att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 jul 2011

Skyttehjärnsjournalistik

En gång begick jag misstaget att svara ärligt när någon frågade mig vad jag tyckte om Jan Guillou, men min advokat råder mig att inte upprepa det. Dessutom hatar jag honom inte längre, tycker mer synd om honom: en homofob som får en dotter som är lesbisk … någon stjäl hans medaljer och vin … ingen förutom Jens Liljestrand bryr sig ett jota om hans böcker … Nä, då tycker jag mer illa om Göran Skytte, hans gamla vapendragare, inte minst efter den krönika han skrev i dagens Svd. På senare tid har många så kallade kulturmänniskor uttalat sig om rut-tjänster, att de anlitar en städerska i sina hem, med diverse undanflykter och krumbuktande ursäkter. Men ingen går så långt som Skytte, som tar på sig den avlagda kolonisatörens vita hjälm när han berättar om sin kompis Qudsia, eller Banu, som han kallar henne, för att visa att han minsann är kompis med henne, och visar i sin krönika vilken stor tjänst han gör henne, när han - den store Göran Skytte! - ger henne arbete, så att hennes man blir mindre stressad. Han behöver städhjälp för att ha tid att arbeta (han arbetar "alltid"), vilket är en både klen och korkad ursäkt. Det finns empiriska studier som visar att den som arbetar för ihärdigt behöver frigörande stunder lite då och då, speciellt vid så kallat intellektuellt arbete: gå och skala lite potatis, dammsuga, hänga upp tvätt … Det var inte vid skrivbordet Arkimedes kom på sin princip, det var i badkaret. Göran Skytte behöver städhjälp för att få tid att skriva sina krönikor: tillåt mig flina elakt åt detta, för hans krönika är det skitigaste jag läst på länge. Och vad då, att han inte har tid att städa, om han har tid att prata så här mycket med henne, Quidsia ("eller Banu som jag säger"), 29 år gammal ... Låt gå för att Göran Skytte har städhjälp: men varför måste han be om ursäkt för det? Måste han skriva om det? Ge fan i att berätta om det! Jag fattar nog varför han gör det: han mår illa, för innerst inne är han RÖD. Spelar ingen roll hur mycket han försöker att vara blå: han är röd.

än

om vi då valde genväggen
för att den skulle skona oss
var det ingen sten som sjöng
när det vattnades
den gnistrade drömmen
blev den då ett hinder
ett stopp!
sinkad av den vägg
som öppnades mot aldrig
ett hus som slog ut

30 jul 2011

Stroked

I dag är det exakt tio år sedan The Strokes debutskiva "Is This It" gavs ut, och (mer än) tillräckligt med lovord östes väl över gruppen, eller hade egentligen östs redan månaderna innan. Nu tycker jag fortfarande att det är en suverän skiva, som kombinerar ungdomlig slyngelcharm med tjusiga och rätt intrikata melodibyggen. Den som är nyfiken kan kolla in Stereogums hyllningsskiva, där de låter olika artister tolka varsin låt från skivan (de har gjort liknande projekt tidigare med Björk och Radiohead, bland andra). Det kan laddas ned gratis, men var beredd på ett par rejäla besvikelser. Svenska bandet Peter Bjorn and John fick en av de roligaste låtarna, titellåten, och The Morning Benders gör "Last Night", medan en av mina favoriter, Wise Blood, är lite tråkiga när de gör "Someday". Real Estate visar med sin version av "Barely Legal" att dess ljuva melodi också fungerar bra när den lindas in i sockervadd. (I mars i år släpptes The Strokes fjärde skiva, "Angles", men jag kan slå vad om - eh, en hel del pengar - att den inte kommer att erhålla lika varma hågkomster som "Is This It".)

29 jul 2011

Smakar det så kostar det

Den engelska kritikern Lynn Barber recenserade Sarah Thorntons bok Seven Days in the Art World 2009, och ska nu betala 750 000 kronor i böter. Inte för att hon sa överdrivet elaka saker i recensionen, utan för att den innehöll grova förvanskningar av sanningen (Barber låtsades inte ha blivit intervjuad av Thornton). Tyvärr ligger inte recensionen ute på nätet längre, men det går att läsa några korta utdrag här. Även om det alltså inte i första hand handlade om elakhet (fast Barbers karakterisering av Thornton är lite maliciös - "a decorative Canadian with a BA in art history and a PhD in sociology and a seemingly limitless capacity to write pompous nonsense") väcks den gamla frågan: är kritikerna för elaka? Inte tillräckligt, skulle jag säga. Ofta läser jag ganska hätska recensioner, men nästan alla dessa är reserverade till utländska författare. Jag kommer inte ihåg när jag senast såg en recension av en svensk författare som var uttalat negativ. Vad det beror på är allom bekant. Eller så har jag fel, och alla svenska böcker som ges ut är så himla bra, speciellt när man sätter dem i ett internationellt perspektiv - - -

Om Henry James

I Svd läser jag i dag under strecket en fin betraktelse kring Henry James berättelse "Asperns brev", som skrivits av Christian Ottesen. The Aspern Papers, som den heter när jag läser den, hör till mina favoriter av James kortare romaner (låt gå för att den inte var en roman när den utgavs 1888, men nu har väl romanbegreppet vidgats - krympts - tillräckligt, för att en text på 130 sidor ska räknas dit). Men Ottesen resonerar kanske lite väl utförligt kring resenärer i Thailand innan han når fram till Henry James. Och nog är det en lite knasig tanke att deckargenrens uppkomst i USA (Poe) hade sin orsak i religion, som om det gick att säga något så generaliserande om en hel nation, som är en hel världsdel (det är som att uttala sig i generella drag om "européer"). Däremot gillar jag vad han säger om mystik, det obekanta, som lockelse i litterära texter, och annorstädes.

Han som klev ner i en lavin

En ganska ovanlig version av Leonard Cohens "Avalanche", av Boys Noize och Erol Alkan, som tar hjälp av Jarvis Cocker, som läser texten i stället för att sjunga den, vilket skapar en ganska sällsam effekt. Det har gjorts tidigare versioner av just "Avalanche", bland annat av Cockers kompis Nick Cave, en version som nog är bättre än den här. Förra veckan blev Cocker förresten hedersdoktor vid University of the Arts i London, och sa bland annat följande: “For years after I left college, to the untrained eye, you could say ‘that guy’s a loser’, because for ages I didn’t make any money at all. But for me personally, I would say that I wouldn’t have achieved whatever it is that I’ve done without the British art school system.”

(Bilden: ser det här ut som en hedersdoktor - - - )

28 jul 2011

Mildred Pierce

Något missvisande kallas HBO:s miniserie Mildred Pierce för en remake av den gamla 1940-talsfilmen, där Joan Crawford spelade den märkligt handlingskraftiga och samtidigt handfallna affärskvinnan. Egentligen är det en rätt trogen filmatiseringen av James M. Cains roman - Cain är mer känd för The Postman Always Rings Twice, som också filmatiserats ett par gånger, bland annat med Jack Nicholson och Jessica Lange. Medan den svartvita filmen - en ganska ortodox film noir - gjorde filmen till ett kriminaldrama, fokuserar miniserien på andra aspekter. Bland annat förstärks inledningsvis den amerikanska 30-talsdepressionen. Men allra bäst fungerar spelet mellan Mildred och dottern Veda, som spelas oväntat bra av Evan Rachel Wood, som i några scener briljerar med ansiktsmimik och kroppsspråk. Hon kallas för en orm, och det ligger åtskilligt i det. Mildred spelas av Kate Winslet, som suveränt fångar både det starka och det svaga hos karaktären: hon är en curlingförälder, helt förblindad i kärleken till den egoistiska och onda dottern. Kanske 40-talsfilmen var mer trovärdig, när de gjorde Veda till en slags schlagersångerska, för vad som än kan sägas om Evan Rachel Wood, inte ser hon ut som en koloratursopran. Men å andra sidan introduceras då operatematiken, som passar fint med intrigens utveckling i det sista avsnittet. Och Mildreds make, Monty, spelas av Guy Pearce, denna ytterligt underskattade skådespelare. Filmen tvingades vara mer koncentrerad, och är tidsbunden - ja, men det är också en stor del av dess charm, att den trots det kan säga mycket om vår tid också, och givetvis är den här HBO-serien från 2011 lika tidsbunden: otroligt välgjord in i minsta ljussättning och val av musik, och klädval. Jag läste nyligen i en DN-notis att Kate Winslet bolmar en hel del i den här serien, men jag tror att hon på fem avsnitt bara röker en cigarett. Vad serien framför allt visar är hur sällsynta dessa roller är för kvinnliga skådespelare här och nu: en kvinna som är komplex, som får vara både förslagen och sexig, men samtidigt vilseledd på så många plan, och vacklande mellan självständighet och stort beroende.

How Can Anybody Possibly Know How He Feels?

