att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 feb. 2012

Kvinnligt, alltför kvinnligt

När Doris Lessing fick Nobelpriset 2007 var det med en skum formulering: ”den kvinnliga erfarenhetens epiker”. Nog för att Svenska Akademien är ett i sig skumt sällskap med en del skumma sedvänjor, men här förstod jag direkt att de skulle mötas av en storm av kritik.

Fast, så blev det förstås inte. I stället var det kutym att Lessing kallades ”den kvinnliga författaren”, när hon presenterades i media. Som om hennes företrädare Orhan Pamuk någonsin kallades för ”den manlige författaren”!

Det är ett flerhundraårigt förtryck som ligger dolt i den försåtliga frasen, när en konstnär specificeras som ”kvinnlig”. Där gömmer sig en värdering, att det kvinnliga inte accepteras ha lika högt värde, att den typen av konst är en aning mindre betydelsefull. På 1800-talet tvingade det fram manliga pseudonymer hos ett antal romanförfattare, när de insåg att de inte skulle tas på allvar om de hette Victoria Benedictsson, Mary Ann Evans, eller Charlotte Brontë. Det är också en sådan nedslående mekanism som ligger bakom att författaren till böckerna om Harry Potter dolde sitt förnamn bakom den neutrala initialen J.K.

Att var fjärde Nobelpristagare i litteratur under 2000-talet är kvinna är på sätt och vis glädjande, men bara om man betänker att endast lite drygt var tionde av 1900-talets pristagare var kvinna. Viktigare är nog då att vi slutar använda diminutiver när vi talar om dessa kvinnor: slutar kalla dem för ”kvinnliga” utövare av litteratur.

Då kanske vi också blir kvitt den här slentrianmässiga jämförelsen när vi läser om artister, där kvinnor som antingen debuterar i späd ålder eller gör musik som på något sätt bryter mot konventionerna hur popmusik ska låta regelmässigt liknas vid Kate Bush. Det finns andra artister som det vore mer rättvisande att jämföra med. Annars blir det som för unga Amanda Mair, som nyligen släppte sin debutskiva; hon tvingades googla Kate Bush när i princip alla recensenter jämförde hennes musik med Bush, en artist hon inte ens visste vem det var.

För kvinnor verkar inte i en värld separerad från männens. Det är en tanke som tillhör 1800-talet, eller borde göra det, att kvinnligt skapande bedöms utifrån andra, mindre skarpa kriterier. Självfallet borde en artist jämföras endast utifrån den musik hon skapar, och inte utifrån recensentens förutfattade preferenser.

Annars förvaltar vi bara uråldriga traditioner som vi borde ha gjort oss av med. Det är alltid nedsättande att placeras i ett fack, men det är ännu mer nedsättande att bli utsatt för en underförstådd nedvärdering, som det ändå innebär när ditt arbete inte tas på allvar, när det betraktas som något som ligger en aning vid sidan av den egentliga konsten, den viktiga konsten.

Det underförstådda ligger i att det finns en norm, som av hävd uppfattas som manlig, där kvinnor ibland tillåts trippa in och utföra några dekorativa piruetter, innan de med diskreta åthävor tar sig därifrån, och lämnar plats åt den seriösa konsten, som alltså utövas av män. Så har det varit sedan tidernas begynnelse, och så är det fortfarande, så länge vi tillåter oss att vägra uppfatta de riktiga konstnärerna som androgyna.

Uppfattningen om konstnärens androgynitet brukar tillskrivas Virginia Woolf, utifrån en mening i essän Ett eget rum. I själva verket utgår hon från en idé från 1800-talets inledning, när poeten Samuel Taylor Coleridge formulerade just den åsikten att konstnären måste vara androgyn: både man och kvinna.

Du kan pröva att betona en mans konstutövande som specifikt och uttalat manligt: August Strindberg, ”den manlige författaren”, eller Tomas Alfredson, ”den manlige filmregissören” av Tinker, Tailor, Solider, Spy. Nä, det varken låter bra eller känns bekvämt. Ändå får vi fortsätta att läsa om den Doris Lessing, den ”kvinnliga” författaren, eller Lisa Aschan, den ”kvinnliga” filmregissören av Apflickorna.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/2 2012.)

Föreläsning

En föreläsning med Filippa Mannerheim, dagens fortbildning. Det handlade bland annat om plagiat, om wikipedia, om hur man kan använda internet som resurs i skolan. Äntligen något konkret som är kopplat till ämnesundervisning. Det var också roligt, för Filippa var en av mina första redaktörer, när hon lät mig skriva krönikor på ett ställe som fanns förr, Dagens skola (jag skrev en text om emobarn, och en om elevers litteraturanalys). Så det var hon som delvis förlöste mitt skrivande. Hon frågade om jag inte är intresserad nu av att skriva mer, undervisa mindre (inte alls?). Förlagen skriker efter läromedelsförfattare. Men då måste jag antagligen arbeta tillsammans med någon annan, och det är jag väldigt dålig på. Och eftersom varje lyckodröm biter sig själv i svansen, så hinner jag väl utveckla någon form av aversion mot att skriva när det ska ske på beställning så där. Dessutom tycker jag att det är roligt att vara lärare. Skulle jag inte jobba skulle något lutherskt spöke söka upp mig, och för mig är det bara roligt att skriva när jag skolkar från uppsatser och provtillverkning - som jag gör just nu, till exempel, så det är bäst jag återgår. Ett prov i engelska ska tillverkas, och fem uppsatser ska läsas.

Bubblor, Claire Castillon

En sömnlös natt år 2007 på Hotell Eggers i Göteborg tillbringade jag med att läsa en novellsamling av Claire Castillon, utgiven på det nystartade förlaget Sekwa. Nyligen firade förlaget en femårig verksamhet, och man får nog säga att de har etablerat sig som ett vitalt tillskott med sina franska böcker, där jag har läst merparten, och nästan aldrig blivit besviken.

Det är kanske symtomatiskt att det är med en ny novellsamling av Castillon som förlaget firar. Helén Enqvist har översatt, och det är som vanligt en småkufisk bok, som lever högt på detaljerna, där det är lätt att charmas av egenhetsinriktade formuleringar. Som helhet är det kanske något mindre imponerande.

Det är ett antal olika röster, mestadels kvinnor, som i varsin monolog – 38 stycken inalles – uttalar sig om sin omgivning. Ömsom cyniskt och bittert, ömsom avväpnande ömsint – om de inte bara är missunnsamma eller blåsta. Men alltid med en stark, utpräglad röst – det som jag lärt mig känna igen som den här författarens kännetecken, utifrån läsningen av de två tidigare samlingarna Insekt och Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska, samt romanen Därunder ett helvete. Säga vad man vill, men tråkigt har man det inte i hennes sällskap.

Detta tack vare fantasin, som tillåts kasta sig mellan hopp och förtvivlan, i de situationer som beskrivs, oftast utifrån parrelationer. Det är iscensättningar, där vi spelar våra tilldelade roller: ibland fars, ibland tragedi, ibland såpa, ibland bara tristess, och så vidare. Parodin ligger också nära till hands. Så här kan en röst låta: ”Jag fjäskar inte, jag ler inte. Även där tror man att det är ett manér. Då ler jag svagt. Men inte som andra. Jag ler när det är sorgligt. Men inte för mycket heller. Jag vill inte verka cynisk. Unik, i marginalen, erkänd men osynlig, det är vad jag eftersträvar. Jag är missförstådd.”

