktiskt en helt briljant artist, och som sångerska har hon en ytterligare dimension, att hon kan agera med trovärdighet.

Det finns en inspelning på youtube där hon i ett franskt tv-program sjunger den sublima ”The Ballad of Lucy Jordan” framför en bunt mestadels män i arabiska kläder. Hela sången står hon framför en portal och håller ena armen fastlåst bakom huvudet, och kedjar fast publiken med sin Gorgon-blick: det är ett fantastiskt uppträdande, enkelt och genialiskt. Och när hon nu uppnår en ålder då kvinnor i hennes bransch brukar dumpas fortsätter hon göra några av sina bästa skivor, i samarbete med Damon Albarn, Jarvis Cocker, Nick Cave (som hon mycket träffande kallar ”noirartad”) och Polly Jean Harvey.
 

Samarbete med fluga, Lydia Davis


Det i normala fall frankofila förlaget Sekwa gör ett undantag och släpper fram en amerikansk författare, när de nu ger ut Lydia Davis finfina bok Samarbete med fluga och andra noveller (översatt av Malin Bylund Westfelt). Visst stöd hämtar de i upplysningen att Davis översätter fransk litteratur.

Låt gå för det! Jag märker också en liten pik i detta faktum, att inget annat förlag har släppt fram den här författaren, när så mycket annat anglosaxiskt av varierande kvalitet ges ut. Ursprungssamlingen gavs ut för fem år sedan under titeln Varieties of Disturbances, och är i den här samlingen en novell på tre sidor – den novell som fått ge den svenska titeln är betydligt kortare, nämligen endast en mening.

En mening? Ja – men vilken mening:
”Jag skrev det där ordet på papperet,
men han lade till apostrofen.”
Mycket finns att fundera på där! Och så är det ofta hos Davis, att hon lämnar åtskilligt i bevarat bryderi. Men är det inte lite magstarkt att så många av dessa korta stycken kallas ”noveller”? Tja, men det är ju ändå bara ett ord. En av texterna som jag har läst med störst behållning, den är väl inte heller i strikt mening en novell – utan en slags stilistisk granskning av ett antal ”krya på dig”-brev till en sjukhusdrabbad liten pojke, där allt ifrån papperskvalitet och skrivstilens lutning till minsta ordval skärskådas minutiöst.

Variationsrikedomen imponerar. Det är uppfinningsrikt och påhittigt mest hela tiden, och man har sällan tråkigt. Det spontana tillåts härska fritt, och resultatet blir ibland halsbrytande. Ungefär som Dan Rhodes skrev i början av sin karriär, innan han började bli tråkig.

Att Lydia Davis gillar Kafka är ingen hemlighet. En av novellerna handlar om den neurotiske mannen med namn Franz Kafka som ska laga en måltid till sin älskade Milena, och genomgår olika prövningar som misstänkt nog lånar inslag från hans egna berättelser. Vidare citeras Beckett och Proust, utan att det känns påklistrat eller spektakulärt eller beräknande, utan mer som att det är där hennes författarskap hör hemma och trivs bäst, med en gnutta av Joseph Hellers Moment 22 också. Beckett i den helskumma ”På väg söderut, läser Värstvart hallå”, som är en text utan dess like, lika mycket helgjuten hyllning som pardonlös parodi. Ofta lägger sig Davis nära just det parodiska.

Humorn är också av det oväntade slaget, och precis så svart som den behöver vara: Davis vältrar sig alltså inte i det djävliga, enbart för sakens skull, utan vet när hon ska hålla igen – novellförfattarens kanske viktigaste egenskap, där lakunerna blir lika betydelsebärande som det som faktiskt står i texterna. Det är bitskt, när humorn upplever sina gyllene wow-stunder, och hon anspelar på Henri Bergsons idé om att komiken föds i överraskningsmomentet.

Och så tänker jag medan jag läser, jaha – det här är ju en slags bruksanvisning till livet: så här ska det levas. Idéerna är häpnadsväckande ibland, och absurda. Och kanske är det en av litteraturens ädlaste syften, att förbereda oss inför det oväntade och aparta. Det är annars en svår balanskonst, detta att undvika att skriva för effektens skull – något som nästan all förment humoristisk litteratur lider av, att det är poänger som måste prickas. Nog missar också Davis en och annan gång – men det hör till saken, att timing är något skört som inte är maskinellt, och hellre än halvdana träffar dessa fantastiska inslag även om jag därmed måste stå ut med några malörer.

Då får du också känslan av att läsa något helt avgörande. Davis väljer inte den lättaste eller enklaste vägen. Och vad ska då litteraturen annars vara till för? Det här är en författare: som tillvaratar fantasin på bästa sätt, och berättar det du inte visste redan. Det är anti-bekräftande och utmanande litteratur.

När Davis väl får in sina absurda poänger är jag helt på hennes sida. Hon tänker i nya banor, leker med olika stilar – exempelvis nyhetsreportaget. Ja, överhuvudtaget är det befriande med hennes attacklusta, att hon vågar sig in på det som riskerar att gå överstyr. Då breddar hon också på riktigt novellbegreppet, och visar att det kan innehålla små angrepp för att det ska bli något mindre förutsägbart. För framtida aspiranter i den här genren finns mycket inspiration att hämta här: vi andra kan bara glädja oss åt att hon tillhör stigfinnarnas oförskräckta skara. Samarbete med fluga är en avvikande bok, och som sådan mycket välkommen.

24 maj 2012

Hans fru Judith, Emma Lundenmark


Surrealistisk litteratur lever i mysig symbios med det visuella, på ett sätt som ibland kan göra bilder lätt överflödiga – ett komplement som tar vid och visar att en bild inte ska säga mer än tusen ord. Men ibland!

