att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 mars 2011

Fotograferingens vackra historia, Péter Nádas

Det finns en brutalitet i all fotografering, och då menar jag inte endast kränkningen i att bli fotograferad: bilden i sig signalerar våld, ett överfall som inte kan lindras. Därför blir jag förvånad när fotokonst omtalas som stum konst. Det är den bara för den som saknar fantasi och inlevelse: för mig är den högljudd, full av dissonanser, protesterande skrän.

Inte heller vet jag om fotograferingen är ett sätt att komma närmare människan, eller längre ifrån. Det finns människor som ser bättre ut på bild – som bara ser bra ut på bild, som om de behöver fotograferas för att bli naturliga, oförstörda oförställda objekt. Tillåt mig tvivla: alla agerar. Ansiktet vilar aldrig. Och att ord skulle användas för att skildra en bild, eller att en bild klarar sig utan ord: den är ändå ett språk, som är beroende av orden för att bli meningsfull, även om den ibland kan ingå i ett samspel med tanken, detta mystiska förehavande som är lika bortom som inom språket.

Jag läser titeln till Péter Nádas roman, Fotograferingens vackra historia, som en ironi. Det vackra har inget där att göra. Det är förlaget Rámus som ger ut den, i Ervin Rosenbergs översättning, och med ett omslag som är vackert – och brutalt. Ett svart streck över kvinnans ögon, som tar bort blicken, tar bort det vi känner igen som det mänskliga, och gör henne till ett objekt. Den utgavs ursprungligen 1995, och finns alltså äntligen på svenska; fyra av Nádas tidigare romaner är utgivna på vårt språk.

Och ett objekt är huvudpersonen är, om hon heter Kornélia, om hon är huvudpersonen, hon som är inspärrad på ett sjukhus eller dårhus, hon som omtalas men förblir utan subjektiv röst, utan bara blir en av alla dessa andra röster. Hon är sjuk, eller beroende av sjukdom. Vi har en ballongfarare också, men människan kan inte flyga. Vi har också en tågkupé här, som för att poängtera människans behov av resa, rastlösheten i stillaståendet, den olösliga konflikten mellan frihet och fångenskap.

Nádas har själv varit fotograf. Det märks? Att kalla hans bok för roman är nog att säga för mycket. Det är en bråkig, besvärlig text, full av besynnerligheter. De olika rösterna skapar mer oordning, förvirring. Det är en gamling, en gosse (som dör), ett jag – splittrat. Handling ger sken av normalitet, men det saknas en sådan, en fast punkt: texten rör sig suggestivt, utan hållbarhet, som om den går sönder inför din blick, om du tittar på den, om du törs.

Det är kryptiskt, och ansträngande. Men märks då att Nádas har varit fotograf? Snarare handlar det om perspektiv än om en förtjusning i blicken i sig, att han tänker i bilder (vilket väl är en truism) – att han ser ur olika vinklar, från fler håll. Rösten imiterar en dialog, men blir monologisk, att den talar för sig själv, utan att kommunicera. Det är filosofiskt: ”Människan utstår infernaliska plågor när hon vet vad hon måste vilja, men om hon verkligen vill det hon måste vilja är höljt i dunkel.”

Till det fascinerande med boken hör hur den växlar det hermetiskt instängda med den vidgade blicken, och åstadkommer en utåt-inåt-rörelse, där båda riktningarna är lika viktiga.

På ett plan läser jag Fotograferingens vackra historia som en historisk roman, en historisk roman om tidlöshet: för vad är tid? Ja, en konstruktion, en skapelse. Det är samma mark vi går på nu som de gick på då – vi lever samma liv, gör samma avvägningar, har samma värk och plågor, samma idiotiska önskemål, bara små detaljer skiljer oss åt. I Nádas roman är inget tillrättalagt: tingen är opålitliga, där Kornélia görs till objektet. Och författaren demaskerar brutaliteten i alla bilder. Han gör också sin roman till en studie i våld, genom en våldsamhet i språket, i beskrivningarna, i det han skildrar.

28 mars 2011

It was 25 years ago today


(Utanför Parliament Square 9 december 2010.
Foto Oli Scarff: klicka för större bild.)

Musiktidningen för alla som har intresse av att negligera Bob Dylans uppmaning att aldrig blicka bakåt, Mojo, har uppmärksammat att det i år är 25 år sedan "The Queen Is Dead" släpptes, och jag försöker låta bli, för jag vet att det blir som vanligt, förbehållslöst uppskattande ord av alla möjliga som vittnar om hur inflytelserik skivan har varit, och visst, nästa år går det att fira jubileet av den lika fantastiska men lite underskattade "Strangeways, Here We Come", och så vidare, och sedan blir det 30 år sedan. Men Jon Savages text om skivan, och om stämningarna i England på 80-talet, är fint skriven, insiktsfull, och får mig att inse att jag är bortom all hjälp, att jag kommer att behöva långvarig terapi och massiv medicinering, lobotomi och indoktrinering och hjärntvätt, för att någonsin avstå från att läsa något som handlar om The Smiths. Savage skriver om en bild från studentupploppen i London från slutet av förra året, med bilden av den unga tjejen som står på kravallstaketet och trotsar polisens sköldar, iförd en "Hatful of Hollow"-t-shirt. Han jämför med Delacroix (mest) kända målning "Friheten på barrikaderna" (egentligen "La Liberté guidant le peuple").

(Eugène Delacroix)

Virginia Woolf; nu - i går, i dag, i morgon - nu!

Nuet är Virginia Woolfs tempus. När hon skriver sina briljant fantasifulla romaner tar hon spjärn mot sin tid, det tidiga 1900-tal som vi ibland lite slarvigt summerar under den försumliga titeln ”modernismen”. Denna fixering vid nuet tar sig uttryck i ett flitigt användande av tidens populära teknik, som flygplan, telefoner, skivspelare, men också i en livlig analys av tidens aktuella debatter.

