att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 dec 2011

Hästarna i Tarquinia, Marguerite Duras

Förlaget Lind & co kallar Marguerite Duras för en ”kvinnlig författare” på omslaget, och även om det är en oförlåtlig blunder tycker jag att deras serie ”nittonhundra” är ovärderlig, när de ger ut så fina böcker. Av Duras senast De små hästarna i Tarquinia, en roman från 1953 som översattes till svenska tio år senare av Suzanne Palme.

Nu med Annina Rabes fina förord, där hon skriver om hur det bagatellartade är så viktigt för Duras, och att hon, Rabe, så gott som varje sommar läser om den här boken – men så är det ju med Duras, att det är böcker man sliter på. (Därför är det så svårt att hitta hennes böcker på antikvariaten – man behåller dem, och när sterbhusen säljs av är det alltid något barnbarn som norpar just de här böckerna.)

Rabe skriver också om sommarstämningen i den här boken. Men det är nästan alltid sommar hos Duras – så också i den förra boken i Lind & co:s serie, Halv elva en sommarkväll, för snart tio år sedan. Det är semester: människorna dricker, vantrivs. De är på resa, till en italiensk by, och längtar efter förändring. De vistas i en förlamande hetta – dricker Campari, tittar på röda ödlor, dansar, badar, spelar boule.

En förändring som kan manifesteras i en tur till Tarquinia, i Lazio; i andra böcker kan det vara en fyr som symboliserar det där andra som inte finns i tillvaron. Två par, ett anonymt barn, en barnflicka. De är alla låsta i sina respektive situationer – insnärjda i omöjligheterna, i sina givna roller. Deras repliker och handlingar bildar mönster, tecknar konturen av ett fängelse, det egna.

De hanterar sömnlöshet och berusning. Det finns inget ”ställe” som lindrar, för var man än är och vart man än åker så är det något som är fel: att resa bort tar inte bort det som är plågan. Det är som Miltons Lucifer, som vart han än tar sig måste finna sig i att han har Helvetet med sig. Idealet stavas förändring, men det är med en slags loj uppgivenhet personerna svarar upp till sina drömmar, sin längtan. Lite halvhjärtat försöker de, men får bita i gräset.

Duras låter sina figurer vara uppriktiga i sin strävan. De är låsta, på gränsen till löjliga, men aldrig ynkliga: här finns inget utrymme för halvmesyrer. Deras väntan på förändring visar sig i också i hur de bevakar vädret, törstar efter ett regn som ska bryta stillaståendet, förpassa dem ut i det okända – tills vidare får de hålla till godo med stillsamma försök att bryta ledan, krossa vanan.

Karaktärerna i Duras berättelser är trumpna, ungefär som i filmen Hiroshima Mon Amour. Uttalandena är kategoriska, fientliga, förnekande. Som när de två kvinnorna samtalar här:

- Du förstår, Sara, sa Diana sakta, jag har vetat länge att det här skulle hända dig en vacker dag.

- Du vet ingenting, sa Sara.

Jag läser som undertext hela tiden hos Duras ett ”du har inte läst någonting”, alltså att det inte går att läsa och förstå, och det kan vara en förklaring till varför jag måste återkomma till hennes böcker hela tiden, att det är för att jag inte har läst, att det rör sig om en litteratur som inte kan läsas.

Det står i vilket fall klart att De små hästarna i Tarquinia är en roman som ligger före sin tid, när den utgavs för snart sextio år sedan: Duras böcker är inkapslade, unika tingestar som inte kan avkodas och presenteras för andra.

Kyssen, Dezső Kosztolányi

Omslaget är ökengult, med titeln skriven i läppstiftsrött: Kyssen, av Dezső Kosztolányi, utgiven av Brända böcker förlag, vars sparsmakade utgivning är inriktad mot ungersk litteratur. Men ökenpartierna håller sig tack och lov borta vid läsningen, utan det är en gedigen bok, skriven av en författare som uppenbarligen visste vad han sysslade med. Det är noveller översatta av Robert Måshult, och dikter översatta av János Kozma.

I Ove Berglunds korta förord jämförs Kosztolányi med Oscar Wilde, och det är mindre långsökt än man först tror (inte bara för att han översatte Wilde från engelskan). Den ungerske dandyn levde 1885-1936, skrev ofta och gärna om död och självmord: i en av novellerna är det en trettonårig kille som skjuter sig och blir föremål för kamraternas mytbildning, i en text som nog kan läsas allegoriskt, att vi sällan känner en annan människa så där som vi tror att vi gör – i synnerhet gäller det den självmördade, som sköt sig av en anledning, och den var inte att han lyckades göra sig förstådd under sin korta vistelse på jorden.

Likheten med Wilde är väl snarast en likhet till en viss fin de siècle-atmosfär, där Kosztolányi låter sina karaktärer flanera och dela pessimistiska bon mots med varandra. Det finns också i novellerna en detaljskärpa som imponerar, noggrant utskrivna exaktheter – som i den förtätade och oerhört spännande novellen ”Bad”, där en fader leker med sin son i vattnet, tills sonen försvinner under ytan, och varje minsta detalj är på kornet – vattenytan, faderns irrande blick och spruckna röst när han ropar på hjälp, och hjälpens hastiga kliv i vattnet som ändå bara ser ut som om den sölar …

Det handlar om riktiga människors riktiga känslor i de här novellerna. När de har ont är det med en smärta som känns, eller med Pluras ord, ”det gör inte ont längre, det är värre än så”. Men att skenet också kan bedra är något Kosztolányi är medveten om, när han snillrikt och med förtjusning varierar sina intriger, och även sin stil – att han experimenterar, med bibehållen konsekvent fasthet i sitt sätt att skriva. Han behärskar även det humoristiska, som i den lätt Kafka-anstrukna novellen ”Alfa”, om en stackars stenograf som plågas av en hund, där författaren låter alla(s) sympatier ligga hos hunden. Och i ”Textsnattaren” handlar det om en kleptomanisk översättare som konsekvent stjäl ingredienser när han översätter: väskor, pengasummor, smycken, allt reduceras i den översatta versionen, i en novell som är så finurlig att den kunde ha skrivits av Borges.

Dikterna, placerade mitt i boken, är till förstone inte riktigt lika imponerande. Men även där berörs liv och död, och självmordet ses som en söt tröst, en vän utväg. Dikterna är sakligt skrivna, prydliga, kanske nästan för prydliga. För mitt tycke.

Mer än Wilde tycker jag ändå att Kosztolányis stil påminner om Hjalmar Söderbergs – inte bara för att vi även här har karaktärer som läser Heine, eller för titeln ”Kyssen”, som ju är densamma som ett av svenskens paradnummer i novellgenren. Nä, mer då för temperamentet – det där lätt avmätta som möter upp engagemanget, ambivalensen mellan ställningstagandet och indifferensen. Även Kosztolányi skriver kvickt och elegant, med bevarat allvarsam blick på tillvaron.