Det informella tilltalet tilltalar mig, och får de olika rösterna att ge intrycket av en spontan kör som uppstår i ett biktbås. Castillon skriver drastiskt, en text som skaver och inte riktigt är bekväm med vad den vill uttrycka, som besvärar – menar jag som beröm, att jag gillar hur hon stångas med språket, och låter människorna bli egenartade. Tonträffen i tilltalet träffar också mig, att de låter som äkta människor som ibland prövar olika roller: prövar sadistrollen även om det är svårt när man inte vant sig, eller cynismleken även om deras förmåga att genomskåda är inbillad. (Och vad är en cyniker, om inte någon som tappat sin fantasi.)

Att jag inte helt blir överrumplad av positiva tankar beror nog också en del på att här saknas en överraskningseffekt – eller snarare att överraskningarna är närmast kalkylerade, och lite väl utstuderade. Det psykologiska spelet i relationerna är gott infångade, med den där svåra konsten att kompromissa, att anpassa sig, parallellt med det ständiga uppbrottshotet. Här gestaltas några fall av försiktig undran inför att bli lämnad, likväl som att lämna.

I några av de senare texterna blir det också som om hon släpper bromsen, och helt ger sig hän, i allt uppsluppnare situationer, och allt djärvare tankar släpps fram. Här blir texten rentav karnevalisk, snudd på surrealistisk, som om Castillon tappar behärskningen, i allt mer rubbade tablåer.

Castillon är väldigt bra på inledningsrader: nästan för bra, då hon sällan lyckas bibehålla den koncentrationen, ens i de här korta styckena, som mer liknar skisser eller etyder än färdiga noveller. Förvisso är också dessa inledande rader farligt nära det lite väl uttänkta, men där finns en smarthet som samtidigt håller sig lojal med det otrygga, med det osköna. Hennes karaktärer är de vagt misslyckade, de frustrerade: neurotikerna som försöker neutralisera neuroserna med humor.

28 feb. 2012

Handbok för svindlare. Och sådana som vill bli det, Walter Serner

Alla känner vi en svindlare. Eller ”känner”: de flesta av oss är väl själv en sådan bedragare. För cirka tiotalet år sedan handlade Fredrik Lindströms film Känd från tv just om dessa falskspelare som ivrigt väntar på att bli avslöjade.

Kanske de – vi – då skulle bli behjälpta av Walter Serners bok Handbok för svindlare, som utges på Ersatz förlag. Serner var tyskfödd jude som verkade under modernismens glansdagar, och det är glädjande att förlaget ger ut den här boken i sin serie ”Udda pärlor”, i översättning av Aris Fioretos, som skriver den mest svindlande svenskan i vår tid. Glädjande hade boken också varit för en av vår tids större reella svindlare, fransmannen DSK, vars liv hade underlättats om han hade läst det här enkla rådet från avdelningen ”Resor och hotell”: ”Ligg aldrig med städerskan. Nästa dag vet hela hotellet det och du blir behandlad som om du ätit med kniven.”

Det här är med Fioretos ord ”en bok för smokingfickan”: underförstått inget för kvinnor. En oförvägen läsare i klänning ska kanske roas eller oroas av råd som går i linje med följande: ”Av tusen män kommer du bara att upptäcka tre som är vad de förefaller vara, av lika många kvinnor en halv.”

Till att börja med får vi veta att Serner svindlat bort sitt efternamn Seligmann, och senare att Fioretos svindlat bort originaltiteln, som på svenska skulle ha blivit ungefär ”Sista uppluckringen”: vad som återstår är undertiteln. I tweet-korta aforismer skriver Serner fram hårda sanningar, även om beteckningen ”aforism” är något missvisande. Om vi uppfattar aforismen som en trygghetsskapande formulering, som söker den bekräftande nicken, är Serners sentenser av det mindre behagliga och mindre lättköpta slaget. Här regerar ibland uppenbara tokigheter, på ett språk som påfallande ofta sätts på spel, som utsätts för upptåg. Följaktligen är det en ”svår” bok. Han skyr det utslätade, värnar om bokstävlarnas integritet, i en stil som hackar, som rycker fram i otakt.

Fioretos menar i sitt efterord att ”[l]äsarens taktfulla leende har förprogrammerats av texten”, men det är bara halva sanningen. I själva verket är leendet bara halva sanningen: lika ofta är det nära till flabbet, till det skrockande skrattet, till flinet, till mindre taktfulla leenden, alltså mer av det hånfulla och elaka leendena. Åtminstone hos mig. ”Tala inte cyniskt alltför ofta. Var det alltid.”

Serner ställer saker på huvudet, för att ställa dem till rätta. Det är en revansch på livet som han utför, med precisa iakttagelser, filtrerade genom ett temperament där bitterheten aldrig har tillåtits stelna. Det goda humöret samspelar med de onda tankarna: ”Ibland får du inte lyssna alltför noga. Du skulle kunna förlora hans tråd. Och ofta kan du helt strunta i att lyssna: se honom i stället i ansiktet, det är uppslagsrikare.” Han skulle ha haft mycket lätt att le i njugg åt vår tids trendängsliga hipsters.

I del ett från 1918 skriver han de principiella råden – teorin – och i del två från 1927 de praktiska – utförandet. Som handbok är den givetvis helt förkastlig, och den som lyder råden blir bara villrådig och inkonsekvent. Serner är förtjust i egensinnet, och det är en ömsesidig förtjusning, som vi som läsare bara tacksamt kan ta del av. Här går råden gärna på tvären mot självhjälpexperternas medhårsstrykningar.

Det är bättre att undvika situationer där du hellre måste illa fäkta än fly: bättre förekomma, då andra människor annars bara gör dig besviken. Börja tänk själv: så enkelt lyder Serners råd, där det oväntade är synonymt med livet.

Hans bok är en lekfull remix av Machiavellis Fursten, och du kan ibland inte låta bli att nypa dig i armen för att påminna dig om att du läser dessa moderna rader nu, nästan hundra år efter att de skrevs, helt enkelt därför att de fortfarande känns så aktuella. Detta gäller mycket av det vi kallar för modernismen – till vilken vi räknar Baudelaire, som hade gillat den här boken – som Virginia Woolf, att de skriver inte för sin egen tid, utan för en framtid som de sätter sin förhoppning till. Därför är det ibland så deprimerande att läsa nutida litteratur, då den är så totalt ängsligt inriktad på att bli förstådd av sin egen tid.

Litteraturen är väl alltid, eller ska alltid vara, ett svindleri. Ibland sätter Serner krokben på sina egna utsagor, utan att det blir mindre underhållande för det. Han skriver i lojalitet med den konstruktiva paradoxen. Varför är paradoxen så ofta sann? Därför att världen så ofta är en paradox, och enda sättet att uthärda är att svära sin trohet till denna osäkerhet, denna ovilja hos världen att följa logik och rationalitet. Serner vet när han ska tänka tvärtom, när man ska ifrågasätta värden och världen, och när det är dags att sluta acceptera sakernas tillstånd.

Följden riskerar att du blir en opportunist, en pragmatiker. En psykopat. Smidig och följsam: som det heter i sången, du ”spelar vanlig”, för du har lärt dig att det är så man tar sig någonstans. Om världen är sinnessjuk, då måste du själv – etc pp.

27 feb. 2012

Grattis Fredrik Reinfeldt

Hugo

Klockan klämtar för dig, Martin Scorsese!