Nä, jag tänker inte ta Morrissey i försvar, när han på en konsert i Polen säger att 97 döda i Norge är ingenting jämfört med det dödande som sker dagligen på KFC (KFS) och McDonald´s. Men det är ingen räkneuppgift, och Morrissey är inte heller den förste att påpeka att djur också har ett värde: "Så länge det finns slakterier kommer det att finnas slagfält" (Leo Tolstoj). Det är förmodligen tur att Morrisseys tur(né) inte tar honom till Norge i år, inte bara med tanke på detta uttalande. Förra gången han spelade där, 20/6 2009, fick han ett ölglas slängt på sig, och introducerade låten "Why Don´t You Find Out For Yourself" med orden: "This is for those who can´t, won´t and never will ... and it´s the song of Norway". Kusligt nog spelade Morrissey i Århus för två veckor sedan en ny låt som heter "Scandinavia", med följande textrader: "Crime in Trondheim / I despise each syllable in Scandinavia / Let the people burn / let their children cry / die in blind asylum". Själv har jag inget otalt med Norge: jag har varit bestört i snart en veckas tid, sedan vi fick beskedet mitt i en oerhört trevlig middag hos min bror, som sedan förflyttades till tv:n, där vi följde nyhetssändningar från Svt och NRK. Jag tänker inte heller kritisera alla som säger saker som "våra tankar går till Norge", för att sedan låta livet gå vidare, fortsätta, fortsätta flina sig igenom sin sorglösa tillvaro.

Manligt och kvinnligt

För några veckor sedan deltog jag i en debatt hos Eva Ström, som lite provocerande ställde frågan: "Läser inte manliga författare kvinnliga?" Jag bestämde mig för att snoka lite i min läsning från förra året. Jag läste 219 böcker, om jag inte räknar det jag måste läsa för skolans räkning.
Manliga: 118
Kvinnliga: 101
- - -
Fiktion: 144
Fakta: 75
- - -
Fast det är sabla svårt att skilja på vad som är fiktion och fakta, när det handlar om självbiografier, till exempel. I alla fall: jag läser ganska nära 50 % (46 %), vilket var vad jag svarade Eva. Jag minns en feministisk lärare, när jag gjorde praktik på Mimerskolan i Umeå: hon läste konsekvent endast kvinnliga författare. Det lät så knäppt, så jag testade den sommaren, fast jag gjorde tvärtom, läste bara manliga författare. Det var skittråkigt.

27 jul 2011

Bookerpriset

Jo, det är förstås lite fjantigt med priser, men också lite roligt. Bookerpriset är en av de finare fjädrarna i den litterära hatten, för de engelska författarna. Givetvis finns det på årets långa lista plats för favoriten Alan Hollinghursts nya roman, The Stranger´s Child (är det inte skandalöst att det bara är jag som har läst den när det snart är en månad sedan den utgavs?). Julian Barnes torde vara en annan favorit, men av de tretton nominerade, däribland hela fyra debutanter, finns det flera böcker som jag hellre skulle läsa. Den kanadensiska western The Sisters Brothers av Patrick deWitt och A Cupboard full of Coats av Yvette Edwards (pinsamt nog inte recenserad av någon tidning i England), en roman om en kvinna som för fjorton år sedan såg sin mor mördas. 18 oktober meddelas vinnaren.

(Bilden föreställer Patrick deWitt och är tagen av Dan Monick - deWitt är född 1975 och har gett ut två romaner. Han är född i Vancouver, Kanada, men bor i Oregon, USA, och har jämförts av novellförfattaren Wells Tower med Mark Twain, men allra längst i jämförelser går väl John Adamian i Hartford Advocate, där han jämför honom med "Deadwood, Blood Meridian, Waiting For Godot, High Plains Drifter, Don Quixote, Ambrose Bierce, McCabe and Mrs. Miller, Tarantino, Jack London, Sam Peckinpaw, True Grit, Rosencrantz and Guildenstern Are Dead, Apocalypse Now and even The Canterbury Tales with a touch of Laurel and Hardy". Vore jag korrekturläsare ändrade jag till Sam Peckinpah, men vem kan klandra en sådan förtjusande lista?)

The Imperfectionists, Tom Rachman

Det är lika vanskligt att utifrån en lyckad förstlingsroman ställa en prognos på det kommande författarskapet, som det är att spå morgondagens väder. Det som ser ut som början på en lysande karriär kan lika gärna vara en lyckosam blindträff, och vice versa. Därför är det lite svårt att säga vad som kommer att hända i framtiden med Tom Rachman, efter hans hyllade debut The Imperfectionists, så jag nöjer mig med att konstatera att han har skrivit en löftesrik bok.

(Jag sitter på tåget och läser en av de elva separata berättelserna i boken, och det handlar om en redaktör som har sparkat en medarbetare, och de råkar hamna på samma plan, vilket utlöser en situation som går från det pinsamma till det pinsammare. Jag får ett sms från min redaktör, det står: ”har mejlat dig”. Det låter olycksbådande, eller så är det bara Rachman som har lyckats skapa en situation som det är lätt att leva sig in i1.)

En engelskspråkig tidning startas i Rom på 50-talet, och när vi är framme i nutid är den illa skött, saknar webbsida, och ägarnas tålamod håller på att tryta. Vi följer elva karaktärer som på något sätt är inblandade i tidningens öde, och tekniken kan erina om Raymond Carvers sätt att låta figurerna vara med i varandras historier – för nog påminner romanen mer om en novellsamling.

Det mest lyckade är hur konsekvent Rachman ger de olika kapitlen en likartad stämning av förfall, av förestående katastrof. Alla är på upploppet här, på väg att kasta in handduken, och använder olika strategier för att hantera dödläget (en psykolog skulle nog kunna ställa elva olika diagnoser på dem). De tampas med ambitioner, med bristen på dem, och de skildras varmt och cyniskt på samma gång, och det handlar väl om den där igenkänningsfaktorn, att deras tillkortakommanden påminner om våra egna (eller mina, jag vet inget om dina, du perfekta varelse som läser det här).

Här finns också små pikar mot tidningsvärlden, levererade med charm, som i ett av de roligare kapitlen, om korrekturläsaren, som hunsar skribenten (och hunsas hemma av hustrun): ”opening that morning´s paper as if it contained a murder weapon. What it does contain is worse: a mistake.” Nu klagar alla tidningar – för att inte tala om läsarna – på avskaffandet av korrekturläsarna, men rimligen borde det vara en billigare och snabbare syssla nu, tack vare internet.

Parallellt får vi följa tidningens historia, men det tillför inte så värst mycket. Alla i romanen försöker vara luttrade och blasé, men vi förstår snart att de är neurotiska och osäkra, rädda, ensamma. Rachman är en driven skribent, och fångar flyhänt in de olika karaktärernas personlighet, och lyckas balansera porträtten så att de blir både karikatyrer och trovärdiga människor, i en slags aggressiv ömhetsteknik.

Att journalister skriver romaner är vanligt förekommande, och utfallet är sällan positivt. Och jag ska inte förneka att Rachman faller i en del fällor, såsom att han tenderar att ta i lite för mycket när han ska driva in sina poänger, låter kapitlen sluta lite väl övertydligt, likaså att mötet mellan en stackars yngre förmåga med en äldre parasit förvisso innehåller komiska upplevelser, men han går för långt in i överdrifterna. Jag vet inte om det är en brist eller förmåga, men Rachman är också bra på att se till att varje minsta korn av sanning duger till att bygga berg av historier, mer eller mindre sannolika.

Om alltså The Imperfectionists kommer att följas av ett band lika roande romaner tänker jag inte ha någon åsikt om: det som kan konstateras är väl att Tom Rachman redan här visar gott handlag i komponerandet av sin berättelse, att det ligger åtskilligt hårt arbete bakom den (jag erinrar mig Hans Koppels bok häromåret om tidningsbranschen, Medicinen, skriven på en kafferast vid en jämförelse).

1Nej, jag fick inte sparken, visade det sig när jag senare öppnade e-posten. Tvärtom.

26 jul 2011

The Fry Chronicles, Stephen Fry

BBC-serien Alfresco (1983): Hugh Laurie, Ben Elton, Siobhan Redmond, Robbie Coltrane, Stephen Fry.

Som motto till den senaste installationen i sina memoarer, The Fry Chronicles, har Stephen Fry valt några ord från den kloke Noel Coward: ”Work is more fun than fun.” Fry är en produktiv herre, som utöver sina insatser som skådespelare ofta anlitas till dokumentärer, förutom att han i snart tio år lett den briljanta anti-quiz showen QI. Ja, och så skriver han böcker: romaner, filmmanus, en del essäer, och sina memoarer, eftersom han tycker att han har kommit upp i åren. Del ett, som avhandlade barn- och ungdomen hette Moab is My Washpot (vad annars?), och avslutades med en sejour i fängelset efter ett omfattande kontokortsbedrägeri, medan föreliggande del två avhandlar åren kring universitet och de första tämligen bestämda stegen in på den scen som varit så oerhört välkomnande mot honom.