Den längsta novellen har också fått ge namn åt volymen – ”Kyssen” – och det är en dråplig historia om en tonårig kille som överfalls mitt i natten i en tågkupé av en vidrig trettonårig tjej: ja, han beskriver henne som vidrig, men samtidig finns en öppning mot att han bara låtsas bli äcklad av den osensuellt skildrade kyssen, ”ty lusten, som det ante honom, kan inte bo långt ifrån äcklet.” Novellen ingår bland totalt fyra stycken om den påhittade karaktären Kornél Esti, vars (tillika påhittade) biografi Kosztolányi skriver, i novell- eller fragment-form. Dessa arton stycken publicerades som bok 1933 i Ungern, och är där något av en minor classic, förstår jag av förordet: det vore förnämligt om något förlag gjorde sig omaket att ge ut den i sin helhet.

För så bra tycker jag att det här är. Novellerna är skrivna utifrån stor människokännedom, och som helhet innehåller boken även stiliga färgillustrationer av Henrik Edström, som bidrar till intrycket av det praktfulla och helgjutna.

29 dec 2011

The chances are he´s gone too far ...

Egentligen hade jag tänkt lägga ut en länk där Wayne Hussey från The Mission och Julianne Regan från All About Eve gör slarvsylta av "Where The Wild Roses Grow", från sin knasiga skiva "Curious", men jag hittade ingen länk. Så råkade jag hitta detta, precis när jag vant mig vid att tänka att den dagen aldrig skulle komma: George Michael sjunger autotune på en av världshistoriens bästa låtar, New Orders "True Faith". Det är ett helgerån av nästan lika allvarlig karaktär som när Paul Young gjorde slösoul av "Love Will Tear Us Apart". Det kvalificerar nog ändå lätt som årets överlägset värsta cover. Sorry Nanne Grönvall, bättre lycka nästa gång - - -

Varför inte jämföra med originalet?

Medea, Euripides

När vi läste det grekiska dramat vid Umeå universitet skulle vi samtala i grupp i några timmar om Konung Oidipus och Medea. Vi bunkrade upp med kaffe och anteckningsböcker. Jag föreslog att vi skulle skippa Oidipus, för den var så rakt på sak och enkel, och bara prata om Medea, för den var mycket mer intressant, komplex, spännande, svår att förstå. De andra blängde på mig. Handuppräckning följde, och majoriteten stipulerade att vi skulle ägna mest tid åt Sofokles pjäs. Djävla demokrati.

För det är ju Euripides Medea som är den mest fascinerande pjäsen, i Hjalmar Gullbergs översättning, i Vertigos röda volym De grekiska tragedierna. Betyder det att den är mest ”modern” – och vad betyder det, att vara modern? Jag vill inte förankra den i nuet, söka kopplingar och paralleller som Euripides omöjligen kunde ha varit medveten om.

Den grekiska världen är en så konstig värld. Där härskar helt andra ideal, både idémässiga och estetiska. Den drakvagn som guden Helios skickar ned för att rädda Medea ur den taskiga situationen, till exempel. Och de konstanta varningarna mot att gå för långt, vad som händer när du låter löpa linan ut. Varningar för girigheten i alla dess former.

Fast, vill jag invända: att straffa är också att gå för långt. Brottslingen överträder, men lagen har ingen annan metod än att överträda i likartad mån. Dess enda bud: lägg band på dig. Varför då? Ja, det är Medea som implicit säger så. En Medea som är queer, mer soldat än mor, som yppar de mest förbjudna tankarna av alla:

”Jag påstår bestämt, att av dödliga den,

som varken har son eller dotter, fått del

av en lycka långt större än deras, som fått

och uppfostrat barn.”

I pjäsen låter den försmådda Medea desperationen spela ut sina stora känslor. Känslor kan man inte styra – då är de inte känslor längre, då är de något annat, hundar kanske. Att unna sig besvikelse är att ge fritt utlopp åt överdriften, att spela kränkningarnas spel. I den mån man kan eller ska tala om modernitet i hennes utagerande finns det i de stolthetens repliker som denna: ”Jag avstår från en lycka som är falsk, / från rikedom som blott förnedrar själen.”

Är Medea galen? Konstigt vore det annars. Hon är en ostoppbar känsla. I oktober skrev Åsa Beckman i DN om Ulrike Meinhof: hur kan terroristen bortse från sina barn? Hon ställer sig undrande, men glömmer att föräldrar dagligen sviker sina barn: det kan bero på fattigdom, sjukdom. Terrorism är också en sjukdom, där inga offer är för stora eller för små. Det enda Beckman säger är att hon är en riktig förälder: hon skulle minsann aldrig. Det är något andra gör. Ja, de fattiga och de sjuka. Och Medea?

Hon sviker inte känslan. Hon tillber Hekate, är en hednisk trollpacka, och däri ligger hennes öde. Att hon ratas av Jason beror inte på att hon är gammal, eller att hon saknar kungasläkt – hennes problem är att hon inte är blond. Hon är en främling, en invandrare.

I pjäsen är Jason också en gåta. Han framställs som lättlurad, vilseförd, men har också några sluga drag. Men att barbaren är smartare än greken, det är ett vågat drag av författaren.

Euripides skriver som hugger han med ett svärd. Hans stil är hetsig, impulsiv, och så bombastisk att man undrar varför det dröjde så länge innan operan uppfanns, när de överdrivna gesterna fanns planterade redan här. Och hade det gagnat Euripides om han hade haft tillgång till kvinnliga skådespelare – om han hade skrivit pjäsen utifrån våra förutsättningar? Det som kan förefalla vara en brist tvingar honom att utnyttja språket, att tänja på dess gränser i beskrivningar, låta det bli mer levande.

Här finns, långt före Shakespeare, tvetydiga repliker där Medeas skönhet beskrivs av de manliga karaktärerna, riktade från en man till en annan, inför en publik huvudsakligen bestående av män. Här finns också en realism, när Euripides skildrar barnens andedräkt med detaljrikedom – givetvis för att vi ska förstå vidden av Medeas brott eller uppoffring, och det skulle kanske dröja till slutet av 1800-talet innan någon författare gick lika långt in i naturalistisk närgångenhet som när budbäraren beskriver konungadotterns död, förgiftad av Medeas kläder.

Välkommen till den här världen, Amanda Svensson

Greta är konstig, Simon är konstigare, Claus är konstigast. Där har du de tre protagonisterna i Amanda Svenssons andra roman Välkommen till den här världen. Greta inleder sin historia så här: ”Jag har simmat idag. Exakt ettusen meter. Ingen var där för att intyga det, men jag köpte mej ett kilometermärke iallafall. Nu sitter det och glänser på min väska, finare än snus, FINARE ÄN ALLT.”

Hon är tjugoett, men skriver ut stora känslor i versaler som en fjortis, och känner sig ibland som trettiosju … Och skriver ett talspråksflöde, fullt av spontantitet, käckhet. Det är en spontanitet som mest blir en belastning: ”Hur gick det för Fröding? Sinnessjukhus! Å andra sidan finns det kanske värre öden än hospitalisering. Döden, till exempel.” Här kunde tanken gott ha fått vila till sig innan den fästes på pränt.

