att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 maj 2011

This is the asphalt world

Det ter sig som något obegripligt, att försöka återskapa vilken oerhörd potential som fanns i Suedes tre första singlar, och den eufori som skapades i skarven mellan Brett Andersons kufiska texter och Bernard Butlers extatiska gitarrslingor. "Dog Man Star" sågs nog som ett komplett fiasko när den kom 1994, men tiden verkar ha omvärderat den: åtminstone har jag - vissa dagar - svårt att stå emot många av de mest bombastiska låtarna, som den nästan tio minuter långa "The Asphalt World", kanske 90-talets bästa låt, om man undantar Portishead (och Massive Attack ... och Pulp ...). Nu återutges snart "Dog Man Star", med en något längre "The Asphalt World", jag tror den är drygt tolv minuter. Men jag har hört rykten om en ännu längre, nästan tjugo minuter lång version. Tills vidare kan begrundas hur det kunde gå så illa, hur ett så bra band kunde bli så dåliga: när Butler lämnade bandet och de återuppstod som det kommersiellt mycket mer framgångsrika bandet med låten "Trash" var allt det speciella utslätat och avförtrollat. För det som är så bra med "Dog Man Star" är att de tar i så de spricker, att de vågar göra mer av varje låt, gör dem för långa, för överlastade. Och ändå, som sagt: vems själ ska jag behöva sälja för att få höra den extralånga versionen av "The Asphalt World"?

30 maj 2011

Var slutar texten?, Gunnar D Hansson

Vi har ont om goda svenska essäister. Kan tyckas, kunde tros. Men vi har Gunnar D Hansson, alltid – den pålitlige farbrorn från Göteborg som på senare år också börjat föra en aktiv tillvaro på internet, i serien Autor Eter. Där kunde vi läsa titelessän till hans nya bok, den tionde i serien som enbart heter Autor (efter det förlag som gav ut Thorilds bok En Critik öfver Critiker). I sin helhet heter Hanssons bok Var slutar texten? Tre essäer, ett brev, sex nedslag i 1800-talet.

Här handlar det bland annat om själva essäns form: blandningen av saklighet och oförutsägbarhet. Det behöver knappast sägas att Hansson är skicklig i båda disciplinerna; varsamt hanterar han sin nyckfullhet, delar ut den med en viss form av nonchalans, nästan lite lojt, vilket gör att läsaren hela tiden tvingas vara på sin vakt, när han minerar texten med lite försåtliga små infall som nog kan välta stora läsarambitioner.

Hansson låter sina tankar brytas, i prövningar mot det förbehållslösa. Han uttrycker sig kategoriskt. Och reserverar sig. När du väntar dig att han ska ändra sig slänger han in ännu starkare och tvärsäkrare åsikter. Du tänker mer ”eh?” än ”va?” Han börjar sig i mitten och rör sig utåt, tycker du dig ana, om du anar en riktning. Hela tiden bygger han vidare, förstärker det nyss sagda, mer än han nyanserar det.

Essän är frihetens form. Det passar nog en viss typ av individ, ett visst temperament. Hansson trivs ypperligt: det är svårt att läsa hans essäer utan att smittas, entusiasmeras. Han uttrycker sig lika elegant som robust: ”Essän är aristokratisk på avsändarsidan, men demokratisk på mottagarsidan. Essäns funktion är emancipatorisk och konserverande på samma gång.” Ja, och därför så lockande, då den tillåter essäsisten att göra det oväntade, att gå utanför regelverkets kedjor …

Hur skriver Hansson? Det går inte att återge, på ett rättvist sätt. Han är rolig: ja, men inte på något gapflabbigt sätt, och knappt studentikost rolig heller, eller så där slapsticksrolig, det typiskt svenska idealet. Hans struktur är också av det nyckfulla slaget, där du aldrig kan känna dig säker på vad som stundar. Du vet inte var han ska sluta – börja – fortsätta. Bara att.

Från essäns regelfria paradis till poetikens regelstyrda fängelse, är en av läsarterna. Men poetiker behöver inte vara normativa, visar Hansson med ett flott indiskt exempel, där skönheten adlas till viktigare potentat än formen. Vad som överlever i litteraturen är oftast upptågsmakarna: förtryckta snillen som vågar revoltera mot tidens snåla ideal. Litteraturhistorien vimlar av författare som i sann otrohet mot sin tid vägrar fogas in i några mallar.

Ett annat exempel lånar Hansson från tråkmånsen Foucault, som hävdade att sex och religion var varandras motsatser: det förstnämnda är roligt att ägna sig åt men tråkigt att prata om, medan det sistnämnda svarar för motsatsen (alltså roligare att diskutera än att syssla med). Poetiken vistas mittemellan, hävdar Hansson så där lite spefullt, och det är svårt att inte hålla med.

”Art is a place where you can crash your plane and walk away”, hävdade David Bowie en gång: problemet är väl bara att så många konstnärer inte vågar lyfta sitt plan. Ett av resonemangen i den här boken handlar om muntlig och skriftlig kultur, med Walter J Ong som utgångspunkt, att genierna är beroende av att befinna sig i en diskurs för att skapa – ja, men samtidigt tvingades Joyce fly Dublin för att överhuvudtaget kunna skriva sin Ulysses, för hade han stannat hade han snackat av sig hela berättelsen på puben, gett de bästa bitarna till fyllona där, där de skulle ha landat i deras opålitliga minnen.

Jag undrar om Hansson är konsekvent? Ja, på något sätt. Framför allt ligger hans projekt i att göra världen större, genom att outtröttligt visa att det finns mer att se, vidare perspektiv. Han beklagar sig över att deltagarna i en kurs i litteraturvetenskap nyligen var helt obekanta vid namnet Werner Aspenström. Någons fel är det, lyder den outtalade indignationen.

Och vem är då den David Hume som han skriver ett brev till i en av bokens finurliga essäer? Ett namn, ja – men vad vet jag om hans teorier, om hans texter. Med skammens rodnad läser jag, hoppas inte bli påkommen, nickar instämmande när han refererar till några av hans essäer, lovar mig själv att någon gång, då ska jag minsann skicka ned någon bibliotekarie till det dammiga magasinet, fast – näe. Min vaga uppfattning består, kommer att bestå.

En annan text handlar om Stagnelius brådska (en av de bästa inslagen i den bok om poeten som utkom förra våren). Jag önskar att någon skrev en essä om Gunnar D Hanssons långsamhet. Hans tålamod. Det han skriver är skrivet med behärskning och temperament i fin förening.

(Bild: Studiecirkel, från Kvinnohistoriska samlingarna vid Göteborgs universitetsbibliotek. Se även: http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/varslutartexten/III1.htm)

29 maj 2011

I left three days ago, but no one seems to know I'm gone

Gil Scott Heron skrev låten åt sig själv: "Home Is Where The Hatred Is", Anita Lane plockade upp den, vidrörde den med sin sublima personlighet. Så dog han i fredags (two days ago, enligt klocktiden). Mitt bland alla överdrifter och ignorerande, när eftertankens blekhet regerar - - -
Jämför med originalet (1971):

28 maj 2011

The Picture of Dorian Gray. An Annotated, Uncensored Edition, Oscar Wilde

”He covered page after page with wild words of sorrow, and wilder words of pain.”

1800-talets sista årtionde innebar en osannolikt fruktbar period i den engelskspråkiga litteraturen för det som vi brukar kalla för långnovellen. Åtminstone fyra veritabla mästerverk inom genren skrevs under dessa tio år: Henry James The Turn of the Screw, Robert Louis Stevensons The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, Joseph Conrads The Heart of Darkness – samt icke att förglömma, Oscar Wildes The Picture of Dorian Gray.