En rastlös själ: ja, och däri ligger något av den neuros som han flitigt har utnyttjat i sin gärning som skådespelare och författare – att han har tillräckligt dåligt självförtroende för att komma undan med det, trots att han är genialiskt begåvad. Men han sprider sina gracer, och beklagar – lite halvhjärtat, måste medges – att han inte koncentrerat sin talang på endast ett område, och kanske blivit en superduktig skådespelare, i stället för att vara bra på lite allt möjligt (förutom musik, men en sol har rätt till sina fläckar – ingen annan). När han väl börjar få in pengar spenderar han allt på bilar, datorer och andra tekniska prylar – ett galet spenderande, som troligen bottnar i arbetsnarkomanin, att undvika rikedom, som kan vara fientlig mot produktiviteten.

Att säga att det är nöjsamt att läsa Stephen Fry när han släpps lös så här: en av de större överdrifterna man kan tillåta sig. Och han sträcker ut sig, eftersom boken är 446 sidor lång, och endast innehåller åtta år av hans liv, och tar sig detta privilegium, av den enkla anledningen att han ”gillar ord”. Som läsare förlåter man honom mer än gärna, så länge han gör sitt jobb så här bra.

Boken är tematiskt uppställd kring bokstaven C, så alla rubriker har med denna bokstav att göra. Först några – relativt – korta exposéer över två beroenden, C12 H 0 O 11 (socker) och cigaretter, går han elegant fram över sin universitetstid, de tidiga läroåren med bland andra Emma Thompson, som ges ett kärleksfullt och inkännande porträtt, och sin långvariga radarpartner Hugh Laurie, som ges ett ännu mer inkännande och kärleksfullare porträtt. Men det finns också ett inslag av avund i den beundran Fry öser över Laurie, då denne äger så mycket som Fry saknar – dels musikaliteten (senast visad då Laurie gav ut en hygglig blues-skiva), och dels förmågan att vara i besittning av en kroppskontroll, medan Fry själv har en kropp som uppför sig lite som den vill.

Och så är Laurie snygg. Fry återkommer gärna till sina fysiska tillkortakommanden. Han gillar inte sig själv, när han är i tjugoårsåldern, och det får per automatik andra att inte heller gilla honom. När han är i tjugoårsåldern är vi i början av 1980-talet, och AIDS upptäcks. Vi ska vara djävligt tacksamma för att Fry levde i celibat åren 1982-1996, då det har räddat något som annars kunde ha gått till spillo.

Fry berömmer sig över att ha bluffat sig igenom universitetet (han är – eh, inte den förste!), säger att han gick på tre föreläsningar på tre år, och skrev sina essäer i förhand, och memorerade dem. Det här är en metod som endast duger för den som är välsignade med denna uppskattning från Mnemosyne. Fry gjorde också sina insatser på andra håll. Han la ned arbete på att förfärdigas som komiker, något som sker mer eller mindre av en slump (han såg sig ämnad för den gravallvarliga teatern).

Åtskilligt i den här boken är så välskrivet att jag kunde citera vad som helst, och antingen fattar du hur djävla smart och bra det är, eller så – ja, eller så är du någon annanstans vid det här laget, än kvar vid denna långrandiga ensidiga hyllningstext. Men ta det här hur han förklarar glädjen i att skriva: ”although it is true that that one feels fantastic when one has finished a writing task, it is mostly horrible while one is doing it. You will see therefore that writing, ghastly at the time but great afterwards, is exactly the opposite of sex. All that keeps one going is the knowledge that one will feel good when it´s all over.” På tal om sex säger han sig vara bög till 90% endast, som förklaring till varför han annars funderade på att bjuda ut sin sminkös under Svarte Orm-perioden på en dejt: hon gifte sig i stället med Rowan Atkinson.

Boken, som sagt uppställd tematiskt under bokstaven C, avslutas efter alla finurliga kapitelrubriker – Cambridge – Comedy Colleague, Collaborator and Comerade – Celebrity - Computer 1 – Computer 2 – med den kryptiska förkortningen ”C”. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att jag uttyder detta C som ”Cliffhanger”, även om jag fattar att det är ett annat ord som (på engelska) börjar på C, som ska utgöra ingrediensen för nästa volym i denna självbiografiska serie.

Arbete som en besatthet: jag ser barnets sockerbeoende som ett förstadie till den arbetsnarkomani han senare utvecklar, utan att jag egentligen ser det som något konstigt: det är roligt, säger Noel Coward, och Stephen Fry har verkligen haft roligt när han har skrivit, och bjuder in läsaren att dela denna entusiasm och glädje. Den enda smolken är väl att man som svensk kan känna ett styng av avund. De fick Stephen Fry som mångbegåvad komiker med ett finger med i det mesta som händer, vad fick vi? Peter Settman och dito Magnusson.

SJ SJ, gamle (o)vän ...

Tillbaka efter vår (ut)flykt till Norrland. Att resa i vårt avlånga ishjärta är mödosamt. Det tog 17 och en halv timme att ta sig hem igår. Först tåg till Ö(rnskölds)vik, sedan buss till Östersund, sedan tåg till Stockholm, sedan tåg till Nässjö, sedan tåg till Jönköping. Jag har hälsat på hälften av SJ:s konduktörer. Och när vi kom fram till Östersund i går kväll fanns det bara en busstation där. Jag frågade chauffören, som väldigt bryskt upplyste mig att man skulle ta taxi eller stadsbuss till tågstationen. Men vad fan? tänkte jag, ska jag behöva betala ännu mer, då jag beställde en tågresa hem? Biljetten är löjligt stor, ryms inte på ett A4. Nä, man kunde gå också, och släpa sitt bagage. Givetvis var alla stora förvaringsskåp upptagna, och tre personers bagage rymdes knappast i de mindre skåpen. Det gick inte att betala heller, och därmed inte låsa. Så ut med alla väskor, för att uppsöka lite mat. (En lång tågresa; jag är inte Gandhi.) Pressbyrån stänger klockan 19 i Östersund. Efter traskande hittade vi en restaurang - som stängde klockan 21, men nu var klockan oroväckande nära 22, vilket torde vara en kritisk punkt. Till sist fick mina hungriga barn syn på en Sibyllaskylt. - En hägring, förmodligen, sa jag lite buttert, och när vi kom fram var klockan en kvart över 22, och på dörren stod det att de stängde 22. Men jag plockade fram min - eh, charm, och barnen fick sina hamburgare varma. Och som jag sa till barnen när jag skulle natta dem, dagens språkövning var att räkna mina svordomar.
På Norrbyskärs museum kan man läsa om lapparna, i den politiskt inkorrekta gamla läseboken för folkskolan. Förresten är skolbänkarna falska kopior, eftersom bläckhornen inte fanns på vänster sida, då alla barn var högerhänta i de gamla skolorna (Norrbyskär upphörde att existera som samhälle 1952, och var under min uppväxt en spökö). Den som till äventyrs var vänsterhänt fick finna sig i att fläcka ned hela arket med bläck, när vi förde den droppande pennan över arket.
Hunter S. Thompsons Gonzo-öl.

23 jul 2011

"As my day is done now / The dark covers me and I cannot run now "


När jag såg den gula löpsedeln som förkunnade Kurt Cobains död, en tidig aprilmorgon 1994, var det som att bli slagen i magen. På ett sätt - så förutsägbart. Det finns en sjuk klubb med döda rockstjärnor döda vid 27 års ålder, en klubb som också innehåller Jim Morrison, Janis Joplin, Brian Jones och Jimi Hendrix. Och nu Amy Winehouse. Jag får ett sms när jag sitter i bilen från Norrbyskärsfärjan, med ett makalöst åskoväder, vars blixtar senare slår ned i huset när jag sitter hos min bror och dricker Jura: jag har aldrig varit med om ett blixtnedslag tidigare - det är både förskräckligt skrämmande och vackert. På telefonens skärm läser jag: "Amy Winehouse är död synd men kanske väntat". Men det spelar ingen roll hur förberedd man tycker sig vara, det är ändå (mer än) en chock när det händer, och slår till med större kraft än blixten.

För vad är det som är så stort med Amy Winehouse, förutom hennes insatser som låtskrivare, att hon har gjort detta knippe av låtar som aldrig kommer att nötas ut? Det har med rösten att göra, en röst som du antingen förälskar dig i, fattar vad som har investerats i hur hon fraserar och låter orden laddas med substans, eller så fylls du av cynism och frossar i det trasiga. Hon var verkligen en trasig människa, ja - och detsamma kan sägas om den faktiskt fem år äldre Pete Doherty, att det är en människa som drivs av en stark förälskelse i döden, som det heter hos Eugene O´Neill. Hon skulle inte skriva sina låtar på det här sättet om hon vore en hel människa, men framför allt skulle hon inte sjunga så här om hon vore hel: och jag menar att hon, precis som Leonard Cohen inte hade något val, hon var född med denna gyllene röst ("Tower of Song").