Vad är Svensson bra på? Kanske att göra Greta tydlig – jag ser henne framför mig, med en bekymrad rynka i pannan, med den där skeptiska blicken på tillvaron, och med en illa dold undertext (kanske för att den är skriven i versaler): ”HÄR GÅR EN KNEPIG TJEJ”. Det är så tokroligt utfört att hon kunde ha klivit rätt ut ur en Lorry-sketch, komplett med att hon säger ord som ”vafalls”. (Kom ihåg att det är Maria Lundqvists dotter som ska spela henne i filmatiseringen.)

Med parodisk övertydlighet får vi läsa om några hårt karikerade fjantar i ett kollektiv som hon överger för att åka till Köpenhamn och finna sig själv. Hon finner Simon, som vi förstår är ännu knepigare, vars svartsjuka kompis Claus gör allt för att göra livet surt för henne. Danska djupingar …

Svensson skriver Bob Hansson-prosa, med förkärlek för drastiska infall. Hon lånar rader från popsånger, bedagade fraser. Simon tänker i radbrytningar, för han är poet, en miljöskadad poet, kanske – fast han har bara läst Wuthering Heights, en roman Svensson tror heter likadant på danska som på svenska (den borde heta Stormfulla höjder, när hon låtsas översätta repliker från danska). Den som kröns som god stilist borde också lära sig skillnaden mellan ”varken” och ”vare sig”.

Under läsningen känner jag mig mer irriterad än förvirrad. Jag har inget emot förvirringen – tvärtom. Jag är ganska tolerant mot stilistiska upptåg, så länge de tjänar ett syfte – men här verkar det bara vara en ursäkt för att göra sig svår, och jag uppfattar bara falskhet i tonfallet. Annars kan det få se ut hur fan som helst – asketism eller barock, bara den där falskheten hålls borta. Fast det klarar Svensson inte av. Hon skriver med en hysterisk självmedvetenhet – och vänder sig alldeles för ofta till läsaren med underförstådda uppmaningar att förstå ironin och knasigheten – kolla, här säger jag att Picasso målade Sixtinska kapellet, fniss fniss.

Då vänds uppmärksamheten inåt, mot det skrivna, i stället för utåt, mot ”världen”, den värld som apostroferas i titeln, men förgäves. Inte känner jag mig välkommen, eller rättare sagt, jag vill inte känna mig välkommen till en så fattig och instängd värld.

28 dec 2011

Brev, Nelly Sachs – Paul Celan

Att tala samma språk: vad menar vi med det? Här har vi två författare – Nelly Sachs och Paul Celan – som förenas av det tyska språket, men också av sin judendom, av att vara bortjagade av nazisterna från sina respektive hemland, men också av sina sinnessjukdomar, men också av sin dödsbesatthet. Och så vidare. (Båda har trestaviga namn …)

Språket, det är tyskan, men de är poeter, så det är poesins språk som för dem samman när de börjar brevväxla 1954, en brevväxling som fortsätter fram till 1969 (de dör med några veckors mellanrum följande år). Boken som utges av ellerströms heter helt sonika Brev, där Margareta Holmqvist, som kände Sachs privat, har översatt hennes brev, medan Lars-Inge Nilsson, som översatt Celans dikter, har översatt hans brev.

Från Stockholm skriver den tyskfödda Nelly Sachs som en landsflykting till en annan, liksom den rumänskfödde Paul Celan gör i Paris. Till en början trevande, artigt, efterhand allt mer passionerat, där försiktigheten ersätts av öppenhjärtiga bekännelser, djärva avslöjanden. Främst den 29 år äldre Sachs betonar deras hemliga, osynliga förbund – att det är där den egentliga närheten finns, och det kan hon ha rätt i, att det är språket som möjliggör en närvaro av mer bestående karaktär. Det är förtroligt skrivna brev, i korta notiser som kan sägas utgöra andhämtningspauser för båda, tillfälliga respiter från förtvivlan och förföljelse, där bitterheten och fasan tillåts vila. Men bara tillfälligt: lindring eller förlösning är inte att tänka på. Plågan består.

Relativt tidigt skriver också Sachs ut förutsättningarna för korrespondensen: ”Mellan Paris och Stockholm går smärtans och tröstens meridian.” Parallellt löper misstanken, vaksamheten. Sachs vistas på mentalsjukhus, inbillar sig att nazisterna fortsätter förfölja henne in i våningen i Stockholm. Celans svar blir här förvånansvärt pliktskyldiga, nästan avmätt tröstande.

Det är också Sachs som skriver flest brev, som investerar mest av sig själv, som skriver gränslöst. Hon skickar också Celan många av sina dikter, många av sina starkaste och vackraste dikter. Här växlar översättaren – Holmqvist – mellan bland andra Rolf Mobergs och Erik Lindegrens, lämpligt nog då Mobergs översättningar är lite ojämna. Ett exempel är den fantastiska dikten som i Lindegrens version blir ”Än hyllar döden livet”. Däremot förstår jag inte varför hon väljer Percivals översättning av ”Förtvivlan”, när jag inte ser på vilket sätt den är överlägsen Mobergs. Likaså översätter hon själv en av de sista korta dikterna, så här:

Dela dig natt

Dina båda vingar bestrålade

skälver av förfäran

ty jag vill gå

och ge dig den blodiga kvällen tillbaka[.]

Mobergs version är i vilket fall inte sämre:

Öppna dig natt

dina båda bestrålade vingar

darrar av förskräckelse

ty jag skall gå

och bringa dig den blodiga

aftonen åter[.]

Celans brev är mer lekfullt och piggt skrivna. Visst försöker han lyfta upp Sachs när hon sjunker ned i vanmakt. Även om det är en schablon har hon ofta liknats vid en spröd fjäril och han vid en bastant sten, och det är spännande att följa hur de överskrider gränserna med sina respektive språk – mest alltså Sachs, eftersom det är mest hon som skriver, och mest hon som tar riskerna. Celan är en mer praktisk natur, som helst diskuterar publiceringar, översättningar, och till och med tigger om att Sachs ska fjäska för de svenska konstkritikerna när hustrun Gisèle ska ställa ut konst på gallerier i Sverige.

Det kan förvåna att så lite i breven utgörs av diskussioner kring diktskrivande. Mer handlar det om lidandet, om uthärdandet, om fienderna – de osynliga.

Brief Lives: Charlotte Brontë, Jessica Cox

Jag har nog bara en invändning mot förlaget Hesperus Press serie författarporträtt under namnet ”Brief Lives”, och det är de stygga omslagen, där en karikatyrtecknare har härjat fritt med föremålen för studierna. Därför ser Charlotte Brontë helt bindgalen ut på bilden, som om ansiktet var skulpterat i plast, som en gammaldags tomtemask. (Kanske det är därför förlaget i höstens böcker har ersatt teckningarna med fotografier av författarna, medan Brontë-boken oturligt nog utkom i våras.)

Böckerna är korta, knapphändiga men behändiga introduktioner till spännande författares spännande liv. Ja, många har sagt att systrarna Brontës liv inte skulle kvalificera som roman – det är helt enkelt för osannolikt för att fiktionen skulle klara av det, med så många genier – tre av artonhundratalets viktigaste författare på engelska från samma släkt – där den största begåvningen ändå dog vid elva års ålder, den äldsta systern Maria.