Romanen om den olycksalige Dorian skulle bli Oscar Wildes enda roman, och den publicerades ursprungligen i tidskriften Lippincotts nummer för juli 1890. Den innehöll tretton kapitel, till skillnad från den ett år senare publicerade romanens tjugo. De flesta senare utgåvor föredrar bokversionen före tidskriftsversionen, men den här gången tar redaktören Nicholas Frankel oss ännu ett steg tillbaka i skapelseprocessen. För första gången publiceras Oscar Wildes originalmanus, innan det undergick ungefär fem hundra ändringar till tidskriften: mestadels handlar det om att lyfta bort ord, som kunde uppfattas som stötande. Nu är dessa restaurerade, och vi kan läsa texten som författaren ville ha den, innan de klåfingriga ingreppen.

Nu utger alltså förlaget Belknap/Harvard detta ursprungliga manus – knappast i syfte att ge oss en slutgiltig version av romanen, utan mer som ett appendix, för de mest inbitna fansen av detta besynnerligt förtjusande verk, om den snygge yngligen som i hypernarcissistisk anda förälskar sig i ett porträtt av honom och önskar att han finge förbli så ung och vacker, och låta tavlan åldras – men enligt den kända maximen ska man akta sig för vad man önskar, då det kan slå in.

Vad vi vinner i den här versionen är att Dorian Gray blir en mindre enkelspårigt elak karaktär. För att blidka kritikerna tvingades Wilde ta bort allt som mildrade hans egoism. På ett sätt blir texten nu (ännu) modernare, med en protagonist som slits mer mellan sina goda och onda sidor. Till Wildes försvar kan hävdas att han pressades från (minst) tre håll: från förläggarna, från kritikerna, och även från sig själv. Men det finns en uppenbar fara i att göra Dorian till en man med samvete.

Wilde anlitade en byrå av maskinskriverskor för att manuset skulle ges ett presentabelt skick, vet Frankel att berätta i ett av bokens två omfattande förord: det finns en teknikvurm hos Wilde, som kan få en nutida läsare att för en kort sekund fundera på vilka landvinningar han kunde uppnå med ett twitterkonto. Att han dessutom visste vad som behövdes för att romanen skulle uppfattas som aktuell även under det tjugoförsta århundradet visas i hans frekventa omnämnanden av cigarettrökning, detta gissel som var på väg att försvinna under slutet av 1900-talet, men har återkommit under 2000-talet (nu talar jag bara för egen del).

Boken är utmärkt i många avseenden, med rikhaltiga dåtida illustrationer, faksimiler, och löpande noter som gör det mesta för att presentera texten och förklara den: sålunda har manusets första sida resulterat i elva noter som sprids i sex finstilta spalter över fyra sidor. Det borgar för en komplicerad läsning, där romanen riskerar att tappas bort.

Wildes roman förblir en farlig och subversiv text, i den här versionen snarare mer än mindre än tidigare. Han excellerar, liksom i sina kritiska texter, i dialogen: i samtalskonst i en högre skola, med knivskarpa repliker som inte mist sin udd. Lord Henry har fått de bästa replikerna, makalöst cyniska, och samtidigt så avväpnande charmiga. Han gör sig så bra att han senare i den publicerade boken skulle ges en större roll än han har här. Men han uttrycker sig alltså i laddade formuleringar: ”Beauty is the wonder of wonders. It is only shallow people who do not judge by appearances. The true mystery of the world is the visible, not the invisible.”

Här tvingas Wilde använda ett kodspråk för att referenserna till det dekadenta levernet inte ska ställa till med för mycket trubbel: han leker med elden, helt klart, när han så ofta refererar till det som är ”curious”, vilket då stod för onämnbara aktiviteter. I vilken mån Lord Henry har skuld i Dorians fall kan diskuteras: människans

individuella ansvar är inget som löses på en kafferast. Dorian snärjs, ja, men i lika stor mån snärjer han, i nät vävda av skvaller lika mycket som av sanningar och monstruösa lögner, där ryktena aldrig hamnar i proportion till gärningarna. Vill man inte skuldbelägga Henry kan man hävda att Dorian fördärvas av läsning: där befinner han sig i gott sällskap, med bland andra de självmördade Emma Bovary och den unge Werther, likväl som Don Quijote. Läsning är en farlig syssla, låt oss inte betvivla detta.

Tack vare de frikostiga noterna kan vi medan vi läser den ohyggligt spännande berättelsen förlora oss i jämförelser med några föregångare: den övernaturligt fungerande tavlan var något av ett emblematiskt motiv i flera gotiska romaner, liksom i noveller av Poe och Balzac, två av Wildes favoriter. I Charles Maturins roman Melmoth the Wanderer är det Djävulen själv som ger huvudpersonen evig ungdom: Wilde var släkt med författaren, och kallade sig Melmoth när han efter avtjänat fängelsestraff hankade sig fram i Europa.

Den här olyckliga texten läser jag ändå med leendet på läpparna, som när Wilde med infernalisk humor ger Lord Henrys hustru tilltalsnamnet Victoria, och dessutom här låter henne parfymera sig med patchouli (då associerat med prostituerade), något han till romanpubliceringen fick ändra till den mer oskyldiga doften frangipani (tempelblomma).

Redan här låter Wilde Dorian yttra ett ”I am what I am”-credo, inte helt olikt det budskap som den mekaniska nickedockan Lady Gaga hamrar in med sina textrader (”Born This Way”). Men det är frågan om den här versionen av The Picture of Dorian Gray är en bättre text än tidskriftsversionen eller romanen. På ett sätt är den mindre subtil – givetvis mer vågad, där Wilde tillåter sig att laborera med både interna skämt (han förlägger en avgörande händelse till Dorians trettioandra år, det år då han enligt biografiskrivaren Richared Ellman inledde sina aktiva homosexuella aktiviteter , medan det i romanen sker i Dorians trettioåttonde år) och något mer utåtriktade signaler, när Dorian kallar de känslor målaren Basil hyser för honom ”sterila”, ett typiskt kodord för homosexualitet.

Vad som då utgör essensen i den wit han excellerar i låter sig inte definieras: det är inte något man kan lära sig eller teoretisera kring – det sker i ögonblicket, helt spontant, som när Amy Winehouse från scenen besvarade publikens extatiska rop ”We love you, Amy” med det sublimt enkla ”I love you more” - tydligare och vackrare kan inte stjärnans ensamhet formuleras. Oscar Wilde vistas på gränsen hela tiden: ”The reason we all like to think so well of others is that we are all afraid of ourselves. The basis of optimism is sheer terror. We think that we are generous because we credit our neighbour with those virtues that are likely to benefit ourselves.”

Det hör också till någon av livets otaliga ironier att Wilde skulle dyrka både skönheten i ungdomen och ungdomen i skönheten så mycket att det skulle bli hans öde att dyrkas av de unga, av de sköna. Sålunda låter han Dorian införskaffa fem utgåvor i olika färger av en bok som troligen är Joris Karls Huysmans À rebours (Mot strömmen) – i romanen ökades antalet till nio, på samma sätt som många efterföljare har otaliga utgåvor av just The Picture of Dorian Gray (jag avstår från att nämna hur många jag äger). Wilde är en författare att dyrka, och han föregriper vår tids fetisch-artade förhållningssätt till boken som vördnadsvärt objekt. På samma sätt skulle han känna sig hemma i vår tids ungdomskult.

På något sätt förblir Oscar Wilde ändå en underskattad författare. Det är nog en överloppsgärning att inleda sin bekantskap med just den här utgåvan, som nog ska reserveras för något mer invigda läsare. Men ingen bör avstå från det oslagbara nöjet att bekanta sig med detta mästerverk heller, och den som väl har gjort det både vill och behöver jämföra med denna ur-ur-Dorian. Det konstiga med Lord Henrys elakheter är att de är så sanna, något den store läsaren Borges har visat i en lovvärd essä från 1946, ”Sobre Oscar Wilde”: ”Wilde [är] en man som trots sina gemena vanor och sin olycka bevarar en oangripbar oskuld. Liksom Chesterton, liksom Lang, liksom Boswell, är Wilde en av de lycksaliga som kan försaka kritikens och ibland rentav läsarens uppskattning, därför att den förtjusning vi erhåller från hans sällskap är beständig och oemotståndlig.”

