att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 jan. 2011

Becky Sharp vs Jane Eyre

I The Telegraph publiceras i rask takt kapitel ur Sebastian Faulks bok om litterära karaktärer, senast om Becky Sharp, som i Faulks läsning är en hjälte, medan Jane Eyre inte kan bli annat än en hjältinna, vilket han grundar i att Becky inte behöver kärlek för att bli fullbordad som människa, medan Jane behöver det för att färdigställas. Han läxas upp av Laurie Miller på Salon: hon menar att Becky är en sociopat, att det är reducerande att läsa Jane Eyre enbart som en kärlekshistoria (hon kallar den helt riktigt för ”a brooding Gothic bildungsroman”). Jag må vara lite väl partisk i den här frågan, men Miller försvarar varför Beckys känslolösa jakt efter välstånd och inflytande inte behöver vara viktigare än Janes sökande efter kärlek på sina egna villkor. För mig blir Jane en hjälte tack vare sin förmåga att överkomma hindren, genom sin självständighet och integritet. Mia Wasikowska som Jane Eyre i Cary Joji Fukanagas film Jane Eyre (premiär i mars).

"Ett ord valde vi bort, det var 'kompetens'"

Vad är skillnaden mellan en duvning och en mangling? Skolverket skickade sina mest effektiva floskelleverantörer för att under en hel studiedag berätta för oss om den nya gymnasieskolan. Där fick vi veta att "det gör ont att killa sina darlings", att rektorn har "ledningsansvaret" (det vill säga: han bestämmer, men det kan man inte säga, för det är för tydligt), att de ville se "skolan som en drömfabrik", att de valde bort ett ord, det var ordet "kompetens", att det finns något som heter "styrkedjan", något annat som heter "ämnesplanens syftestext", att "kunskapsområden har skurits på nya ledder", att eleverna i den nya gymnasieskolan inte ska läsa, utan "hantera stora textmängder" ("hantera", det låter lättare, då kan man lägga åt sidan allt som känns "jobbigt"). Arma språk! Det konstiga är att där inne i aulan i skolan som har bokstavskombinationen ED satt hundratals gymnasielärare från hela länet, och de sög i sig girigt allt som dessa floskulösa experter (hur blir man "expert"?) och utbildningsråd bara sprutade ur sig. Vad är det för fel på dem? Vad är det för fel på mig, som inte kan vara lika djävla okritisk?

Maskerad, Andrés Stoopendaal

Barn i litteraturen är gärna lite väl lillgamla, lite väl kufiska. Ja, det kan tyckas så, tills man kommer på att verklighetens glin oftast är just så där excentriska och exceptionella, att de ständigt lyckas överskrida vår underskattning av dem. Verkligheten vinner över dikten.

När Andrés Stoopendal debuterar med romanen Maskerad berättar han om fjortonårige Maxence, vars far dör redan i bokens andra mening. Detta vänder inte upp och ned på hans tillvaro – han reagerar ungefär lika likgiltigt som när Meursault i Albert Camus roman Främlingen kommenterar sin mors frånfälle: i stället fortsätter han fantisera om Rimbaud och de jämnåriga pojkar han åtrår. Liksom en annan av vårens mest intressanta debuter, Veronika Malmgrens Gracie, utspelar den sig i annat land – här är det Paris, och det bildar en spännande fond till berättelsen.

Maxcence är precis så där smart och dysfunktionell som romanbarn brukar vara, ett författarämne i vardande, som ratar Harry Potter-böckerna till förmån för Louis-Ferdinand Céline och Yukio Mishima. Intrycken filtreras av fantasi och en underfundig humor: ”Jag tycker inte om sport, jag tycker om att vara långsökt” är en av hans ganska typiska oneliners.

Titeln kan nog tydas som en maskering av sorgen, att Maxcence väljer tomheten framför att må illa när han besvärjer döden genom att ge den sentimentala attribut, men också att det är en nödvändig del i processen att komma ut – inte så mycket att komma ut som homosexuell, utan att komma ut som vuxen människa. Trots sina brådmogna olater blir Maxcence inte helt befriad från barnsliga drag, och Stoopendal har verkligen lyckats skildra ett trovärdigt distanserat förhållande mellan pojken och hans mor, Muriel, och hennes försiktiga försök att förstå sig på sin son (ett omöjligt projekt, även i den oskrivna världen).

Jag gillar hur Stoopendaal varit så lojal med pojkens fantasifulla intryck, där knäppa drömmar skildras lika rättframt som de vardagliga händelserna. De egensinnigt utvalda detaljerna blottställer pojkens storögda fascination, förmågan att fortfarande imponeras av tillvaron, innan man blir helt blasé. Tempot är raskt, ibland nästan bryskt, men jag följer med till Maxcences associationsrika värld nästan helt utan förbehåll. Maskerad är inte genomgående bra, men mycket löftesrik.