Nu menar jag inte heller att det mysiga ska uppfattas som något trygghetsbekräftande: snarare är den bästa surrealismen inom litteraturen den som oförskräckt rör sig mot det knasiga och det farliga – där drömmen blir en mardröm. En sådan författare är definitivt Emma Lundenmark, som nu ger ut novellsamlingen Hans fru Judith på Sphinx. Till den boken har Niklas Nenzén bidragit med några riktigt snyggsuggestiva illustrationer, som demonstrerar arten av ett gott samarbete, där bilderna fungerar som något att försjunka i länge, för att upptäcka detaljer och lönngångar i det som förevisas. Du känner igen detaljer, men de är förvrängda, omdanade.

Lundenmark har tidigare skrivit poesi, och jag tror att det är en framgångsrik ingång till hennes fantasifulla skapelser, där djur och människor samverkar, så pass att man ibland inte kan skilja dem åt. Knasigheten är ju en av konstens största tillgångar, när den tillämpas på rätt sätt. Ofta utmynnar det i våld, överfall, men där du inte är helt säker på att du uppfattar det på rätt sätt – titelnovellen är en sådan skum sak som kommunicerar med osäkerhetsfaktorn.

De här novellerna är spännande och djärva i sina anspråk. Vansinnet är aldrig långt borta, i de här världarna av möjligheter. Risken är kanske att det möjliga ges så vida ramar att allt verkligen kan hända, och då mister skeendet sin dramatiska laddning – du blir inte riktigt lika imponerad, när du lärt dig att förvänta det mest oförväntade: när sagan och verkligheten möts utan förbehåll, då fungerar det bättre.

I sina bästa stunder fräser det också av obehag under den polerade ytan: där finns då en underton av något trasigt, en indignation som inte vill lämna dig i fred. Då tar Lundenmark vid där andra författare hejdar sig – säg Inger Edelfeldt, som i sina noveller flirtar med surrealismen, men aldrig låter det slå slint. Lundenmark går alltid ett steg längre, tillåter sig att mista fotfästet. Fasan är med i hennes noveller som en konkret närvaro, inte bara som ett abstrakt hot. Symboliken är underförstådd, sällan helt utskriven – jag tänker här på den korta novellen ”Ur den gifta mannekängens höft”, om kvinnan som efter bröllopet växer och inte kan stanna i den äktenskapliga sängen – den blir henne för trång, alltmedan mannen sover vidare, ”och hon gungade honom mjukt in i drömmarna. Det roade henne och hon höll länge hans sömn i sin famn.”

Då är det också skrivet i en triumferande tillit till läsarens följsamhet. I riktigt bra litteratur finns ofta en viss djävlighet i uppsåtet, att du inte riktigt kan lita på intentionen bakom, och det illvilliga riktas mot upproriska tankar: då kan Lundenmark påminna om en av 1900-talets mest underskattade författare, Angela Carter, som också skrev fantasifulla och knasiga noveller. Hon är skandalöst förbisedd, men jag tycker inte det finns några ursäkter för den som släpper Lundenmark förbi sin radar. Jag blir upprymd av hennes insikt om världar som är större, rikare, djupare – och mer intensiva.

För någon vecka sedan räknade jag antalet modernistiska författare i den skolantologi vi använder i kursen Svenska B. Det är 37 namn – av dessa är 28 stycken män, och endast 9 är kvinnor. Det bara råkade bli så, tyckte de flesta av mina elever, som inte gärna ville se något strukturellt problem i att inte fler än 9 kvinnor anses ha skapat betydande litteratur under 1900-talet. Däremot finns det visst utrymme för även kvinnor i några modernistiska falanger – däribland surrealismen, och Sphinx uppmärksammar detta med sin serie ”Surrealismens kvinnor”, där Emma Lundenmarks bok är nummer sju. Måtte det bli många fler!

23 maj 2012

Att skriva är svårt som fan

I morse läste jag Malin Ullgrens DN-krönika och har sedan dess känt mig lite upprymd hela dagen (trots att jag för någon vecka sedan läste att DN är ett gubbfäste - i helgen läste jag Susanna Alakoskis långa essä om den fattigdom som tigs ihjäl i Sverige). Ullgren menar att det är ett hån mot den som tar exempelvis litteratur på allvar, att konfronteras med det talanglösa, med lattjande amatörer som inte sköter sitt hantverk utan bara ramlar in på bokmarknaden. Man kan tänka sig att hon menar typ kändisar som mot bättre vetande ger ut mer eller mindre egenhändigt komponerande böcker (i Sverige tror vi inte på spökskrivare, nä!). Det får mig att tänka på när Annette Kullenberg hånade kändisars bokprojekt, med argumentet att de lika gärna kunde boka konserthuset för en pianokonsert.

Vad är det som säger att alla kan skriva? Alla kan inte spela piano - alla kan inte hoppa höjd över 2 meter. Men jag blir liksom Ullgren helt provocerad när jag investerar tid och möter rena klantigheter, slarv och trams, eller som hon säger - någon som uppvisar "bristen på hängivenhet". Det är ett förbannat slit att skriva, oftast - med ett språk som konstrar och spjärnar emot och djävlas och trixar till det för en, och man svär och svettas och det känns hela tiden som en djävla uppförsbacke och på den där backen ligger det också snaror och minor och fällor och krossat glas och annat djävulskap.

Men man skriver. Inte för ansträngningens skull, eller för att det skrivna ska se ansträngt ut. Det ska bli lätt det som var tungt och svårt att utföra. Det är ingen belöning egentligen att man någon gång får höra att det där var väl bra eller klokt eller fyndigt eller elegant - dessutom får man oftare höra när något har blivit fel eller dumt eller när någon har reagerat negativt.

Ja, för den som inte säger flasklock annars, får mål i mun! "Där fick du på tassen!"

22 maj 2012

Jag ska egentligen inte jobba här, Sara Beischer


Mitt behov av att läsa skönlitteratur har ökat markant sedan jag blev lärare, efter att varje år tampas med drivor av elevuppsatser. Generellt har vi noterbart skickliga elever, men ändå! Det är satsradningar, syftningsfel, kongruensfel, tautologier, knasig syntax, och mer därtill. Därför tycker jag att det är beklämmande när mina kolleger säger att de aldrig har tid att läsa böcker, att de på sin höjd klämmer deckare på loven.