Amy Winehouse är mer än en rockstjärna. Det går en svart linje från Billie Holiday till Nina Simone: en linje som stupar hos Amy Winehouse. Resten är tystnad. Det är inte för mycket att kalla det för geni. Nick Cave återkommer till det gång efter gång i intervjuboken som jag nyss läste: musik har en förmåga att ändra sinnesstämningen hos dig, på ett sätt som böcker inte klarar av. Det räcker med tre minuter, så förändras du. Att höra "Back to Black" är en fysisk upplevelse: 2000-talet har inte skapat viktigare musik än den låten.

Det sorgliga är också hur hela den här genialiska talangen slarvades bort. Om det finns en drogromantik inom rockmusiken borde Amy Winehouse fungera avskräckande, genom att visa hur något så vackert kan bli så fult, så ovärdigt och smutsigt. Hennes röst förädlar dessa låtar - "Back to Black", ja, men också "You Know I´m No Good", "Rehab", "Love is a Losing Game", etc. Ja, det är ett slöseri på många plan: personligt och professionellt, där hon i så ung ålder inte förmådde mer än två skivor.

En död av det här slaget får sin rättmätiga betydelse först i efterhand. Nu kan jag bara tänka på det djävliga på det personliga planet, för hennes familj och vänner. Skivorna finns kvar, outplånliga intryck på vad människan förmår i sina mest benådade stunder - något som kan fungera inspirerande för alla, som uppmaningar att vi borde röra oss i den här riktningen, uppåt, vidare, framåt, i en fortsättningsrörelse. Medan nätet nu på sitt förutsägbara vis fylls av hatiska hjärtlösa inlägg om drogmissbruket och ätstörningarna och raljanta kommentarer om obetydlig musik, kan vi bara slå oss till ro med stilla konstateranden om att musiken har sorg i dag, 23 juli 2011, att den aldrig mer kommer att hämta sig. Även om jag aldrig mer i mitt liv kommer att höra en låt som är lika betydelsefull och omedelbart drabbande som "Back to Black" behöver jag inte dö som en besviken människa.

Och jag har skrivit om Amy Winehouse tidigare, bland annat detta, och videon till "Back to Black" är också så fruktansvärt sorgligt vacker.

22 jul 2011

Norrland, Norrland, varför måste du vara Norrland?

Norrland öppnar den bredaste av sina famnar när det tar emot mig. Det må komma som en överraskning - mest för mig själv - att jag inte hatar trevliga människor. Och som jag saknar den här dialekten. En kopp iskaffe, superbt tillagad i det som går under namnet "Victoriagallerian" gör mig svimfärdigt salig. (Det är inte frappucino; inget är frappucino, men det är så nära att jag svimlar svamlar.) Men allt går över. Tågresan dödade all sömn mellan Stockholm och Örnsköldsvik, och sedan tog mig den nya Botniabanan ända fram till fadershuset, för första gången utan förnedrande mellanstopp i anti-metropolen Vännäs. En natt utan sömn gör mig lite stingslig och sur, och nästa natt tillbringades med lillebror, som vaktade båtar i en småbåtshamn. Vi lekte Lord of the Flies kring en eld, och när Vargtimmen var över för länge sedan fanns inget annat att göra än att skriva med glödande kol "I´m on Fire" på en sten. Två nätter utan sömn, för en björn som i vanliga fall gillar sitt ide, gör mig stingsligare och surare. På dagarna har jag annat för mig än att sova ikapp. Jag spelar fotboll, till exempel, och lyssnar på den saknade norrländska som resten av året förvägras mig.

20 jul 2011

Björnmusik

Bandet Bearchild har en låt som heter "Grinderman", och det är oväntat bra.


Vargtimmen

Ser det här ut som ett barnbarnsbarn - - -

I Guardian skriver Paul Lester med elak ironi om Wolfette, med det nya brittiska stjärnskottet Dominique Woolf. Enligt artikeln är hon barnbarnsbarn till Virginia Woolf, något som ligger ganska långt från sanningen (Virginia Woolf hade inga barn). Lester är måttligt imponerad, jämför henne med Shirley Manson och Transvision Vamp, och efter att ha lyssnat på "Waiting for the Explosion", "Different Story" och "Vanilla" måste jag hålla med. Helt tandlöst, och svårt att se några paralleller till Virginia Woolf. Men resten av världen kommer att gilla henne.

To give life to a book


I Daily Mail läser jag att Harper Lees To Kill a Mockingbird har ökat sin försäljning på Amazon med 123 procent, tack vare att paret Beckhams fjärde barn, Harper Seven, är döpt efter Victorias favoritförfattare. Men även om hon har gett ut dubbelt så många böcker som jag, har jag svårt att hitta en enda bild av henne - denna en av världens mest paparazzi-fotograferade människor - som visar henne med en bok i handen (om det inte är hennes egen). Fast jag är väldigt glad för Harper Lees skull, och tycker att fler kända människor ska ta sitt ansvar. Jag ger mig inte förrän Zlatan döper sin första dotter till Elfriede. Jag kan dra mitt strå till stacken, så nästa husdjur, vad det än är för djur, får heta Blixa.

Darger reviderad, Leif Holmstrand och Jonas Örtenmark

När Frieda Hughes, dotter till Sylvia Plath och Ted Hughes, åsåg hur nutida biografiskrivare gjorde sitt bästa för att vända ut och in på föräldrarnas privatliv skrev hon dikten ”Min mor”, i första hand i reaktion mot den planerade filmen Sylvia, där filmstjärnan Gwyneth Paltrow gestaltade poeten. Frieda Hughes vägrade samarbeta med filmproducenterna:

Att få tillbaka henne, då tyckte de

att jag skulle ge dem min mors ord

för att fylla munnen på deras monster,

deras Sylvia, Självmordsdockan,

som kan gå och prata

och dö på kommando,

och dö, och dö

och för alltid vara döende.

Biografiskrivande är en vansklig syssla. De svenska poeterna Leif Holmstrand och Jonas Örtemark gör något ovanligt med sin bok Darger reviderad, som utkommer på Drucksache förlag. I stället för en regelrätt levnadsteckning där vi följer objektets vandring från valp till etablerat geni, följer vi de två författarnas irrationella letande efter något helt annat: kanske jakten efter konstens väsen. ”Konstens” – jag menar livets väsen. Eller tvärtom.

För ordet ”biografi” ska väl etymologiskt uttydas som livsskrift? Till att börja med: vem är denne Darger? Konstären Henry Darger, som levde i avskildhet mellan 1892 och 1973, och efter sin död upptäcktes ha samlat på anteckningar om bland annat väder, teckningar , collage – allt finurligt kommenterat av de två biograferna, som ändå behåller en varsam distans. Ur kvarlåtenskapen skapades det stora verket In the Realms of the Unreal, där han liksom bland andra William Blake skapade sin egen mytologiska värld, med figurer som The Vivian Girls och ”Blengigomeneans”, en gränsvarelse mellan ängel och barn, samt Elsie Paroubeck, en femårig flicka som mördades i Chicago i början av 1900-talet. Allt detta återfinns i Holmstrand och Örtenmarks bok, som speglar Dargers växelbruk av text och bild.

Dargers bildvärld påminner förresten också den en del om Blakes; försåtligt naiva, och en kombination av det extremistiska och det anspråkslösa – båda har också tämligen effektfullt gift oskulden med erfarenheten. (Ett litet sammanträffande: när jag fick den här boken i min hand måste jag säga att Henry Darger var okänd terräng för mig. Därför var det lite oväntat när jag läste en intervju med Nick Cave häromdagen, och han nämner Darger.)

Vem har rätt – rätt att skriva, och att skriva rätt? Ingen har rätt. Vem skriver? Vem har rätt att skriva en annans liv? Kanske just den här boken existerar som ett vittnesbörd om den rädsla som manifesteras i dessa otaliga självbiografiska böcker, förklädda till romaner – en rädsla för maktlösheten i att bevittna hur någon annan skriver ditt liv, postumt. Sanningen flyter iväg i den här boken. Det är en bok som prövar sig fram, som vägrar finna sig i de snäva genregränserna, i protest mot rigiditeten i klassificeringstvånget, som till varje kapitel prövar nya stilar, som poesin, som dramat, som sagan, som dagboksanteckningen. Rytmen blir otålig, och minnet det opålitliga verktyget som bänder upp Dargers liv, exponerar det – men, som sagt, varsamt och följsamt.

Vad är då sant? Vad jag vet var Dargers liv omgärdat av mystik (man vet inte om han föddes i Brasilien eller Tyskland, till exempel). En vanlig uppfattning är att allas livshistoria är unik – vi kan lika gärna hävda motsatsen, att allas historia är en kopia. Allt är universellt – alla möter vi identiska kriser, identiska problem, och vårt beteende är inlärt, utifrån hur vi förväntas agera och reagera.