(Publicerad i Jönköpings-Posten 31/1. Bild från Norstedts.)

Nocturner, Kazuo Ishiguro

(Dagens radioprogram börjar ungefär 9 min i inslaget.)

Naturligtvis läser jag alldeles för sällan humoristiska böcker: ja, jag kommer inte ens ihåg när jag senast gapflabbade av en bok (kan ha varit på 80-talet, när jag läste Tom Sharpe, jag skulle kanske inte uppskatta dem lika mycket i dag). Att Kazuo Ishiguro kunde vara en rolig författare: nä, det har jag glömt.

Men i novellen ”Come Rain or Come Shine”, ur samlingen Nocturner, lyckas han förmedla huvudpersonens besvärliga belägenhet med så mycket dråplighet att jag inte kan hejda mig. Ray hittar en anteckningsbok hemma hos hustrun till en kompis, där han ämnar övernatta, och däri finns infama utfall mot hans person. I vredesmod river han sönder sidan, andas ut – och ångrar sig, när han inser att hon nu kommer att fatta att han har läst vad hon har skrivit. Hur ska han lösa den situationen? Jag lovar: vad du än föreställer dig nu, kan du inte hamna i närheten av den härva han hamnar i, och det är både vansinnigt och roligt och vansinnigt roligt. Det är hysteriskt roligt, just för att det bottnar i paniken och förtvivlan: novellen är briljant skriven, ett oansenligt mästerverk.

Ishiguro visar annars i novellerna att han behärskar konsten att träffa rätt, att han hittar ett tonfall som håller. De fem novellerna hålls samman av det musikaliska temat, med gamla slagdängor som samsas med lite konstmusik, där han också hittar en nattlig stämning, som kanske lånar något från Murakamis nocturnala tongångar.

Ishiguro är både rolig och spännande, men framför allt gör han sina figurer till ömtåliga och ömsinta människor. Det är klokt och tålmodigt berättat, där situationerna må vara en gnutta (för) konstruerade: det låter jag gärna passera, när han klarar av att hantera känslolägena utan att överdriva.

Novellerna behandlar helst döende ambitioner, drömmar som inte förverkligas. Han skriver om halvlosers, fångar in dem innan de blir avdankade, medan de ännu har – som det heter i den avslutande novellen - ”potential”. Han försätter dem i knäppa situationer, som de bemöter – utan att blinka, utan att ifrågasätta: det är upplyftande på något sätt.


Ofta när jag läser noveller kan jag känna att jag saknar något som gör avtryck, som sätter spår. Nocturner lider i viss mån också av detta, och jag tycker inte att alla fem är lika direkt berättade som ”Come Rain or Come Shine”. Men det är begåvat, tankfullt, och rätt elegant ändå. Och jag är tacksam över de stora norrländska avstånden, som under min barndom bemästrades i bilar och bussar där radion spelade många av de gamla låtar som novellerna nämner, vilket tillåter att jag under läsningen kan höra dem i huvudet medan jag läser.

30 jan. 2011

The Rehearsal, Eleanor Catton

Wallflower?

Det finns en tydlig tendens att filmen håller på att närma sig romanens berättarteknik, genom att bli mindre film(isk), mindre visuell, och förlita sig på berättelsens bärighet, medan romanen i sin tur håller på att närma sig filmens knep, med författare som är ytterst angelägna att vi ska se det framför oss medan de berättar, vilket inte är att gå romanens ärende. Ja – och just därför är det så välkommet när en författare struntar i denna trend, som när Eleanor Catton i sin debutroman The Rehearsal helt utnyttjar romantekniken, och visar sig vara fullfjädrad som just romanförfattare, trots att hon är inte mer än 23 år gammal när boken ges ut.

En skola i Nya Zeeland drabbas av en skandal, och det utnyttjas av en närliggande dramaskola, som försöker använda sig av fakta i sitt årliga examensarbete. Vad de inte räknat med är att de äntrar en tillvaro som redan har fått se hur fakta ersatts av fiktion. När Catton skildrar detta spel, denna glidning mellan vad som sker på riktigt och vad som iscensätts, kan hon erinra om någon som försöker göra litteratur av Judith Butlers teorier om performativitet – och hon gör det begripligt. Här är själva naiviteten inövad.

Det är en saga Catton berättar. Otrygga föräldrar tvingar på sina döttrar musiklektioner för att förverkliga de karriärer de själva blivit förnekade, och hela tiden handlar det just om att agera – oavsett om det är vid saxofonen, vid kvällsmaten, vid kvällspromenaden med en käresta, eller på scenen, som teaterskådespelare.

Eleanor Catton är en klarsynt författare, som skriver skarpt och kyligt. Här finns klokheten, nogsamt portionerad i småkusliga antydningar, i olycksbådande aforismer: ”Remember that anybody who is clever enough to set you free is always clever enough to enslave you”. Vi får en inblick i det mänskliga behovet av ritualer för att försöka kontrollera den tillvaro som inte kan styras, att koder och instruktioner blir allt viktigare. Annars riskerar världen att bli endast ett sken – ett simulacrum.