Nä, jag bryr mig inte om hur många nomineringar till Oscar den fick eller hur många statyetter den fick, om det var välförtjänt eller inte: Martin Scorseses nya film Hugo är en harmlös historia som skamlöst utnyttjar de sentimentalaste känslorna inför filmhistorien. Det är smått provocerande vackert, med ett foto som är andlöst, och ännu snyggare arbete i kostymförrådet (smått skandalöst då att den inte vann i sin starkaste kategori, Best Costume Design). Men det är också det mesta, om inte allt: det är en enkel historia om en föräldralös pojke som lever i smyg på en tågstation, där han jagas av en nitisk vakt med tillhörande Dobermann-hund, och träffar en trevlig tjej. Han har fått med sig den döde farsans automaton, men saknar den hjärtformade nyckeln som ska öppna den. Gissa vem som har den runt sin hals? Hon gillar att läsa böcker, och på stationen huserar en föreståndare för en boklåda, suveränt spelad av Christopher Lee (vilken biroll: hade han varit svensk skulle vi hela vintern fått läsa om vilken skandal det är att han inte nominerades i den kategorin). Killen, Hugo, gillar film, och han lär tjejen att också göra det, och ungefär där fastnar filmen i det där typiskt slentrianhyllandet till filmen, som Scorsese varit så bra på när han väver in det implicit i sina berättelser - här skrivs allt på näsan, och referenserna till tidiga stumfilmer är så många att du bör ha med dig en tjock anteckningsbok om du ska hinna bocka av allt. Men framför allt har Scorsese lattjat med 3D-formatet, så fort tillfälle givits, vilket gör att så gott som varje scen innehåller snöflingor eller hisnande perspektiv och djup, och rörelser mot eller från kameran. Det blir mycket spring på den här stationen, uppför trappor, och så vidare. Allt för 3D-effektens skull. Men nog är det också snyggt: en stund, tills man mättas av lite för många pedantiskt arrrangerade scener. Till och med James Joyce gör en liten cameo som skrämd café-gäst, och någon som ser ut som Johnny Depp spelar akustisk gitarr. Ja, det är en glupsk film som vill ha allt, och jag har förstått att amerikanska filmkritiker har gått i spinn, menar att det är Scorseses mest personliga film någonsin. Själv tycker jag att han verkar ha gått nästan helt vilse med sina senare filmer, och hoppas att han nästa gång får mindre pengar att leka med, att han söker sig tillbaka till den aggressiva kreativa anstormning som förr kunde resultera i mästerverk som skulle avfärda den här bagatellen lika lätt som man borstar bort några snöflingor från kavajen. I stället läser jag att han ska filma Jo Nesbøs roman Snömannen.

26 feb. 2012

Brasilien

Årets första nummer av Lyrikvännen (1/12) är ett temanummer om Brasilien, men i stället för att göra som vanligt, upplåta stort utrymme åt intervjuer och essäer om brasiliansk poesi, har man gjort en liten antologi, med summa tjugoen brasilianska poeter från olika tider, och nästan helt avskaffat författarpresentationerna, något som jag tycker är en bättre idé. Marcia Sá Cavalcante Schuback och Magnus William-Olsson, som stått för många av översättningarna, inleder med en brevväxling där de diskuterar internationell poesi, översättningar, och mellanrummen däremellan. Poeterna känns väl inte överdrivet brasilianska, när man läser dem så här på svenska, ibland representerade med endast något ytterst kortfattat, men nog finns några som väcker intresse: däribland den unge Ricardo Domeneck (f 1977), med upplevelser kring den fysiska kroppen, och Ana Cristina César, som skriver i explicit dialog med Plath och Dickinson. Men också Murilo Mendes surrealistiskt skruvade dikter är bra.

25 feb. 2012

Tindersticks är min medicin

90-talets bästa efterfestmusik gjordes av Tindersticks, med sina första tre långa skivor med väsnande ballader och pampigt orkestrerade hymner till leda och förtvivlan. Sedan började de poppa till sig, och jag har haft svårt för deras senare alster. Nu har ytterligare en skiva släppts, "The Something Rain", och den är något vassare än åtminstone den förra som kom för två år sedan, "Falling Down A Mountain", som bland annat innehöll en låt om jordnötter (här finns en låt om skor, vilket väl är lika deprimerande). Det som var bandets storhet, förutom den melankoliska musiken och sångaren Stuart Staples mumlande röst, var förstås de starka texterna, om köttets lust och själens obotliga ensamhet, något som bara glimtvis upprepas på den här nya skivan: "and our love grew selfishly", mumlar Staples i "This Fire of Autumn", en av få snabba låtar. Annars fungerar det bäst när bandet rör sig i de lugnaste melodierna, som i "Come Inside" och den meditativa "Medicine", som kunde ha skrivits för att beveka Nathan Sachars åsikt att det alltid finns alternativa behandlingsformer. Skivans höjdpunkt är kanske "Frozen", där de äntligen hittar den nerv som har saknats så länge, när Staples röst fastnar i ett evighetsloopande "if I can just hold you hold you" utan att det blir det minsta manierat. Melodin sätts i fritt fall, och något så exotiskt för det här bandet som en distad gitarr används som en elegant ljudkuliss till ännu en historia om desperation och frustration. Nog för att den här skivan är ganska trevlig, men ändå inte stort mer än en påminnelse om hur epokgörande bandet var i början av sin karriär. På ett par dagar har jag nog lyssnat på den ungefär dubbelt så många gånger som någon av deras senaste skivor. Här videon till "Medicine".

22 feb. 2012

Hjärnstormar


Här två nummer av tidskriften Hjärnstorm, som jag har läst den senaste tiden, medan jag har skyndat mig mellan provrättning, provvaktning, provtillverkning, och en och annan (o)hederlig lektion mellan varven. Det är nummer 109 respektive 110 av den här skriften, som jag tycker bara blir bättre och bättre. Åtminstone den vänstra – med Hans Jörgen Johansens suggestiva och vackra fotografi – med temat ”landskap”, och däribland en lång lysande essä av Paul de Man, som detaljerat analyserar detaljerna i två dikter av Wordsworth och Yeats. Men också Anna Enströms text om Kant, och ett stycke Homeros illustrerat med en Strindbergsmålning. Det är ambitiöst skrivna texter, som jag har läst sävligt och noggrant, och därför tog det så lång tid att ta sig igenom numret att nästa hann utkomma – alltså den högra – med temat ”IKEA etc”, vilket jag uppfattar som motsatsen till landskapet, då det handlar om hemmet och dess inredning. Ja, en text om Kamp(f)rad också, som kritiskt granskar varumärkesbyggnationen. Det här numret är inte lika tungt belastat med teori, så jag läser det lite snabbare. Nästan längst tid hamnar jag hos sublimt vackra stillbilder från duon IC 98s (Visa Suonpää och Patrik Söderlund) installation View from the Other Side. För att inte tala om Kristoffer Leandoers essä om Mallarmés pläd: för första gången på länge en svensk genuin essä – en text som rör sig kantigt och bångstyrigt och hamnar lite på snedden, och lockar till leenden och bryderier, som är lekfull och lärd och påhittig och svår. Så efterlängtat med den här typen av oförutsägbara texter, som utgår från det konkreta och mellanlandar i allt möjligt abstrakt.

21 feb. 2012

Sleigh Bells all the way

Du vet att Sleigh Bells är på allvar när de på sin andra skiva "Reign of Terror" döper sina låtar till "Born to Lose" och, framför allt, "Leader of the Pack": här är nostalgifaktorn hög, men bland andra som våldgästar 60-talets flickpopgrupper - Cults, The Raveonettes, Cat's Eyes - tycker jag att det finns något fräscht med hur Sleigh Bells låter den minimalistiskt programmerade trummaskinen bilda en stenhård fond åt Derek E. Millers billigt distade gitarrväggar, där Alexis Krauss röst doppar sig i lika mycket sockervadd som bensin. Redan på förra skivan "Treats" fanns några sådana ljuva kollisioner mellan asfaltskrik och väna vädjanden, samt den ljuva "Rill Rill". Nu satsar de nästan enbart på att dekonstruera 60-talet, med ännu mer hårdrockiga gitarrer, och melodier som otåligt klättrar runt i kristallklara ljudkulisser. Det är ibland övernaturligt vackert med dessa elva rätt korta låtar, och trots att det nästan hela tiden låter likadant infinner sig aldrig någon rastlöshet eller leda - tvärtom siktar melodin mot euforin, och de når ända fram i låtar som "Demons", "Crush" och nämnda "Leader of the Pack", som alltså inte är någon Shangri-Las-cover. Kontrasten mellan fingerknäpp och Accept-vassa gitarrer i "D.O.A." är också förtjusande. Det är enkel och okomplicerad musik, som infriar alla högt ställda förväntningar från första skivan, där varje ton sitter som en smäck, och varje sekund är präglad av kemin mellan de tre medlemmarna Miller, Krauss och den odöpta trummaskinen, som kanske har Dr Avalanche som far. Här är videon till "Comeback Kid".