Vi får också träda in i Dargers bildvärld, och även om illustrationer saknas (utöver en bokmärkesängel som flaxat in och kilat fast sig själv på försättsbladet) är resultatet en bok som mer liknar ett konstprojekt (Holmstrand är också verksam konstnär). Att läsa kronologiskt, från första till sista sidan, är bara en av de fruktbara metoderna att ta sig an boken / projektet. Författarna testar vad språket förmår, och gör sin bok till en otrygg plats att vistas i.

Biografi handlar om liv, det har vi lärt oss. Men det Darger reviderad visar oss är att en biografi i högre grad handlar om döden. För Henry Darger verkar livet endast ha varit en förberedande övning för döden.

Jag har tidigare läst Leif Holmstrands förtjusande bok Myror, och tycker nog att också den här gången har han varit delaktig i att skriva något som förbryllar och charmar. Konst och liv smälter samman i den här kryptiska lilla anti-biografin. När så mycket utgiven litteratur liknar annan utgiven litteratur blir den här boken ett vattenhål: den skakar om mig som läsare, får mig att upptäcka att berättelsens vägar inte måste vara förbehållna de mest framkomliga vägarna. Som jag ser det handlar deras bok om friheten, om det suveräna i Henry Dargers position i vår kultur.


(Bild: Drucksache. Målningar: Henry Darger, "Have thrilling time while bombshells bursting all around", "Vivian Girls".)

19 jul 2011

Brukaren, UKON (Ulf Karl Olov Nilsson)

På 80- och 90-talet var en reguljär diktsamling kring 50 eller 60 sidor lång, och endast i undantagsfall över 100 sidor (Göran Sonnevi), medan det nu nästan har blivit mer regel med riktigt tjocka diktsamlingar. Det börjar påminna om hysterin i början av 90-talet, när varje CD var drygt 70 minuter lång, med meningslösa bonusspår och låtar som alltid var ett par minuter för långa. Givetvis är orsaken pengar: här får man mycket för pengarna, och för den som räknar är kvantitet viktigare än kvalitet.

Brukaren, UKONs senaste diktsamling, är 154 sidor lång, och hade den varit hälften så lång kunde det ha varit en riktigt bra bok. Nu tröttnar jag på en lång berättelse om alkisen Bobo, och överlag några skämt som gått några varv för många. För UKON behagar skämta, och det är stundtals på sin plats: vitsigt, finurligt, men också i längden enerverande. Att läsa hans bok är som att ta del av Jan Stenmarks fina kollage, medan man lyssnar på Frank Zappa.

Fnisset blir ett tvångssyndrom. Desto bättre lyckas UKON med att visa hur det som ser som mest ofarligt ut är laddat med risker. I hans dikter är dödsångest och livsångest goda kålsupare, och det går att läsa honom som en instruktionsbok i hur man ska leva. Så uppfattar jag titeln, Brukaren: som ett pejorativt ord, någon som (miss)brukar, som utnyttjar – livet självt, kanske.

Man tycker att man genomskådar hans skämt. Har han inte gjort det här förr? Något liknande, visst. Se Synopsis, se Barndomstolen. Han experimenterar, och det är lika tröttsamt som det ibland blir drabbande, där du kommer på dig själv med att tycka att han har en poäng, att det som står här säger något om dig själv, hur parodiskt tvistade formuleringarna än må vara.

För att ta två exempel ur hans fantsifulla poetik: han skriver ”arton observationer” kring ordet ”psykoanalys”, vilket självklart är lika fånigt som det är roande. Men att vokalljudet i mitten - ”oa”– är en diftong håller jag inte med om (två vanliga vokaler med en cesur mellan dem: det är två stavelser), och i en (lång) uppräkning av bok- och låttitlar som varierar ”mitt liv” kunde han ha tagit med Morrisseys ”My Life Is a Succession of People Saying Goodbye” (och vad hände med My Life Storys 90-talshit "If You Can´t Live Without Me Why Aren´t You Dead Yet?").

Nog utkristalliseras en del sanning i UKONs långa listor, och nog har man som läsare ibland ganska roligt i hans sällskap. Men han kunde gott släppa sitt bulimistiska förhållande till sitt skrivande.

Dikterna till Ekelund, [redaktör Jonas Ellerström]

Vilhelm Ekelund är en svensk litteraturs Mr Kurtz: långa jäklar som fäller sina kryptiska domar över civilisationen och får sina lojala anhängare. Åtminstone har Ekelund blivit något av en fantom i svensk litteratur – en röst! – som hemsöker oss, i främsta hand tack vare sina aforistiskt skrivna böcker, medan hans poesi inte haft samma lyskraft.

I den här lilla boken, Dikterna till Ekelund, givetvis utgiven på ellerströms, har Jonas Ellerström med en arkeologisk bragd hittat förmodligen alla väsentliga dikter som har skrivits till (alltså inte om) Ekelund. Däribland de kändaste och mest förväntade, men också några okända och oförväntade inslag, där Ellerström har snokat rätt på mikrofilmer för att hitta dagstidningsdikter, och i egenskap av tidskriftsredaktör har han också skänkts bidrag som aldrig har publicerats.

Även om Ekelund dog 1949 har fascinationen inte dött, snarare ersatts av en ännu större fascination. Det börjar med Berndt Rutgers blyga ”tack” 1908, och fortsätter med Boye, Ekelöf, Aspenström, fram till bland andra Frostensons nerviga Ekelund-dikt ur samlingen Tal och regn från 2008. Ellerström ledsagar läsaren med fina kommentarer till varje dikt, sätter in poet och dikt i sitt sammanhang: bland annat visar han hur Boyes dikt visar förståelse för Ekelunds homosexualitet – redan 1924 – med ett häpet slags ”du visste!”

Själv tycker jag att Ekelund är en av ytterst få svenska författare som inte kan överskattas. Får vi då veta mer om honom med hjälp av dessa dikter? Nja. Det bästa som kan sägas om bokens inslag är väl att det blir ett ojämnt utfall, så man får nog vara bra intresserad av föremålet självt för att ha stor behållning av den.

Men Ellerströms kommentarer, där han väldigt försiktigt risar och rosar, blir en indirekt vägvisning till hur man ska läsa Ekelund, efter några av bidragsgivarnas mönster, genom att emfatiskt visa att ”hans stridbara författarskap är något att använda, inte bara att avnjuta”. Själv tycker jag att Mirjam Tuominen lyckas bäst i att skriva ekelundskt, i sin fantastiskt högspända och extatiska dikt från 50-talet, där hon lyckas frigöra den energi som Ekelunds texter bär på.

Tuominen? När Stig Larsson i ett babel-program i tv i vintras gav henne som exempel på ett geni sa programledaren Daniel Sjölin: ”Va?” Men tiden borde vara mogen att ge Mirjam Tuominen en chans.

Att läsa Ekelund är en fysisk upplevelse: jag kan bara jämföra med Birgitta Trotzig, att det är en utmaning, en utmattning – efteråt är man trött i hela kroppen, som om man har varit tvungen att spänna sina – eh – muskler, under läsningen. Han är motvalls – han vänder dig. De här dikterna blir ett vackert bidrag till den rikhaltiga kringlitteraturen om den här mystiske Kurtz-liknande gestalten.

En gynnsam plats för hjärtat, Mirkka Rekola

Den finlandssvenska poesins många briljanta utövare ligger många varmt om hjärtat, medan den finskspråkiga poesin har haft en trögare portgång. På den så kallade raka armen – nä, men så där mellan tummen och pekfingret, hur många skulle du säga att du känner till och verkligen läser, förutom vildbasaren Pentti Saarikoski?

Nu ger ellerströms ut i sin lilla serie Mirkka Rekola, med boken En gynnsam plats för hjärtat, där Henrika Ringbom har översatt dikter från poetens tre senaste diktsamlingar (1990, 1996 och 2004). Liksom Tranströmer är Rekola född 1931, och båda debuterade 1954. Enligt Ringboms efterord har Rekola en framskjuten position i Finlands modernistiska poesi.

Dikterna handlar förutsägbart nog om naturen, om skogen, sjöarna, och om hur vi människor ska ersätta konkurrensmentaliteten till förmån för mer samverkan. Vi har mer att tjäna på samförstånd, eller, för att använda ett hippie-ord, ”harmoni”. Dikterna strävar ditåt, mot en djupare förståelse.

Så det är inte alls svårt skrivet, eller svårtytt, snarare ganska konventionellt. Naturen blir föremål för en panteistisk beundran, en försynt uppvaktning. Dikterna bygger vidare, lägger bit på bit. Med ett temperament som nästan blir hätskt avslutar hon dikterna, i ett slags milt raseri. Tillvarons små egenheter noteras, och dikterna framställs elliptiskt, eller i en form av anakolut. Betraktaren är en passiv mottagare av intryck, en avläsare av tecken som finns främst i naturen.