En missuppfattning om Virginia Woolf är att hon är en författare som isolerar sig i ett världsfrånvänt elfenbenstorn, där hon fäller sina snobbiga kommentarer utifrån en uppfattning om konstens överlägsenhet. Men hon diskuterar och problematiserar de ämnen som tiden uppehåller sig vid. Trots att hon under 1930-talet kämpar mot privata depressioner och en värld som rustar sig för krig, väljer hon optimismen, i ett skrivande vars utgångspunkt är en utpräglat politisk dimension.

Att läsa hennes böcker är att ständigt bevittna denna sammandrabbning mellan ett starkt tvivel och en ännu starkare livsvilja, som skulle förlora mot en dödsdrift som hon sedan ungdomen haft som daglig följeslagare, när hon den 28 mars 1941 begick självmord.

Samtidigt som hon är helt placerad i detta nu är hon starkt beroende av sitt förflutna, och jag skulle vilja hävda att det är tryggheten i denna koppling bakåt som tillåter henne att bli just så fast i det nutida, att hon känner sig säker på sin bakgrund, medveten om vad hennes tankevärld bottnar i: en djup förtrogenhet med 1800-talets idéer, i synnerhet när det handlar om romankonsten, där den utomordentligt välskrivna 1800-talsromanen får sin förlängning i hennes fria omtolkning, när hon frigör sig som romanförfattare – en frigörelse som sanktioneras av de gedigna kunskaperna i föregångarna.

Nuet är hennes tempus, och tiden är den tematik som hon återkommer till. Hon gör det i ”Åren”, kanske hennes mest underskattade roman, där hon sammanfogar den viktorianska föreställningsvärlden med modernismens tankar, men också i ”Mot fyren”, med dess pendling mellan närvaro och saknad, dess blick tillbaka som innehåller väl avvägda doser nostalgi och klarsyn. Men ännu mer framträdande är tiden i ”Mrs Dalloway”, som utspelar sig under en och samma junidag 1923, med Big Bens klockslag som påminnelser om hur tiden styr våra liv. Och allra mest i ”Orlando”, vars huvudperson upplever välsignelsen av ett fyrahundraårigt liv.

Hon är en problematisk författare att gilla; hennes motsägelsefulla åsikter ställer sig på tvären. Vi behöver inte placera henne på piedestal, vårda henne som en klenod från en förgången tid. Hennes besatthet av nuet kan däremot fungera som ingivelser för oss, att vi ska följa detta exempel och börja granska vårt eget nu med samma noggrannhet som hon utsatte sin tid för.

Där kan hennes agerande fungera som inspiration, med hennes subtila uppmaning att ta dig till gränsen – för att överskrida den. Nöj dig inte med din lott, utveckla din potential. Detta kan spåras i hennes vädjan till människans strävan mot deltagande, hennes uppfordrande vilja att se oss som sociala varelser. Vi behöver fler sådana röster, som uppmuntrar och stödjer, som vågar se konstruktiva krafter hos människan, även när omvärlden försöker bevisa motsatsen. Hon lägger generositeten i vågskålen när hon skriver: hon är en författare som berikar, som ger med öppna händer.

Det är en okonventionell, utmanande och svår författare, men just i denna svårighet ligger också belöningen. Jag har i mer än tjugo års tid befunnit mig i strid med Woolf, varit den förste att besvara den gamla frågan från Edward Albees pjäs, ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”, med ett affirmativt ja. Det är en tuff författare, vild och otämjd. Jag har grälat med henne, skällt ut henne, gjort slut och försonats, och kommit tillbaka.

En slags summering av Virginia Woolfs insatser för litteraturen kan utgöras av en betoning av hennes kaxighet. I sina bästa stunder är hon en författare som med obesvärad lätthet och nonchalansens exakthet demonstrerar vilka möjligheter som litteraturen äger. Det enda rimliga sättet att förhålla sig till hennes texter är med tacksamhet.

(Publicerad i Jönköpings-Posten 28/3 2011.)

27 mars 2011

Jag läser Vi läser

Nya numret av Vi läser (som jag knyckte i Göteborg) har den allestädes Björn Ranelid på omslaget, och jag börjar förstå hur han kan se så solbränd ut, när han jämt befinner sig i strålkastarljuset. Men intervjun med honom är ovanligt läsvärd, utförd av en lagom kritisk Kristina Lindh, som lyckas smyga in lite diskreta invändningar. Det är också lite roligt när Martina Lowden gläntar på locket till den dagbok hon skrev som sextonårig Proust-läsare, och fem Tranströmer-diggare som väljer var sin favoritdikt att kommentera. Där håller jag nog mest med Lars Gustafsson (i val av dikt). Annars då? Nja!

En dag i Göteborg

Göteborg, Pustervik, eller om det är tvärtom, samtal mellan Ulrika Nielsen och mig på textival. Vi börjar trevande, inför den glesa skaran åhörare. Det finns en nervositet som förlamar, och så finns det en som skärper sinnena. Den här hotar, tills vi efter några inledande famlande repliker kommer in på något som måste kallas väsentligheterna. Om paradoxerna i hennes bok, att det är en så negativ text, som inte vill förmedla och kommunicera, som vänder sig bort, samtidigt som den ändå är skriven och utgiven, om pendlingen mellan tilltal och avsaknad av röst, och varför man ska läsa, om det bara leder till, som Ulrika sa, "förvirring och kaos", att man blir en sämre människa. Vad ska vi med alla läsfrämjande åtgärder till? Ett långt samtal, som inte kunde sluta, som inte slutar. Vi åt lunch på Two Little Birds, inredd som ett dockskåp, med den pratglade Malte P. Han sa åtminstone en sak som var väldigt överraskande, som vanligt. Jag ska recensera hans bok till fredag, vi ska båda recensera Murakami till nästa måndag.