27 maj 2011

Rapport från skurstaden

Vi besökte Göteborg, staden där det enligt vår ciceron regnar endast varannan dag (en skur ledsagade oss när vi tog oss från restaurangen till de väntade bussarna). Där var det rundvisning på Operan och senare en entusiastisk fd militärs guidning bland ubåt och jagare. En fd pacifist kunde inte vara annat än stormförtjust. Traditionsenligt betygsätter jag kaffet - den här gången utifrån de nya betygskriterierna från Skolverket (från A till E, där A är högst).
1. Termoskaffe på en rastplats utanför Borås: B
2. Andrum, efter en vegetarisk måltid: A
3. Café Maritiman, svart kaffe tillsammans med en vämjeligt söt dammsugare: C
4. 7-Eleven, dubbel espresso: B

Spektrum, Johan Svedjedal


Johan Svedjedal har skrivit en bok om Spektrumgruppen, som verkade mellan 1931 och 1935, och den är oumbärlig för den som äger en gnutta intresse i vad som formade några av de viktigaste svenska 1900-talsförfattarna. Det är intelligent och ambitiöst utfört – och snyggt!

Svensk modernism är av beskedlig art och inte mycket att yvas över: vi var allmänt sena att uppfatta impulserna från Europa, flera årtionden efter Finland, till exempel. Och när Gunnar Ekelöf debuterade i det tidiga 30-talet möttes han av den etablerade kritikens hånskratt.

Förlaget där Ekelöf utgav sin första diktsamling sent på jorden hette Spektrum, vilket också var namnet på en kortlivad tidskrift med litteratur, psykoanalys och samhällsdebatt som intresseområden. Gruppens embryo stod att finna i vänsterrörelsen Clarté. Om åren 1931-35 handlar Johan Svedjedals genomgång Spektrum: Den svenska drömmen, och det är en arkeologisk bedrift av stora mått.

Först har Svedjedal fått blåsa bort flera lager damm: det här är en epok som inte tilldragit sig särdeles mycket forskarintresse, trots att stora namn som Ekelöf och Karin Boye tillhör dramatis personae, liksom paret Myrdal. Men som obestridlig huvudperson märks Josef Riwkin, den gåtfulle redaktören, som här får något av en upprättelse efter att tidigare ha behandlats njuggt.

Svedjedal gör några försynta jämförelser med den engelska Bloomsburygruppen, som också den höll sig med ett eget förlag – en parallell är att båda förlagen utgav T.S. Eliots stora dikt ”Det öde landet”, Spektrum i Karin Boyes och Erik Mestertons översättning, i tidskriftens tredje nummer redan 1932. Den engelska gruppen var skickligare på att slicka såren efter kärlekssvek och behålla lojalitetsbanden, medan exempelvis Ekelöf aldrig förlät att Karin Boye flyttade ihop med hans första hustru Gunnel.

Svartsjuka och ouppklarade oförrätter dominerar många av utsagorna: ett annat problem är att det rör sig om individer med stark integritet, som lämnar motsägande uppgifter. Tacksamt nog har Svedjedal använt sig av en kritisk läsning, och drar slutsatser med en försiktighetens auktoritet. Han litar på sin berättelse, och behöver inte ta i så han spricker för att imponera på läsaren. Han skriver ändå stiligt och vi får på köpet några lysande personporträtt av dessa färgstarka gestalter från ett förflutet vi inte har råd att mista eller vända ryggen åt.

Det är en oerhört välinformerad bok: Svedjedal har vänt på alla stenar, och vad som framträder är en dramatisk berättelse, och ett utomordentligt tidsdokument, där vardera av tidskriftens elva nummer noggrant granskas. Ack, denna optimism, strax innan det andra världskriget! Och sådan litteratur, där vi i närbild kan följa hur Ekelöf tar sina första vådliga steg som författare.

Icke att förglömma är boken snygg också, med ett rikt bildmaterial som samspelar med 30-talsestetiken, och åtskilliga förklarande notiser som förtydligar och lägger till rätta. Man kunde bli rörd för mindre.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26 maj 2011.)

Surrealismens manifest, André Breton

Det är en vanlig uppfattning att André Breton ville se surrealismen som en ”öververklighet”, som en högre form av realism – och på något skruvat sätt, surrealistiskt sett, blir det också lättare att uppskatta denna mest förrädiska av -ismer. För nog tröttnar man rätt snart på -ismer, även när syftet är vällovligt och avsett att avskaffa grejer. I förlängningen blir allt ändå en återgång till tvångströjan, till återvändsgränderna.

Nu ger pigga förlaget Sphinx ut Bretons Surrealismens manifest. På nytt, ska sägas: de två ursprungliga från 1924 och 1930, översatta av Lars Fyhr, har reviderats, och i denna ambitiösa volym får vi ytterligare två texter som hör dit, ”Surrealismens avgränsningar men inte begränsningar” samt ”Prolegomena till ett surrealismens tredje manifest eller ej”, översatta av i tur och ordning Mattias Forshage, Bruno Jacobs och Elias Wraak.

Surrealismen skulle få sista ordet bland modernismens rikhaltiga flora av -ismer, och har väl lyckats bevara något av sin fräschör; alla förnekelseförsök har varit förgäves. Den otålighet som blev modernismens nyckelord visar sig tydligt också i dessa surrealistiska ur-texter: det rastlöst skrivna är det rotlöst skrivna.

Skulle vi inte säga att vår värld har blivit surrealistisk, på tal om att få sista ordet? Det är prinsessbröllop, schlagerfestivaler, inkompetenta politiker och infantila filmpremiärer, kändisar som är kända för att vara kända – ja, och samtidigt har världen blivit så utslätad, så konturlös, att den som ville skapa något genuint surrealistiskt inte behövde anstränga sig särskilt mycket. Eller så blir det bara tarvligt: Lady Gaga, osmakligt styrt av kommersialism.

Vi ska komma ihåg att det var rebelliska slynglar som stod för intentionerna, när Europas estetiska liv briserade för omkring hundra år sedan. Breton skriver med en säregen mix av humor och allvar, där han parodierar magistrala tongångar med kaxiga försök att vara tuff. Redan i första manifestets andra mening lyfter han fram drömmens betydelse. Han pekar ut Dante och Shakespeare som viktiga surrealister, men är i övrigt osäker på vad han ska tycka om flera andra litterära storheter.

Här finns också en lite svårförklarlig vurm för de sinnessvaga. Det är dårarna som har gått i bräschen – ja, i viss mån, det tarvas nog en gnutta idioti för att behålla värdigheten som idealist. Mer gillar jag Bretons uppfattning om realismen som en skola för de mediokra (tänk bara på det svenska manifestet hösten 2009: idel medelmåttor som försökte påtvinga sina tråkiga regler på litteraturen). Eller ska det vara svårare än så här: ”Det underbara är alltid vackert, det underbara av vilket slag det än må vara är vackert, och det finns slutligen ingenting utom det underbara som är vackert.”

En kristallisering av surrealismens idéinnehåll, i Bretons tappning, handlar lätt om några greppbara begrepp, som den om drömskriften, och om automatisk skrift. Men också synen på barnet förtjänar att lyftas fram. Eller hans höga uppskattning av gotiska författare som Matthew Lewis och Ann Radcliffe. Jag gillar också hur han vågar gilla det som är främmande och nytt: det är verkligen inspirerande, och modigt. Han visar en sällsynt generositet mot sina föregångare, även när han är beskt kritisk.

Fast du ska inte nöja dig med sammanfattningar. Begrepp är en sak, men helhet något helt annat, och du får bara helheten om du tuggar i dig alltihopa, så därför är den här volymen ganska ovärderlig eller åtminstone nödvändig, om du av någon anledning behöver kunskaper om surrealismen. (Du är måhända lärare.)

Surrealismen står främst för spontanitet, att skriva utanför det konventionella och etablerade. Jo, det gäller i ännu högre grad dadaismen, och en del andra förkättrade -ismer. Det viktiga blir att undvika den största synden – tråkighet – och att lyfta sig över sina begränsningar. Inse att du alltid ska sträva vidare, att du har en plikt att överskrida allt som inskränker.