Jessica Cox är en kunnig skribent, som med flit och lätthet går igenom Charlotte Brontës uppväxt. Fadern skrev själv dikter, publicerade dem anonymt – kanske för mycket har gjorts av döttrarnas pseudonymer, ändå. Nog kan vi ibland säga att ett barn är ”lillgammalt”, men det är en relativ titel, märker man när man tar del av Brontëbarnens excentriska upptåg.

Dock tycker jag att Cox ibland övertolkar händelser, ser symbolik i allting, prefigurationer, när hon lägger autenticitetens raster över både romaner och händelser i verkligheten. Som barn använde barnen verkliga masker, något som här förebådar pseudonymerna, och det är väl ändå en efterhandskonstruktion. Däremot fungerar det bättre med en teori att Charlotte behövde förhålla sig till olika maskeringar som vuxen, när hon tampades med illvilliga barn som guvernant, låtsas välvillig när hon föraktade barnens dumhet. Och det kanske inte är en tillfällighet då att omslagets Charlotte mer liknar Bertha Mason än Jane Eyre – den vrede som härbärgerades där har lagrats av författaren. Äktenskapet med faderns hjälpreda Arthur Nicholls var kanske också en mask: Cox ställer aldrig frågan, men nog finns det fog för en viss misstanke att Charlottes entusiasm i brev kan ha varit spelad, att den glädje hon påstod sig uppleva under sina sista nio månader i livet var falsk.

Barnen flydde verkligheten när de producerade sina fantasivärldar – Charlotte och Branwell med sitt Angria och Emily och Anne med sitt Gondal. Charlotte talade förmodligen under hela livet med en stark irländsk accent, som en påminnelse om föräldrarnas ursprung – när Charlotte var fem dog modern. Den stora gåtan i familjen var dock Emily: här spekulerar Cox i att Charlotte möjligen kan ha förstört den uppföljare till Wuthering Heights som Emily rimligen borde ha skrivit, och som alltså kan ha förstörts av den hypervaksamma Charlotte. Ja, eller inte.

När Charlotte förälskade sig i den gifte Constantin Héger var det ödesdigert på ett personligt plan – när hon beskriver sin blivande make några år senare använder hon aldrig lika eldiga adjektiv. Ur konstnärlig synpunkt var det desto mer gynnsamt, då både Edward Rochester i Jane Eyre och Paul Emanuel i Villette beskrivs i ordalag som nästan är identiska de Charlotte använder när hon beskriver den belgiske läraren.

Jane Eyres omedelbara framgång hos den läsande allmänheten var kanske inte helt överraskande – att den däremot skulle falla kritikerna på läppen menar Cox vara tack vare att de förutsatte att den var skriven av en man. När förläggarna ville veta om ”Currer Bell” var man eller kvinna svarade Charlotte frankt att Currer Bell var en – författare.

En författare som trotsade tidens ideal, både stilistiskt och tematiskt – men även när det handlade om karakteristiken. Rochester var långt ifrån det viktorianska mansidealet, och ett stort risktagande från författarens sida. Efteråt mildrar hon stilen i sin följande roman Shirley, efter att kanske ha lyssnat för mycket på kritikerna. När Villette utkom 1853 var hon hyfsat igenkänd under eget namn, även om den också utkom under namnet Currer Bell, på grund av populariteten hos debutverket. En lustig detalj är att maken Arthur Nicholls dolde namnet på de begravningskort han skickade ut, där hon fick heta ”Charlotte Nicholls”, medan hon i brev under sin korta sejour som gift alltid undertecknade ”Charlotte Brontë Nicholls”. På gravstenen stod det länge endast ”Charlotte”.

Det var under slutet av 1600-talet John Aubrey skrev de ursprungliga ”Brief Lives”-böckerna, om dåtida storheter som Francis Bacon, Walter Raleigh, William Shakespeare. Jag nämnde att jag bara hade en invändning mot Cox bok om Charlotte Brontë, men jag kanske måste nämna en ytterligare – att den är skriven i avsaknad av personligt temperament, engagemang. Det är en pliktskyldig redovisning, smidigt utfört inom det givna formatet, lite drygt 100 sidor, där det sällan ges utrymme för tvivel, vacklan, överväganden, utan de kategoriska påståendena ges förtur. Förvisso en klanderfri bok – ja, man frestas nästan säga att den är för klanderfri.

27 dec 2011

jj på svenska

V som i världsherravälde
V som i vaggvisa och väckelse
V som i vidareutveckling
V som i varmt blod
V som i vattennymf
V som i välsignelse
V som i verv
V som i visa och våga
V som i vinnarhålet


Min kamp 2, Karl Ove Knausgård

I rasande takt skrev Karl Ove Knausgård romanprojektet Min kamp, sammanlagt sex böcker, där den avslutande delen nyss gavs ut i Norge. Själv läser jag den svenska översättningen av Rebecca Alsberg, och har nu läst Min kamp 2.

Här slängs vi rätt in i familjegräl, bråk med döttrarna, bråk med hustrun, och irritationen i att den nödvändiga skrivtiden krymps: ”Jag för min del gläder mig aldrig åt någonting annat än åt ögonblicket när dörren till arbetsrummet stängs bakom mig och jag är ensam och får skriva.” Det låter som en hemsk tanke från en förälder till småbarn, en förbjuden tanke. Därför: när han skriver om tiden med barnen så ingående och kärleksfullt – är det hyckleri?

Nja. När den norske vännen Geir beskriver Karl Ove gör han det med betoning på dennes moral, och att han är en människa utan skuld, besatt av att göra det rätta. Samtidigt finns här en besvärande bild av författaren som obehaglig, dömande, småsint.

Men att vara småbarnsförälder innebär att ständigt tampas med ilska – barnets och din egen – och småbråk, frustration, överskott av känslor. Det här skildrar Knausgård suveränt, och givetvis går det för långt, när hans frihetskrav stångas mot trilskande barn. Han hatar att vara hemmaman när han har en 1800-talsman inom sig.

Vad ska då göras med en iakttagelseförmåga som denna? Vilka skyldigheter har den som fått en gåva? Knausgård kliver rätt över sin familj, över alla i sin närmsta omgivning, och han är inte den förste författaren som gör så. Poängen är att han gör något annat, något nytt. Hela bok 2 handlar om hans kamp med romaner som inte låter sig skrivas, tills han förlöses av sin andra roman, efter sex år, och därefter förstår att det finns ett (skrivande) tillstånd han måste återvända till.

Knausgård gör sig själv till romanfigur. Skillnaden med Prousts projekt är att allt kretsar kring Karl Ove, medan Proust lät Marcel bli en försynt figur i romanen, en medspelare bland andra huvudpersoner. Därför blir det en befrielse här när hustrun Linda låter Karl Ove lyssna på ett radioprogram hon har gjort om sin egen far, och under några sidor öppnar sig en glänta, när Karl Ove spekulerar kring en annan(s) far. Sedan är det tillbaka till det egna ältandet, förlöjligandet av allt svenskt, och självupptagenheten – som alltså på ett kryptiskt sätt är kopplat till en omsorg om andra, en besatthet av att andra ska må bra. I rättvisans namn ska dock sägas att hans styrka, som författare, är att se andra människor.