25 mars 2011

Big in England

Tänk er en svensk politiker som skulle säga att varje svensk sjundeklassare borde läsa 50 böcker om året. Ramaskri! Nä, det är inte ens tänkbart. Men den brittiske utbildningsministern Michael Gove uttryckte nyligen denna åsikt, vilket givetvis har gett belackarna anledning att påpeka hyckleriet i att han sitter i en regering som håller på att stänga biblioteken. The Independent bad fem ungdomsförfattare lista tio titlar, och två av dem (Philip Pullman och Katy Guest) föreslår faktiskt böcker av Tove Jansson: hade de frågat Ali Smith eller Jeanette Winterson hade de fått samma svar. Tove Jansson har högre anseende i England än Astrid Lindgren, men sådant får man inte heller säga i Sverige - - -

(Svenska politiker gör som man brukar: tillsätter en utredning. Regeringen satsar 127 miljoner på "läsbefrämjande åtgärder", i ett arbete som leds av Tomas Lidman, Annina Rabe och Martin Ingvar. Spetskompetens, men ack! - det lär sluta i någon slags slutsats om att pojkar läser färre böcker än flickor, och lägre utbildade läser färre än högre utbildade, och så vidare. Kulturministern Adelssohn Liljeroth är oroad över att för få läser "kvalitetslitteratur", ett ord som - fast, äsch - - - )

24 mars 2011

Mot ljuset, Elin Boardy

Det finns flera farliga fällor färdiganlagda för den författare som försöker skriva om förfluten tid. En av dem handlar om hur tidsepoken ska kunna framträda utan att övertydligheter, något som inte skedde helt lyckat i den mest uppmärksammade historiska romanen på senare år, Bengt Ohlssons Gregorius. Elin Boardy skrev i sin debutroman också om början av 1900-talet, men med ett helt annat temperament, med ett helt annat angreppssätt: Allt som återstår var helt enkelt en av 2008 års bästa och mest underskattade romaner.

När hon nu på Wahlström & Widstrand följer upp med ännu en historisk roman är det med stor förväntan jag börjar läsa: Mot ljuset inleds strax efter andra världskrigets slut. De båda systrarna Elly och Annie reser mot Malaysia med ett helt gäng danskar i sällskap: Annie är gift med en av dem, Laurids, en läkare som genast börjar sitt arbete, medan hustrun drabbas av återkommande migränattacker. Vi förstår att det är den okyssta Elly som är huvudpersonen här.

Elly är kartriterska. Ett konstnärsämne, drömsk och handlingskraftig på samma gång: hon lär sig skjuta gevär, börjar svära, tar för sig, upptäcker livet, vill leka dekadent (den farliga leken). Hon förälskar sig i Niels, en mystisk figur, som läser Steinbeck och Lagerkvist, och närs av kommunistiska drömmar. Själv velar hon: vill hon? Eller inte? Förälska sig, falla – handlöst.

Skickligt och subtilt skriver Boardy fram sin historia, och arbetar med diskreta medel i sin gestaltning av närhet och distans. Romanen är skriven som ett drama i fem akter: ett drama, där crescendot kastar sin skugga över förloppet. Det finns vissa likheter med Somerset Maughams 20-talsroman The Painted Veil, som också handlade om en kvinnas osäkerhet i en osäker terräng (ett kolera-infekterat Kina).

Det jag imponeras av är hur Boardy återigen lyckas skriva så närgånget och så exakt. Hon undviker faktiskt de där typiska och övertydliga tidsreferenserna, vill liksom inte fästa sin berättelse i tiden. Därför blir hela hennes skildring diffus – och det är till romanens fördel, vill jag hävda. Inte för att den därmed skulle bli, som det brukar heta, mer allmängiltig, utan för att atmosfären blir mer suggestiv, att man som läsare delar Ellys fascination och ambivalens för sitt nya land, hur hon fångas in av den okända terrängen.

Om det är svårt att skriva om framtiden (hur kommer den att se ut?) är det nästan ännu svårare att skriva om dåtiden – som sagt, utan att det blir en redovisning av författarens forskarmödor, ett ”kolla jag har lärt mig vad man sa när man hälsade på varandra då, är jag inte duktig?” Boardy drivs inte av sådant. Hennes värld är tom, och som sagt diffus, men ändå trovärdig, tack vare hennes osentimentala blick mot det förgångna, där hon respekterar dess integritet. Oavsett om de handlar om dåtid eller nutid lyckas Boardy skapa en människa som rör sig på ett igenkännbart sätt: vi delar hennes vånda, hennes tvivel och oro, i vetskapen att hon har samma problem som vi. Hur ska man leva – vad ska man satsa på? Därmed blir hennes gestalter också mer levande just därför, i stället för schabloner.

Elly blir också en person som det är lätt att gripas av. Vi delar hennes vånda, hennes oro att uppfattas som klumpig och mindervärdig. Hon avundas Annies äktenskap – samtidigt som hon söker sig mot en frihet som äktenskapet inte tillåter, en frihet att blomma ut som konstnär. Hon är dristig, en rebell i vardande, som kämpar för självständighet – en kamp som Boardy kopplar till Malaysias trevande försök mot eget styre. Men allra mest syskonrivaliteten mellan Elly och Annie, så på pricken infångad av författaren: kampen mellan stolthet och avund, fiendskap och vänskap, som bara upplevs mellan syskon.

Det enda jag uppfattar som lite störande är språkförvirringen, med danskarna som snackar en slags utslätat nordiska, med några danska glosor inslängda, även om jag fattar att det är ett olösligt problem. Jag blir i alla fall lite förvirrad, har svårt att följa dialogen.

Berättelsen i sig är ganska lågmäld. Boardy skriver behärskat, och hårt kontrollerat. Bra litteratur har en förmåga att leva kvar länge hos läsaren, fortsätta verka långt efter att boken slås igen, som om de goda böckerna värjer sig mot formuleringen ”en avslutad läsning”: det är en läsning som fortsätter, som vägrar sluta. Allt som återstår hade den kvaliteten. Det är för tidigt att säga om jag kommer att fortsätta tänka på Mot ljuset, men det bådar gott för Boardy.