I denna historia om skuld och tabu rör sig hennes individer i ett frivilligt sökande mot faran, uppvaktar den: de är risktagare. Det är en roman som dels handlar om teater – titeln är lånad från en anonym engelsk satirisk 1600-talspjäs – och dels om skolan, om undervisning och om att lärandet handlar om att hantera förändring, om att ta sig dit man inte kan ta sig tillbaka ifrån: eller att man bara inte vill, för den delen. De är unga, de nyttjar känslor som substanser.

Eleverna rör sig också mellan substans och det formlösa, mellan sig själva och en representation av sig själva. De försöker vara både reklamen och produkten, och fastnar däremellan. Liksom i Juli Zehs Leklust är de ett slags ärlighetsfascister. Men de är hårt hållna marionetter också, med namn märkta av symbolik – Victoria, Julia, Isolde, och så läraren, Mr Saladin, vilket verkar vara en hyllning till David Bowies Insane Lad (”Aladdin Sane”). Här är det också Artauds ”Grymhetens teater” som apostroferas, den teater som förgäves försöker vara grymmare än verkligheten (när har någonsin fiktionen lyckats överträffa verklighetens skändligheter?).

Det är intressant att följa Catton när hon tar sig steg för steg in i mekanismerna bakom våra handlanden, där hon blottställer bakomliggande motiv: då först förstår man varför hon använder den okronologiska tiden, att det beror på att tiden för läraren, Mr Saladin, håller på att gå bakåt, åt fel håll. Och leken mellan fiktion och verklighet får det att svindla till när en av eleverna, Stanley, i en dramaövning, ska spela sin egen far.

Berättelsen handlar också om våra förväntningar, när vi hela tiden görs medvetna om förutsättningarna, med ständiga jämförelser och paralleller (här nämns exempelvis Flugornas herre, men en mer passande likhet finns kanske till Sheila Kohlers roman Cracks). Frågan är också om de nämner dessa fiktiva fasor i rädsla för att det ska bli så, eller för att det inte ska bli så.


Det finns mycket att gilla i Cattons ambitiösa behandling av en svår historia, hur hon ger den råa miljön ett rått språk, och blandar det intima med det personliga, där hon också visar det farliga i detta projekt, vad som händer när man börjar rota i det innersta. Men framför allt kanske just hur hon levererar ett löfte till läsaren, att det här bara är en början, att hon har bättre saker på lager; hon ger också intryck av att vara mer brådmogen än brådstörtad. The Rehearsal är inget mästerverk som kommer att kväsa hennes talang.

29 jan. 2011

a strange lady, she made me nervous

Amanda Palmer, komikern och artisten, har gjort en temaskiva om Australien, och där saknas inte en cover på Nick Caves "The Ship Song", och det låter förtjusande, även om stråkarna saknas. Hon är gift med författaren Neil Gaiman, men det kan vi inte lägga henne till last, när hon visar så här god smak annars. En av låtarna på skivan handlar om det vedervärdiga australiska pålägget Vegemite, som hon kallar för "Black Death".

Anne Sexton: "Her Kind"

Det som är bra: varför är det (så) bra? Länge var jag rädd för Anne Sextons dikter, rädd för hennes koppling till Sylvia Plath, rädd för hennes självmord, jag hade fått nog av sådant. De enstaka dikter jag läste i antologier har varit ojämna, växlat mellan det mediokra och det överintensiva, ett emotionellt haveri.

Den tre strofer korta "Her Kind" var nog bland det första jag läste, och det gjorde intryck, satte spår. Den intrikata rimflätningen sätter sig redan i första strofen, med ett rim på "kind" som löper över de följande stroferna. Överlag sätter sig rimorden hårt, med en bestämdhet som imiterar tonläget i dikten, håller sig trogen den sammanbitna förtvivlan som är dess utgångspunkt.

Jag kan le lite överseende åt det drag av kliché som redan upptakten närmar sig: "a possessed witch", "black air" (min kursivering), tycka att det blir överlastat. Men hon rör sig mot ett annat uppdrag, där det finns allvar i identifikationen med en häxa, att hon förverkligar sig i rollen som häxa, i ett utanförskap på olika plan, även bokstavligt - "in the woods" - och att det enda ödet för en sådan kvinna är att bli missförstådd. Men det är också det enda (över)levandet som finns tillgängligt, att nöja sig med skärvorna.

Det som imponerar mest med dikten, mer än de iögonfallande rimmen och de något mer diskreta anaforerna - "I have" och "A woman like that" - är väl den känslomässiga stegring som illustreras, att dikten höjer insatsen i sista strofen, där det starka samsas med det svaga, i den oslagbara raden, "A woman like that is not ashamed to die", en rad som bejakar både revolten och nederlaget, en stolthet som passerar ordets alla konnotationer, men besegrad av det ofrånkomliga stilleståndet.