Dock tycker jag att Breton blir tråkigare ju mer han försöker förtydliga sig, att det kunde ha räckt med ett manifest. I det andra är han genast försiktigare och mindre vital, nästan mer stukad av motgångar än inspirerad av framgångar. Han ger sig in i en försiktig form av systematiserande, som klär honom illa: exempelvis försöker han tillämpa sannolikhetskalkyler på ockultism, utan att jag riktigt förstår vad det ska vara bra för. Och de långa fotnoterna som sväller ut över flera sidor gör inte resonemanget särskilt tydligare eller enklare att följa. Han fungerar bättre i rollen som svuren motståndare till systematisering, och visar också hur alla goda idéer kraschar när de når fram till tröghuvudenas tillämpning.

Däremot (dessa ständiga invändningar, åt alla håll) är Breton nog en underskattad teoretiker, när han visar att konst inte alls är någon autonom företeelse: han visar hur Rimbauds och Ducasses landvinningar var påverkade av 1870-talets krig (något som också debatterades för sju-åtta år sedan – jag minns inte om det var i DN eller SvD), liksom att Picassos modernism tillkom i en dialog med det första världskriget. Det är gott om klarsynta uppgörelser, med en optimism av försiktigt, för att inte säga dämpat slag.

För Breton är surrealismen en frigörelseprocess, ett subtilt motstånd mot samtycket. I den här utgåvan får vi också ett Breton-inspirerat efterord av Mattias Forshage, där han använder många ord för att sätta in teorierna i ett sammanhang. Han menar att vi inte ska se surrealismen som en stil, utan som stilar, i plural: en tanke som i mycket liknar norrmannen Asbjørn Aarseths uppfattning om romantik i TFL-uppsatsen ”Romantikkbegrepet som litteraturhistoriens Proteus”, från 1983 – också han hävdade att vi måste tala om stilar, för att få en rättvis bild.

Det är kanske lite trist för surrealisterna att tiden skulle avväpna dem deras farliga texter, som kom att hamna i skolans antologier, när de var så tydliga med att markera motvilja mot all form av didaktisk konstutövning. Ändå är det alltid en viss njutning för mig som lärare att plocka fram Bretons knasiga dikter, och upptäcka att de fortfarande uppfattas som chockerande för nya generationer elever. Tänk ändå att det så ofta är just den osunda litteraturen som överlever - - -

(Omslag Sphinx förlag; målning: Maggie Taylor, "Girl With Bee Dress", 2004.)

25 maj 2011

Fjärrskrift, Lotta Lotass

Den svårlästa författaren Lotta Lotass ger idag ut en bok som överskrider alla förutfattade meningar om henne som svensk litteraturs stora kuf. Det är en femtio meter lång textremsa som levereras i en ask, och består av en enda mening, skriven med versaler. Och det är en storartad läsupplevelse som kan sägas sakna motstycke!

Det väckte viss uppståndelse när den hyperproduktive författaren Lotass senaste bok Sparta endast gavs ut i en upplaga på 300 exemplar, som ett tillkännagivande att hon inte har fler läsare än så. Nu reducerar hon skaran till 100 stycken, vilket utgör hela upplagan av hennes senaste verk, Fjärrskrift, som levereras i en låda innehållande en femtio meter lång textremsa.

Själv har jag tagit del av en lösenordsskyddad film, där textremsan spelas upp i en fjärrskrivare från 40-talet. Det är en ganska typisk Lotass-text, skriven i en enda lång mening, och det handlar om en expedition i vintriga trakter, om byggandet av en isstad, om att vara helt utelämnad åt det gnistrande kalla okända, och om hoppet att någon eller något ska komma till undsättning.

Innehållets besynnerligheter bryts mot besynnerligheten i själva formen, upplevelsen att ta del av texten, där orden matas fram från höger till vänster, alltså helt tvärtom från en vanlig, inlärd läsning. Det är monotont och hypnotiskt, men blir också suggestivt, och jag följer allt mer uppslukad den här berättelsen med sina antydningar om katastrof, om undergång.

Efter ett par någorlunda vanligt skrivna romaner i början av 00-talet har Lotass med sina senare böcker mutat in ett eget område i svensk litteratur, en slags enmansarmé i kamp för rätten att nyttja ett helt unikt uttryck. Några av dessa böcker är Den vita jorden, som bestod av onumrerade texthäften som låg i en kartong, och Den svarta solen, en textinstallation där numrerade texter hänvisade till varandra. Hon skriver i en besatthetens poetik, om uppslukade människors förehavanden med en ogästvänlig natur, där hon har hittat ett helt eget idiom, ett kargt språk som återspeglar naturens frånstötande sidor.

Språket är rikt på klanger, som effektivt lånar arkaismer och exotiska ord, där Lotass verkar ha sållat fram det svenska språkets mest eufoniska ord. Rytmen är besvärlig, krängande, men jag blir ändå infångad av den sällsamma skönheten i den rytm som stavas fram med hjälp av ordens valörer: ”… SE DE STILLA ORDEN SÄGER FÄRDAS SÄNDER STRIMMOR LÄNGDER SE EN VÄG LAGD ÖVER VATTNETS YTA SYNS SOM STRÅK AV PUTSNING SYNS I ÅLDRAT MÖRKNAT SVARTNAT SILVER …”.

Den besatthet som finns hos den som nedtecknat remsan – en bön om hjälp – liknar besattheten hos kapten Ahab i Melvilles Moby Dick, eller kapten Walton i Shelleys Frankenstein. Den vita valen som Ahab jagade och den vita snön i Waltons polarlandskap återfinns hos Lotass i form av ett pågående utforskande av vitheten, i språket, i den iskalla värld hon skildrar.

Gammal och ny teknik möts när Lotass experimenterar. Fjärrskrivaren användes under det kalla kriget, och det vilar något storslaget och kallt också över Lotass häpnadsväckande text.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/5 2011.)

(Bilder från Drucksache.)

Tim Parks om Salander, etc

Tim Parks, den begåvade engelske romanförfattaren, har för NY Review of Books gjort en ambitiös genomläsning av Stieg Larsson-trilogin, som nu finns publicerad i sin helhet i USA. Även där en makalös försäljningsframgång. Parks finner böckerna lika spännande som de är mediokra, och säger en del klokheter om all sex som de (tydligen) innehåller, och kallar författaren för en moralist. Han menar också att Larsson inte är särskilt intresserad av vare sig karakterisering eller av att skriva en intrikat plot - ja, Larssons inkompetens i det sistnämnda ser han rentav som en förklaring till att han undlät att skriva ett testamente, att det var en plot han inte kunde förutse. En bättre romanförfattare hade varit mer förutseende, hävdar Parks. I vilket fall undrar jag om jag någonsin har läst en så belysande text om Millennium-trilogin på svenska. Av Tim Parks själv kan jag rekommendera Europa, en bitande satir över det gemensamma projektet EU, och Rapids, mer personlig och maniskt självupptagen. Han har också skrivit några lysande essäer, rentav om (italiensk) fotboll. Stilmässigt skulle jag säga att han förmodligen har läst en och annan bok av Martin Amis.


23 maj 2011

(n)evermore

[Quoth the bernur, maj 2006. Nu lämnar jag det förflutna åt sidan. Jag har passerat ett rättningskrön. Ett! Jag kan beskriva hur det känns att ha läst hälften. Mindre än hälften kvar: det går nästan att andas.]

10


Lasciatemi così
come una
cosa
posata

in un

angolo

e dimenticata

Giuseppe Ungaretti, ”NATALE ”



K. – Är inte falskheten överreklamerad, tycker du?

k. – Tvärtom.

K. – Menar du det?

k. – Nej.



En bitter människa kan aldrig transcendera, utan bitterheten blir hennes överman: den suveräne egenskapen och det allenarådande karaktärsdraget.


I romanen Prep (I en klass för sig) är Curtis Sittenfelds protagonist Lee Fiora så självklart tjurigt outsideraktig att det är uppenbart att det är hon som Morrissey apostroferar i ”In the future when all´s well” på nya skivan. Med det italienska efternamnet, dessutom.