20 feb. 2012

Musiken som vrider upp fågeln

Här har jag gjort ett soundtrack till Murakamis roman Fågeln som vrider upp världen, som man kan lyssna på medan man läser romanen, eller - ja, kokar spaghetti, kanske. Eller dricker öl: i sann method interpretation-anda försökte jag dricka öl i samma takt som Toru, något som inte kan rekommenderas. Åh, denna möda, denna ansträngning ... Det här är allt i musikväg som nämns i romanen, med ett undantag. Jag vet inte vad jag ska kalla det, kanske "god smak", men en artist kan jag inte bara ha med på listan. Så jag plockade bort ... ja, gissa det du!

19 feb. 2012

Vi måste prata om Kevin

Tilda Swinton och Rock Duer.

Om det var lyckliga eller olyckliga omständigheter vet jag inte, men jag har inte läst Lionel Shrivers hyllade roman Vi måste tala om Kevin (däremot en tidigare roman av henne, Dubbelfel, en riktigt dålig tennisroman). Därför kan jag inte bedöma på vilket sätt Lynne Ramsays filmatisering klarar av att ta till vara kvaliteterna från boken: däremot kan jag säga något om hur det är en film som konsekvent behåller sin koncentration, genom att nagla fast åskådarens känslor, styra dem mot obehaget.

Genom hela filmen håller mamman (Tilda Swinton) på att tvätta rent huset från rödfärg - anledningen uppdagas först långt in i filmen, men då är de onda aningarna ordentligt planterade. Kevin är sonen som mamman inte tål, och vice versa, och successivt spelas upp scener där detta uppenbaras - kanske lite övertydligt pedagogiskt ibland. Först i en av filmens sista scener förstår man att mamman är rubbad på sitt eget vis.

Om man ska vara lite kritisk kan man fråga sig varför omgivningen är så hatiska mot föräldern, när det var sonen som var förövaren. Mamman straffas så det räcker och blir över, och Tilda Swinton gestaltar hennes limbotillstånd skickligt och med fin känsla för att aldrig spela över - i filmens enda komiska scen besöks hon av två sektmedlemmar som frågar om hon vill prata om livet efter detta, och hon snäser av dem med ett muntert "jag vet redan var jag kommer att hamna - i Helvetet!"
Swinton och Ezra Miller.

Även om filmen lämnar några frågor obesvarade (hur dum i huvudet är pappan? till exempel, och varför reagerar ingen av föräldrarna när Kevin gång på gång visar att han håller på med något djävulskt, som att se till att systern mister sitt öga, och mörda hennes hamster?) lever den starkt på sin gastkramande atmosfär, med Swintons förmåga att uttrycka en exakt balans i området mellan undertryckta känslor och brist på känslor.

Det är först efteråt jag fattar att Ramsay för några år sedan gjorde den fina Morvern Callar, en filmatisering av Alan Warners något mindre kända roman. Här har hon gjort sitt jobb så bra att jag inte känner minsta lust att läsa Shrivers roman: den här filmen klarar sig bra på egna ben.

Han? Hon? Hen!

Expressen har tappat Aase Berg, men värvat Therese Eriksson, som inleder sitt värv med att recensera en nyutgåva av Virginia Woolfs Orlando. Själv är jag lite mätt på Woolf - inte trött på, det blir jag aldrig - och kanske inte prioriterar att läsa om romanen i brådrasket, men det ska förstås du göra. En god inledning kan vara att läsa recensionen - vilket jag inte tycker enbart för att hon citerar ur min bok om Woolf, som utkom för drygt ett år sedan. Man behöver inte hitta på några anledningar att läsa Woolf, eller att läsa om Woolf. Eriksson visar också hur modern Orlando är, när hon kopplar den till vår nutida debatt om tvångssteriliseringar av könsbytare, och det laddade ordet "hen". Karaktären Orlando är en av litteraturens lyckosammaste och lyckligaste fullbordanden, en filur som jag ofta tänker mig som det idealiska projektet och den enda förebild man som läsare behöver.

18 feb. 2012

Sverige utomlands

När svenska skådespelare gör film i Hollywood är de alltid bäst, enligt våra filmskribenter. Då spelar det mindre roll att Michael Nyqvist inte ens finns med på affischen till senaste Mission Impossible: hans skurk är ändå den bästa filmskurken, och skådespelarens prestation är fantastisk. Synd att regissören inte tillvaratagit hans resurser bättre. Likaså gäller det Noomi Rapace i senaste Sherlock Holmes: ack att hon fått en så liten roll, när hon är så lysande i varje scen! Och tänk - Stellan Skarsgård har nästan bara gjort b-filmer i Hollywood, men han har aldrig varit dålig, enligt våra filmskribenter, som utan att rannsaka sig själva menar att svenskars insatser alltid varit en aning mer betydelsefulla än kollegernas. Likaså Max von Sydow, som nu senast är den enda som kommer undan med äran i behåll i filmatiseringen av Safran Foers hopplösa roman Extremt högt och otroligt nära. Och Lena Olin, vars Hollywood-karriär nog hör till de mest märkliga - hon har nästan bara gjort dåliga filmer, men då är det tur att hon har varit bäst varje gång, överglänst alla andra. Malin Åkerman! Tänk så epokgörande hon har agerat i sina komedier! Och snart ska Mikael Persbrandt spela Beorn i en Tolkien-film; kanske några med koll på Tolkien bör påminna alla Persbrandt-fans att det inte är en huvudroll. Spelar nog ingen roll. Han kommer garanterat att bli intervjuad i alla tidningar och hos Skavlan, och varje gång få svara på den enda nödvändiga frågan, eftersom ingen filmskribent läser någon annan filmskribent: - Hade du en egen trailer?

17 feb. 2012

Kunskapen tillhör dig, ingen annan

Tillhör du dem som regelbundet följer tv-programmet ”På spåret”? Njut så länge det varar. I framtiden kommer det inte att finnas deltagare som har någon allmänbildning att visa upp.

Vi har ledande kommunpolitiker som menar att skolan bör göra sig av med traditionella läromedel och avstå från reguljära prov. – All kunskap finns ändå på nätet, man kan googla sig till allt! utbrister de entusiastiskt.

Men stopp och belägg, vill jag då invända. Vi riskerar att bli dummare och dummare, om vi tror att internet och google ska vara i vår tjänst, och att kunskap är något som klickas fram från andra ställen än den egna hjärnan. För om du inte vet vad det är du söker efter, hur kan du då vara säker på att du någonsin hittar rätt? Gång på gång ser jag exempel på det blinda famlandet, frustrationen i att befinna sig på den osäkra marken, där allt du läser låter lika sant.