Dessa personporträtt är en styrka – men mest handlar det om huvudpersonens upplevelse av världen. Han läser och skriver, röker och lagar mat, iakttar, resonerar kring konst. Hans uppfattning om konst som hierarkisk delar jag inte – att bäst är den som når längst, att det alltså ska vara en tävling: det handlar ju bara om hur han själv skiver. Däremot sympatiserar jag med hans idé att hans sätt att skriva hör mer till barocken än till romantiken, men då vill jag göra förbehållet att barocken är en romantisk epok, anakronistiskt.

Inte heller tycker jag om hans utpressning mot andra, att han gör det till sitt eget privilegium att få ta ut svängarna. Han ska löpa linan ut, ingen annan. Den här boken handlar mycket om hur han ska jämka sin bohemiska livsstil med den borgerlighet han försöker hålla ifrån sig. Till sist måste han ändå hissa den vita flaggan, i takt med att de får tre barn – måste be om ursäkt när han blir för full, och tvingas ta körkort strax före sin fyrtioårsdag.

När Karl Ove koketterar kring sitt dåliga minne låter det som ett dåligt skämt, när han samtidigt demonstrerar en förmåga att lägga märke till detaljer och bevara flera år gamla repliker intakta. Men det är en idiosynkrasi enbart för den som läser bokstavligt: han skriver fiktion, förvandlar det upplevda till litteratur. Därför ser jag inget konstigt i att han (p)å ena sidan kan säga att han inte kan minnas en enda sak som yttrades i ett samtal, bara dess atmosfär, liksom att han inte minns vad som händer i de böcker de läst, bara stämningen i dem, dess miljöer, medan han (p)å andra sidan återger exakt vad som har sagt och exakt hur allt och alla har sett ut.

Vad jag tar med mig av del två i Knausgårds serie är just den där atmosfären, den koncentration han för fram. Att läsa honom är beroendeframkallande.

24 dec 2011

24.

Ankomst


Jag har nått mitt hjärtas mål.

Vidare leder inga strålar.

Bakom mig lämnar jag världen,

Flyger stjärnor upp: gyllne fåglar.


Hissar måntornet mörkret –

… O, så stilla ljuder en vacker visa …

Men mina axlar höjer sig, högmodiga kupoler.


Else Lasker-Schüler, övers Peter Handberg

23 dec 2011

Vampyren, John William Polidori

Det var en produktiv natt på Villa Diodati 16 juni 1816, då värden Lord Byron samlade vänner för att berätta spökhistorier. Det dåliga vädret skickade deltagarna in i dåligt humör: en frodig mark för konstnärligt skapande. Utöver Mary Shelleys mardröm Frankenstein skrev Byron själv ett romanutkast som senare förkastades, och hans privata läkare John William Polidori fick uppslaget till sin vampyrnovell, som till en början gavs ut i Byrons namn, säkerligen i pekuniärt syfte.

Nu ger Vertigo ut den här lilla skriften Vampyren av Polidori i sin serie ”Midvinterboken”, som ej finns till försäljning, utan skickas till medlemmar i förlagets ”Stormtrupp”. Det är en makalöst snygg utgåva, med ett sobert omslag där titeln lyser glittrande, mindre julstämningsrött än blodrött. Man har låtit Hanna Hård vara mer varsam än hård när hon moderniserat Carl Samuel Forssmans tidiga 1800-talsöversättning, och Carl Michael Edenborg skriver ett informativt förord.

Polidori är i visst behov av upprättelse – både som författare och som människa. Ken Russell, som nyligen dog, lät Timothy Spall göra honom till ett effeminerat våp i sin film Gothic, när han i verkligheten nog var mer självständig. Novellen har också dåligt rykte, men jag tycker att det är i viss mån oförtjänt. Så här levandegör Polidori gestalten Ruthven: ”Han var vacker, självrådande och rik: skäl nog för de flesta mödrar att vid hans inträde i sällskapskretsarna tränga sig till honom och använda alla medel att ställa sina dels trånande, dels yra älsklingar i det förmånligaste ljus, medan döttrarna å sin sida genom sitt smickrande minspel så ofta han nalkades och sina gnistrande ögonkast så ofta han öppnade läpparna till tal ingav honom falska begrepp om sina talanger och sitt värde.”

Vad Polidori gör är att introducera humanvampyren, låta monstret anta mänskliga drag. Kort sagt den aristokratiska vampyr som vi senare känner till. Det lustiga är alltså att det är just Lord Byron som är förebilden till dessa kommande populära vampyrer: alla har de skapats med honom som tydlig förebild.

För visst, Polidori gillade Byron, och förhållandet var ömsesidigt, tills lorden tröttnade. Polidoris novell kan läsas som en hämndaktion, där Lord Ruthven skildras som en farlig psykopat, en egoist som utnyttjar andra, kvinnor såväl som män. Att han skulle vara vampyr är inte huvudsken heller, utan det handlar mer om den magi han besitter i sin utstrålning, i sin karisma – en dragningskraft som få kunde motstå. Alla ville bli sedda av Byrons blick, möjligen med undantag av Mary Shelley, som kanske genomskådade hans avsikter som alltigenom själviska eller rentav onda.

Novellen skildrar Ruthvens förehavanden, genom berättaren Aubrey, en sympatisk man som med fasa åser vad den forne vännen sysslar med, och lägger ihop sina iakttagelser med skarpt sinne. Ja, Ruthven själv är knappt närvarande, utan vi följer mest Aubrey. Det är frustrerande kortfattat och komprimerat ibland, som om det mer rör sig om ett embryo till ett längre arbete, en roman som Polidor inte hann skriva (han dog bara fem år efter den produktiva sommaren).

Vampyren är ingen utpräglat övernaturlig novell, utan förhåller sig ambivalent till det som inte låter sig förklaras på rationell väg (att Polidori var läkare är något som inte ska negligeras). Men fiktionen följer som bekant sina egna regler – och där inga regler finns kan den klara sig utan, om den så behagar. Det som är det mest intressanta med novellen är ju porträttet av Byron, som här är så exakt infångad av någon som verkligen hade tillgång till honom. Att Byron vid några svaga ögonblick öppnade sitt innersta för Polidori är högst troligt, och det är något som smidigt men kanske inte särskilt snyggt tillämpas i novellen.

Att Vertigo behåller den gamla översättningen, men moderniserar den, är något jag tar emot tacksamt. En viss patina behålls, samtidigt som texten är läsbar och enkel. Jag har tidigare bara hittat novellen på engelska, visste bara i det berömda bakhuvudet att den ens fanns på svenska – ja, att den hade översatts förstod jag om inte annat när jag läste Viktor Rydbergs karbonkopia ”Vampyren”, eftersom hans översättning av Poe snarare bekräftat misstanken att han var tämligen okunnig i engelska.