Vill och vill? Jag har velat.


Bara för att det är en glädje som endast kan anas betyder det inte att inte finns någon som kastade dess skugga i min väg.


Sverige: en bortskämd tonåring som lallar runt i strumplästen, medan resten av familjen fylls av besynnerliga tankar när de betraktar denna främling: en vag känsla av att något otillbörligt har skett, men knappast av denna till-intet-förpliktigande varelse väl?


Spindlarna i hennes hår; det enda som återstår [studiebesök, 1982] - - -


TRIPTYK

Sfinx – sdum – låsas – s-var
Banshee
– cirkelskrik – dödsvarslar - vokallandet

Dryad – träd – in – åtrå


När Byron 1816 läste högt ur Coleridges opublicerade ”Christabel” svimmade Shelley inför partiet som beskriver demonen Geraldines deformerade kropp (en ”fit of fantasy”, som Byron känslolöst beskrev det i ett brev till Murray); i själva verket gav Shelley prov på den idealiska läsarten, som inkluderar hela kroppen. Alltför sällan äger det skrivna denna kraft. [Coleridges beskrivning saknas i den publicerade utgåvan, men den som har läst manuskriptet vet att berätta att åtminstone en viss darrning i benen infaller.]


Det finns ett fönster till alla dina gärningar. Och i Tim Roths film The War Zone omgärdas övergreppen av två fönster, som utgör ett par ögon.


Människan sitter i mörkret och väntar på mörkret.


Jag är dum som en – nej, jag vet inte hur det fortsätter - - -


Tiden läker, sanningen varar - - -


Hädanefter, låt det bara bli sagt:


- - -

True Grit, Charles Portis


Mod i barm: ja, så hette den faktiskt när den gavs ut på svenska 1969, Charles Portis westernroman, som filmades samma år, med John Wayne som den ärrade sheriffen. I år kom så bröderna Coens nyinspelning av True Grit, med Jeff Bridges som sheriff, som den heter i original, och nu duger inte längre den svenska titeln, när förlaget Reverb återutger Ingmar Forsströms gamla översättning.

Gott gry, kanske? Det ord som huvudpersonen Mattie Ross använder när hon smörar för att sheriffen Rooster Cogburn ska hjälpa henne att leta rätt på det fega kräk som mördat hennes far, är annars ”kurage”. Han behöver ganska mycket övertaling – typ hundra sidor – men sedan är jakten igång, och med sig har de den lite småslarvige LeBouef också, för att leta rätt på Tom Chaney, som gömmer sig bland indianer.

Nej, det här är ingen vidare roman. Mattie återberättar i efterhand, plitar ned sin historia med torr humor och med övertydliga kristna värderingsmarkörer, och jag kan inte hjälpa att det blir lite lätt parodiskt. Vår uppfattning om barnet är en relativt ny uppfinning: på 1800-talet kunde en fabriksarbetar dela skift med en tolvåring, och en fjortonåring – Matties ålder när händelserna utspelas – var redan vuxen flera gånger om. Var hon en kvinna kunde hon vara både gift och mor.

Berättelsen har klara paralleller med Winter´s Bone, Daniel Woodrells country noir som också blivit film nyligen. Också här en mytisk resa mot mörka trakter, utförd av en parat ung tjej, för att upprätta faderns heder. Det ska vara hårdkokt, men vad utgör då det här hårda? Nu retar jag mig mest på att engelska idiom så svårligen låter sig överföras till lika hårda svenska diton.

Ett annat problem, som Portis delar med många westernfilmer från förr, är att studiomiljön framträder så tydligt. Gubbarna må vara luggslitna, men det är bara rekvisita, teatersmink. Här finns ingen miljö, och författaren tar oss aldrig till någon autentisk värld. När som helst ropar någon ”cut!” Allt är för kalkylerat, medvetet beräknade effekter.

Vad som ska bli en komisk historia med vicesheriffen och den fjortonåriga dottern som ska jaga faderns mördare faller mest platt. Cogburn är mer fyllo och yrkesmördare än en lagens man. I efterhand blir också Matties snusförnuftiga distans lite påfrestande.

Omslaget har kopierat förlaget Overlooks amerikanska utgåva, in i minsta ordvändning, och vi får på baksidan uttalanden från John Wayne, vilket kanske inte ska tas som intäkt för objektiv bedömning, då han alltså agerade i den första filmatiseringen. En deckarförfattare kallar romanen också för ”en av de bästa amerikanska romanerna”, vilket nog också är överord: en rätt hyfsad western, inte mer. Men som film kan det säkert funka mycket bättre.

22 maj 2011

Whatever makes you happy

Musikvideon dog inte bara för att kanalen MTV kilade vidare. Men just nu känns det som att allt ljus riktas på Lady Gaga, och det är bara så fattigt. Hon är "rolig", ja, men allt hon gör hade Madonna gjort redan 1992. Jag kunde önska mig lite fyndigare försök från hennes stab. Jämför bara med hur det nya bandet Creep låter i "You", och framför allt hur snyggt videon (regisserad av Thalia Mavros) fångar en estetik lånad från Bergmans Persona, utan att det blir fånigt effektsökeri eller enkelt epigoneri. Och medan svenska rockjournalister har The Strokes som första och enda referens när de ska benämna musik från N.Y. (senast Veronica Maggio, som har en låt från nya skivan som uppenbarligen låter lite Strokes, typ 2001), är Creep också från New York, från Brooklyn.


Dust yourself off and try again

[Den utlovade undergången uteblev i går. Jag tillbringade hela kvällen med att sträcklyssna i skräck på The Doors "The End", R.E.M.s "It´s the end of the world as we know it, and I feel fine" och The Smiths "I Know It´s Over", utan att det hjälpte ett dugg. Eller gjorde det? Jag repriserar maj 2006, om inte för brinnande livet, eller ens för jordens undergång, för någon annan skull.]

9

K. – Vad är det du går och bär på?

k. – Ett fotografi av Kanske.


De inlåsta texterna.


Fordom - - - inom - - - nedom - - -


Missförståndet som stöder sig på missuppfattningen. (Samhällsdebatt.)


Uttrycket ”ett dåligt TV-program”: det är vad jag kallar en tautologi.


Munnen: det subversiva såret, metaforen för språket –


Det finns böcker som är så söndertänkta och genomarbetade att läsaren inte ens orkar ta sig genom innehållsförteckningen. Såvida han inte är en cyniker förstås.


Tvärsäkerhet och osäkerhet; men båda är lika farliga.


Det groteska har alltid hyllats av de förment djärva. Men de har alltid varit en abstrakt, blodfattig variant av det groteska som de har umgåtts med, så där lite passande avlägset. De släcker sin törst med sanktionerade droppar av våld.


Proust var av den åsikten att det är lättare att ödelägga ett konstverk än att skapa det. Jag tänker inte bara på Anna Ternheims version av ”Shoreline”, utan också på när Almodovar så uppenbart plagierar Alfred Kubins ”Dödssprånget” (1901-02) i sin film Dålig uppfostran: först nu ser jag det geniala i Kubins teckning, där jag tidigare bara såg en barnslighet som vältrade sig i galenskap. Prousts idé skjuts i sank: attentatet åstadkommer (skapar) konstverket. (Proust använde antagligen termen ’mästerverk’, minns jag nu. Jag minns också citatet mer ordagrant nu: han menade att det var svårare att ödelägga ett mästerverk än det var att skapa det. Jag börjar om:)


Det som är utelämnat i texten inbjuder läsaren. Det är ett försök att kommunicera, men glöm uppfattningen att du ska förstå; texten är stängd. Skrivet från det yttersta, till ett yttre ytterst -


Fröken Vacker & Fröken Farlig & Fröken Sträng. Det var en gång?


Tillhör du dem som nöjer sig med nöjen? Eller kräver du mer av livet? Förströelser har skadat (förstört) folket i högre grad än alla droger tillsammans.