Det är dubbelexponerat, så där som poesin så lätt behärskar, där människor lätt tar gestalt bland skogens träd, utan att det stör.

18 jul 2011

Nick Cave. Sinner Saint: The True Confessions, [redaktör] Mat Snow

Nick Cave hade länge rykte om att vara en svårintervjuad artist, baserat på hans dåliga humör, bristande tålamod i att besvara frågor – i dokumentärfilmen The Road to God Knows Where förlöjligar han en kvinnlig journalist genom att be henne upprepa sin fråga fem gånger. Han är också extremt känslig för kritik, påstår att han minns exakt allt negativt som har skrivits om honom, och vem som skrev det.

En bok som samlar närapå trettio års intervjuer har därför förutsättningar att bli en besvikelse, men Nick Cave. Sinner Saint: The True Confessions är en rolig bok att läsa, för den som i likhet med mig inte har lusläst musiktidningar. Den är redigerad av Mat Snow, vars ryktbarhet består i att han under tre veckor delade hus med Cave i Brixton, London, något som fick Cave att göra upp räkningen med honom i låten ”Scum”, en ursinnig hämnduppgörelse av aldrig skådat slag. Snow, som har skrivit en ny biografi om Cave, har en stilistisk förmåga av det högtravande slaget, när han summerar Cave som ”a Baudelairean angel/whore bipolar sexual obsessiveness rendered serio-comically in the idiom of the Deep South as it might have been stylised in the music theatre of Brecht and Weill.”

Boken innehåller arton bidragsgivare, varav fyra är kvinnor (en ovanligt hög kvot, då kvinnliga rockskribenter alltid varit i ännu påtagligare minoritet). Två långa intervjuer av Phil Sutcliffe är ordagrant transkriberade: annars är det relativt gott om presentationer av artisten, och när karriären nått lite längre, sammanfattningar av det längre slaget, där samma historia idisslas gång efter gång. Själv är Cave i intervjusituationer ofta måttligt intresserad.

Under 80-talet var den hedonistiske Cave konstant på dåligt humör, vilket resulterar i bedrövliga intervjuer, med en fruktansvärt dålig stämning, där intervjusituationen oftast antar formen av ett förhör, kretsat kring heroinmissbruket, där Cave motvilligt muttrar fram svar och faller i sömn lite då och då. Han blir mer vältalig när 90-talet når sitt slut, när han gifter sig med Susie Bick, och börjar leva efter något mer strukturerade rutiner.

Vilket inte betyder att den slutne, buttre 80-talsversionen ersätts av en öppenhjärtig och tillmötesgående artist, när den kronologiskt ordnade boken når 2000-talet – tyvärr saknas en del viktiga perioder, som åren i mitten av 90-talet när han gjorde en så bra skiva som ”Let Love In” och en så kommersiell skiva som ”Murder Ballads”. Och titeln är något missvisande: någon bekännelsepoet är Cave inte, utan arbetar med antydningar (undantaget skivan ”The Boatman´s Call”), och vill gärna att sångerna ska tala för sig själva. Han tar sitt arbete på allvar, håller garden uppe och bevakar sitt konstnärskap.

Men han säger en del intressanta saker om kreativitet, om låtskrivandet, om musan. Mycket handlar om hårt arbete. Som vanligt får man ibland veta mer än man ville – ”Far from Me” har jag alltid sett som en tvetydig historia, där det svekfulla du som sångaren vänder sig till både kan vara en kvinna och en musa, i en desperat vädjan till inspirationen inte ska överge honom, men här förtydligar han flera gånger att det specifikt handlar om Polly Harvey. Att Cave skrev ”Nobody´s Now” till Johnny Cash, men behöll den när han upptäckte hur bra den blev visste jag inte (det är något ovanligt med den låten).

Kanske det har att göra med att skribenterna som intresserar sig för honom på senare tid är bättre: samtalen blir i alla fall mer givande när de inte har som sitt primära syfte att fördöma hans drogmissbruk eller raljera över kvinnosynen i textrader som ”I stuck a six-inch gold blade into the head of a girl”. Han tar senare (lite halvhjärtat) avstånd från detta, menar att det var uttryck för hur han mådde då. Men mycket handlar också om att korrigera bilden av honom som miserabel: sångtexterna har alltid innehållit en humor av storartat slag, som alltid har balanserat på farliga bråddjup. I intervjuer påpekar gärna skribenten hur rolig Cave är, något som inte riktigt framkommer i avskrifterna, dock, även om det finns gott om enskilda poänger i de två långa stunderna med Sutcliffe, där han bland annat talar om vikten att inte bara smeka publiken medhårs.

Boken är som sagt redigerad av Snow, och det blir i längden för många upprepningar, när så många skribenter känner sig kallade att berätta samma historia. Inte vet jag heller om det här är en ”Best of”-samling av intervjuer, men det är gott om foton tagna av Bleddyn Butcher: därför hade det varit kul om boken hade inkluderat ett reportage från tidningen Vox (maj 1994), där Butcher besökte Cave i Brasilien, och tog ganska ovanliga bilder på honom i glasögon och i bh, samt en söt bild där Viviane klämmer finnar på hans rygg.

Kärlek och stöld

(Foto Bleddyn Butcher.)

I juni 1998 möttes Nick Cave och Bob Dylan i Glastonbury. Så här har Cave beskrivit mötet: "I was standing in the mud backstage, and I looked up, and there was this old guy making a beeline across the muddy field, and I thought, "Oh, here we go." And when he reached me he said, "I just wanted to say, I really like what you do." And it dawned on me that it was Bob Dylan. And then we stood there in the mud saying nothing, and I thought, OK, one of us should really go now." Han har också förklarat att det var som att Gud kom ut ur molnen, och anledningen till att han ville att mötet skulle vara kort, var att han precis kom på att han gjort flera coverversioner av Dylans låtar, och ville verkligen inte höra vad Dylan tyckte om dem. Möjligen underskattar han sig själv: tre år senare, på skivan med det signifikanta namnet "Love and Theft", har Dylan låten "Bye and Bye", med textraden "I’m rollin’ slow, goin’ where the wild roses grow", och på "Cry A While", från samma skiva: "I might need a good lawyer, could be your funeral, my trial".

17 jul 2011

Boktjuvar

Man skulle kunna tro att Tjuvens dagbok av Genet är den mest stulna boken, men enligt amerikanska källor är det fem andra författare som är populära att stjäla:
1. Vad som helst av Charles Bukowski (på sätt och vis begripligt: att betala pengar för dem vore otänkbart).
2. Vad som helst av William Burroughs (rätt åt honom).
3. On the Road av Jack Kerouac (den finns väl på svenska - jag har glömt vad den heter, bara att den är totalt oläslig, så jag begriper inte vad de skulle ha den till, tjuvarna).
4. New York-trilogin av Paul Auster (behöver väl inte stjälas, utan är väl rätt prisvärd).
5. Vad som helst av Martin Amis (liksom Burroughs uppmuntrar han till ett slags laglöst beteende, så det är väl lika rätt åt honom).

Själv har jag stulit besvärande få böcker, måste jag erkänna (förlåt). Jag stal några böcker av stadsbiblioteket i Umeå när jag jobbade där, men jag lämnade tillbaka dem när jag flyttade söderut. Jag stal en diktsamling av Aase Berg (på hennes egen uppmaning!) en gång, men annars är väl det närmaste att jag ryckte en diktsamling av Stig Larsson ur händerna på en äldre farbror (i Umeå): det var det enda exemplaret, och jag tyckte inte att han förtjänade den lika mycket som jag - - -

CV, Peo Rask

En av livets fina inkonsekvenser dikterade att Morrissey under hela 80-talet hatade premiärministern Margaret Thatcher därför att hon förde Storbritannien in i hög arbetslöshet, medan han själv i låt efter låt sjöng om hur förkastligt det var att arbeta. Sällan har diskrepansen mellan konstnärens frihetskrav och löneslaveriet varit mer påtaglig, om man undantar Ebba Gröns mästerverk ”Vad ska du bli?”

Författare och arbetsförmedling trivs inte ihop: det vet vi, eftersom Marcus Birro har berättat om sina fasansfulla möten med förmedlare under 90-talet. Och Peo Rask har skrivit en liten pamflett, CV, utgiven på Black Island Books, om sina erfarenheter av ”jobbcoacher”, och om det är munter läsning eller inte beror helt på hur man ser det. Lyckligtvis har jag begränsad erfarenhet av Arbetsförmedlingen – jag har haft dussintals jobb, men alltid skaffat dem utan deras hjälp.