Med detta sagt: när jag då läser skönlitteratur vill jag läsa något som höjer sig över elevernas texter. Jag vill i görligaste mån läsa en färdig författare. Vad får jag? Den svenska debutanten Sara Beischer, som har skrivit romanen Jag ska egentligen inte jobba här. Kunde jag gråta, skulle jag göra det nu. För det här är inte ett dugg bättre än elevtext, inklusive felstavningar som ”parantes”, eller missförstånd som att det är Tommy Körberg som sjungit in ”Jag drömmer om en jul hemma” (det är Christer Sjögren: Körberg har smak, det är hela skillnaden).

Ok, jag vet att det finns en Lex Jenny (Wrangborg, hon som skrev Kallskänken). Alltså att det är fridlysning på författare som skildrar arbetarklass, och sådant är det gott om i den här romanen. Moa är en ung tjej som vill bli skådespelare, men jobbar tillfälligt på ett äldreboende. Tillfälligt vill hon att det ska vara, för teaterdrömmarna ska hållas vid liv. Fanns det någonsin behov av en undertitel kunde den här boken få heta En karaktär söker sin författare.

Sara Beischer har en enerverande stil som sliter hårt med hyperbolens kitschklyschiga lockelser, när hon låter karaktärerna ha minnen ”som sprängt alla fysiska rimlighetsgränser” (exakt hur går detta till, undrar man beskedligt). Den här bilden upprepas mot slutet, när en av gamlingarna dött: ”Hans armar överskrider alla fysiska lagar” (alla?). Hyperbolen är en besvärlig trop, som många är förälskade i – sällan är det en besvarad kärlek. Hon skriver också med en slags inställsam käckhet: här promeneras det ”i rask takt” (vad nu det är för något), och Moa bor i sina ”drömmars stad”.

Det är ofta ett problem med litteratur som är ute i ett fastställt ärende. Tyvärr förblir Beischer avfärdande okunnig om en del grundläggande rutiner – hon vet exempelvis inte vad en arbetsterapeut gör, eller så raljerar hon, vilket i så fall är värre. För det här är en bok där de goda intentionerna är så uppenbara att den samlade svenska kritikerkåren applåderade, men i själva verket är resultatet höjden av cynism och självgodhet.

Att Moa är en ovanligt naiv nittonåring, som inte ens vet att gamla människor är inkontinenta och behöver lavemang, sådant kanske kan accepteras, liksom att hon är ett ytligt våp som svimmar när hon ser bajs. Värre är det alltså med den uppenbara föreställningen om hennes utveckling från äckel till – ska jag säga det? – empati! Hon ska alltså danas, bli en bättre människa. Det blir man på cirka 200 sidor – i romanerna.

Lika illa fungerar karakteriseringen: här är indelningen självklar mellan de goda och de onda, och givetvis finns fjollan och den rekorderliga och andra fasta typer, och här finns till och med en spirande kärlekshistoria som är så gulligt sävlig och osannolikt förstående att själva Overkligheten ringde och protesterade.

Det är schablonfest! Moa läser en dikt, och ”den är väldigt poetisk”, minsann! Nog är det irriterande att alltid vara två steg minst före protagonisten, så att vi hela tiden fattar hur det ska gå, att allt som sker är präglat av obegränsad oundviklighet. Att säga att det är deprimerande att läsa den här boken är att säga för lite. Det slutar med att hon får ett erbjudande om en provfilmning för Socialstyrelsen, men ack – samma dag ska en av patienterna få fotvård, och gissa vad Moa väljer då, som den goda människa hon har blivit.

(Jag ska egentligen inte behöva säga det här, men för säkerhets skull: jag har jobbat omkring fem år i psykvården, däribland geriatrisk psykiatri, så jag vet en del om hur det är att vara underbetalt biträde, hur kropp och själ mår efter att ha arbetat femton dagar i sträck, kvällar och helger och nätter. Jag undanber mig sturska kommentarer om att jag är för fin för att torka skit. Det Beischer har att berätta här som hon upplever som arbetsamt, kan jag säga är bara en mild fläkt jämfört med de stormar kring patienter som bokstavligen bajsat ned hela rum.)

21 maj 2012

Någon där?, Magnus Hedlund


Titeln till Magnus Hedlunds nya bok är en standardreplik i mången skräckfilm, och otaliga är väl de gånger man som tittare har beklagat den dåraktiga karaktärens fråga: ”(är det) Någon där?” Bara som en illustration till påståendet att som man ropar får man svar!

Nu har Hedlunds beskedliga bok kanske inte så värst mycket med skräckfilm att göra: det känns som att det inte riktigt är hans territorium. Nä, snarare är det nog så att svenska manliga författare gärna blir mysfarbroderliga vid en viss ålder, med eller med skägg. Det här är en ganska knasig bok – på ett sätt helt oförarglig, på ett annat absurd och subversiv och på väg att kantra mot något helt vansinnigt.

Hedlund är författare till en bunt böcker, översättare också – i synnerhet av Beckett, och i den här boken leker han med ett antal olika genrer. Mestadels handlar det om att skriva – om skapandets villkor, om marknaden. Det är dialog, där en berättande röst bryts mot en interlokutör, ett slags överjag. Hedlund bryter ned själva skrivincitamentet med den här stundtals roande boken.

Han skriver i cirklar, följer vilseledandets princip, och uppfinner fiktiva karaktärer som heter Stig (senare Keblin) Sebit och Billilla (senare Billie, döpt efter den kända sångerskan, står det, fast man anar nog att hon har mer att göra med skådespelaren Billie Whitelaw, som arbetat tillsammans med Beckett), och flera och flera, för att utmynna i någon som sägs heta Hugo. Här härskar irrläror och nonsens, och de absurda knepen. Livet är ändå bara ett skämt.