Där blir känsloutspelet av ett slag som skriven poesi sällan lyckas återge, om det inte är en poet av Sapfos eller Polly Jean Harveys kaliber, känslor som överskrider realismen och går för långt in i lågan, i en metafor som blir besvärande bokstavlig, där det bildliga uttrycket offras (eldas upp): "your flames still bite my thigh / and my ribs crack where your wheels wind". Verben förstärker också intensiteten, med i synnerhet revbenens "crack" som en onomatopoetisk illustration av hopplöshetens läge. Så blir Sextons dikt en balansakt mellan lust och förlust.

Anne Sexton, Her Kind


I have gone out, a possessed witch,

haunting the black air, braver at night;

dreaming evil, I have done my hitch

over the plain houses, light by light:

lonely thing, twelve-fingered, out of mind.

A woman like that is not a woman, quite.

I have been her kind.


I have found the warm caves in the woods,

filled them with skillets, carvings, shelves,

closets, silks, innumerable goods;

fixed the suppers for the worms and the elves:

whining, rearranging the disaligned.

A woman like that is misunderstood.

I have been her kind.


I have ridden in your cart, driver,

waved my nude arms at villages going by,

learning the last bright routes, survivor

where your flames still bite my thigh

and my ribs crack where your wheels wind.

A woman like that is not ashamed to die.

I have been her kind.

28 jan. 2011

snart

snart

mörkare, och snart blir det mörkt
kan det inte bli
att skjutas rakt in i det
mol(l)tigande: det här
kan bli nu kan vi nu
en kropp är det här
grader stackars stackars
där inga överlever

Grave robbers at his coffin, before his body´s even cold ...

I går var det ett år sedan J.D. Salinger dog, och då har Guardian en artikel om några brev som han skrivit till en engelsman som han träffade i sin ungdom: brev som avslöjar att Salinger gillade Burger Kings hamburgare, de tre tenorernas sång, och en del annat. Vad gör intresseklubben? I England är man eld och lågor över att den store amerikanen beundrar deras tennisspelare Tim Henman, men det förefaller lite skumt: hade Salinger råkat träffa en svensk på språkresa i Wien i stället för engelsmannen Donald Hartog skulle han nog ha beundrat Stefan Edberg i stället (Henman har inte ens tagit sig till en Grand Slam-final). Men vad ska jag ha den här informationen till? Blir min läsning berikad om jag vet vilken glass författaren brukade äta? Nu vill man revidera bilden av Salinger som enstöring - han åkte bussresor till Niagara Falls, minsann - men ack, för mig ter det här sig bara som en hämnd företagen av skvallerbenägna idioter som sörjer att Salinger aldrig ställde upp på intervjuer hos Oprah Winfrey.

27 jan. 2011

the spirits gonna close in on you tonight

I dagens DN recenserar Lars Linder Eva Gabrielssons bok om sitt liv med Stieg Larsson, en recension som har föregåtts av en småhätsk diskussion om hur synd det är om Gabrielsson, och vilken rätt man har att inte tycka synd om henne utan att det kallas för tantbashing. Det är väl klassisk offerstrategi, att all kritik handlar om könet, eller om färgen, eller om pengarna (bristen på dem, överflödet av dem). Nä, jag är inte den som kan säga hur synd det är om Eva Gabrielsson, eller påpeka att de borde ha skrivit ett testamente när det fanns en så uttalad hotbild mot dem. Nu gick alla pengar till familjen i stället. Linder menar i sin recension att det är ett norrländskt drag att vara hämndlysten. Men det är då själva fan! Hade jag honom framför mig skulle jag visa honom hur djävla fel han har. Det här tänker jag aldrig förlåta: jag ska ägna en stor del av mitt liv åt att få honom att äta upp sitt påstående - - -

Anna Calvi?

När en artist får de unisona recensenterna att tvångsmässigt jämföra med PJ Harvey finns det all anledning att lyssna, tyckte jag. Anna Calvi spelar gitarr och sjunger om Djävulen som om hon inte gjort annat än att minutiöst studera Harveys hela karriär (textmässigt är det nästan parodiskt likt Harveys 90-tal) – sannerligen, Rob Ellis, som producerat två PJ Harvey-skivor, har varit med även här, och det dramatiska utspelet är identiskt; att Calvi har turnerat med Grinderman förvånar inte heller. Men skivan kan delas i två halvor: melodiska poplåtar som manglas sönder av ett i längden lite tröttsamt gitarrspel som hamnat för långt fram i mixen, och stillsamma skisser där hon prövar några ackord och visksjunger, utan styrsel och som om hon improviserar fram orden medan hon sjunger. Hon bjuder in Djävulen en och två gånger, men vet inte vad hon ska göra med sin furstlige gäst. Calvis röst prövar olika lägen, låter i någon av poplåtarna ungefär som Anita Lane, men verkar inte ha bestämt sig för hur hon ska låta: ibland lite för veligt, lite för passivt, och bara stundtals riktigt angelägen. Det här är inte dåligt, men ganska ohållbart som skiva betraktad, där bitarna faller samman. Debutsingeln, en cover av Frankie Laines ”Jezebel”, lovade mer.