(Pia Tafdrup har en vacker bild för denna litteraturens förmåga att fortsätta, i sin dikt ”Graner i sne” ur samlingen Krystalskoven (1992):

"Utællelige krystalnåle vokser under huden

hvor en skyggeblomst nu folder sig ud

blændende

Stille, intravenøst synger de hvide skove.")

23 mars 2011

Long distance information, disconnect me if you can

Rationella människor brukar säga att jag tampas med allt annat än spöken. De kallar det för vetenskap, säger att det finns en rimlig förklaring. Vad fan är då det rimliga med det här? Kvällen tillbringas med telias medhjälparskvadron, där det känns som att jag snart har pratat med dem alla, efter att i snart ett år ha haft något som heter bredbandstelefoni, där nästan jämt någonting djävlas: är det inte telefonen så är det tv:n, och är det inte tv:n så är det internet, och när väl det funkar, ja då börjar nästa grej krångla. Två timmar bortslösade, den här kvällen: först en lång kö (kan det bero på förra veckans dust, som inte ledde till någon slutgiltig lösning på problemen? - nu har mitt telefonnummer förmodligen blivit svartlistat där, jag har fått en egen pärm på telia, eller två), där jag efter att ha snackat med en kille blev kopplad till en tjej, som skulle "kolla täckningen", men efter en kvarts tystnad la jag på och försökte ringa upp igen. Nu var kön dubbelt så lång, givetvis. Efter lång väntan, ny kille, som inte heller han kunde hjälpa mig, utan kopplade mig till nästa kille, ny kö, och han - eh, lyssnar ni ...? Nå! Lång diskussion, givetvis saknar problemet motstycke, något liknande har aldrig inträffat. Förra veckan skickades en ny box. Fungerar inte. Nu ska skickas ytterligare en ny box, en bättre box. Tillåt mig tvivla: jag har skådat vad spökena kan prestera när de är på tillräckligt hätskt humör. Under tiden tar jag kort på mig själv, vad annat kan jag göra - - -

and there's not much time for for us to really be that angry at each other anymore

27/2 1932-23/3 2011,

22 mars 2011

Lustgården, Sadi

Om du är vaken, vänd din håg mot Verkligheten;

Ty Verkligheten – icke skenet – förblifver på sitt ställe.

Jag undrar vad han tänkte, baron Eric Hermelin, när han satt på Sankt Lars mentalsjukhus i början av förra seklet och översatte dessa rader. Var fanns ”Verkligheten” för honom: inne på dårhuset där han stångades mot patienter och inskränkta läkares försök att ringa in honom med diagnoser (under sin mest produktiva period som översättare tyckte en läkare att den intagne började visa tecken på senil demens), eller utanför de låsta portarna, dit han försökte ta sig genom otaliga rymningar, men alla vägar bar tillbaka.

Snillet och poeten Hermelin har stått för en insats som inte kan överskattas, med monomana översättningar av nästan 10 000 sidor poesi mestadels från persiska, från 1000-1500 e.v.t. I fjol var det 150 år sedan Hermelin dog, vilket förlaget Karneval uppmärksammade med en fin utgåva av Lustgården, ett storverk av Sa'dī, vilket ska utläsas som ”den lycklige”.

Åtskilligt har sagts om Hermelins språkkänsla, hans sinne för nyanser och valörer i orden, men också om rikedomen i hans vokabulär – så även denna gång, av kännaren Carl-Göran Ekerwald sin fina inledning till just denna volym (han har tidigare redigerat två urvalsvolymer, Persiska antologin och Persisk balsam). Den tidigare utgåvan av Lustgården utkom i 440 exemplar: det finns fler läsare än så i Sverige, vilket har visat sig i Hermelins förmåga att fortsätta väcka slumrande sinnen – Ekerwald menar att ingen seriös svensk författare har råd att avstå från att läsa Hermelin.

För det är så: ett växelspel mellan originalets text och Hermelins egenartade tolkningar, som har kallats för ”pinsamt bokstavstrogna”, samtidigt som de alltså är helt originella, med en ortografi som helt ignorerar 1906 års stavningsreform, där han också tillåter sig finfina poetiska stavningar som ”sqvaller”, och får ordet att erinra om engelskans 'squalor' (snusk1). Boken tar sin form efter lärdomens tio portar, som Sadi pedagogiskt genomgår i tur och ordning, där det handlar om rättvisa, om barmhärtighet, om ödmjukhet, om hängivenhet, om förnöjsamhet, om uppfostran, om tacksägelse, om bot, om bön: ja, vad mer kan begäras för en människa som är trasig, som behöver lagas?

En grundläggande lärdom är nödvändigheten i att göra sig av med självet. Allt ont vänds mot det egna – själv är sin värsta fiende: ”Hårdhet mot de fallne är icke mensklighet; / En nedrig fågel är den, som plockar upp kornet framför myran. […] Ty endast dåren utöfvar tyranni mot sig sjelf”. Det handlar också om att lära sig hantera de egna önskningarna, om att genomskåda det som är efemärt i tillvaron. En osvensk lättjedisciplin kombineras med birgittinsk sjävlutplåning, liksom hur viktigt det är att välja sina strider.

Levnadsorden är enkla nog: ”Om en menniska ser gift i andras gom, / Hur kan det söta vattnet rinna ned för hennes egen strupe?” Vad Hermelin/Sadi alltså kan lära oss är en empatins läsart: en djupare förståelse för det skrivna, hur det ska omsättas, genom att sluta älta det egna, att det viktiga blir att se de andra människorna. Texten formar sig som en varning för självbedrägeriet, med Sadis allt mer förgrymmade ton. Då läser jag dem också som friska alternativ till de omåttligt populära böckerna om självhjälp och positivt tänkande, med sin perversa fixering av det egna jaget: här handlar det mycket mer om att gå utanför sig själv, om vidare perspektiv, om en öppnare värld.