Hedlund hittar på medan han skriver. Förefaller det. Det finns en stor risk med det här, att spontaniteten blir så att säga för ivrig, och infallen lite för många för att man ska idas hålla reda på dem. Titelns apostroferade ”någon” blir så småningom också flerfaldigad till ”några”, där den pedantiska åhöraren visar sig vara mer mångskiftande Proteus än tigande Sfinx.

I sina bästa stunder lyckas Hedlund få sin dialog att svindla:
”Leker de?
   Ja, de leker.
Leker vi också?
   Ja, vi leker. Vi är också de.
På så sätt. En svår lek?
   Ja, en väldigt svår lek”.
Men ibland är det som att han visar för stor lojalitet med de bestämda betingelserna, och skriver på upptrampad mark, och den som har trampat mest är förstås Beckett. Det blir också så när han ska imitera de evinnerliga frågorna som brukar ställas vid författarintervjuer. ”Varför skriver du?” Det är en så oerhörd förolämpning att ställa den frågan – för ingen frågar väl Leo Messi varför han spelar fotboll! Att ställa just den här frågan till en författare visar att hen har misslyckats, inte varit tillräckligt bra. Det enda givna svaret vore ett ”men det är ju uppenbart varför jag skriver, varför är du så dum att du inte ser det?”

Hedlund har alltså lite för mycket tålamod, lite för mycket fördragsamhet, med den här rösten, vad man nu vill kalla den: överjag, journalist, läsekrets, marknad, förlag, publik, doktorand i litteraturvetenskap, etc. De(n) nyfikna. Han skojar också med den konjunkturstarka bekännelseprosan, genom att först redovisa Nabokovs uppfattning att det skildrade inte har något att göra med författarens så kallade liv, och sedan fejka ett psykbryt hos protagonisten, liksom för att provocera.

Ändå finns som sagt de benådade ögonblicken när Hedlunds sällsamma berättelse hotar att kantra på riktigt, alltså slå över i befriande kaos, och inte i ett fult magplask. Den här typen av böcker är kanske inte heller så ovanliga som man i förstone tror – de brukar i vilket fall vara roligare för författaren att skriva än för läsaren att ta del av. Då har skratten skrumpnat.

På ett ställe refererar författaren (ja, eller åhöraren) till ett betygssystem som redan blivit föråldrat – det är ett ”VG” som delas ut. Det vore mig främmande att införskaffa mig billiga poäng genom att påpeka att vi nu har ett system som rör sig från bokstaven A till E (F), och ge Hedlunds bok en lämplig bokstav. Jag har ju för fan inte ens några betygskriterier!

Något som däremot får ett svar är titelns fråga, på bokens sista rad. Men det är nog inte det svar du ville ha – men det är ett du förtjänar.

Imperial Bedrooms, Bret Easton Ellis


När den amerikanske författaren Bret Easton Ellis efter 25 år återvänder till karaktärer och miljön från debutromanen Noll att förlora finns det fog att befara att han skamlöst utnyttjar nostalgiska poänger. Ja, hans uppföljare är tyvärr exakt så intetsägande och förutsägbar som man kunde förvänta sig, och ett bottennapp i författarens karriär.

Noll att förlora förtjänar sin status som den definitiva romanen om 1980-talets unga generation på jakt efter någon form av upplevelse. Den skrevs av den drygt tjugoårige Bret Easton Ellis, och mottogs på de flesta håll, i synnerhet av den svenska kritiken, med en blandning av skepsis och avsmak: en reaktion som skulle förstärkas av den något senare American Psycho.

Sedan dess har Ellis karriär inte rört sig spikrakt. Häromåret firade han debutromanens tjugofemårsdag med en uppföljare, Imperial Bedrooms, som nu finns i svensk översättning. De tråkiga nyheterna är att kreativiteten verkar ha sinat.

Här stiftar vi återigen bekantskap med Clay, författarens alter ego. Det är precis som i Noll att förlora juletid, och de karaktärer som har överlevt finns med, plastikopererade den här gången. Dekadensen blir deras enda utväg från ledan. Sex, droger, alkohol – check!

Tyvärr är Ellis helt enkelt inte lika rolig längre. I debuten fanns en uppenbar förmåga att med kritisk blick genomskåda exempelvis hur äldre utnyttjar de yngre, medan han nu bara tuggar en rätt likgiltig historia som lånar atmosfär från film noir-genren. Clay inleder en relation med den mystiska kvinnan Rain, men det blir bara parodi av hur genrekonventionen kräver gåtfullhet hos dess ledande femme fatale.

De medelålders karaktärerna är lika vilsna som de var när de var tonåringar. Skillnaden är att författaren då hade viktiga saker att säga, medan han nu rör sig i de svårsmälta klichéernas terräng. Vi förstår att Rain inte är att lita på långt innan Clay gör det, och när Clay har fått höra repliker som ”det här är mycket mer komplicerat än du begriper” och ”det är helt enkelt … större än du tror”, blir man bara irriterad på att Ellis inte ansträngt sig mer.

Tidigare fanns en uppenbar vilja att fånga en generations upplevelse – inte olikt den hundra år äldre fin de siècle-känsla som exempelvis Hjalmar Söderberg så fint gestaltat. Skillnaden är att soundtracket ersätter Chopin och Wagner med Duran Duran och Led Zeppelin. Det må man tycka vad man vill om, men Ellis hade då en fin känsla för att skildra just unga människors situation, med en självklarhet som kunde ha gjort honom till en stor och viktig författare.

I stället blir Ellis lika vilsen som Clay, Blair och Julian, när de förgäves försöker lappa ihop den här hopplöst intetsägande intrigen. Om tre år är det tjugofem år sedan Ellis American Psycho gavs ut, men redan i våras orsakade han panik på twitter när han lät protagonisten Patrick Bateman twittra om sina favorittrekanter och vilka kändisar han drömmer om att mörda. Om inte det – liksom romanen Imperial Bedrooms – är tecken på skaparkris vet jag inte vad mer som krävs.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/5 2012.) 