Poesi: det är psyket som spänns till bristningsgränsen (allt inom poesin handlar om gränser). Att vistas i en tillvaro före kaskaden.


Vad skriver du? Lappar som flyter på botten –


Luckor –


Strålar –


Det var mer än ett vackert ord: stoicism. Inte bara en estetik eller programförklaring: ett själsligt manifest, i det fördolda. Ett NON SERVIAM tatuerat på din vänstra arm – den sinistra.

19 maj 2011

Past passed

[Den (o)roliga rättningen fortskrider, rör sig tungt, eller bara sävligt. Jag har snart förbrukat en halv röd penna. Och alltså: eller just därför, dessa repriser från (m)aj 2006.]

8

K. – Det här landet vi bor i, vad heter det?

k. – Konsensus.



Kafka skriver: livet ”eine fortwärende Ablenkung”. Avlägsnande? Avvikelse?

Distinktionen - - - - - - - - -


Det händer aldrig någonting. Eller: det händer alltid ingenting. Ett ingenstädes - - -


Ordnära. Ordbunden. Av ord är du kommen. Vila: långt under orden.


Spöken, säger du … De bryr sig inte om vi tror på dem eller inte.


I en dröm blev jag misshandlad, men slagen kändes inte. Det är så ibland med viss kritik som riktas mot mig i den vakna världen (den odrömda delen). Eftersom den inte träffar, gör den inte ont. (Men jag förtjänade allt.)


På biblioteket i Umeå brukade det hänga en skylt som förbjöd att cyklar och andra fordon förbjöds parkera vid ingången. Till ingen nytta, eftersom besökaren dagligen tvingades kryssa mellan omkullvräkta cyklar och övergivna permobiler och soppatorskade epatraktorer.

Vad hade alla dessa analfabeter att göra i ett b i b l i o t e k ?


UTDRAG: Allt är illusion. Ingenting är vision. [Från malmusans diktion: - - - ]


Döden har missat mig med några veckor vid något tillfälle - - -


Rastlöshet: då du har så bråttom att döden inte ens hinner ikapp dig.


Irritationsmonument –


Den där han är så underlig att han inte ens kan tillhöra de underliga; han tillhör en egen kategori. Han är överlig.


En text dikterad av ’nästan’.


En dag blev jag nästan förvånad.


- Tror du att … Varför ger du mig en sådan hopplös blick?


Poesin kan man hitta lite varstans. Ibland rentav i diktsamlingar.


Att domedagsprofeter inte längre finns i vår värld betyder inte att de har spelat ut sin roll, eller att vi inte kan tro på ett slut. Snarare tvärtom: de skulle tala för döva öron – bedövade, söndervaggade öron, som ändå inte skulle fatta. Allt i vår kultur hyllar det oavslutade, det ständigt fortgående; allt är, med sina eviga upprepningar, som en slags förövning till Helvetet.


Marina Tsvetajeva: Viskningar … dofter … allt – och därtill något!

surely you´re happy / it should be this way

Morrissey fyller i dag 52 år. Inte mycket att fira. Han har precis släppt en ny samling, "The Very Best Of", med mestadels inspelningar från hans första år som soloartist. Där kan man höra finfina låtar som "Suedehead" och "November Spawned A Monster" remastrade 2011, för den som tyckte att det inte räckte med att de remastrades senast förra året, på samlingen "Bona Drag", som alltid kommer att vara den bästa Morrissey-samlingen. Givetvis låter det här bra, men i valet mellan att låta bra och bra låtar väljer jag onekligen det sistnämnda (eh, men det här är lika onekligen bra låtar, och bara att höra det nonchalanta mästerverket "I´v Changed My Plea To Guilty" i en samling av det här slaget är roligt). Den enda tidigare outgivna inspelningen är en version av Siouxsie-duetten "Interlude", där Morrissey sjunger hela låten själv, men - ack, någonting saknas, jag kommer inte på vad det är ... Givetvis finns det många som passar på att påminna om att The Smiths redan 1887 på låten "Paint A Vulgar Picture" raljerade över cyniska skivbolags alla samlingsskivor, men att hitta inkonsekvenser i Morrisseys beteenden är lika lätt som att hitta hö i en höstack. Vad ska han då göra? Han säger sig ha spelat in en helt ny skiva, men saknar skivbolag (en lång följetong). Den här samlingsskivan har som singel "Glamorous Glue", en av Morrisseys svagare singlar i historien, enligt mig (den släpptes nog bara i USA, 1992). Som b-sidor finns två helt gamla låtar, aldrig tidigare hörda: "Safe, Warm Lancashire Home" och "Treat Me Like A Human Being", skrivna tillsammans med Stephen Street i början av Morrisseys solokarriär. Det är två skisser, kan vara hans svagaste stunder. Däremot finns det som sagt på samlingsskivan gott om enskilda storheter, och jag undrar varför "Boxers" och "Sunny" låter så mycket bättre nu än de gjorde 1995.

18 maj 2011

Efter den tid som flytt

[Maj 2006. Så var det, så blev det - så skulle det aldrig aldrig. Det var då; aldrig nu. Aldrig lika upptagen. Som nu. Jag återgår till mina kära uppsatser. Hör hur de kallar. Auf.]

7

K. – Ingenting förändrar sig någonsin.

k. – Eller: allting förändrar sig alltid.


Ord är trots allt sekundära: det är handlingar som betyder någonting. Det är i våra värderingar vi visar vår karaktär och attityd. (Nej, jag tänker inte be om ursäkt för att jag kallade honom en XXXXXX.)


Ibland blir han så arg att han tuggar fradgment.


Som om Gud skulle bry sig om vi trodde eller inte –


När jag var barn var jag så olycksdrabbad att mina kompisar (min kompis) hade ett karakteristiskt smeknamn för mig. Låt mig, utan att avslöja för mycket om min identitet, medge att det innehöll en ordlek på Johnny Thunders låt ”Born to Lose”.


En gång påstod Staffan Hildebrand att Stig Larssons böcker innehöll ”en svart ångest” – sådant kan man bara skratta åt, som Stig gjorde: hur ser blå ångest ut, ungefär. Men allvarligt talat, så är den här typen av formuleringar vanliga, till exempel på baksidestexter till många böcker: en viss författare beskrivs som ”svartare än” Beckett, som om det var mätbara egenskaper. (Med detta sagt: kalla mitt skrivande gärna kohlsvart.)


Det var knappast en obducent som myntade uttrycket ”skönheten kommer inifrån”.


Den spridda uppfattningen att misantropen föraktar människorna, när sanningen är mer obehaglig / otäck: att han inte längre bryr sig om människorna; de fåfänga försöken att stå ut med detta som sedan dess plågat människorna - - -


Den där kalendern som en elev gav mig, med ett uttryck eller en fras som jag hade en vecka på mig att använda i tal eller skrift. Det var allt från I´M STILL CHINESE till RUSSIAN LESBIAN, men jag kom aldrig längre än till ordet PRISON, som jag därefter stamm-fastnade på - - -


Applåder är väl fortfarande förbjudna i kyrkan? Vad mig anbelangar borde de också förbjudas på teatern. Det är något av en förnedrande handling, och säger inget om hur jag personligen har uppfattat föreställningen. Idealet vore en helt tyst respons från åskådarna: hur skulle skådespelarna reagera?


I ett misslyckat försök att bli fri från sitt Wordsworth-beroende (vi har alla varit beroende av W.W. … inte du? varför läser du då detta? har du inte bättre saker för dig?) skrev William H. Gass att ”barndomen är en av poesins lögner” (”Ah, Poesy hath lies of its own”, som de skrev redan på 1600-talet). Men det där är bara hårklyverier. Eller menar Gass att han med ”lögnen” omfattar uppfinning / konstruktion? Barndomen såsom minnet (upprepningen, konstruktionen, etc) av den. En lögn, skapad av poesin.

Poesins största lögn är väl poesin?


Poesin manifesteras ju ofta som ett försvinnande. Du som läser måste – nej, inte ”hitta” den – försvinna med den.