Därför borde boken bli obligatoriskt inslag på chefsutbildningar: dessa potentater som verkligen borde vidga sina perspektiv, söka sig utanför den trånga lådan. Annars borde boken också passa alla som tycker att Kafka och Pessoa är 1900-talets viktigaste författare: här finns liknande parabler, liknande tvärvetenskapliga studier i psykologi, filosofi, religion och litteratur. IQ-testerna, de populära, skränar ut att vi blir smartare för varje generation: ja, vi blir dummare! För det är en intelligens vi inte är betjänta av.

Vad blir då verklighetens väsen, Hermelin versala portalord: ”Verkligheten”? Kanske något så här enkelt:

”Höfves dig storhet? Gör dig liten!

Ty desse store män hafva ej i hela världen sett någon sämre människa än sig sjelfva.

Du skall blifva dyrbar inför menniskors ögon då,

När du håller dig sjelf för intet.”

1 Annars kommer det svenska ordet ”skvaller” från ett isländskt ord för högljutt tal.

21 mars 2011

Intertextualitet

A
Mörkret släppte ned sin klädnad öfver horisonten.
Sadi, Lustgården.
Now the cloak of night is falling.
Tom Springfield, "The Carnival Is Over" (finns i många versioner; endast Nick Cave sjunger just deanna rad).

B
Natten är hafvande, o, min broder, med dagen.
Sadi, Lustgården.
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.
Stagnelius, "Vän! I förödelsens stund".

Författande fans. Om fanfiction och elevers literacyutveckling, Christina Olin-Scheller & Patrik Wikström

En sak som gjorde intryck på mig när jag läste Fredrik Strages bok Fans var kapitlet om fanfiction, om ungdomar som skriver noveller om Darin, och därför slänger jag mig över den nya boken i ämnet, Författande fans. Den är skriven av Christina Olin-Scheller och Patrik Wikström: den förstnämnda arbetar med pedagogiskt arbete i Karlstad, medan den sistnämnda arbetar med medieekonomi i Jönköping. Dock refererar de inte till Strage (däremot till hans hustru Linda), även om de nämner Darin-novellerna: universiteten (förlåt, högskolorna) är en sluten värld, där man frenetiskt refererar till andra akademiska skrifter.

Syftet med boken är det vanliga: det ska användas i undervisningen. Därför får vi inledningsvis höra att fanfiction är ”ett utbrett fenomen”, vilket visas med statistik, som säger att 6 % läser regelbundet, och 1 % skriver regelbundet. En procent, alltså. För en svensklärare med heltidstjänst är det högst en elev som ägnar sig åt att producera egna fantexter.

Så värst nytt är detta inte förstås. Det började kanske med Sherlock Holmes på 30-talet, enligt författarna, eller om det var något senare med Star Trek, på 60-talet. Själv skrev jag James Bond-noveller när jag gick i mellanstadiet, men de flesta utövarna verkar vara äldre (en användare är 26 år).

Det jag stör mig mest på i den här boken är inte i första hand den dåliga kollen på det som ska granskas (Westlife får heta West Life, tv-serien House M.D. får heta House M.I.D.), utan författarnas ovanifrån-perspektiv, där de känner sig manade att förklara hur saker ligger till, för de dåligt informerade läsarna: ”vi vet, nu ska vi berätta för er – vi gör det långsamt, och tydligt, för säkerhets skull ...” Därför får vi förnumstiga fotnoter som förklarar självklarheter som vad en mugglare är.

En av de saker som tas upp är begreppet literacy, som finns i undertiteln till boken: de förordar begreppet i plural, som literacies, utan att helt förklara motivet. Då blir det bara sofism. Men det mest störande är det vanliga vid en viss sorts akademisk skrift: här problematiseras inte, utan det bara beskrivs och återges. Analysen behandlas som något farligt, som helst inte ska släppas fram: här bara antyds att det kan finnas något vanskligt i att så gott som alla nätkommentarer är uppskattande.

Att ta del av reglementen kring fansens berättelser blir en aning deprimerande. Fransk-klassicismen ter sig tillåtande vid en jämförelse, när man betänker att här saknas inte betaläsare som korrekturläser, samt pedantiska linjalläsare som ställer upp förordningar om allt ifrån vid vilka situationer svordomar får användas till hur våld ska skildras (utan blod). Det är en normaliseringsprincip av fascistiska dimensioner, som kan förvåna när man samtidigt får höra att många som skriver här hatar svenskundervisningen i skolan, för här saknas inte svensklärarämnen.

Det är förvånande med denna fantasilöshet, när poängen med allt skrivande borde vara att frigöra fantasin, att skriva på trots mot reglerna, utan hämningar. Här accepteras visst överskridande, men det måste sanktioneras först, ungefär som barnet som busar vid tillåtelse.

Jag förnekar inte att man lär sig saker av att skriva noveller som utgår från Twilight, Harry Potter, Gilmore Girls, Pokémon (utan akut accent i Olin-Scheller & Wikströms bok), med flera: men lär sig vad då? Imitera, sa Bull. Författarparet använder sig av Steven Johnsons oerhört inflytelserika tankeexperiment: tänk dig, en värld där datorerna hade en lång historia, där det var bokläsningen som var den nya tekniken – skulle inte den uppfattas som skadlig, asocial? Ja, men bristen i den tankemodellen att de fantasifulla datorspelen inte skulle vara möjliga utan de språkliga förutsättningarna i berättande text, oavsett om det gäller Homeros epik som det gick att memorera för tusentals år sedan, eller Dantes medeltidstext om Inferno, eller 1800-talsromanens emfas på att driva intrig framåt. Johnsons tanke att populärkulturen – datorspelen – gör oss smartare vill jag inte bestrida: det finns IQ-siffror på detta, men vad är det som säger att mänskligheten tjänar på att vi fortsätter slå rekord i IQ-mätningar, om vi glömmer bort den ekelöfska skillnaden i att vara social i huvudet med att vara social i hjärtat?