18 maj 2012

One Of My Kind


Conor Oberst har många likheter med Håkan Hellström. Även om han redan spelat in och gett ut musik i flera år var det 2000 som Bright Eyes, bandet som är synonymt med Oberst, gjorde sin stora debut med skivan ”Fevers and Mirrors”, samma år Hellström debuterade som soloartist. Bådas fans är mestadels fjortisar i varierande ålder, som ständigt får försvara sin idols sångstil.

Men Oberst är fyra-fem gånger så produktiv som Hellström, och det orsakar problem för recensenterna, som inbillar sig att kvantitativa egenskaper mäts utifrån en statistikkurva. Det är sällan Oberst lämnar ifrån sig en ofullständig eller slarvig skiva, även om den sista Bright Eyes-skivan ”The People's Key” inte var fullt så bra som man hade hoppats. Även de två soloskivor han gjorde för tre-fyra år sedan med bandet The Mystic Valley Band är lite ojämna. Den skiva han ger ut nu, ”One Of My Kind”, gavs ursprungligen också ut för tre år sedan, och består av lite diverse b-sidor och annat annars outgivet.

Conor and the Swan

Conor Oberst som soloartist låter ibland som mindre subjektiv och originell än de skivor han ger ut under namnet Bright Eyes. Flera gånger låter han rakt i onödan andra ta över sången. Det som dock tillhör vanligheten hos Oberst är att han blandar ballader med hetsiga låtar, och att han nog har blivit bättre på det förstnämnda under de här snart tjugo åren han har varit verksam – därför är balladen ”Breezy” mer oumbärlig än titellåten ”One Of My Kind”, som förgäves försöker fånga desperationen i äldre låtar som ”The Calendar Hung Itself ...” och ”A Perfect Sonnet”.

Något mer ofokuserade känns några av de gästsjungna låtarna, liksom en rätt menlös cover på blues-standarden ”Corina, Corina”. Givetvis hade jag önskat att Oberst den här gången skulle visa belackarna att han har förmågan att vara lika brännande giltig och livsnödvändig som han var på just ”Fevers and Mirrors” och ”Lifted”-skivan, liksom delvis på ”I'm Wide Awake, It's Morning”. Men det får bli en annan gång – här finns alltså bara den där ojämnheten som har blivit lite för vanlig de senaste åren. Samt en påminnelse om vilken bra låt som finns i ”I Got The Reason #1”.

17 maj 2012

Verkligt, alltför verkligt

Det finns mycket att bli förbannad på, men få saker gör mig lika sur som när någon säger något negativt om Francis Bacon. Det är alltså rätt irrationellt hur jag förhåller mig till hans konst. När jag spelade Dracula i en skoluppsättning på gymnasiet gjorde jag entré med en bok om Bacon i handen - jag har för mig att Dracula skulle gilla Bacons våldsamma målningar, som också inspirerade delar av scenografin i Jonathan Demmes film När lammen tystnar.

Att se Bacons verk på riktigt, som man nu kan göra på Göteborgs konstmuseum, är förstås rätt underbart. Det är en triptyk och en liten målning, bara, men ändå tillräckligt. Triptyken inspirerad av Aiskylos Orestien är ju av det våldsamma slaget, med en kuslighet som förstärks av den märkliga dubbleringseffekt han arbetar med, inte bara över sviten bilder utan också inom varje enskild målning, som för att demonstrera fasans upprepning.

För ett tag sedan läste jag Werner Aspenströms essä om Andrew Wyeth - att just Aspenström gillar Wyeht är på sin plats, och han säger en del kloka saker. Men på slutet kommer en sak som förbryllar mig: han säger att han aldrig sett Wyeths verk på riktigt, alltså bara i reproduktioner. Varför redovisa en sådan ärlighet? Då förminskar han sina tidigare intryck. Alltså kan jag inte här återge Bacons verk; det blir bara löjligt om jag berättar hur tagen man blir, den där fysiska upplevelsen, om du tittar på den förminskade firefox-bilden och säger: "jaha?"

Däremot kan jag rekommendera Laurie Simmons foton, som slutar hänga i Göteborg på söndag. Hon fotograferar sin docka i olika mer eller mindre vardagliga situationer, och bilderna är kusliga på ett helt annat sätt. Dockan utklädd till geisha, balanserande på en mur, sittande med en grön pepsi i handen, naken med en hund (typ riktig), påklädd med en annan hund (typ tyg), med en låtsasmus på en låtsasost - i extrem närbild, med fejkhåret och -ögonen i starkt fokus, och läpparna så perfekt återgivna att de blir verkligare än verkliga läppar. Annars inbäddas fotona med en kornighet som ökar intrycket av realism, att man ställs inför sina dubier, om objektets riktighet, om verkligheten som fenomen eller om verkligheten som verklighet. Speciellt geishabilderna väcker sådana frågor, där porslinshuden tävlar med människohudens porslinsfixering. Det här är foton som utmanar vårt begrepp om ytan och det ytliga. Som att ställas inför vanvettets abyss.

15 maj 2012

In Bloom


I sommar ska den notoriskt skygga Liz Fraser sjunga på scenen igen när Antony Hegarty är curator för meltdown-festivalen. Men om hon ställer in ställer säkert Beach House upp, för de förvaltar Cocteau Twins drömskt eteriska fluff-pop på ett förträffligt sätt.

Efter att ha matats med 90-talets The Smiths-epigoner och 00-talets Joy Division-epigoner kan det faktiskt vara befriande med ett band som söker sig till andra förebilder, även om jag tycker att Beach House tassar in på Cocteau Twins marker som om det gällde någon slags allemansrätt inom musiken – alltså, om de tidigare har tassat, går de nu all in med sin fjärde skiva ”Bloom”, som jag ändå tycker är deras klart bästa, med eller utan Cocteau Twins-influenser.