17 maj 2011

What became of the likely lads ...


jj släpper tack vare världens bästa skivbolag sy gratissingeln "No One Can Touch Us Tonight" / "Ice" här. Två magiskt bra låtar, som vanligt. De citerar The Libertines, och musik kan inte bli mycket bättre än så här: två kaxiga låtar som bara manar.

Blaskor

Ibland läser jag tidskrifter, när jag inte kan göra annat, när jag tvingas, när jag måste, när jag - ja, ni fattar, när jag behöver något att skylla på. Till exempel när jag flyr från rättningshögarna. Jag skulle säga att det är en relativt normal konsumtion: ibland läser jag lite för lite (få) tidskrifter, och ibland lite för mycket (många). Jag har favoriter, som jag ofta läser, och några som jag bara läser ibland, och några som jag inte nämner här, så - ja, när jag tänker på det: betyder inte det här att jag läser (för) många?

1. Lyrikvännen nr 2-3 11. Ett fint dubbelnummer om översättningar, med en södergransk katt på omslaget. Det finns mycket här som jag gillar, som Anders Bodegårds text om Zagajewski, Ulla Ekblad-Forsgren om Hölderlin, och Lasse Söderberg om Louise Labé. Fanns hon? Hon finns, det är viktigare. De har inga recensioner, men i varje nummer skriver Ann Lingebrandt om en ny svensk diktsamling, och det gör hon bra: piggt och nyfiket, den här gången om den oförbätterlige UKON.

2. Hjärnstorm # 106. De har tatueringar som tema: "För evigt". Bengt Jahnsson-Wennberg skriver om CD Friedrichs kyrkogårdar - jag fastnar i bildmaterialet, glor och blänger på perfektionens kistor. En fin text av André Gide också. Samt en text om Alfred Bexells knäppa projekt att rista in texter i gamla stenar, något han gjorde i slutet av 1800-talet, och det dröjde tjugofem år innan stenarna upptäcktes, av en slump. Har man tur kan man i halländsk skog hitta en sten som den där det står: "SÄG ICKE ALT HVAD DU VET MEN VET / ALLTID HVAD DU SÄGER".

3. Ord & Bild nr 1-2 2011. Också den ett temanummer: "BARN". Sniken som jag är läser jag den här dyra tidskriften gratis på skolan (förlåt regeringen, jag är en fara för statsekonomin). I en intervju säger Aase Berg att hon nog är mer vallamorsa än curlingmorsa. (Hennes barn heter Björn och Ann. Det känns tryggt att veta.) Som vanligt är Ord & Bild en extremt ojämn tidskrift. En del av innehållet är antingen för tråkigt eller för svårt, men det kan lika gärna vara fel på mig. Men jag gillar deras recensionsavdelning: långa fördjupande texter om böcker, som i det här numret Mara Lees senaste roman Salome.

I won't be frightened when I'm awoken from this dream / And return to that which gave birth to me

[Jag dröjer vid maj 2006. Fötterna djupt nedsjunkna. Jag tar mig inte ett steg, eller två. Med stolthetens skamliga rodnad på den en(d)a kinden, eller om det var tvärtom: med skammens stolta rodnad när jag vänder den andra kinden till.]

6

K. – ’Därför’ är inget svar.

k. – ’Varför’ är ingen fråga.

Youngs ord om att vi föds som original och dör som kopior äger fortfarande sin riktighet. Men då dog man som en kopia av någon annan – nu som en kopia av sig själv.


Proust ansåg också att vi plagierar oss själva (det var väl i Rymmerskan?) Nej, vi kan väl inte undgå att framhärda, tills vi stupar. Och sedan då? Ja, att dö – det skulle förstås vara höjden av originalitet!


(Det heter ju att det inte längre finns något att förvånas över, så) jag blir alltid lika förvånad när någon uttrycker sin förvåning.


Jag har ett mål

en vision

Där jag är ensam

på en scen

Och allting handlar om

någon annan än mig

Det betyder allting

för mig

(TRAVESTI)


Du är dina egna drömmars regissör. Ja. Men du står ändå på någon annans lönelista. Och du har inte ens final cut.


Jag ropar och ropar och får inget svar. Jag måste sluta ropa uppåt, och börja ropa nedåt. Där nere, längre ned än jag kan tänka, finns svaren.


Ibland hör man någon säga: ”jag sätter punkt”. Som om det vore att så: jag sätter ringblommor, jag sätter persilja, jag sätter punkt. Och ändå är det alltid ont om punkter när de talar.


Hellre än ord som ’passion’ och ’lidelse’ – ’extas’ och ’besatthet’; inte extasen i besattheten, eller besattheten i extasen. Likgiltigt med ursprunget, allt är ändå bara gestaltning.


Vari består det irrationellas grymhet? I dess konsekventa utförande?


Jag vet inte hur många gånger jag har läst Flannery O´Connors rad ur ”The Enduring Chill”, den som lyder ”The artist prays by creating”, som ”The artist pays by creating”.


”Youth was a state to be embraced […]”. Ja, men vem sa det? En passus i en artikel om de brittiska romantikernas fixering vid ungdomlighet. Eller finns svaret på någon F. Scott Fitzgeraldsida?

”Memory was a state to embrace …”

16 maj 2011

Dagens eko

[Så här såg det ut i maj 2011. Vad hände? Varför hände det?]

5

K. – Dricker du?

k. – Hellre än bra.


Kärleken som är helt och hållet taktil –


En
sak vet jag. Men vad det är, det vet jag inte –


Poesi: med all önskvärd otydlighet.


Jag måste nu nöja mig med att vara onöjd.


Proust, Den återfunna tiden, juni 1997:

* Fantasi – Skönhet - Frånvaro

* Minne – Tid - Vana

* Verklighet – Dröm – Glömska


Släkten är värst. Men vilka är bäst?


När jag tänker på att … Ja, när annars?


Människan uppfann dödsstraffet. Ännu ett missförstånd: det behövde inte uppfinnas.


Vad jag söker i litteraturen: förolämpning, en ingrediens som vrider sig mot förvrängning, och får texten att luta och kantra. Vad jag får: lismande smicker som smeker läsningen till rofylld sömn utan vederkvickande mardrömmar. Kanske är det lika bra så –


Fragmentet är trasigt av en anledning. Det ska inte lagas, bara vara där. Museer som restaurerar konstverk i syfte att förbättra åstadkommer bara förändring, som leder till försämring. Det borde rubriceras som skadegörelse. Det som har gått sönder får inte fixas till.


Facit till den genomskinliga drömmen:


Människan hamnade i en existentiell knipa, en universell tomhet. Så uppfann hon – fotboll, som svaret på en icke-formulerad fråga, där Gud är ett f.d. svar. (Nä, jag tycker inte att Alexander Östlund ska vara med i VM-truppen.)


Nyanserna: du ska lära dig skillnaden mellan att vara fångad och att vara instängd.


En människa upplever nog aldrig en högre nivå av sällhet än när hon som fyraåring alltid blir bemött med förståelse, och alla yttranden uppfattas som kloka, roliga och charmerande – publikens obrutna uppmärksamhet. (I det här sammanhanget tänker jag på vissa författare, som inte tål kritik. De är fastkedjade vid sin egen fyraåring.)


Det enda som kan rädda den här världen är asketism. Asketism – i överflöd.