De senaste veckorna har jag irriterat mig på Dagens Nyheters lördagsföljetong, ”Fråga bibliotekarien”, där en förnumstig bibliotekarie raljerande tipsar om allt möjligt. ”Fråga bibliotekarien”? Kommer inte på fråga! Inte när råden bara blir befängda och tramsiga, som att man ska göra sig till för att framstå som mer bildad, mer originell och begåvad, eller när fördomar kring läsare som kufar ogenerat sprids.

Jag tänker på min kompis Magnus, som under den tiden när det fortfarande fanns skivaffärer, brukade avspisa butiksbiträdenas förfrågan om de kunde hjälpa till med ett högdraget: ”Nä, jag har lärt mig alfabetet redan”.

Ungefär så har jag tänkt kring bibliotekarierna. Trots att jag ofta besöker biblioteket har jag knappt någonsin tilltalat någon ur personalen, om det inte vore för att ödmjukt fråga om de kunde ha vänligheten att ur källarens låsta förråd hämta upp en bok som de helt i onödan har ställt där, en bok som förtjänar att exponeras fullt synlig för låntagarna.

Så vilka frågar om hjälp? De som inte kan alfabetet? Länge nu har jag hört hur många ondgjort sig över vår fragmentiserade tid, att vi behöver experter som kan peka ut vad vi ska sålla fram ur den oändliga mängd information som väller över oss. Det går inte att som enskild människa ha överblick. Då är det tryggt att förlita sig på expertutlåtanden.

Det är i tider som dessa en man som litteraturprofessorn Pierre Bayard träder fram, med sin illmariga bok ”How to Talk About Books You Haven't Read”. Ingen panik, menar han, då den smarte klarar sig med referat som ger sken av att du är bildad – för vi lever i en tid där skenet inte längre bedrar, utan där skenet är allt!

Ett alternativ vore att själv ta ansvar över sin bildning. Om andra säger att du inte behöver lära dig något, då tycker jag att du ska tänka tvärtom: passa på att lär dig så mycket du kan, och läs – läs böcker, läs tidningar, läs på nätet, på din läsplatta och överallt du kommer åt.

Då ska du också upptäcka att det är en tillräcklig belöning att läsa, att du inte behöver läskampanjer eller tips från experter. För du står på dina egna ben, och har upptäckt glädjen i att ströva omkring i biblioteket för att själv vaska fram fynden. Och inte behöva känna dig underskattad för att din smak inte följer konjunkturens ombytliga ideal. Vill du läsa Gustaf Hellströms ”Snörmakare Lekholm får en idé”, gör det då, även om experten just nu säger att den är mossig.

För tio år sedan lät jag en klass tävla i en quiz, där den vinnande gruppen fick en liten gåva, i form av varsin bok. Längst bak i klassrummet satt den elev som hade all informell makt i klassen och hånskrattade när hon såg vad presenten innehöll. Det skrattet kom rätt ifrån framtiden.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/2 2012.)

Innan tuppen gal, Cesare Pavese

I Modernistas ypperliga svarta serie ”En modern klassiker” har turen kommit till den italienske författaren Cesare Pavese, och det är tur för oss läsare. Tidigare har jag läst dikter av honom på svenska, och det är med en förunderligt stark röst han skriver sin svarta skrift. Han begick självmord 1950, strax innan han skulle fylla 42 år.

Boken som vi har framför oss heter Innan tuppen gal, och består av två längre noveller, översatta av Ervin Rosenberg, som vad jag kan bedöma har hittat ett passande idiom till Paveses särpräglade stil. Möjligen är det en stil som påverkats av att italienaren själv sysslade med att översätta engelskspråkig litteratur.

Sålunda hittar jag spår av Hemingway i den första berättelsen – stilistiskt – och likaledes stilistiskt spår av minst en Brontë-syster i den andra. Titeln anspelar på Jesus: vad är ett förräderi? Under krigstid något annat än annars, och det är det andra världskriget som bildar fond till Paveses noveller.

Osentimentalt men med fokus på de stora känslorna, och hur dessa känslor verkar i en människa, hur de dominerar henne. Varje minsta känsla får bäring i att det är upplevt först, att det som skildras har filtrerats och kristalliserats av erfarenhet; det är förankrat i vad som har hänt på riktigt. I den första texten - ”Fängelset” – handlar det om en ung man som är förälskad i en tjänsteflicka som liknar en get. Han skyndar sig att roa sig med en annan kvinna, kan inte bestämma sig. Slutet nalkas, något slut, vilket slut som helst.

Världen är ett fängelse – bokstavligt och bildligt. Språket i Paveses berättelser är rått och råbarkat, våldsamt. Kriget har fått berättarperspektivet att mista illusionerna. Där blir inte bara stilen påverkad av Hemingway, utan också symboliken – vilket inte är det sämsta. Ensamheten beskrivs utifrån en kamp mellan defaitism och kampen för upprättelse: ”man står ut med sin ensamhet så länge någon lider av att inte kunna vara med en, men den verkliga ensamheten är en olidlig cell.”

Så i den andra texten – ”Huset på kullen” – är tonfallet lika hårt stiliserat. Här handlar det om en lärare på landsbygden, och vi befinner oss mitt i kriget, mitt bland fascistiska svartskjortor och nazistiska soldater som bara väntar på att överta makten i Italien, inrätta sin marionettrepublik i Saló. Realismen är skitig och elak och ful, och kan på sätt och vis erinra om just Emily Brontës burdusa mästerverk Wuthering Heights, i det oborstade tilltalet och de språkliga grymhetsexcesserna.

Det är en realism som nästan går för nära, samtidigt som den saknar kontakt med det reella, efterliknar en saga. Paveses protagonister klarar inte av att vara delaktiga i livet omkring sig: de saknar framtid, och saknar förmågan att se någon framtid för något eller någon. Colin Wilsons bok The Outsider kom ut sex år efter Paveses död, men jag tror att han valde andra exempel för den rotlösa och frikopplade moderna människan, exempel från fiktionen skapad av Dostojevskij, Hesse, Camus, Hemingway, med flera.

Med illa dolt ursinne tar sig Pavese an kriget, visar hur kriget sabbar alla drömmar och förlamar alla framtidsplaner. Det är med febril hand han har skrivit sina viktiga berättelser, utifrån den universella tanken om det som angår oss alla, det som ingår i våra liv, men inte borde göra det.

Det som jag verkligen gillar med de två texterna är närvaron, att vi tillåts följa skeenden från nära håll. Figurerna är sparsamt beskrivna, men du tycker ändå att du befinner dig i deras närhet. Pavese skriver om verklighetens folk, om äkta människor, och när de rör sig hetsigt och intensivt följer du deras åtbörder. Hans realism är verkligen påtaglig och kännbar, och även om han skriver om händelser som närmar sig det absurda är det med en fast hand som visar att också farsen kan ha underjordiska smärttoner.

16 feb. 2012

En dåres försvarstal, August Strindberg

Läskampanjen ”Stockholm läser” bestämde i januari att årets bok för stockholmarna blir August Strindbergs En dåres försvarstal, föga förvånande detta Strindbergsår. Jag norpade åt mig boken när jag gjorde en visit till huvudstaden, och finner argument för att läsa den, trots att min enda koppling är att pappa är urstockholmare och att jag älskar lukten av tunnelbana på morgonen.

På ren franska skrev Strindberg denna hätska försvarsskrift, en pamflett utmanglad till en rätt omfångsrik roman, om den stackars villrådige mannen som med oskyldig min träder in i det äktenskapliga fängelset. Han – ”den fattige bohemen” – gifter sig med friherinnan.

Kärleken är blind – hatet är blindare! skulle Strindberg ha sagt. När den här boken äntligen gavs ut på svenska 1914 sågs Strindberg bokstavligen som en dåre. I boken delar han på sedvanligt sätt in sig i två figurer: författaren och huvudpersonen – ingen ovanlig rollfördelning, utan den kan nog följas från Dante via romaner som Jane Eyre till (Knausgårds) Min kamp.