Det är först och främst ett album, med låtar som bara kommer till sin rätt och fungerar i sin rätta omgivning, med tio nästan lika jämnbra låtar: det är ungefär som på Girls senaste skiva, en skiva som är bättre nu än för ett halvår sedan, eller för all del, förra årets ojämförligt starkaste skiva, P.J. Harveys ”Let England Shake”.

De har hittat de allra vackraste tonerna, och melodierna fylls av den där svårfångade mixen av svårt och lätt, med en musik som rör sig bångstyrigt och ändå smidigt. Hör bara hur refrängen i ”The Hours” lyfter den lite enkla versen, något som händer nästan hela tiden på den här skivan. Och ”Myth” har ändå något av en ännu starkare refräng. Om man ska vara kräsen är kanske de fem första låtarna snäppet vassare än de fem följande, men det är en marginalanmärkning, och inget som jag tror håller i längden. För det här är hållbart och genomtänkt, musik som har förutsättningen att precis som Cocteau Twins låta lika fräscht om drygt tjugo år.

Jag gillar också hur texterna flummar ut, som i stenlåten ”Lazuli”:” Wonder eyes, motion high / And I don't dare, slip on by / Make us suffer, like no other / Is nothing like lapis lazuli / Let it go, back to me / Like no other you can't be replaced”. Textmässigt låter det inte riktigt lika sorgligt som på förra skivan ”Teen Dream”, utan som om orden instämmer i det musikaliska självförtroendet, att här ska stora saker uträttas.

Sällan hör man också ett band där sång och musik befinner sig i en så här innerlig och intim samvaro, där Victoria Legrands sång och Alex Scallys gitarrer tävlar om utrymmet samtidigt som de sneglar utan missunnsamhet eller konkurrens på varandra:

”No way of recognizing
The cat knows the call
Fair child is rising

There's no mystery at all

It's a strange paradise
You'll be waiting”.

På väg mot språket, Martin Heidegger


Det egensinniga förlaget Drucksache fortsätter ge ut böcker eller kanske snarare litterära verk som känns aparta och samtidigt självklara – produkter som inte har någon plats i den här världen, men som de tråcklar in med ömma åtbörder, tills man som läsare kapitulerar inför något som tedde sig vara ett hopplöst projekt.

Som den här utgåvan av På väg mot språket av Martin Heidegger, en bok ursprungligen från hans senare period som filosof, 1959. Givetvis med ett snillrikt omslag signerat Rikard Heberling, där några sidor ur boken lagts upp och ned med titel och författarnamn i rött genomkorsande boktexten: ungefär så känns det ibland att läsa Heidegger, som om det skrivna lika gärna kunde stå upp och ned, att det finns ett enormt motstånd, men att detta motstånd också är en förutsättning för det skrivna.

Länge var jag rädd för Heidegger, vars insatser som språkfilosof vilar stabilt på det svårlästas grund. I den här boken finns sex längre essäer, mestadels muntliga föredrag. Boken ger inte mycket till introduktion, vare sig genom förord eller efterföljande förklaringar – en liten not till översättningen av Sven-Olov Wallenstein och Ola Nilsson är allt. Nog förstår jag att det är ett bryderi att översätta Heidegger, vars stil både är dunkel och innehåller påhitt och filologiska utgrävningar av ordstammar. Det blir ändå på något sätt läsbart.

Boken handlar lika mycket om språket som om människan, om människan i språket, och vice versa: hos Heidegger är det ofta vice versa. Han läser poeter som Benn, Trakl, Hölderlin, George, som om metodiken närläsning inte vore tillräcklig.

Som lärare kan jag ibland avundas filosofens självklara rätt att säga vad han vill, som här: ”språk är språk”. Så kan ju inte jag säga i klassrummet, utan att eleverna börjar gny. Men Heidegger utvecklar, med språket som ett sätt att röra sig, och så ska förstås titeln uppfattas, inte bara människans väg mot språket, utan också språkets väg mot språk. För språket är inget du kan erövra eller känna dig trygg i: det är en fortsatt fejd mellan dig och språket. Och du är blott dess budbärare, en springpojke åt fonem och morfem och et cetera.

Det är glädjande att ta del av Heideggers läsningar av poesi, där han visar att den som vill säga något klokt i detta ämne gör det bäst när han själv blir poet. I den här typen av språkbruk finns också den yttersta friheten, där dikterna av en enskild poet också är en enda dikt, den enda dikten som fortsätter skrivas. Språket är det främmande på väg att hitta hem. Ett vansinne som kan uppfattas som brist – något andra ser som brist, där Heidegger visar hur tyskans ”wahn” betyder att vara utan, och ”sinnan” betyder resa, att sträva efter. Den vansinnige är avskild – på väg någon annanstans. Och Heidegger låter språket vara på väg mot (eller till) – språket, kanske mer än han låter det vara en väg till (eller mot) språket.

Har detta något med dikterna att göra? Ja, när Heidegger går långt in i dem, och visar att dikt också är det onormala språket, att det är vansinne. Han använder övertygande exempel från särskilt Trakl, vars vackra ord om smärtan bildar en god grund för resonemanget: ”So schmerzlich gut und wahrhaft ist, was lebt;” / ”Så smärtsamt gott och sant är det som lever;”.

Att skriva poesi är en syssla för visionärer, menar Heidegger: ”Dikta innebär: att i avskildheten efter-säga det välljud hos avskildhetens ande som tilltalats diktaren. Innan det blir ett sägande i betydelsen av ett uttalande är diktandet framför allt, och mestadels, ett lyssnande.” Poeten blir här en vates, en skådare som passivt lyssnar in och mottager en yttre källa. Poesin tjänar på också den här typen av okonventionella läsningar. Det är vi som är de(t) passiva. Språket är aktivt.

Det går inte att läsa Heidegger som inspirationskälla: hans tolkningsprincip är för besynnerlig. Man behöver inte förstå allt, men får arbeta med intrycket att mycket är svårt här. Tills man får en viss belöning i trösten: ”varje stort tänkande förstår alltid sig självt bäst, det vill säga sig självt inom ramen för de gränser som dragits upp för det.” Det här står i en något kryptisk text: en dialog ”[m]ellan en japan och en frågande”, där den sistnämnde så klart är filosofen själv.