26 jan. 2011

Who´s afraid of Patrick Wolf?

Patrick Wolf, Don´t let the city destroy our love. Hans nya skiva "Lupercalia" kommer i maj, redan. Som vanligt låter han halvgalet euforisk, och lånar några saxofoner från 80-talet, och lyckas som vanligt låta som om han gett sitt bästa och gjort det bästa, med en refräng som siktar mot det allra mest oemotståndliga. Som vanligt är videon också helt underbart knäpp. Allt är bra.


Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare, Per Erik Ljung

Det finns svenska författare som det finns all anledning att beundra, medan somliga bara kan erhålla en slags uppskattning. Men den ende som går att avguda är Vilhelm Ekelund, och ja – det är lätt att göra sig lustig över Ekelund-kulten som verkar drabba alla som någon gång börjat läsa honom på allvar, att le lite överseende åt de där farbröderna som inte verkar göra annat än citera hans skarpt skurna aforismer.

Ja – tills du blir en av dessa kufar som ohjälpligt snärjs av de ekelundska orden: måhända den ende unikgenuine författaren vi (inte) äger. Själv har jag försökt värja mig: har aldrig samlat systematiskt på hans skrifter, men de jag har är vältuggade. Jag plockar fram dem, ställer aldrig tillbaks dem. Jag läser, slutar aldrig läsa V.E.

Per Erik Ljung är helt inne i Ekelunds värld. Han började läsa den här författaren för snart femtio år sedan och utgav sin avhandling om Ekelunds problematiska författarroll 1980, och har väl sedan dess ägnat mycken tid och kraft åt den här knepige skriftställaren. Ellerströms samlade häromåret i en fin volym sjutton av dessa texter, i boken Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare.

Här framträder så Ekelund som den store läraren i livskunskap, där det handlar om att leva både sant och med sans, men därmed inte sagt att måttan är hans ideal. Ljung har en fin förmåga att avtäcka olika skikt i Ekelunds skrivande, där vi får oss till livs spännande inslag av Ekelunds spatiala fantasi, vackra beskrivningar av barndomslyckan och ljusöversvämningarna i Ekelunds kryptiska prosa.

Ekelund visste att den som drömmer måste drömma starkt, att drömmen måste göras tålig. Där (ett av hans nyckelord: detta ”där”) finns också de starka tankarna, de starka åsikterna. Och Ljung rör sig obesvärat och hemtamt i de skrifter som han så nogsamt granskat, och exemplifierar med den stillsamt blygsamma auktoritet den kan kosta på sig som intet har att bevisa, som inte ängsligt måste prångla ut sin lärdom.

Hans bok handlar förstås bara delvis om hur Ekelund läste och lästes, men det är en gynnsam metod som han lär ut, i sitt förespråkande av den applicerbara läsningen, att den ska vara användbar. Som alla riktigt stora författare lär oss Ekelund att bli bättre läsare: helt enkelt genom att vara en sträng läsare, som mer än gärna tar strid. Vi ska bli mer kreativa läsare, visar han också, att den riktiga läsaren måste vara poet i sin läsning. En fälla visas när Ljung läxar upp Magnus William-Olsson för dennes alltför bokstavliga läsning av en text, där kritikern MWO hamnar helt snett (man frestas nästan säga att han är ute och cyklar).

Vad som förenar de egentliga svenska poeterna Thorild, Ekelöf och Ekelund är väl att man om var och en av dem kan säga att det är både för lite sagt att kalla någon av dem för poet – och för mycket sagt. Till det spännande med just Ekelund är också att man som läsare av honom delar hans häpnad inför de ord som han konfronterar sig själv med i skrivögonblicket: därav dessa cesurer och pauser som brutalt bryter ned innehållet i bitar, öppnar nya samband.

Ljungs Ekelund är en enmansarmé mot barbariet, där han pläderar för dennes betydande insatser som så kallad författare – men också hur hans starka läsare har stärkts av läsningen, men inte utan att göra oss varse den implicita fara i läsningen: ”Den som skriver om Ekelund blir lätt en pseudo-Ekelund, en blek och välmenande eftersägare”. Ja, man frestas att citera i tid och otid (”is och honung”, liksom!), men även att man börjar använda själva namnet som ett lösenord, ett senhal – ungefär som Goethe låter Lotte inför Werthers ömsesidigt förstående öron uttala det formelartade kodordet ”Klopstock!” i Den unge Werthers lidanden.