Här gås det i cirklar, när poeten får veta att han ska skriva ”ett CV” – det heter ”en CV”, invänder han, och därifrån kan det bara gå snett. Det illustreras med små insiktsfulla inblickar i ett möte mellan två divergerande världar: poetens skepsis och missnöje ställs mot jobbcoachernas glättiga positivism, där en tumme alltid lyfts uppåt i en klämkäck metaforisk gest.

Den som är någorlunda känslig för språknyanser irriteras på jobbcoachernas anglicismer – kanske mer än på den byråkrati som de representerar. Poeten är en planlös individ som konfronteras med det hårdnackaste av motstånd, och Rask utnyttjar de komiska ögonblickens momentana lindring, som när han tar hämnd på sina kombattanter med en svensk (värmländsk) remix av The Cures ”A Forest”, och visar att den handlar om att söka jobb. I övrigt består boken mest av exemplifieringar av hur man stångar sig blodig mot idiotiernas utposter, och några vackra scener av kamp, där Rask arbetar för att behålla sin värdighet när han ställs inför förmedlingens förnedringstjänster.

Poeter ska vara bråkiga, så länge det är konstruktivt (Rask har i det avseendet mer att komma med än Birros självcentrerade gnäll), och vara som den lille pojken i sagan om Kejsarens nya kläder. Rask vägrar anpassa sig: han går inte på bluffen, och som Daniel Tosh brukar säga, för det är vi honom tacksam.

16 jul 2011

Den fångna, Marcel Proust

I del ett av Marcel Prousts långa verk På spaning efter den tid som flytt får berättaren när han är en helt ung pojke se den jämnåriga tjejen Gilberte göra en obscen gest riktad mot honom. Hur ser gesten ut? Frustrerande nog får vi inte se den, men det blir i fortsättningen en emblematisk scen, och en vägledning i hur det stora romanverket ska läsas: ”en vag, oförsynt gest som, om den offentligt riktade sig till en obekant person, enligt mina begrepp om god ton bara kunde ha en betydelse, nämligen uppsåtlig oförskämdhet.”

Verket är en bruksanvisning i tolkning. Berättaren, som i del fem i den svenska utgåvan, Den fångna, bestämmer sig för namnet ”Marcel”, är besatt av att tyda tecken, att förstå vad fraser, gester, mimik, betyder. Han blir en parodi på övertolkningen, en överdrifternas uttolkare. Därför kan man se boken både som en uppmaning till kunskapssökande, och en varning, där mystiken inte får skingras.

Proust själv är trogen stilens överdrift, med meningar som bygger på hur långa bisatser följs av längre bisatser (det är i den här boken den längsta meningen i hela romanverket finns, en vidunderligt vacker mening om en soffa, som sträcker sig över en och en halv sida). Och han förhåller sig till en tematik där skenet föds enbart för att bedra. Lögn och sanning är inga etablerade och bestående värden, utan saker är aldrig vad man tror dem vara. Man kan lika gärna sluta gissa. Proust visste en del om hemligheter och utanförskap, som jude och homosexuell.

Men det stora temat i del fem är förstås svartsjukan: boken är en dyster lovsång till svartsjukan, där berättaren låser in Albertine i sin lägenhet, tilltvingar sig hennes själ, men låter kroppen bevaras i kyskt fridlyst tillstånd. Följaktligen gillar han henne mest när hon sover. Och svartsjukan blir kärlekens grund och essens: den som inte är svartsjuk har ingen fantasi, visar Proust. Två gånger skriver han att man bara älskar det man inte äger. Men i känslornas evolutionslära är vanan segraren, en segrare som uttrycker sig kategoriskt: ”i kärlek är det lättare att avstå från en känsla än från en vana”.

Svartsjukan är en varelse vars tentakler också rör sig på olika tidsplan: ”I kärleken liksom i det dagliga livet är det alltså inte bara framtiden man måste frukta utan även det förflutna, som ofta inte blir verklighet för oss förrän efter framtiden – och då åsyftas inte bara det förflutna som man får reda på i efterhand utan det som man länge burit inom sig och plötsligt en dag får förmågan att tolka.”

Människan är pluralistisk: hela verket handlar om hur Proust undersöker det mångtydiga i vårt väsen, i oändliga nyanseringar av skiktningarna i vår personlighet. Vi består av olika ”jag”, som både samverkar med och motarbetar varandra. Liksom Stendhal, som menade att kärlek är en vacker blomma som plockas vid randen av en avgrund, visste Proust en del om kärlekens smärta och katastrofer: ”all djupare erotisk lycka vilar nämligen på en hotande fara.”

Samtidigt som berättaren är närmast löjlig med sitt tvång att tolka finns det något hjältemodigt i hans syssla. Han blir detektiven som säkrar spår, som vänder på ledtrådar. Allt bär inom sig också sin motsats, eller snarare: så kan man (också) uppfatta det. Meddelanden antar karaktären av anagram: de finns där för att vi ska kasta om dem, söka efter dess rätta (egentliga) betydelse. Berättaren adderar inte bevismaterialet: han multiplicerar det, där halvkvädna visor expanderas till libretton.

Så berättaren blir både löjlig, med sina ständiga överdrifter – han går för långt, bara för att gå ännu längre – och en hjälte, tack vare sin klokhet, sin mentala balans, som ställer allt till rätta, och får honom att nå en annan sorts sanning, genom att röra sig i cirklar runt det väsentliga. Här ersätts uttrycket ”seeing is believing” med det överlägsnare ”imagining is knowing”. Han är också insnärjd i det han ironiserar över – exempelvis homosexualiteten, och beundran för societetslivet, vars hyckleri han tar alla chanser att hyckla: på så sätt är berättaren (”Marcel”) en föregångare till Scott Fitzgeralds och Hagmans protagonister – snarare än en kombination av naivitet och cynism rör det sig om en naiv cynism, sardoniska genomskådanden utförda med den oskuldsfulla blicken intakt.

Minnet är starkare än upplevelsen: så lyder en av berättarens många häpnadsväckande slutsatser. Han uttrycker sig gärna spetsfundigt, i närheten av de paradoxer som Oscar Wilde tyckte om att odla: ”ju befängdare en vana är, desto mer orubblig plägar den vara.” Kunskapen är också, liksom minnet, resultatet av en ofrivillig process: om jag läser Proust rätt, menar han att vi i strikt mening inte kan lära oss något, då det sker av tvång – det måste ske utan ansträngning, och därför blir utantill-inärning aldrig synonymt med kunskap. En av de saker berättaren ironiserar över är läkarnas bristande förmåga (något Proust själv var medveten om, då han var en rutinerad patient – han skulle i det ämnet ha åtskilligt att diskutera med, finge han träffa Virginia Woolf, som skriver så elakt om läkare i bland annat Mrs Dalloway).

I den värld Proust låter berättaren härska över är förändringen det viktigaste inslaget, där människor byter roller och egenskaper, och rör sig uppåt och nedåt i samhällsklasserna, och det opålitliga i tillhörigheten är framträdande. Tack vare denna ostadiga karaktär tror jag att det är grundläggande att läsa Proust för att bli en bättre läsare: liksom Kafka lär oss Proust att tvivla, att hela tiden ifrågasätta; som läsare tvingas du vistas i osäkerhetens rike, där allt måste uppenbaras, tydas, förklaras – en värld av hemligheter. Till det hjältemodiga med berättaren hör att han är medveten om sitt självbedrägeri, att han går in i svartsjukan med öppna sinnen och öppen blick, och att han är så analytisk när han redogör för sina förehavanden.

Så det är en stilens överdrift, där meningarna tvingar fram sitt sävliga lästempo, med nyanseringar och tillägg som visar att verkligheten verkligen är präglad av mångsidighet: ”i det omedvetnas levande och skapande sömn (där de ting som bara snuddat vid en slutgiltigt graveras in och domnade händer griper den rätta nyckeln som de fåfängt har sökt) fortfor jag medan hon talade att leta efter vad hon velat säga med den sats jag endast oklart hade uppfattat.” Det är en tillvaro där varje tecken alstrar sina nya tecken, där innebörder läggs sida vid sida och samverkar för att driva berättaren allt längre in i en svartsjuka som är både ofrivillig och högst önskvärd.

Blänk av ametist. Samlade dikter, James Joyce

Påfallande många lyckade prosaförfattare har varit misslyckade poeter: det gäller sådana genier som Nathaniel Hawthorne, William Faulkner och Torgny Lindgren, som samtliga debuterade med dikter, men senare uteslutande skrev prosa. Något liknande gäller för James Joyce, som debuterade med Chamber Music 1907. Visserligen gav han ut ytterligare en hyperkort samling tjugo år senare, men det är som prosaförfattare han har firat större triumfer.