Med ömsom självrannsakan och ömsom självömkan skriver författaren. Givetvis är det en uttänkt strategi av Strindberg att förminska sig själv, göra sig medveten om sina brister. Texten är ju ett försvarstal, och han lånar friskt från retorikens batteri av knep, både de fula och de sanktionerade. Det uppfriskande är att han blir inte bara sin advokat, utan – kanske omedvetet – även sin åklagare.

Det man blir påmind om är hur litteraturen kan vara, borde vara: gränsöverskridande. Strindberg söker upp gränsen, men han sniffar inte bara på den. Som en privatdetektiv bevakar han världen, söker spår, tecken, symboler, och gör sitt yttersta för att tolka dessa. Han skriver raskt, man frestas säga att han kunde ha hejdat sin penna – men så förstår man att det är en nödvändig brådska, att det här är också ett temperament. Svartsjukan kan se ut också så här: jämför för all del med Prousts mer indolenta men lika intensiva svartsjuka i På spaning efter den tid som flytt. Det är ett annat temperament, men Strindberg saknar, på gott och ont, behärskning. Därför filtreras aldrig hans känslor, utan de presenteras med en omedelbarhet som kan vara lika drabbande som irriterande. Varför inte låta känslorna sjunka in, varför inte bearbeta dem? – Jaha, svarar Strindberg, och varför skulle jag?

Ska man kalla honom för något, så är det väl ”den cyniske romantikern”, som ständigt låter sina blå dunster bli svarta. Han är oerhört känslig och minutiös när han samlar intryck. Så kan bara den som är tillräckligt mottaglig göra. Hans beteende gränsar gärna till parodin, och man påminns om att svartsjukan kan vara den löjligaste av känslor, även när den förkläder sig som värdighet.

Och samtidigt: den som inte är svartsjuk saknar ju fantasi, saknar föreställningsförmåga. Här ges digra exempel på vad som händer den som lever som slav under misstankens tyranni.

En dåres försvarstal handlar som bekant om äktenskapet mellan August Strindberg och Siri von Essen. Hon är gift med en baron, men i öppen dager inleds en kurtis mellan de två, tills hon skiljer sig, och så kan den egentliga äktenskapsskildringen börja – efter drygt 200 sidors prolog. Då lägger författaren in en högre växel. Han förälskar sig främst i hennes små nätta fötter, som ryms i ”Sveriges minsta kängor”. Han förälskar sig i det förbjudna: ”Ljuvliga brott, ljuva lagöverträdelse, gudomliga förbryterska!”

Minst av allt är Strindberg någon harmlös författare. Snarare är han – fortfarande – förargelseväckande. Allt hos honom är kategoriskt: det finns sällan fler än två alternativ. Sällan någon pardon. Han är på gott humör inte minst när han är förtretad, men också när han är förtvivlad. Jag har sällan läst en författare skildra ett självmordsförsök så upprymt som här.

Och så är han både vetenskaplig och vidskeplig, vilket ger texten en dynamik mellan fantasin och förnuftet. Han skriver om sexualitet och andlighet med samma sinnelag.

Han behöver vara i opposition. Han måste också spela en roll, måste bevisa att han är man, och han verkar inte trivas i den rollen: att vara 1800-talsman. Det är en alltför snäv roll för honom, en alltför instängd och inskränkt mansroll. Han revolterar, men gör det snett.

Inte nog med att han är sin egen advokat och åklagare – han är också sin egen psykolog. Romanen blir ett psykologiskt självporträtt – Strindberg var ju besatt av att framställa sig själv, exponera sitt innersta, även med hjälp av fotografier. Det är öppna spjäll till författarens psyke. Han är ibland rolig, ibland bara orolig, men det är med ett humör som smittar, och som nog är nyckeln till det där ”fantastiska” och ”nydanande” som brukar vara epiteten till Strindbergs språk.

”Stockholm läser” instiftades 2002, då det bestämdes att man skulle läsa Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Om jag inte har helt fel hämtades inspirationen från ”Chicago Reads”, där staden unisont läste Harper Lees To Kill a Mockingbird. I Chicago är man något mer ambitiösa, och läser två böcker per år, och har utökat med författare som Jane Austen, Neil Gaiman och Alexander Solsjenitsyn, bland andra. Just den här Strindbergutgåvan av En dåres försvarstal följer Nationalupplagan, och har dessutom ett förord av Märta Tikkanen (försumbart, då det bara handlar om Märta Tikkanen), förutom det obligatoriska efterordet och ordförklaringarna.

15 feb. 2012

Beväpna dig med vingar


Jag ruvar i mörkret

ruvar mig ut

och brer ut ögonfransarna, flyger på skyn

in i mitt nästa liv

Michael Strunge, ”Väpnad med vingar” (övers Clemens Altgård).






Thåströms nya skiva ”Beväpna dig med vingar” är musikaliskt ungefär lika ospännande som de två tidigare ”Skebokvarnsv. 209” och ”Kärlek är för dom”, även om han försöker chockera genom att inleda med att låta som ”Running Up That Hill”, även om det blir mer Placebo än Kate Bush. Också en så god låtidé som gråtballaden ”Låt dom regna” blir inte mer än en bluespastisch av ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce”.

Annars låter det ytterligare något mer Nick Cave om musiken, som också är inspelad i samma Berlinstudio där några av Caves gamla skivor spelats in. Om förra skivans ”Långtbort” var en karbonkopia på ”The Ship Song” låter den här skivans ”St Ana katedral” och ”Nere på maskinisten” som ungefär hälften av låtarna på ”Henry's Dream” (om man bortser från ”Alla vill till himlen”-ackorden i den förstnämnda och ”Jag är en idiot”-trummorna i den sistnämnda).

Det är regnigt och kallt i alla melodier, och det monotona bryts mot Thåströms sammanbitna pratsång. I ”Samarkanda” tävlar han i att beskriva sin älskade med rätt krystade liknelser (”som jordgubbarna smakade i tant Bertas kvällsberså”, mitt i en parodisk katalogisering av kulturella referenser, Whitney Houston, Aleksandr Blok, Nina Simone, Fellini, och många fler), men jag tycker att han går i land med det, på samma sätt som Imperiet gick i land med även sina mest ansträngda textrader (”Österns röda ros”). För att han är Thåström? Ja, för att han sjunger så infernaliskt bra, även när han gör sitt bästa för att hålla igen, och när det låter som att hans engagemang inte är fullkomligt närvarande. Men också för att texterna ibland blir angelägna på sätt som andra artister bara kan drömma om, och det handlar inte om att stapla litterära referenser (även om jag gärna ser fler svenska artister sjunga om Kurt Tucholsky). Det är något i tilltalet, som handlar om något annat än trovärdighet, att det är känslan av att vara utkorad.

Resultatet blir då en sammanhållen skiva, där musiken vet sin plats intill den här mäktiga patinerade rösten. Och vad jag saknar är väl egentligen bara att det nedtonade ges större rymd och dynamik: det är en instängd musik, som ängsligt sneglar mot ett snävt ljud. Alternativet kanske hade varit ännu värre, att imitera Nick Caves melodramatiska utspel ännu mer? Här märks inspirationen mest i ansatserna.

Så, även om jag är lite missnöjd med att skivan låter lite statisk hindrar det inte att några av texterna är omedelbara och lysande, som den dråpliga ”Dansbandssångaren” och den ärligt menade ”Sluta när jag vill”. Musiken är på sina håll kvalmig och begränsad, som om alla kreativa idéer har sinat. Det låter inte som det ska: i den mån det låter illa låter det inte tillräckligt illa, som om Thåström inte vågar släppa fram sitt Einstürzende Neubauten-monster. Typiskt nog är det också bara Amanda Ooms som har fått kyssa Blixa, i den ljuva duetten ”Küss mich wach”, vars melodi utan minsta tvekan hade passat på den här skivan.