Man lär sig att leka med identiteter, kan hävdas. Då kan också hävdas att man inte behöver gå den här omvägen, att den leken hör till litteraturens grundvillkor: det är bara att följa Coleridges råd, att bli en androgyn författare. Då behöver man inte laborera med queer-terminologi, även om det är lite roande när författarna kallar Harry Potter för en ”grand old lady” (även ur ålderssynpunkt: han fyller fjorton till sommaren, som bekant).

En sak som kan saknas är ett resonemang kring denna subgenre som något som har förpassats till de lägre räjongerna, med skribenter som knappast tas på allvar av etablerad litteraturforskning. Men måhända det ändå inte behöver stanna vid nätskrivande för dessa talanger: tänk bara på Seth Grahame-Smiths inledande bok om Pride and Prejudice and Zombies, som följts av en legion av imitatörer, i bokform väl att märka. Eller för den delen alla dessa romaner som har skrivits efter Hjalmar Söderbergs böcker. Här finns en marknad som kommer att tillåta dessa blivande författare att slippa gå lottlösa i framtiden.

Till frågan då vad som ska göras i ämnet svenska i skolan? Tja, det är många olika typer av text som ska skrivas i skolan, och långt ifrån alla är skönlitterära. Det handlar om att lära sig skriva olika typer av text, och det är en mer komplex kunskap än att växla från sms-/ chatt-språk till mer formellt skrivande, som Olin-Scheller och Wikström imponerat beskriver att fanförfattarna behärskar.

Ett kapitel om just skolanvändningen andas propaganda, med exempel från lärare som har haft lucktexter i engelska med Barbie som huvudperson (men etableras och förstärks inte könsrollstereotyper då?), med flera frälsningsmetoder, som läraren som käckt påpekar att tekniska problem blir ”en del av lärandet”. Det är en ganska tunn skrift, vars syfte väl egentligen inte sträcker sig längre än att vara en introduktion.Till boken hör en webbplats som utlovar länkar och fördjupningar, men den är tills vidare rätt sparsmakad (under uppbyggnad?).

20 mars 2011

För sorgen finns inget läkemedel

NY Review of Books låter engelsmannen Julian Barnes recensera Joyce Carol Oates nyutgivna memoarbok A Widow´s Story. Det är en ambitiöst skriven recension, som resonerar fritt kring sorgen, och gör de givna kopplingarna till Joan Didions tidigare version, The Year of Magical Thinking. Skillnaden är att Barnes är en konstruktiv läsare: många har skrivit om Oates bok som misslyckad, men Barnes hävdar att det är själva poängen med en bok som skildrar sorg. Sorgen i sig är en kliché. I punkt efter punkt avfärdar eller föregriper Barnes den kritik man skulle kunna ge Oates bok: att den är repetitiv, monoman, osammanhängande - allt detta tillhör sorgen, och en trogen återgivning måste följa dessa diktat. Gripande återger Barnes också vad en vän delgivit honom, efter att maken plötsligt avlidit: "Nature is very exact in the matter. It hurts just as much as it is worth". Det verkar ha gått slentrian i att kritisera Joyce Carol Oates: när eftermälet ska formuleras, kommer det troligen att stå att hon var alldeles för produktiv, att hon var högst ojämn som författare. Sanningen är att hon håller sin höga nivå, att hon är lojal mot sin talang. På fredag utkommer på svenska En fager mö, jag läste den på engelska förra året, och tyckte att hon är mycket exakt i detta avseende: den var precis så bra som vi förtjänar.

Självbiografiskt, H.P. Lovecraft

När jag som tonåring läste skräckböcker ville mina mer belästa kamrater placera mig i skamvrån, eftersom de bar omkring sina Sartre- och Camus-böcker som klenoder. Det hjälpte föga att jag påpekade att Poe minsann var en riktig författare: han var bara undantaget, fick jag veta, och dessutom var det diskutabelt om han var kvalitetsförfattare. Hade jag nämnt H.P. Lovecraft skulle reaktionen ha blivit ett hånskratt, så det var inte konstigt att man fick smyga med utgåvorna, smuggla ned dem längst ned i bibliotekshögarna.

Annorlunda är det nu – hade jag tänkt skriva. På senare år har en veritabel Lovecraft-renässans pågått i Sverige, att döma av flertalet nya översättningar. Dock har väl de större tidningarnas recensioner inte visat tillbörligt intresse, vilket väl som vanligt beror på att det är mindre förlag som ger ut böckerna. Nu senast ellerströms, som i Sofie Grankvists översättning ger ut boken Självbiografiskt, med korta introduktioner av Jonas Ellerström till de korta texterna.

Skräck har som sagt fått finna sig i att vistas bland lågstatusgenrerna, bland tantsnusket och de självbiografiska eländesskildringarna. Ändå finns det anledning att fundera en stund kring just Lovecraft, som på svensk mark varit en betydande influens för flertalet nutida svenska poeter.

De olika texterna här är publicerade i olika sammanhang, där Lovecraft trivs med att upprätthålla myten om sig själv som enstöring. Sant bara delvis. Som skönlitterär författare drogs han gärna till överdriften, förstärkte olyckan: givetvis är detta en stark anledning till varför hans skräckskildringar fungerar, att de vågar gå för långt, att han vågar sig in i överskridandet. Han är som bäst när han mildrar självkritiken. Med generositet skriver han om sina förebilder, och till det märkliga med honom är hur han lyckas vara en självständig epigon. I en essä om hur fantastisk litteratur ska skrivas finns gott om goda råd, och en vägledning till hans egna ideal: ”En oberörd stil kan förstöra vilken fantastisk berättelse som helst.”

Hans självkarakteristik är osentimental och i avsaknad av illusioner: ”en cyniker och materialist med klassisk och traditionell smak, fäst vid det förflutna, dess reliker och seder, och övertygad om att den enda strävan värdig en förnuftig man i ett kosmos utan mening är strävan efter smakfulla och intelligenta njutningar, vilka främjas av ett vitalt själsliv och en livlig föreställningsförmåga.” Märkligt nog hade han ingen hög uppfattning om sitt skrivande: märkligt, när han samtidigt hyllar författare som det är svårare att i dag se storheten i.