Vilket inte hindrar att dikterna, eller några av dem, kan vara rätt förtjusande. I (v)år har ellerströms gett ut boken Blänk av ametist. Samlade dikter, men det är en missvisande titel. Enligt översättaren Lars Johansson skrev Joyce utöver de två samlingarna drygt hundra ytterligare dikter, varav han har översatt endast elva av dem. Jag blir inte heller riktigt klok på avsikten med hans förord, där han uppehåller sig vid hur svårt det är att översätta, att han fått söka både i ordböcker och på internet, och flera gånger uppmanar han läsaren att söka sig till originaldikterna: det är en blygsamhetstopos som väcker farhågor, som om han inte litar på sin egen förmåga.

Vilket är synd, då det inte alls är oävet utfört. Endast delar av Kammarmusik har översatts tidigare (därav en handfull av Ekelöf, och knappast hans mest lysande bedrift som översättare). Nu har Johansson oftast finfint översatt de totalt 36 korta dikterna därifrån, och det är sångliknande dikter, som tecknar en motsatt rörelse från Kellgrens ”Den nya skapelsen”: hos Joyce är det en inledd förälskelse som byts ut mot förbittring, mot ensamhet och sorgsenhet.

I de här dikterna är Joyces stil ofta aforistisk, med fraser som lätt kan sammanfattas som ett slags heroic couplets: ”Love is unhappy when love is away!” – ”But sleep to dreamier sleep be wed / Where soul with soul lies prisoned” (i Johanssons översättning: ”Kärlek har sorg när den kärlek ej når!” – ”men sömn med mer drömrik sömn bli äktad / där själ vid själ ligger sammanhäktad”). Det sorgsna innehållet bryts av mot poetens muntra tonfall, och bildar en spännande kontrastverkan.

Det kan förvåna att Joyces poesi är så traditionellt skriven, i bunden form, när han var en så pigg revolutionär han skrev romaner. Han lyckas få slitna uttryck att leva. Hans sånger är inte bagateller, men är väl inte heller det mest värdefulla i hans verkförteckning – det är svårt att avgöra i efterhand hur seriös han är, om inte allt ska läggas på kontot ”tillfällighetsdikter”, vilket inte förhindrar att en hel del här är ganska skojsamt.

Vilket inte direkt förvånar, då Joyce väl är den engelskspråkiga litteraturens lustigkurre. Han är också en farlig influens, åtminstone som prosaförfattare, medan jag nog tror att det är mindre riskabelt att ägna sig åt hans poesi: att den skulle utöva stark påverkan på aspirerande poeter under 2000-talet betvivlar jag. Men den som roar på ett tvångsmässigt sätt – han lär ha skrivit ofantliga mängder limerickar – riskerar snabbt att träda över den hårfina gränsen till det enerverande.

(Foto: Berenice Abbott, 1926.)

14 jul 2011

Tio bra franska böcker

Det är Frankrikes nationaldag, och jag gör som Butter tar ordet, listar tio bra franska böcker.

På spaning efter den tid som flytt, av Marcel Proust
Inte för att visa att jag har läst den (två gånger), utan för att den tillhör det rikaste som litteraturen har skapat. Jag gillar böcker med enkel intrig, och de sju delarna handlar knappt om något annat än berättarens svartsjuka, och långa essäistiska avsnitt om konst, litteratur, musik, kläder, blommor ...

Maldoror, av Lautréamont
Greve Lautréamont hette egentligen Isidore Ducasse, och var ingen (riktig) greve, men han skrev bland annat den här skumma boken på 1800-talet, som bland annat innehåller embryot till surrealismen - mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord.

Det ondas blommor, av Charles Baudelaire
Man bör nog läsa också Baudelaires prosadikter och hans konstkritik, men ska nog börja med den mest kända diktsamlingen någonsin, kanske på alla språk. På 1800-talet kunde poesi också fällas i en domstol, något man i vår tid både kan beklaga och beundra. Ingvar Björkessons översättning är vida känd.

Lol V. Steins hänförelse, av Marguerite Duras
Jag kan nog välja nästan vad som helst av Duras, för att jag gärna vistas i hennes miljöer. Om Lola Valerie Stein, ett triangeldrama, en bal, en galenskap.

Reading with Clarice Lispector, Hélène Cixous
Cixous skriver helt distanslöst om "Clarice", som hon helgonförklarar på ett så övertygande sätt att ingenting i hela världen någonsin blir detsamma. Metodiskt och samtidigt helt subjektivt och egensinnigt tar sig Cixous an några av Lispectors mest kända böcker - den längsta texten handlar om Levande vatten, kanske hennes bästa. Tyvärr måste jag läsa boken på engelska, då den inte finns på svenska.

Hjärtats begärelse, av Gustave Flaubert
Flaubert är förstås mest känd för Madame Bovary, men jag gillar den här korta berättelsen mest. Den är väldigt modern, originell och visionär. Originaltiteln säger mer: La Tentation de Saint Antoine.

Tyngden och nåden, av Simone Weil
Religiös mysticism av något sällsammare slag än Flauberts - Weil svälte sig till döds under andra världskriget, och den här boken samlar några av hennes tankar om människans lidande och guds ansvar, och vad människan ska göra i den här världen.

Främlingen, av Albert Camus
Helt enkelt för att den är så bra, och ganska rolig på sina ställen.

Plattform, av Michel Houellebecq
Inte så rolig, eller - humorn är så uppgiven och deprimerande, så förtvivlad. Elementarpartiklarna brukar nog räknas som Houellebecqs bästa roman, men jag tycker den här går lite längre i samhällskritiken.

Om kärlek, Stendhal
Stackars Stendhal, eller Marie Henri Beyle, som han hette när han gick på stadens gator som en vanlig man, i sina gröna glasögon, spejande på motvilliga kvinnor. Hans romaner är blytung läsning, men i den här långa essän är han bara underhållande.

Det är allt, Marguerite Duras

”Det är inte längre olycka du lever av, det är förtvivlan.”

De brukar kalla Marguerite Duras för självupptagen, en narcissist. Ja? Vad annat skulle hon då vara? Olof Lagercrantz skriver i Konsten att läsa och skriva om forna tiders giftskåp, där biblioteken låste in de subversiva författarna för att de skulle undkomma att hamna i de ungas händer – Lagercrantz menar att det inte är en metafor, utan att litteratur kan bli ett gift, som bör intas i varsamma doser.

Jag vet ingen lika beroendeframkallande gift som Duras. Varje sommar återkommer jag till några av hennes böcker, och läser dem på nytt som om de var nya för mig. Ett par dagar innan hon dog i mars 1996 avslutade hon den konstiga dialog med Yann Andréa Steiner, den lilla bok som blev Det är allt, en av klenoderna bland Duras-böckerna, utgiven i Kennet Klemets översättning på ellerströms 2000.

Hon förhåller sig till döden. Hur ska vi förhålla oss till döden? Ska vi rasa mot dess oschangtila uppvaktning, eller acceptera – eller vara bitter eller arg eller ledsen eller försonande, eller ska vi köpslå, eller ska vi vara och göra allt detta? Att förhålla sig till andras död är enkelt, men den egna är knepigare. Hur dör vi? Hur många gånger?

Duras vet att hon aldrig har skrivit färdigt: hennes bok blir en kampskrift mot utplåningen, mot det som manar mot försvinnandet. Hon vet att andra(s) böcker tar vid, och det är outhärdligt, då de inte är hennes egna, bara fortsättningar, ringar på vattnet, hon vill inte vara stenen som sjunker. Hon ser bara sig själv, och sina läsare – de unga, som hon manar fram som i ett trots mot all censur och alla försök att reglera, då vi kan se hennes sardoniska leende när hon kallar sina läsare för just ”Unga läsare. Små elever”. Boken pendlar mellan styrkan och kraftlösheten, dödens långsamma närmande– så långsam att hon hinner bli uttråkad, att dö är som att vänta på bussen, dödstråkigt. Varför tala, när allt är förgängligt ändå?

Döden är ändå bara ett försvinnande. Vad kommer efteråt? Slutet – eller något ännu mer outhärdligt. Alla författare fasar för slutet, och för dem blir döden något ännu värre. Kanske för att de finns kvar, att böckerna lever, som det heter, lever sitt eget liv, fortsätter röra på sig bland läsarna. Men ändå – ingen som lyssnar, ingen som lyssnar på riktigt, det outhärdligaste av allt.

Varför tala? Att bemöda sig, när ingen ändå förstår. Vem förstår? Och – förstår vad? Och är det svårt att dö? Att leva är svårare. Människan är sitt språk, där finns identiteten, i rytmen, i andningarna. Språket: ett fingeravtryck.

Det är allt är en berättelse, ett försök att blidka döden, som Duras menar inte kan nå henne.

Det är (som) döden: varför skulle vi finnas kvar – och var? Det finns ingen plats för oss där, när vi knappt är synliga här. Duras är alltid något annat – hon är någon annanstans. Så jag läser här, och kommer nära, inbillar jag mig, men det är alltid något – att inbilla sig. Nära för stunden. Tills nästa gång, och nästa och nästnästa, alla dessa stunder med Duras. Det är – slut? Nä, det är - - -