(Förresten är titeln nog inte enbart en referens till den danske poeten Michael Strunge, utan även till Ebba Gröns ”Beväpna er”, en låt som blivit allt mer aktuell i våra dagars kronprinsessyra. När Thåström här sjunger om kristallskeppen syftar han nog också mer på Strunges dikt med samma namn än på The Doors sång.)

Nu vet jag hur Emma Bovary såg ut


"Hon hämtade en butelj curaçao och två små glas, fyllde det ena till brädden men hällde bara en droppe i det andra. Det var så litet att hon måste böja sig bakåt för att dricka, och med halsmusklerna spända, bakåtkastat huvud och putande läppar stack hon skrattande ut tungspetsen mellan raden av fina små tänder och slickade upp likören på glasets botten."

Jag har alltid undrat hur Emma Bovary sett ut, och nu fått lite hjälp på den så kallade traven, av The Composites, som helt sonika utgått från hur litterära karaktärer beskrivs i böckerna, och sedan skapat fantombilder av dessa - förutom Emma har man den senaste veckan bland andra visat Rochester, Pinkie från Brighton Rock, The Misfit från Flannery O'Connors novell, Keith från Martin Amis London Fields, Judge Holden från Blodets meridian, Thomas Hardys Tess, Aomame från 1Q84 ... Man ska nog mer se det roliga i projektet för att uppskatta det. Man inbjuds föreslå vem de ska illustrera härnäst, men jag tycker nog att de redan har visat prov på förnämlig litterär smak. Men, ja - Mistah Kurtz?

8 feb. 2012

Felicia försvann, Felicia Feldt

Hur viktigt är det med sanning, i förhållande till sannolikhet? Inom litteraturen premieras nog helst det senast nämnda, medan verkligheten föredrar det första alternativet. Är det då ett problem med litteratur som sysslar med verkligheten – hur ser konflikten ut?

Felicia Feldt tillägnar sin bok Felicia försvann sin pappa, men den handlar om hennes mamma. Ja, allt i boken handlar om mamman, som berövar barnet ett liv, och här blir föremål för ett karaktärsmord av tragiska dimensioner. Den berömda mamman, vars namn aldrig nämns, men vars halva igenkännbara ansikte skymtar på omslaget, och vars offentliga historia är lätt att identifiera.

Så större blir då chocken när denna offentliga historia har dolt en terrorist, som både metodiskt och nyckfullt successivt har trasat sönder åtminstone en av sina döttrar, Felicia. För mamman är en auktoritet i ämnet barnuppfostran – hennes bok har rådfrågats av mången förälder, inklusive den pappa som skriver dessa rader.

Om vi går efter sannolikhetskriteriet är den här experten en vårdslös förälder, som tillämpat en gränslös uppfostran, där övergrepp inom alkoholens och sexualitetens områden varit frekventa inslag. Straff har delats ut godtyckligt, omdömeslöst. Det är orättvisan och utpressningen som dikterar villkoren i Felicias dysfunktionella barndom.

Utifrån simpel gruppdynamik blir mamman envåldshärskaren, i kraft av sin pondus i ämnet, det höga anseende som kröns med den auktoritära Barnboken 1983, då dottern Felicia är sexton och tvingas maskera sitt hat till ett lismande leende när journalisterna fotograferar den lyckliga familjeidyllen. Här blir Felicia försvann storartad litteratur, en välskriven biografi om en ond dominerande makt som aktivt verkar för att döda sitt barn. En makt som lyckas trasa sönder henne. Underförstått skyller dottern sitt djävliga liv på mamman.

Feldt skildrar sitt liv som skyltdocka och antyder ett förakt inför nutida kändisar som använder sina barn på liknande sätt – på bloggar och på facebook: ”Det tar lång tid att laga skyltdockor.” Joan Crawford visade upp sina adoptivbarn för pressen för att samla goodwill-poäng, men torterade dem med hårborstar (om vi ska tro Christina Crawfords uppgörelse Mommie Dearest).

Först irriterar jag mig en aning på hur nutid och dåtid blandas hejvilt och lösryckt, hur terapisessioner avlöses av barndomsminnen och nyliga försoningstrevanden. Men givetvis är det exakt så här det oberäkneliga minnet arbetar. Felicias barndom var dessutom kringflackande, så oron och instabiliteten blir något som dumpas över hennes framtid.

Ska Feldts historia ifrågasättas? Så här har hon upplevt sin uppväxt, så här ser hennes sanning ut, och hon presenterar den så övertygande att det blir (mer än) sannolikt – vilket i sig är en av retorikens enklaste knep, att väcka förtroende. Hennes historia är vidrig, men till skillnad från några av klassikerna i BOATS-litteraturen väljer hon bort att spela på medlidandets gnälliga strängar. Därmed blir framställningen mer balanserad och saklig, och – ja, övertygande. Det är oresonligt och kompromisslöst skrivet, utan anspråk på att nå någon lösning på problemet. Det är exorcism, och det är utfört på ett sätt som man uppfattar som så framgångsrikt att monstret blir detroniserat.

Tune the Piano, Hand Me a Razor


All aboard! This train leaves now … to nowhere!

Den hyperproduktive Freddie Wadling har äntligen gjort en ny skiva med den radarpartner som förstått att ta till vara hans röst på bäst sätt, Henryk Lipp, blott den sjätte Blue For Two-skivan, och den första på femton år. Här sitter Wadling ned i studion och dunkar sin trollstav i takt till den allt annat än salongsfähiga musiken, en skitig och livsfarlig blues med spår bakåt till Bo Diddley, vars ”Ugly Child” tolkas förnämligt av duon, nu mer av trio, förstärkt av Christoffer Berg, och en räcka studiomusiker, som ibland låter gitarrerna yla i kapp med sången. Hör bara Wadlings förtjusning i ”Derailroaded”, Larry ”Wild Man” Fischers etyd som här blir en symfonisk Tom Waits-stökig busig galenpanna till sång. Eller vilken som helst av de sju egna sångerna, som den långa ”Crawler”, där han checkar in på Morrison Hotel, eller inledningslåten ”Cherokee Dance”, med lekfulla svenska inslag, som för att retas med de inskränkta skivbolag som vill reducera Wadling till en ofarlig artist som gör svenska örhängen. För det är ju först när Wadling sjunger på sin frihetsskapande engelska som han kommer till sin rätt. När han inleder mästerverket ”Songs from a pale and bitter moon” med den sublima ”Into the garden of your mind” och lastar den med skräckfilmsrefenser, för att fortsätta med poetiska snilleblixtar – Love begins to write a book across my face … Eller som hur den här skivan avslutas med ”We Don't Dance”, med skruvade knäppa textrader (We don't confess / Like Rudolf Hess”). Eller rockabillyn i ”Lion's Den”. Eller den något mer nedtonade ”Living for Today”, som lånar något av det pampiga hos gamla Blue For Two. Och så vidare: musiken är både varierad och konsekvent, med Lipps bidrag i form av ”vintage keyboards”. Wadlings röst är på en och samma gång Prospero, Ariel och Caliban, och här är den i sitt rätta element, när han låter sitt stormiga trolleri regna över oss tacksamma lyssnare.