Det språk Ekelund förordar är både asketiskt och sinnligt, och Ljung lyckas övertygande förmedla den här dubbla karaktären. Mer än att trotsa gränsen ignorerar han den. Det är också en gäckande stil, kanske omöjlig att helt tolka – den kan, för att begagna en av hermeneutikens sällan nyttjade klichéer, bara ”upplevas”. Ekelund är pigg på att prova alla (o)tänkbara kombinationer när han skriver. Här finns friktion, explosivitet – och så ett lugn, inbäddat i ljus, mitt i ordens och idéernas själva rastlöshet.

I den här boken får vi alltså också se några exempel på hur läsning kan gå till, som i den store kritikern Fredrik Bööks omvärdering av Ekelund, där han med Ljungs pedagogiskt inflikade ord går från olika förhållningssätt: från inlevelsen via provokationen till en försoning, och det typiska är väl att alla tre sätten att läsa Ekelund är lika giltiga och korrekta. Det är också Böök som blir den förste att opponera mot Ekelund-kulten, vilket han gör redan 1921.

Där Klara Johanson i Ekelund-läsningen menar att vi ska söka oss till en besläktad själ blir jag dock lite betänksam, även om hon inte uttryckligen menar igenkänning. Men jag tycker nog att det finns mer att hämta i Gösta Oswalds lyhörda läsning, eller att Ljung presenterar den mer livfullt, liksom ett fint parti om skillnaden mellan Karl Vennbergs ”men” och Vilhelm Ekelunds ”och”, där invändningen hos den förstnämnde bryts mot det affirmativa vidare hos den sistnämnde. Och vidare, vilket är Ljungs egna underförstådda kommando i sin bok, i sin egna läsning av Ekelund.

Jag har aldrig funnit brytningen från poesi till prosa särdeles intressant, så frågan varför Ekelund efter sina sju diktsamlingar så gott som helt överger dikten ger mig inga sömnlösa nätter. Inte för att jag heller och hellre väljer den enkla lösningen: att prosaböckerna är exempel på ”en slags poesi”. Snarare handlar det om, som Ljung är inne på några gånger i sin bok, att han var så obekväm just med författarrollen, att han vägrar finna sig i att bli läst som författare – därför, bland annat, uppfinner han sin stil, där han konsekvent säger nej till att agera författare. (Tänk dig Vilhelm Ekelund i tv-soffan i ”babel”, sittande mellan Bob Hansson och Sigrid Combüchen.)


Så – om valet står mellan Ekelund-kulten och vår tids medialt genomslagskraftiga barbar-författare – Bingo Rimér, Alex Schulman, Ronnie Sandahl – då väljer jag helst Ekelunds kufiska och problematiskt gnälliga författarroll. Skrivandet som motståndshandling, enligt Ekelunds formel: ja, tack - - -

25 jan. 2011

"När jag hör ordet kultur ..."

Finn ett fel - - -

Att Sverige har en kulturminister som är en skam: ja, men vem hade hoppats på något annat, när vårt arma folk gång efter gång fortsätter rösta fram en ärkeblå regering. Hennes senaste idiotiska utspel handlade om att dagstidningarnas kultursidor får läsarna att känna sig exkluderade. Men som Håkan Lindgren visar i sin skarpt skrivna text i dagens UNT har hon konsekvent arbetat för att minska stödet till kultur som tidigare utfört stora insatser för att nå just de verklighetens människor som hennes alliansbundis herr Hägglund brukar prata om. Ja, hon är verkligen en skam: en kulturminister som visserligen säger sig gilla kultur, men inte gör ett skvatt för att leva upp till dessa fina ord. Nu har hon också bevisat att hon inte kan läsa innantill: vad kan hon? Hon diskuterar i radions Studio Ett med Björn Wiman, och gör sitt bästa för att läxa upp honom för att hans skribenter inte skriver lättillgängligt, och det är det "många" som tycker, vet hon att berätta, liksom att kultur är "svårt", att det är något som "inte känns kanske angeläget" (hon pratar som om hon har lärt sig svenska av kungen). - Vem vänder man sig till [på kultursidorna]? frågar hon sig retoriskt, men fattar inte att svaret lyder ungefär så här: man vänder sig till intresserade nyfikna intelligenta läsare, som har ett hyggligt ordförråd, och som just tack vare att de är nyfikna lär sig att hantera texter som kan delge ett komplext innehåll. Vad hon vill ha verkar vara reklamtexter: ja, men som Lindgren visar i sin UNT-krönika, så ser ofta kultursidorna ut, långa intervjuer med kändisar som släpper ny bok/skiva/etc.

Virginia Woolf

I see it all. I feel it all. I am inspired. My eyes fill with tears. Yet even as I feel this, I lash my frenzy higher and higher. It foams. It becomes artificial, insincere. Words and words and words, how they gallop - how they lash their long manes and tails, but for some fault in me I cannot give myself to their backs; I cannot fly with them, scattering women and string bags. There is some flaw in me - some fatal hesitancy, which, if I pass it over, turns to foam and falsity. Yet it is incredible that I should not be a great poet. What did I write last night if it was not poetry? Am I too fast, too facile? I do not know. I do not know myself sometimes, or how to measure and name and count out the grains that make me what I am.