Utgåvan innehåller också ett brev från författaren, där tre strofer ur Byrons episka dikt Childe Harold´s Pilgrimage citeras. Dock inte ur den översättning som jag har, från 1889, av A.M. Malmstedt. Den heter Ung Haralds Pilgrimsfärd, och låter så här:

Och detta är i natten! Stolta natt,

Du sändes ej för sömn; lät också mig

Få del af dina vilda fröjders skatt,

Sjelf blott en del af stormen och af dig!

I fosforglans står böljans blanka stig,

Och strida skurar dansa öfver jorden.

Nu svartnar det – nu höjer stojet sig,

Som höllo bergen fest vid klippeborden

I glädjen, att en ny jordbäfning född är vorden.

Att jämföra då med den något tidigare översättning som väljs till boken, utförd av D. A. Kruhs, ur Riddar Harolds Vallfärd (1882), något moderniserad:

Du natt, som så i sömnlöshetens form

Har kommit utan vallmokrans på hatten,

Låt mig få bli med dig ett stycke storm

Och leva med i de charmanta spratten!

Hur sjön han skiner, ett fosforiskt vatten!

Hur skurarna på jorden håller bal!

Nu allt är svart igen; nu vilda skratten

Från berg och kullar skakar varje dal,

Som om där firades ett jordskalvs födslokval.

Och så Lord Byrons egna ord, ur Childe Harold´s Pilgrimage (1818):

And this is the night : – Most glorious night!

Thou wert not sent for slumber! let me be

A sharer in thy fierce and far delight, –

A portion of the tempest and of thee!

How the lit lake shines, a phosphoric sea,

And the big rain comes dancing to the earth!

And now again ´t is black, – and now, the glee

Of the loud hills shakes with its mountain-mirth,

As if they did rejoice o´er a young earthquake´s birth.

Himlens kamelföl, Jelena Guro

Målning av Jelena Guro från 1910: "Женщина в платке (Скандинавская царевна)" (Kvinna i slöja / Nordisk prinsessa).

Den som följer ellerströms lilla serie får stifta bekantskap med de förbigångna och åsidosatta poeterna. De som du till nöds kan ha hört talas om – de nämns just i förbigående i översikter, och du kan hitta någon enstaka dikt i en tidskrift eller antologi, inte stort mer.

Nu har turen kommit till Jelena Guro, den ryska pre-modernisten, som debuterade 1909, och dog fyra år senare. Himlens kamelföl är den första boken på svenska sedan det lilla urvalet Barfota från 80-talet. Mikael Nydahl har översatt, och skrivit ett fint förord, där han visar hur svårt det är att placera Guro i en tradition, och få henne att trivas i ett sådant sällskap. I någon mån liknar dikterna det som på ryska kallas för záum, som i sin tur bär spår av en likhet med dadaismen: lekfullheten, riktningen som förvränger orden 180°, för att de ska bli mindre förvrängda. Och Nydahl väljer i översättningen ibland arkaismer, som sätter sig förvånansvärt bra i dikterna, låter dem vila i stillsamhet och lugn, även när de söker sig mot hetsighet och extas, och rimmen är taktfulla och timida.

Boken innehåller också några av hennes teckningar: enkla, märkliga, fantasifulla. Guro som poet kan sägas sky förkonstlingen, och hon väljer utpräglat en enkelhet, en slags bokstavlighet, även när hon besjälar och personifierar hejvilt. Hon diktar om en son, som uppenbarligen inte fanns på riktigt: en smärtsam (icke-)erfarenhet, en stor brist, som ökar i intensitet tack vare att orden riktas mot en nollpunkt, där distans och närhet samspelar.

Här finns några osökta paralleller till Södergran, vilket får mig att fundera på hur mycket är en konstruktion, när Guro skriver om en dam som binder ”det ömma mönstret 'Edith'”, när så mycket i dikterna handlar om katter, om Finland, om träden med sina lockiga huvuden, ”Kalevalatallarna” … I Ebba Witt-Brattströms bok om Södergran, Ediths jag, figurerar [J]Elena Guro i kulissen, även om det där står att hon dör i TBC (enligt det här förordet dör hon i leukemi).

Urvalet blir dynamiskt: dels de rörande barnsliga dikterna ur samlingen De tre (1913), som närmar sig sagan – också det likt Södergran – och prosatexterna i Himlens kamelföl (också 1913) – som blandar det barnsliga med ett moget sätt att tillskansa sig fantasin. Hon skriver starka rader:

”Där står de, konungarna, med sina ljusa kronor …

I den fria, fria höjden ovanför deras kungakronor borrar sig en tom flaggstång varsamt upp i det blå …

Här avlägger jag följande löfte: att aldrig skämmas över den jag verkligen är.”

Det är skrivet med emfasens självsäkra handflata i ryggen, något som ger dikterna en nödvändig värme, när hon uttrycker sig så kategoriskt. Det enkla kan också göras gripande och levande, tack vare sin rikedom, när det visar att överflödet inte är en kvantitativ egenskap; den här boken är rikare än mycket annat jag har läst, men ack så försumbart liten den är, och ack vilket utbyte jag har haft av att läsa den.

Han bara slog och slog, Éléonore Mercier

The great destroyer sleeps in every man
Here comes my baby, here comes my man
With the silver dagger in his hand

(Gillian Welch, ”Silver Dagger”)

Enda sättet att klara sig i en större stad är att lära sig att bortse från andra människor: att ignorera dem. För så fort du börjar uppmärksamma dem får du en massa intryck att bearbeta, och hjärnan blir överlastad. Turisten i storstaden blir helt sönderbombad av händelser, och behöver därför ta semester i en vecka efter resan.

Vi kan gå igenom livet som de obotliga optimisterna, ha en ”ljus uppfattning av tillvaron”, en positiv människosyn, eller tro på Gud. Då har Gud fått något att bita i, kan jag säga, eftersom samhället har gett upp, har varken råd eller ork att bry sig. Det handlar om misshandlade kvinnor i Éléonore Merciers bok Han bara slog och slog, utgiven i Anna Säflund-Orstadius översättning på Grate.

Länge hade jag svårt för konceptböcker, dess självpåtagna och självmedvetna inriktning mot begränsningen. Perec har jag knappt velat läsa, med några undantag. Merciers bok är mer konstinstallation än skönlitterär bok. Hon har arbetat i sjutton år med att ta emot samtal på en organisation mot kvinnomisshandel, och skriver helt sonika ned inledningsmeningen hos den som ringer upp. Många meningar blir det: 1653 stycken.

Monotonin är bedövande, men det är också själva vitsen. Alla misshandelssituationer påminner om varandra, men de är också olika. Efter den första meningen, som ger boken sin titel, vidtar en veritabel nedstigning i det inferno som går under namnet ”manlighet” – en manlighet som består av hot och våld och stundtals även missbruk, även om det är lika gott om skötsamma som slarviga gärningsmän.

Offer och anhöriga och vittnen ringer, med ungefärligen samma besked, där de flesta skrapar på foten lite försynt: ”Joo, det är så att jag har ett litet problem … Nu har det blivit lite jobbigt …” Påfallande många utomstående har hört och sett, vilket bestrider den allmänna uppfattningen om omvärldens nonchalans (senast aktualiserad i Ruben Östlunds film Play). Även förövare ringer, även om det verkar höra till undantagen. Och en gång uppstår en annan ovanlig situation, när någon ringer för att berätta om en bror som blir slagen av sin fru. Men det som visar sig är det entydiga mönstret – mannen är monstret.