Jo, nog är det bekymmersamt att läsa Heidegger, men jag tackar översättarna för att de arbetat så hårt med att göra det någorlunda begripligt på svenska – när jag tidigare har läst den här filosofen har jag gett upp, och kanske har det berott på det stelbenta hos just de översättningarna. Heidegger vidrör ju det egendomligas mest egendomliga egendomligheter. Han tänker anti-descartianskt, menar alltså att tänkandet inte är förnuftstyrt, utan ”går sina vägar i diktandets grannskap”.

Så blir språket något utanför oss – framför oss. Där Hölderlin kan låta en rad bli en basgång i diktens musikalitet, och så fungerar språket också för Hölderlin när han skriver, att vissa rader mullrar så där mysigt i basen. Här finns sådana rader, sådana basgångar, som också får hans tänkande att bli märkligt enhetligt och solitt. Ibland är det rentav så att man förstår, tycker man åtminstone.

14 maj 2012

De farliga experterna


”Utan tvivel är man inte klok”. Så yttrade sig Tage Danielsson i boken ”Tankar från roten”, och det är ord som onekligen borde fungera som en påminnelse till många experter som uttalar sig med tvärsäkerhet. När svaren är tydliga bör du genast dra öronen åt dig, och misstänka att här har nyanser slipats bort, och ett förenklingsarbete utförts.

Nog är det så att experterna och konsulterna anlitas allt flitigare. Deras tjänster efterfrågas av alla som söker efter kortfattade hållbara kommentarer. Det torde höra ihop med att världen blir allt mer komplex, allt svårare att överblicka. Så skönt då att någon erbjuder förklaringar, tittar på oss med bestämd blick, och efter en diskret harkling lägger allt till rätta?

Nej – för komplicerade saker kan inte läggas till rätta. Människor som vet är farliga: de har skådat ljuset, och dem kan du inte nå med invändningar eller ifrågasättanden. Det är också lönlöst att inleda diskussioner med dessa orakel, för det finns aldrig utrymme för ambivalens när svåra sanningar ska förpackas prydligt och lättförståeligt.

Problemet är väl just detta, att det måste vara förståeligt: det finns en trygghetslängtan hos oss, men jag menar att det är en destruktiv, farlig längtan. Vi ska inte låta oss duperas av dessa profeter som tjänstgör åt trivialiteten, och som faktiskt ljuger när de erbjuder förståelse.

Kunskap är ett farligt område. Det föreligger ingen paradox i övertygelsen att ju mer du vet, desto mindre visshet har du. Bara den som inte har satt sig in i en fråga kan uttala sig med säkerhet, medan den som studerat frågan utifrån andra aspekter än de ytligaste vet att det inte finns någon säkerhet, och inte heller några garantier.

Mycket av det som går under namnet kunskap är reproducerade insatser från förr, som upprepas, i en rundgång av allt säkrare utfästelser – säkrare förankrade i osäkerhet. För de etablerade sanningarna sprider bara ovisshet. Det enda som krävs för den typen av kunskap är att du är läskunnig och har ett gott minne. Så här sprids också myter och legender, om du förlitar dig för starkt och obetingat på andras åsikter.

Vad du kan bemöta detta med är ett kritiskt förhållningssätt, vilket inte ska missförstås som skepticism, eller reaktionärt gnäll. Ordet kritik missförstås ofta som något negativt, medan ordet i sig saknar värdeladdning. Att vara kritisk innebär att bekämpa förutfattade meningar, att vara konstruktiv i sitt tänkande, och att bekämpa floskler.

Det finns en glädje i att lära sig saker – ja, men också en fara när dina lärdomar inte utsätts för omprövning, utan du följer ett resonemang att ”det är sant för att så har jag lärt mig”. Det finns något uppfriskande i barnets ”varför då”, som vi vuxna borde bli bättre på att efterlikna. Här skulle vi tjäna på att sträva efter mer konfrontation, inte nöja oss med charmfulla plattityder.

Framtiden blir sällan vad vi tror att den ska bli. Att det kalla kriget upphörde var välkommet, även om vår nutida terrorvärld inte har inneburit stora förbättringar, eller inneburit att frihetens inskränkningar har upphört. Kommer vi om tjugotalet år fortfarande att vara gisslan åt terrorister? Troligen inte – men vad som blir ersättningen vet vi inte heller. Kanske något bättre eller något ännu värre.

Den enda fasta regeln att förhålla sig till är att allt är svårare än du tror. Vart du än i världen dig vänder, ställs du öga mot öga med ett emfatiskt kanske. Du måste vara öppen, nyfiken och fantasifull – men framför allt vaksam och misstänksam. Lita inte på experterna, när deras kategoriska påståenden blir en fernissa som täcker den villrådighet som är vårt sanna hem på jorden.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/5 2012.) 

11 maj 2012

Historietter, Hjalmar Söderberg


Hjalmar Söderberg har samma status inom svensk litteratur som Kent har inom svensk rockmusik. Han gillas alltså av alla som har litteraturen som hobby, medan de som har litteraturen som yrke uppfattar honom som otillräckligt cool – någon man högst kan beundra eller respektera, men också störa sig lite på. Och liksom bandmedlemmarna i Kent gjort det till sin grej att se svårmodiga ut, kan jag utlova en belöning till den som hittar en bild på en leende Söderberg.

Ni minns också att Kent i slutet av 90-talet försökte sig på en utlandslansering, med ett knippe engelskspråkiga skivor – Söderberg översätts lite då och då, men precis som med Kent utan att några kiosker välts. Marilyn Manson och Kat Von D är väl de enda utlänningar som har uttalat att de gillar Kent, och den enda utländska författare som verkar gilla Söderberg är Margaret Atwood. Töntstämpeln kvarstår.