Virginia Woolf, född 25 januari 1882, ur The Waves (1931).

The Decemberists Are (Almost) Dead - - -

The Decemberists: oh, ja ... Det är på något sätt typiskt att kritikerna ger dem öppna famnen just nu, precis när de släppt alla unika drag, sin strävsamma och kärva kombination av knepiga texter och sneda melodier. "The King Is Dead", deras nya skiva, är hysteriskt publikinfriande, med låtar som sätter sig i ditt knä, ber dig ställa dig upp och stampa takten. Vore det inte för infamt, skulle jag säga att de försöker låta som Springsteen, men lyckas bara bli John Mellencamp-epigoner. Det är farligt nära löjet, när de så medvetet gör till sig för att låta kommersiellt. Och ändå - tja, titeln är förstås en flott hyllning till The Smiths bästa album, och jag fortsätter beundra hur gitarrmelodierna uppvaktar Johnny Marrs skvatt euforiska Smiths-singlar, att texterna ändå signalerar någon slags allvar, och visst, det är på något sätt roligt med låtar som "Rox in the Box" och "Down by the Water". Men jag kan också tycka att ett band som fått sina låtar inspelade av artister som Marianne Faithfull och Patti Smith borde våga anstränga sig mer, inte behöva följa både den enklaste och bredaste vägen. En mindre påträngande låt som "January Hymn" pekar ut en annan färdriktning. För några dagar sedan spelade de "Down by the Water" hos Jay Leno, och det är svårt att inte fortsätta vara förälskad i Colin Meloys röst.

24 jan. 2011

Den stora sömnen, ack!

Humphrey Bogart som Marlowe och Martha Vickers som Carmen Sternwood.

Humphrey Bogart är kanske ingen direkt underskattad skådespelare, men jag har noterat subtila hånleenden när jag har nämnt hans namn - kanske av samma art som Helena Bergström iakttagit när hon observerat vilken reaktion hennes makes namn åstadkommer hos svenska filmkritiker. Länge förknippade jag Bogart med en begränsad spelstil, att hans repertoar inskränkte sig till en och samma roll. Det må vara hur det vill med det: i Howard Hawks The Big Sleep (Utpressning på svenska, trots att den bygger på Raymond Chandlers mästerliga roman Den stora sömnen) är han oslagbart cynisk. Det är också en film som tål att ses många gånger - vad jag förstått kunde inte ens manusförfattaren, en viss herr Faulkner, redogöra för vem som var mördaren. Det har gjorts senare försök att filmatisera Chandler, men de har varit urvattnade.

ont, men

ont, men

i dag dansar (på) nålar
lyckan, gör det så djävla
om det medvetet blir fel

om mellanrummet finns
det är också jag
att du är du men också

din farligaste fiende
att varje steg för dig längre
morgonen beklagar det som gjorde ondare

nästa gång nästa och
dagarna spiller ut varandra
ord bara återstår

så många platser och så mycket där
ändå kunde du inte
tillbaka blickar tillbaka

Stjärnlösa nätter, Arkan Asaad

Varför är det så svårt att läsa självbiografiska böcker? Kanske för att de alltid lyckas så samma tvivel: men var det verkligen så här? Du får hålla till godo med en version av ett förlopp, ett perspektiv, och du kan inte veta hur mycket som har vinklats, lagts till rätta, ofta med avsikten att framställa den skrivande i bättre dager.

Därför ska du nog vara skeptisk till sanningshalten i dessa förment sanna skildringar, och kanske allra helst om det handlar om eländeslitteraturen, när offer berättar om allsköns djävulskap som de har fått utstå.

Arkan Asaad är radiojournalist och före detta elitidrottare, och nu debuterar han med Stjärnlösa nätter, en märklig hybrid mellan roman och självbiografi. Han är född i Irak, men uppvuxen i Sverige, och har skrivit en berättelse som vilar på det självupplevdas solida grund.

En tonårskille som här heter Amàr åker på semester med släkten till Irak, där han snart upptäcker att fadern har arrangerat ett äktenskap för honom: han tvingas gifta sig med sin kusin Amina. Amàr revolterar, men inte tillräckligt övertygande för att bröllopet ska förhindras. Situationen kompliceras när han i Sverige träffar och förälskar sig i en annan tjej, Shilan.

Att Asaad har en viktig och angelägen historia går inte att ifrågasätta. Tyvärr ligger hans språkideal hos det pratiga och talspråkliga: att det här kommer att göra stor succé på föreläsningsturnéer på skolor betvivlar jag inte, för det är en historia som är starkt beroende av charmen i tilltalet. Men jag önskar att han hade problematiserat schablonerna.