7 feb. 2012

Ledstången i mörkret. Texter om Tomas Tranströmer, Niklas Schiöler

De första rapporterna från utlandet efter att det tillkännagivits att Tomas Tranströmer erhållit Nobelpriset i litteratur i höstas, att folk badade i fontäner och viftade med svenska flaggor – nä, de var nog rätt överdrivna. Livet gick sin gilla gång också i Rom, Mexico City, Teheran, Pittsburgh …

I Sverige däremot stod den nationella yran högt i tak. Vilket väl är lätt förlåtligt. Det har redan skrivits oändligt många böcker om Tranströmer – många av dem av Niklas Schiöler, som disputerade med den första avhandlingen 1999, och sedan har det rullat på. Den här nya volymen, Ledstången i mörkret, samlar de artiklar som inte tidigare har hittat till bokformatet, och utgörs av ett förord och en avslutande kommentar, sex artiklar och en dikt, inalles nio texter som tryckts samman i en slags broschyr om poeten.

Att Schiöler blev personlig vän med föremålet för avhandlingen är minst sagt suspekt. Även här tröttnar man på ideliga påpekanden – både uttalade och implicita – om Tomas varma personlighet, hans godhet. Det blir också störande med lika ideliga påminnelser om hur fantastiskt bra han skriver sina dikter, hur varje syftning är genial. Här kan man tala om en poesi som för Schiöler inte uppvisar några brister alls, som exemplifierar en perfektion som stör min läsning.

För Schiöler är Tomas Tranströmers poesi bekant mark. När han skriver rör han sig helt obehindrat, och hittar paralleller och gör jämförelser av både väntat och oväntat slag. Jag vet inte om han egentligen gör Tranströmer en tjänst genom att så ofta visa sambanden till föregångare, att så mycket i dikterna är beroende av andra diktares verk. Schiöler närläser så noggrant och så närgånget att han hittar affiniteter hela tiden, kan lägga fram citat från alla möjliga källor – på ett sätt som ibland imponerar och ibland stör, som när han skriver en långsökt travesti på Shelley.

Schiöler skriver gärna om det okonstlade hos Tranströmer – en udda slutsats, då så mycket verkar vara effekten av just ett medvetet arbete i intimt förbund med poetkompisar från förr. Här blir ansträngningen att göra honom omärkvärdig och prestigelös en belastning.

Kanske det där omärkvärdiga gör honom till en så populär poet, även hos så kallat ovana poesiläsare. De får tryggheten till skänks, en oneurotisk förtröstan. Här finns ett facit, och det passar även Niklas Schiölers litterära analys, som inte har svårt för de svepande generaliseringarna, som det här med att japaner och engelsmän kan tänka likadant.

För att läsa Schiöler när han läser Tranströmer, det är att följa en nitisk läsare, som in i minsta detalj vill ha på fötterna. Här skrivs med hängslen och livrem på, och då anar man konturen av den duktiga eleven, som inte vill missa något: kort sagt är allt Schiöler skriver menat att sanktioneras av läraren Tranströmer (Tomas). Iakttagelserna kan vara av självklar art, men då lyckas Schiöler trolla fram ett språk som hittar lämplig abstraktionsnivå, som när han skriver om en av Tranströmers Turner-dikter: ”Tranströmer tolkar Turner. Men han tolkar inte Turner för att klargöra diktens objektiva 'innehåll', utan för att använda det som tillägnad del inom ett helt annat teckensystem.”

Kanske det allra värsta inslaget i boken är den lismande hyllningsdikten till poetens 80-årsdag förra våren. Här redovisar Schiöler sin läsning, i typiska Tranströmer-metaforer, som inte är färdigtänkta.

Vem är Tranströmer utomlands? Spelar det någon roll? Vi har en tendens att överdriva storheten hos de svenskar som någon gång gör avtryck utomlands. Sålunda är August Strindberg en angelägenhet mest för de som på allvar trängt in i teaterhistorien, och Astrid Lindgrens berättelser har inte riktigt påverkat resten av världen i samma utsträckning som den svenska. Poeter blir sällan megastjärnor, enbart i kraft att de översätts: vi har på svenska flera fina översättningar av den fenomenala lettiska poeten Vizma Belševica, men det betyder inte att hon är något annat än en obskyr poet – om ens det – för svenska läsare.

Min kropp lyser vit, Kristian Lundberg

Varför gillar jag det här så mycket? Kristian Lundbergs dikter har jag alltid läst, och aldrig blivit besviken på. Han har skrivit samma dikt hela tiden, och aldrig tråkat ut mig. Det är inte behagligt eller behagfullt skrivet: det är en dikt som manar fram oro, osäkerhet.

Min kropp lyser vit: så lyder hans senaste diktbok på ellerströms, med undertiteln Diktsvit. Det är en sjutton dikter lång bok, där han alltså gör som han brukar. Han slår sig ned vid sitt köksbord – det är mars, det är eftermiddag eller kväll eller natt, en tisdag, och där, när han skriver, finns Gud.

Finns Gud? Åh, så himla otidsenligt, va? Det fattiga jaget möter Gud – den versala Gud som svenska poeter har tassat runt, undvikit. Här får vi två bibliska citat som lägger sig tungt framför dig när du öppnar boken, tungt som i typ ”våt filt”. Lundberg skriver in döden i dikten: bokstavligt.

Och börjar med ”Jag”, och skriver fram till ”dig”, och det är så jag läser honom, som rörelsen från sig själv till – mig. Mötet – utan ranelidska övertoner. Men ett större och ärligare allvar, ett tyngre uppsåt, som jag övertygas om, och stärks i övertygelsen om att även om Kristian Lundberg som poet är någorlunda marginaliserad, finns det saker här som är skrivna med sådant tålamod att de kan vänta i århundraden (nåja) på att upptäckas. Medan de som bullrar allra mest bland nutida litteratörer riskerar att få en omildare behandling från framtiden.

Det här är en rapport från nutiden, om vad det innebär att leva – nu. Allt är koncentrerat till en punkt, detta nu. Lundberg skriver biografiskt – eller, det är så jag uppfattar det (och det är vad som räknas). Det handlar om människans korta respit i den här nervösa världen. Ja, för vad är det vi vet med säkerhet om världen? Bara att marken gungar under oss. Med fina musikaliska upprepningar skapar Lundberg en ton i sina dikter, en återkommande melodisträvan – ljusa ackord som sätter sig, som klingar och dröjer, fastnar.

En ”hon” finns åkallad i dikterna, en mytisk kvinna – osynlig, anonym, som går vid jagets sida: en bärare av potentialen till en alternativare värld, mindre vulgär och mindre djävlig. I dessa stunder blir de här dikterna otvunget skrivna, men aldrig förenklade. I detaljerna – i det som betonas och förstärks – hittar jag nycklarna till hur de ska läsas, som i den lite lekfulla anti-Alva Myrdal-kopplingen i den kaxiga utsagan ”[d]et enda mänskliga är att ge upp”.

För den som vet att livet levs i uppförsbacke finns mycket att hämta i Lundbergs poesi, som är något av det vackraste vi har, om än det som sagt inte är utfört av smeksamma händer som väljer fogliga metaforer. Som en ytterligare existens, rikare: där intet blir den produktiva nollpunkten, när Lundberg försöker ”fylla upp dikten till gränserna / med ett brusande 'ingenting', bara ett 'ingenting' som / gör att jag kan tala om allt det som jag aldrig klarar av att skriva om”.

Varför är det så bra? Lundberg skriver till sig själv, tar inga hänsyn. Här saknas alla spekulativa inslag: det är poesi som inte pockar, sneglar ängsligt eller positionerar sig. Den är tålmodigt skriven, och jag får för mig Walt Whitmans magnifika avslutning av ”Song of Myself”:

You will hardly know who I am or what I mean,
But I shall be good health to you nevertheless,
And filter and fibre your blood.

Failing to fetch me at first keep encouraged,
Missing me one place search another,
I stop somewhere waiting for you.