För även om det finns exempel på det motsatta förhållanden hör de till undantagen: våldet är mannens problem, mannens börda. Många förklaringar har lyfts fram, som att vi män skulle vara i avsaknad av språk, att det är en intellektuell mindervärdeskänsla som ges uttryck, eller helt enkelt att det är genetiskt betingat, att vi är stenåldersmänniskor fortfarande (men det är ett perspektiv som väcker andra frågor). Det här händer hela tiden: ibland är det graviditeter som får mannen att slå, ibland rasism, ibland förtvivlan – och ibland bara tillfället, eller vanan.

Problemet med misshandel är väl också att det är så socialt stigmatiserande, ungefär som alkoholism och psykisk sjukdom: det händer bara ”de andra”, och när det händer oss försöker vi rationalisera, genom att ta på oss skulden, hitta förmildrande omständigheter (han är ju så snäll med bilen). Eller som det förmedlas av en av rösterna: ”Min man slår mig men jag känner mig skyldig för han ber i alla fall om ursäkt”.

Bristen på variation är själva tillgången med boken: det är utmattande, och ska vara så. Att läsa den utan att reagera med förtvivlan är inte värdigt: det här är nästan lika chockerande och omedelbart drabbande som Sofia Rapp Johanssons Silverfisken, en bok som också visade upp misären utan åthävor, utan att lägga fiktionens finkalibrerade filter över händelserna. Det här är rakt på sak, helt okonstruerat, och till författaren med det lämpliga namnet kan jag bara säga merci.

Krigsbibliotekarien, Sohrab Rahimi

Smockadoll är förlaget som jag känner till för dess poesiutgivning, men nu har jag läst några av deras prosaböcker också. Utöver Parvin Ardalan har jag läst hennes landsman Sohrab Rahimi, vars bok Krigsbibliotekarien består av gamla dagboksanteckningar från persiska, översatt av honom själv, samt nyligen tillkomna kommentarer, skrivna på svenska.

Rahimi, född 1962, bor i Sverige sedan 1986. Hans bok utspelar sig under Irak-Iran-kriget, där han arbetade som sjukvårdare perioden 1983-1985. Han söker sig till militären med det uttalade syftet att få ett pass och i förlängningen ett utresetillstånd: efter kriget behandlas soldaterna inte särskilt snyggt av sin omgivning.

Krig liknar varandra till förskräckelse, till förbannelse. Förutom att man här transporteras i jeepar kunde Rahimis ha rapporterat från det första världskrigets skyttegravar. Där sprängs kamrater i luften, och soldaten Rahimi springer omkring och samlar ihop deras övergivna böcker, och bedriver en slags bibliotekariesyssla.

För läsningen är ju livsviktig. Även under ett krig – kanske i synnerhet under ett krig. Problem blir det först när en pornografisk bok hamnar i hans ryggsäck, och en bigott medsoldat skvallrar för befälen, som konfiskerar artikeln, efter ett förmaningstal. Att boken inte samlar damm hos de hycklande befälen vet Rahimi också att meddela.

Det är terrorn som är krigets avkomma: hotsituationen, den ständiga bidan, med andan i halsen. Rahimi överdriver inte i sina dagboksanteckningar, utan skriver kortfattat och mekaniskt. Militärens rutiner skildras minutiöst, in i de absurda detaljerna, de befängda kommandona. Med ett nedtonat tonfall noteras orättvisorna, lustigheterna, vardagen, nattliga vak, läsning av Dostojevskij och persisk poesi.

Döden och nöden och de dagliga umbärandena får sparsamma utläggningar. Det är en bok som aktar sig för att ägna sig åt storslagna gester. Språket är makligt, och det är upp till läsaren att mana fram ett engagemang.

23.

Snöflingor



Jag räknade tills de dansade

så skorna flög över stan –

Sen tog jag fram en penna

för bråkmakarnas namn –

men då blev de så muntra

att jag fick sluta vara petig –

och mina tio förr så värdiga tår

görs redo för en jigg!


Emily Dickinson, övers Ann-Marie Vinde

22 dec 2011

En kärleksförklaring, Ida Linde

Bra litteratur handlar om kärlek. Subliminalt? Ja, fast också bokstavligt. Ida Lindes bok En kärleksförklaring placerar sig mellan det symboliska och det konkreta, och det är en av de bästa böcker jag har läst i år.

Rymden är en underskattad romanmiljö. Där befinner sig systrarna Silja och Sontag, och de berättar historier om sin mor, Eleonora, ett mattesnille, en siffermänniska, självupptagen och disträ, svår att infånga med språkets resurser. Pappan är inte lika viktig, vilket kan upplevas som en befrielse för en prövad läsare, efter att ha läst alldeles för många böcker om fäder. Här handlar det mycket om att vara utanför, frikopplad från det som räknas – kort sagt otillgänglig för tillhörigheten, för det som räknas.

Mamman upptäcker världen i den här sagan av Linde, där ett naivt perspektiv samspelar med en fantasi som bistår intrigen. Vad vet vi om en annan människa? Om en förälder? Linde formulerar frågan implicit, och är inte intresserad av att leverera enkla svar. Här finns också en fin illustration till pedagogiken, exemplifierad av mamman i sin verksamhet som lärare: ”Hennes tankar gled som fingrar över ett piano”. En så enkel och självklar bild av hur undervisning sker!

Linde skriver med en poetisk försiktighet, som befrämjar stilen. Kärleken blir i hennes bok en avståndsmätning, ett sätt att förhålla sig till utrymmet mellan människor, i Rilkes mening. Här är avstånd bara ett annat ord för närhet. I berättelsen finns också en undertryckt aggressivitet, en återhållen vrede som sjuder under ytan.

Snarare än roman läser jag boken som en essä om kärlek. Först med viss irritation – varför är det så diffust, liksom – men sedan med allt större fascination. Jag sugs in i berättandet, i berättelsens kraftfält. Hon skyr förenklingen, och är bra på att lägga in små besynnerligheter, insiktsfulla meddelanden som är trogna egenheten, idiosynkrasin. Det är en besynnerlig berättelse, besynnerligt berättad. För två år sedan gav Linde ut den märkliga Om jag glömmer dig blir jag en annan, som också var en svårdefinierad bok, och som borde ha fått större uppmärksamhet.

Det är varken ansträngt eller svårt – mer utsökt än sökt, som Søren Ulrik Thomsen kunde säga, när han var som mest aktiv. (Vi borde lyssna mer på poeterna.) Linde klurar ut trovärdighetskalkyler. Hennes uppväxtskildring handlar om det smärtsamma, där leken övergår i kamp, där sår adderas till sår, tills ingenting finns kvar förutom skadat föremål. Kärleken till vetenskapen beskrivs övertygande, och stärker mig i övertygelsen att bra litteratur handlar om kärlek, och att kärlek är en vetenskap: sant är det som känns. Och vetenskap övergår i teknik, kärlek till teknik.