Periodvis förde han dagbok, ett år i New York 1925, till exempel, med korta notiser om hur han vänder på dygnet mest hela tiden: går och lägger sig sent, vaknar sent, läser kopiöst mycket, går på bio ibland, tyvärr oftast utan att nämna filmen (dock ser han Lon Chaney som Fantomen på stora operan, samt The Lost World, om dinosaurier). Han uppger sin strumpstorlek till 44 ½, sina skor stolligt nog som 41. Han började läsa som fyraåring, skrev sina första skräcknoveller som sjuåring. I mars 1937 dör han, och för en dagbok som tar oss nästan ända in i dödsdagen. Från 17 februari till 11 mars, fyra dagar innan han dör, skriver han varje dag ordet ”smärtor”.

Lovecraft var begravd i det förflutna - ”bortkommen i den moderna tidsåldern”, som han själv skriver – med ett arkaiskt språkideal som tjusning och last, som man som läsare både blir trött på och samtidigt vill uppmuntra, då det skapar en helt egenartad atmosfär. Här skriver han också om atmosfärens betydelse för skräcken, att intrigen är sekundär. Tiden blir en fiende för honom.

Vägg i vägg med det vi brukar kalla verkligheten fanns Lovecrafts hotfulla värld, en fasansfull parallell till vår tillvaro, som han plockade fram i berättelser som är lika pedantiska som de är vårdslösa: en del av läsarens fascination ligger i den där kombinationen, att inte ens författaren tar sin skapade värld på allvar, men att den just därför blir ännu mer övertygande, att han investerar ett tvivel i sitt skrivande. Han växlade mellan arabisk, egyptisk och grekisk-romersk mytologi, och gick långt in i en dödsbesatthet som skulle bli en bra egenskap för en skräckförfattare.

Hur bokstavligt ska då skräck läsas? Lovecraft skriver hela tiden på en symbolisk nivå, men den utmanas av den bokstavliga, och vi måste påminna oss om att han inte alltid skrev om monstervärlden, att han var en skicklig utforskare av vardagens skräck också, om det där som döljer sig i springorna inom människan. Där blir han en djupt realistisk författare.

Om Stephen King blivit allmänt kanoniserad de senaste tio åren eller så, fortsätter Lovecraft att vara en outsider för den etablerade litterära världen. Han saknar Kings egenskaper som mysfarbror: här är skräcken på riktigt, febrig och neurotisk och skitigt genomsvettigt ängslig hela tiden. Den som gillar King har kanske inte så mycket här att hämta; däremot har Kafka-fansen mer att uppskatta – den som har sett obehaget i ögonen, helt enkelt.

19 mars 2011

The Strokes, ”Angles”

Allt är svartvitt.

Det är lite rörande att The Strokes när de på sin första skiva på fem år verkar vilja tillfredsställa alla fans önskningar, och gör en skiva som innehåller element från alla sina tidigare inspelningar. Här finns allt! För alla! Ja, och som vanligt är halva skivan sensationellt bra, och jag kommer att fortsätta lyssna på dessa cirka fem låtar i flera år, medan den andra halvfulla delen inte är så mycket att ha vare sig nu eller senare. Jag är inte helt säker på att det är en jättebra idé att i en låt (”Two Kinds of Happiness”) göra en Cars-låt, och dessutom låta Julian Casablancas imitera Ric Ocaseks sångstil. Lite roligare är Thin Lizzy-pastischen ”Gratisfaction”, även om refrängen hör till skivans svagare. Annars låter skivan också lite väl lik Casablancas soloskiva, med en massa synthar, som bara stundtals passar in i ljudbilden (refrängen i den syntigaste låten, ”Games”, är dock oerhört vacker, med den tomma upprepningen ”Living in an empty world”). Det som är roligast är dock det vassa och spattiga gitarrspelet, allra mest i ”Under Cover of Darkness” och ”Taken For a Fool” (jag önskar att fler textrader vore lika vackra som raden ”Monday, Tuesday is my weekend”: om The Strokes hade ansträngt sig lite hårdare med att skriva lika nonchalant stiliga texter som i fornstora dagar hade jag nog gillat skivan lite mer). Så: ja, visst, för all del, jo då, halva skivan är bättre än nästan allt annat.


18 mars 2011

Mitt val heter Textival

Jag passar på att tipsa om Textival, nästa helgs litteraturfestival i Göteborg. Själv ska jag under lördagen medverka i ett samtal med Ulrika Nielsen. Vi ska snacka "om skrivande och språk, om läsande och liv, om osäkerhet och säkerhet, om det som är allt". Pust(ervik Lagerhuset).

Natten är ljusare än vatten, Kaj Hedman

Är det att gå över ån efter vatten, om du framhärdar i din finlandssvenska läsning? Länge länge har jag suktat efter den finlandssvenska poesin, vänt på om inte alla stenar så åtminstone nästan fler än tillräckligt, helt enkelt därför att jag så sällan blir besviken, därför att att nästan allt håller hög klass.

Är det så att det svenska vattnet är för urvattnat? Inte vet jag: nu har jag i alla fall efter att ha läst Eva-Stina Byggmästars fina dikter låtit dem följas av Karlebybon Kaj Hedmans bok Natten är ljusare än vatten (där han faktiskt refererar till Byggmästars förra bok, Älvkungen). Givetvis är det bara poeter som döper sina böcker på detta vis: Hedman har bland annat gett ut nio diktsamlingar, och den här boken presenteras som ”mikroessäer” av förlaget Scriptum, som ger ut den både på svenska och finska.

Jag läser den på svenska, och märker hur min läsning styrs av ett kontrastrikt samspel mellan förmenta polariteter. Det är igenkänning på ett främmande sätt. Allt är sig likt, allt är annorlunda. Det exotiska hittar hem, som om Hedman skriver en variant av det ekelöfska credot, ”Jag bor i ett annat land, men du bor ju i samma!”