She´s looking back over her shoulder

Kate Bush blev redan 1982 tack vare låten "The Dreaming" känd som popmusikens Stanley Kubrick, så det ter sig som något av en paradox att en hyperpedant återvänder till två av sina fåtaliga skivor, fyra låtar från "The Sensual World" och sju från "The Red Shoes", för att ge dem ny sång och i någon mån nytt ljud: varför då, när hon ägnade oceaner av tid för att spela in skivorna i sin egenhändigt byggda studio? Nu verkar det vara trummorna som fått genomgå mest renovering. Givetvis låter hennes röst mörkare, dovare, och det skapar en helt ny atmosfär i några av låtarna. Mest ändrad är titellåten från "The Sensual World", som nu heter "Flower of the Mountain", eftersom hon äntligen fått tillåtelse från James Joyces arvingar att nästan helt utgå från Molly Blooms monolog i slutkapitlet av romanen Odysseus. Inte för att det gör låten bättre. Men det är fortfarande en fantastisk kärlekslåt, säkert en av de tre-fyra bästa kärlekslåtar som någonsin spelats in. Men originalet ("The Sensual World") är fortfarande bättre! Allra mest på den här skivan gillar jag nog "Lily", som har blivit en tyngre låt, med mycket bättre trumspel än på "The Red Shoes"-skivan. Fast, i ärlighetens namn har låtarna inte ändrats så mycket. Lyssnandet kan i alla fall ge en föraning om hur de här sångerna hade låtit live, om Kate Bush någonsin hade följt upp sin första och enda turné från 1979. Det finns någon slags spontanitet lite här och där, en typ av lekfullhet som hon annars relativt sällan bjudit på i sina studionspelningar, åtminstone efter "Hounds of Love". Men jag vet inte om jag kommer att vörda den här skivan, eller tycka att den behöver ersätta originalinspelningarna, eller ens om det här urvalet skulle utgöra mina favoriter från de här två skivorna. Exempelvis låter "Rubberband Girl" här mest som en trött Rolling Stones-låt, medan originalet är galen och uppsluppen, som en borderlinepatient. Första videon "Deeper Understanding" är förstås obegriplig till sitt innehåll.

(Bilder från Fish People [inga frågor på det], Kate Bushs hemsida. Jag tror katten heter Mojo.)



15 maj 2011

Om inlärning

Mycket av debatten kring skolan har förts av ideologer och dilettanter. För att råda någon slags bot på detta skrev DN Vetenskaps Karin Bojs i dag om hjärnforskningens nya rön om inlärning. Jo, jag förstår nog: politikerna är för inkompetenta för att ta till sig minsta lilla av denna forskning, utan plockar de russin som passar deras egna åsikter bäst. Här finns sju eminenta forskare som i all korthet redogör för de nya fynden. Vad som snart utkristalliserar sig är två saker:
1) Att man lär sig bäst av tester och prov. (Lärarkommentar: ja, det har jag själv sett. Problemet är bara att detta kräver tid: både av för- och efterarbete, om det ska vara vettiga prov, och inte bara G-prov - typ, självrättande prov som kan göras på nätet. Vad skolpolitikerna då säger, åtminstone lokalt i Jönköping, är att lärarens arbete endast utförs i klassrummet, varför vårt jobb ska bli ett 9-5-jobb, där vi jobbar bara när vi har lektioner. Följden kommer att bli fler lektioner. Kommunerna ställs inom de närmsta åren inför enorma besparingsåtgärder, och det enda som hjälper är att färre lärare arbetar mer. Det är den enklaste formen av matematik. Glöm alla prov och uppsatser i så fall.)
2) Att kondition är en viktig faktor för inlärningen. (Ja, det har åtminstone vår kommun fattat, som har anlitat notoriskt opålitliga Arriva som leverantör av lokaltrafiken. Den fungerar så dåligt att det går fortare att cykla eller gå till skolan.)
Nåja. Jag hyser minimala förhoppningar att våra skolpolitiker bryr sig om detta. De är fullt upptagna med att söka efter forskning som handlar om att elever blir duktigare av att "forska" på egen hand.

Sorgen

Om jag tvingades reducera hela den svenska litteraturhistorien till fem namn skulle Birgitta Trotzig vara ett av dem: nu läser jag på DN:s hemsida att hon har dött. Det är en författare som inte kan beskrivas, bara läsas. Hennes böcker har alltid varit ett slags klenoder, som efter avslutad läsning fortsatt att dallra inom mig. När jag i slutet av mars i år talade med Ulrika Nielsen i Göteborg höll hon just på att läsa dubbelvolymen Ett landskap/Jaget och världen, och vi var rörande överens om vilken ovanlig bok (ovanliga böcker) det var, och är, böcker som inte längre skrivs. Det är också böcker som tvingar fram en helt ny slags läsning. Det finns många av hennes böcker som obetingat kan rekommenderas, kanske allra mest Sveket, eller Sjukdomen, men det går väl att börja nästan var som helst, bara du börjar - och fortsätter. Hon debuterade 1951 med Ur de älskandes liv, en bok med noveller där två av dem hade ordet "Idyll" som underrubrik - senare skulle hon komma att skriva böcker som ofta visar antitesen till idyllen. På baksidan står: "Vad som frapperar i denna unga författarinnas på en gång skygga och sensuella diktkonst är hennes högt uppdrivna känslighet för flyktiga, halvt undermedvetna själsliga processer, en hypersensibilitet som med sinnesanalogiernas hjälp uttrycksfullt registrerar det vaknande kvinnopsykets ömtåligaste vibrationer." (Är det konstigt att man längtar bort, till äldre tider, någon gång - - - ) Men jag är också tacksam för hennes entusiastiska författarporträtt, bland annat av Tsvetajeva. För cirka tio år sedan såg jag henne på bokmässan i Göteborg, vid ett av Svenska Akademiens föredrag, om Thorild. Hon hade sällskap av Kjell Espmark. Jag vågade inte säga något till henne: vad skulle jag säga? Birgitta Trotzig föddes 11 september 1929, och dog alltså i går, 14 maj 2011.

(Bild från Modernista.)

Den eviga återkomsten

[Jag roar mig med att läsa IB-uppsatser från den runda jordens fyra inbillade hörn, exotiska platser som Kuala Lumpur och hålor i svenska obygden. Därför, bland annat, dessa oldies but goodies, som det heter; mina första aforitscher från maj 2006.]

4


K. – Kommer du ihåg vad han sa, den där vampyren vi mötte för några år sedan, när han drack läsk, blodapelsin-smak?

k. – Ja, med sin transylvaniska brytning: ”I drink anything that moves.”

K. – Har du förresten hört att James Bond har kommit ut ur garderoben?



Förr i tiden fanns det något som hette ”nervöst sammanbrott”, som en förklaring till exempelvis våldsverkare. Men nu heter det alltid något annat. Det där begreppet har försvunnit. Nu finns orsaken alltid utanför individen; det finns alltid någon att skylla på.


Varför skulle du känna på det här ordet utan temperatur –


Väckarklocka Vaggvisa

som som

söver väcker


- We all know what a tag question is, don´t we?
- Yes.
- Well, Beckett is quite a funny author, is he?


Vem bryr mig om sig?


Ett längre avstånd mellan ’sanning’ och ’lögn’ än mellan ’rättvisa’ och ’orättvisa’.

(Rättvisan är orättvis.

Ja.

Inget att lita på.

Nej.)


Tankar måste sorteras i fragment: fraktioner / aforitscher, eller aforietzscher. De blir nödvändigtvis tolkningar / bearbetningar av ett råstoff. Fragment: utan samband, liksom tankarna, ofullständiga –

Vidare hela tiden, utan att bli färdiga, inga förklaringar –

Meningarna rör sig mot den gräsliga fruktade punkten: det finns ett inre motstånd mot att tänka tanken klart, löpa linan ut / gå planken ud, som det heter på danska. Meningen får inte bli färdig, det blir aposeos.

Inget samband mellan olika tankar: som reklaminslag – lingonsylt sekunden före trafiksäkerhetsverkets apell mot rattfyllans följder. Allt sjunker i ett träsk av något svart … ja, mina egna … tankar …


En fråga: hur kan det komma sig att politiker samtidigt kan vara skickliga lögnare och usla skådespelare?


Walter Benjamins åsikt att pratet beseglar språkets undergång i dumhet. (Jag läste, andra gången, hans sista ord som ’stumhet’. Så djävla dumt.)


I tidningen idag liknades en persons minne vid ett läskpapper. Själv föreställer jag mig det som ett stort flugpapper som hänger ned från taket i ett ödsligt loft och fångar dumskallade intet ont anande flygfän, eller en gisten båt som försöker hålla sig flytande i en stor sörjig pöl, eller … ja, vad det tredje var, det har jag glömt.