Ida Linde skriver ren litteratur, alltså ingen slapp inställsam journalistprosa. Inte heller någon strömlinjeformad skrivskolestil, tänker jag, tills jag upptäcker att hon är lärare på en skrivarutbildning. Där fick jag!

Har du sett en kvinna?, Parvin Ardalan

Förlaget Smockadoll ger ut viktiga böcker, det har jag länge tyckt (Alice P. Ouglers De här dikterna från förra året var en stor läsupplevelse), men också att de gärna fick göra lite mindre grälla omslag. I en serie som de kallar för ”splint” introduceras i bokform den iranska journalisten och författaren Parvin Ardaln med titeln Har du sett en kvinna?, översatt från persiskan av Sholeh Irani och Azar Mahloujian.

Ardalan bor i Malmö, som fristadsförfattare: hon befinner sig alltså i exil från sitt hemland, i avvaktan på rimligare villkor i Iran, där hon tre gånger har dömts till fängelsestraff, för sitt engagemang, sitt motstånd. Hon föddes 1967 i Teheran. Vill man läsa mer av henne finns artiklar i bland annat Sydsvenskan (om Dawit Isaak, till exempel).

Och jag vill verkligen läsa mer, för urvalet här är snävt: endast sex egna texter, omgärdade av Kristian Carlssons förord och eftertext, samt intervju med författaren. Texter om det fria ordet riskerar väl att nå det så kallade dövörat hos oss: vi som sedan barnsben tar all frihet för given. Det är så lätt för oss att raljera över demokratin, dess brister – tills vi förstår att den får sin betydelse först när den utmanas, när den visar sig i brist. Det här är skrivet utifrån förutsättningarna i att vara vid liv, i att vara kvinna. Här finns utrymme för också uppgivenheten och tvivlet, känslan av att ställas inför det omöjliga.

Ardalan är feminist – också det något som har en annan innebörd i Iran än i Sverige. Det som ger henne ett försprång som skribent är att hon så genuint är trogen ett journalistiskt ideal: hon är bra på att gestalta problem, men också att låta fantasin vidröra texterna, genom att låta situationerna bli universella. I texten ”Murgrönan” leker hon med identiteterna hos figurerna, och åstadkommer en postmodernistisk novell med en ganska avancerad berättarteknik, där det lekfulla balanserar den allvarligt hållna intrigen.

Den text som jag ser som samlingens viktigaste, och stärker mig i uppfattningen att Smockadoll står för en livsviktig gärning med böcker som denna, heter ”Hur kan vi hjälpa er?”, och utgår från ett föredrag Ardalan höll för tidskriften Bang för några år sedan. Frågan från publiken, ”hur kan vi hjälpa er?”, triggar igång ett motstånd – det är fel perspektiv, menar hon: det är förnedrande att identifieras som offer, och visar en nedlåtande attityd från den hjälpande, som portionerar ut lämpliga doser av stöd och bidrag. Välgörenhet är mest välgörande för den som ger …

Det finns, visar Ardalan, inget ”de andra”, bara ett ”varandra”. Vi hör ihop: låt oss därför hjälpa varandra! Medan medias sökarljus effektivt söker in sig mot de osmarta och osunda exponenterna, borde det rimligen finnas bättre kandidater. Arvin Pardalan är definitivt en sådan person, en som säger viktiga och smarta och sunda saker på ett tillgängligt sätt. En annan av texterna heter ”Det är ont om tid”, något som kunde ha blivit samlingens undertitel.

Tillsammans med boken följer ljudtidskriften Språkas nummer med Ardalan, där hon läser sina texter (på persiska), vilket väl är något av överkurs, åtminstone för mig. Men musiken på skivan är fin.

Fever Rey

I januari kommer Lana Del Reys efterlängtade första skiva. Även om det är "Video Games" som ligger högt på flera listor över årets bästa låtar (1:a på Guardian, 2:a på "I was young ...", 3:a på PMA, 4:a på "Sound of the Overground", 5:a på FWBA, 6:a på STG), tycker jag nog att den nya singeln "Born To Die" är ännu bättre, och av det jag har hört av skivan finns det fler riktigt bra låtar ("Off To The Races").


22.

O du

som är osynligt närvarande

Jag känner dina armar omkring mig

Du lät mig kyssa

ditt ena bröst

det över hjärtat

Sedan gick du

efter att ha kysst mina ögon


Gunnar Ekelöf, ur Dīwān över Fursten av Emgión

21 dec 2011

Etikett på jobbet. Bra att veta på på kontoret, Magdalena Ribbing

Magdalena Ribbing är en av de mest onödiga människor jag känner till, och nu har hon skrivit en av de mest onödiga böcker jag har läst: Etikett på jobbet. Bra att veta på kontoret. Jag läser den när mitt jullov startar i dag, och börjar genast fundera på vad det är för arbetsplats hon skriver om, och vad jag ska göra för att undvika att hamna där.

Jobbet: hur gör man, va? Det enda en bok av det här slaget åstadkommer är att sprida osäkerhet och ängslan. Gör jag rätt nu, eller bara nästan? Råden kan sammanfattas helt kortfattat: ställ (rimliga) krav på dina kamrater, och anpassa dig. Då blir allt bra. Men det här är ju självklarheter, omöjliga att missförstå. Boken skapar bara problem, planterar en oro hos arbetstagaren. Du ska vara ”lagom”: men vad fan är det för någonting? Jag sa att hon var onödig – hon är farlig också, och bidrar bara till ohälsa.

För i Ribbings värld blir allt skittråkigt. Man får inte ens bli full. Allt handlar om ”god stämning”, om smidighet, att undvika att någon blir misslynt. Det är bara befängt – friktion behövs på arbetsplatser, liksom dynamik, och mångfald: där alla tänker och uppför sig exakt likadant – som programmerade etikettsrobotar – där härskar bara enfalden och stagnationen. Hon är dum som ett spån: ”Mobbing och diskriminering ska inte få förekomma någonstans […] All mobbing är vidrig och egentligen oförlåtlig [min kursiv].”

Många av råden kan ställas upp och ned, att man gör tvärtom. Som hennes uppfattning om lyckade personalfester: då ska man inte ha några teman, ingen frågesport, ingen egenskapad underhållning (då blir det inte ”trevligt”), utan hellre hyra in en ”ståuppkomiker”. Milda makter! En ståuppkomiker skulle alltså vara roligare att lyssna på än somliga av mina kolleger!

Ribbing är en kvarleva från en svunnen tid, som sprider förlegade åsikter, som att ålder och kvinnor ska särbehandlas. Hennes bild av arbetsplatsen är ”kontoret”, där man har ”viktiga möten”. Hennes förebilder är kungen och Carl Bildt – de är hyvens människor som minsann vet hur man ska uppföra sig, experter på att sprida den goda stämningen. Jag säger bara: fy fan för dem, fy fan för Magdalena Ribbing och hennes infantila bok.

21.

SPÅRET av ett bett i Ingenstädes.


Också detta

måste du bekämpa,

härifrån.

Paul Celan, övers Lars-Inge Nilsson