Till sin form kan mikroessän liknas vid en halv krönika, eller varför inte en prosadikt: betraktelser, typ Baudelaires hugskott, som också de var samtidskommentarer. Hedman rör sig i tiden, årsskiftet 2008-2009, och diskuterar amerikanskt presidentval och händelser som ligger nära den egna personen. Han skriver om dumheterna, om de befängda händelser som finns i överflöd för den som bara gnuggar bort det där behagliga gruset ur de sömndruckna ögonen. Och sjukdomen som tar en människa i gisslan.

Fragmentet som ideal fungerar ypperligt: tankar som väcks, som gnistrar till. Och gnistret är märkbart i Hedmans skrift, i dessa texter (s)om sprak. Poeter ser alltid lite längre än andra: inte nödvändigtvis klokare eller djupare, kanske allra minst just djupare, ju mer jag tänker på det, men – helt klart ser de längre, har en vidare blick för vad tillvaron innehåller (och inte innehåller). Orden räcker till, kort sagt. Som han har skrivit i en tidigare dikt: ”Röst som smekningar ditt finger / mitt hår en åker för din framtid / Kinden rusar genom oförståelsen i minnet / den är som ett mjukt fall, / lilla syster gräv djupare tills smärtan / inte längre känns obärbar blir den / lyfter jag när leken övergår förståndet / ett ljus växer, ett ljus som mild sols / men genomträngande eld” (ur Lycklig din hand, 1998).

Här finns plats för religiöst grubbel. Om Gud finns? (Nja.) Hur är en god kristen? (Ja?) Det blir ett virrvar av vilsenhet, ett slags ”ta hand om mig”, en öppning mot den lilla människan, det lilla i människan. De små anspråkens liv, om att nöja sig med det enkla livet, det som är det svåra. Det är väl alltid svårt att leva, och svårt att veta hur djävlig just vår tid är just nu, om vi har det värre, men nog är det svårare att leva i en tid som verkar tävla med sig själv för att vara så djävlig som möjligt mot oss? Liv och död skriver Hedman om: båda är lika sköra, lika nära – och lika långt borta. Plötsligt,

Kalla det vad du vill: krönika eller dagbok eller för all del mikroessä – jag läser med fascinerad blick dessa betraktelser ur en värld som är så lik min, så annorlunda. Jag skulle nog också säga att den finska blicken är annorlunda än den svenska, att den riktar sig något mer det östra än det västra, för att ta ett exempel.

17 mars 2011

Vagga liten vaggabond, Eva-Stina Byggmästar

Det finns poeter som du är fullständigt lojal mot, utan att hemfalla åt okritiskt smicker. Eva-Stina Byggmästar är en sådan poet, som du alltid har läst, som det inte går att ogilla, vad hon än tar sig till: för hon tar sig till, utmanar och provocerar. På sitt sätt.

Hennes senaste diktsamling är till formatet lika diminutiv som vanligt. Vagga liten vaggabond. Den har ett kitschigt ökenomslag, vilket är lite missvisande, då palmer och kameler har en ganska obetydlig plats i dikterna, som mer handlar om grönare terräng. Den är den avslutande delen i en trilogi om kärlek, och även om resemotivet dominerar är kärleken mellan två människor också ett framträdande drag i dikterna.

Resan går inte bort. Det handlar mer om resan som ett själsligt tillstånd: ”men hjärtat / ska ju vara / fullt av kappsäckar / annars är hjärtat armt!” skriver hon klarsynt. Hon anstränger sig för att göra världen roligare och sinnligare, kopplar på alla receptorer för att hantera intrycken. Hennes värld lever, sjuder. Den som tycker att poesi är något för självmordskandidater endast, som tröttnat på det svåra och dystra, kan förstås glädja sig åt rader som dessa: ”men hallå! / vi vill till solen, / det är ju det vi vill –”.

På ett sätt blir Byggmästars dikter allt mer berättande, att hon överger det där ekorrcharmiga tilltalet. Ärligt talat: har hon tröttnat på det? Här finns relativt få av de där typiskt halvknäppa ögonblicken, uppenbarelserna av fnittriga bohemer och frökenaktiga jättesköldpaddor, och så ordlekarna, som i sig kan bli rätt tröttande, med ordassociationer som korsas och får nya innebörder. Byggmästar fortsätter i någon mindre mån tänja på orden, visar hur betydelsedigra de kan vara, ger dem nya betydelser, arbetar med dess fonem och morfem, men som sagt, hon gör det med allt slappare grepp om sina verktyg.

Ljuset hos Byggmästar indikerar inga vägbeskrivningar till menlöshetens rike. Här finns vissa diskreta ifrågasättanden av reseidealet – eller resetvånget – som styr vår tillvaro. Hennes resa saknar mål, en väg utan destination. Hon har en slags hippie-estetetik, där hon lovordar lättjan, formulerar ett manifest för en slow poetry-rörelse. Hon riskerar att överdriva det idylliska till sötsliskighetens gräns.

Bokens omslag säger gult: jag säger grönt. Här är växtligheten, det organiska, i förgrunden. Byggmästar reser inte från naturen, där hon förlägger människorna, visar var vårt hem finns. Grön är väl också poesins färg: här är alla dörrar gröna, gröna som i färgen ”kör!” och inte ”stopp!” Gulgrön (gröngul) är också färgen på euforbian, den växt hon ett par gånger apostroferar i dikterna: även om namnet kan associera till euforin är den ett kärt barn med så många namn att däri ryms både kärleksört och djävulsdito, som en indikation på spännvidden i poesin.

Nä, jag är väl inte helt imponerad av den här boken. Varför är jag kvar i min lojalitet? Byggmästar skriver en sorts poesi som jag annars har svårt för. Är det samma mekanismer som styr fotbollsfansen, som fortsätter hålla på sitt Fulham, vilken division de än spelar i? I med- och motgång.