I höstas var det 70 år sedan Söderberg dog, och därmed är hans verk fritt tillgängliga. Däribland på Litteraturbanken, men kanske främst i Lind & Co:s synnerligen ambitiösa samlade utgåvor i sammanlagt sjutton band, varav två hittills utkommit. Man kunde tidigare i år läsa den mästerliga pjäsen Gertrud, utgiven av Artrium i Umeå, och nu även Historietter, utgiven av Under, som specialiserar sig på böcker från det förra sekelskiftet. Tommy Olofsson har skrivit ett förord, och den som inte kan ge sig till tåls förrän den textkritiska utgåvan med kommentarer publiceras finns all anledning att kasta sig över den här oansenligt presenterade boken.

Helt enkelt för att jag verkligen avgudar Hjalmar Söderberg, och tycker nog att han i flera av de här kortkorta novellerna – tjugo stycken inalles – har lyckats åstadkomma något som fortfarande är oöverträffat på vårt språk, vilket inte ska missförstås som att litteraturen uppfattas som en tävling, eller att Söderberg anstränger sig för att åstadkomma ett stilistiskt kraftprov. I stället är det blygsamheten som har dikterat villkoren när han skriver här, och det hör också till det finurliga med hans stil, att den är så förbannat blygsamt presenterad.

Den utkom 1898, av en inte ens trettioårig författare som redan verkar ha tröttnat på en hel del av det livet haft att erbjuda, att döma av det ibland uttråkade tonfallet; ett tonfall som ändå matchas mot ett spänstigt uttryck, mot en språklig attackinstinkt. Allra mest kanske i ”Spleen”, en av mina favoriter: en nästan punkigt skriven kort novell i hysterins tonart, som säger så mycket om människans natur.

Här är det förtätat både till stil och innehåll. I stället för att läsa dessa gamla texter som något arkiverat finns det anledning att uppfatta dem som något som ger nya impulser – eller borde göra det. För vi kan klaga ögonen ur oss på hur andefattiga våra samtida novellister är – men jag kan lova att det här borde fungera inspirerande, att vi borde klara av att mäta det bästa hos oss med det bästa från förr, och att vi då slutar vara så snälla mot vår tids författare: jag tror de skulle tjäna på att höja insatsen en aning, våga sig utanför de trygga domänerna med sitt skrivande.

I första texten ”Tuschritningen” skojar Söderberg om livets mening, och givetvis stötte han på patrull hos kritikerna – främst Carl David af Wirsén, som menade att sådana allvarliga saker får man inte skämta om. På ett plan kan Söderberg uppfattas som traditionalist, och en del av kritiken handlade också om det, vilket Olofssons förord också visar, att han i stort sett kopierar franska förebilder. Det är i så fall något vi kan se lite mildare på nu – i första hand imponeras jag av hur Söderberg ändå riskerar något med sina noveller, att han väljer att ge dem både en bokstavlig och en symbolisk tydning.

Detta visas tydligt i den första novellens pendang, ”En herrelös hund”, som avslutar samlingen och utmynnar i ett ångestylande från en hund som man bra gärna vill tyda som människan, övergiven och utslängd i existensen, men oförmögen att tillräckligt verbalisera eller artikulera sin belägenhet. Början och slut kommunicerar med varandra i den här boken, och bidrar till dess helgjutna intryck.

Däremellan åtskilliga exempel på Söderbergs originella stil, som på ett besynnerligt sätt tuktar språket till lydnad, men fortfarande rör sig så fritt och obehindrat, och beter sig på ett så levande sätt. Människokännedomen och det filosofiska resonemanget hör till det jag helst tar med mig från läsningen, den där förmågan att delge visdom utan pekpinnar, utan stora åthävor: ”Det finns människor, som icke egentligen äro samvetslösa, men som aldrig av sig själva falla på den idén, att de ha gjort något oriktigt.”

Här finns givetvis också mästerverket ”Pälsen”, svartare än Kent, och kanske något av det mest utsökta som skrivits på svenska. Mannen som lånar kamratens päls och kommer hem till hustrun för att mötas av sitt livs – jaha, ni vill inte ha en spoiler här? Ah, han möts av sitt livs hemskaste stund, men också lyckligaste. Typ.

Söderberg är bra därför att han inte är någon välvillig författare. Jag hävdar nog att han tillhör de farliga författarnas skara, och att det är ett grundläggande misstag att underskatta hans pessimism och hans människokritik. Därmed hade hans kritiker absolut en poäng när de varnade för honom som ”ungdomens förförare”; det är helt rätt uppfattat att hans påverkan är av skadlig art, att hans skrivande saboterar uppfattningen om människans godhet. Med uppgiven min konstaterar han förfallet, och utan fördomar lierar han sig med idén om att nederlaget är vår enda hemort på jorden. Inte så värst uppbyggligt eller positivt.

Han klarar sig undan min kritik genom att vara avväpnande och vilseledande. Hans humor lever gott på sin timing, med språklig rytm och förmågan till understatement. Han maskerar det privata – sa själv till exempel att han ”saknade fantasi” – och får det beskrivna att leva med hjälp av förbehåll och reservationer, som när han beskriver sin ”mormor” i novellen som försåtligt nog heter ”Sann historia”: ”hon brukar aldrig fara med osanning, utom när det är nödvändigt”.

Ångesten finns rikligt representerad – inte bara i skildringen av en historielärare utsatt för elevernas djävlighet, utan också i några mardrömslika noveller, däribland den som just heter ”Mardröm”. Apropå det traditionella kan den sägas vara skriven i dialog med hur doppelgänger-motivet gestaltats av Poe och Hoffmann, men den är också förebådande mot Borges liknande berättelser.

Söderberg behärskar hela känsloregistrets provkarta med sina noveller, och att de nu finns i en behändig volym är förstås något att glädjas åt. Det uppsluppna skrattet är aldrig långt borta när du läser, men inte heller allvarsamt bryderi.