Nu lyckas han inte lyfta sin berättelse över de fyrkantigaste av klichéer, med fadern som stereotyp auktoritet, där han försöker tvinga sonen att bli läkare. Vad vill Amàr? Han vill bli actionhjälte. Men han är en lite väl rekorderlig hjälte, med hjärtat på det rätta stället, även när han ställer till det så pass att bara ett telefonsamtal står mellan idyllen och infernot. Känslan av panik och rädsla hos Amàr, en hygglig kille i en ohygglig situation, förmedlas ändå rätt bra av Asaad.

Så är det också självupplevt, får vi veta. Och därmed infinner sig mina betänkligheter, där jag kunde önska att han hade gått längre in i fiktionen, in i gestaltandet. Nu stannar det vid en förvisso dramatisk historia, som jag inte riktigt kan ta på allvar. På ett kanske paradoxalt sätt skulle en djupare litterär bearbetning ha åstadkommit en större insikt i problematiken, mer förståelse för det bekymmersamma i Amàrs belägenhet. En fråga som jag ställer mig lite för ofta under läsningen lyder nämligen: varför kallar förlaget det här för en roman?

(Publicerad i Jönköpings-Posten 24/1.)

23 jan. 2011

80-talet, 80-talet, när filmen G var idealet

Det finns all anledning att förtala 80-talet, grymmast av decennier, och det är ingen tillfällighet att Morrissey alltid uttalar det som "nineteen hate-ies". Jag gör Svd:s 80-talsquiz och får 8 poäng av 10 möjliga, vilket gör mig lite stolt (och lite mer skamsen) - när facit rullas fram ser jag att de flesta svarar helt uppåt väggarna: ja, man kunde nästan säga att de är ute och cykXXX bilar - - - Men jag gillar att Svd höjer svårighetsgraden på sina frågor, för tidigare var allt en barnlek: det här var i alla fall en gnutta ansträngande.


(Bilden: 80-talsikonerna Reeperbahn.)

Idiotidiom

”Av samma skrot och korn”: ja, det är något visst med våra idiomatiska uttryck. De livar upp språket, gör den fadda meningen lite mustigare – så länge vi inte överdriver och gör oss löjliga. Jag vet att jag borde använda dem flitigare när jag skriver, men det är just den där rädslan att framstå som löjlig som får mig att avstå: de måste vara spontana, vara ett oväntat inslag, inget som är eller ser planerat ut.

När jag hör uttrycket att någon ”är ute och cyklar” undrar jag alltid varifrån det kommer, och eftersom jag inte är Fredrik Lindström har jag aldrig brytt mig om att ta reda på det (en annan benägenhet hos mig: att ha så djävla svårt för att lära mig något). Men förmodligen har det att göra med att de första cyklarna var så höga och vingliga och livsfarliga, att bara de våghalsigaste av idioter vågade sig upp på dem. Så att vara ute och cykla var något dumt, ett misstag.

Men nu då: det är cyklisten som är den som gör det rätta, och jag önskar att vi fick byta ut just det här idiomet. För den som cyklar nu är den smarte, den som gör det rätta, beter sig civiliserat, tänker på miljön och gör något konkret för att inte försämra den. Därför önskar jag att vi i stället säger om någon som tar miste att hon eller han är ute och kör bil.

22 jan. 2011

Kvitt(o)

Kvitt(o)

den här visar vad som fanns mellan
den här bara vad som fanns
en pil en väg en gång
tog den oss en gång hit och nu nästa(n)

den säger aldrig nu
ska du lyssna på det
den har en annan röst
kan du aldrig förstå

att den här dagen kunde ha
och så gränsen om inte den
kunde du ha undvikit att ha varit
jag lär men inte - - -

21 jan. 2011

Spådom, Magnus Dahlström

Magnus Dahlströms litterära genombrott på 80-talet gjorde honom till fixstjärna och gunstling, men efter en löftesrik novellsamling, fyra romaner, samt den oerhört omdebatterade pjäsen Järnbörd, har det varit tyst: en tystnad som delvis bröts i höstas av Kristian Petris film Ond tro, som byggde på Dahlströms tjugo år gamla filmmanus.

Idag utges Spådom, Dahlströms första bok sedan 1996, och det är inte att säga för mycket om man kallar det för en storslagen återkomst. Den femhundra-sidiga romanen är ambitiöst uppbyggd kring tre olika berättelser, och den som tidigare bekantat sig med Dahlströms säregna prosa lär inte bli besviken.

Som vanligt utforskas det territorium som vi kan kalla för osäkerhetens rike. En läkare på en semesterresa ordnar så att en ung skadad pojke får komma till sjukhus, och hör hur en man i pojkens sällskap uttalar något som han uppfattar som en varning, en förbannelse – eller en spådom. En polis som har ett komplicerat förhållande till en kollega. En handläggare på socialtjänsten tyder hotfulla lappar som han hittar i hemmet.

Gemensamt för de tre historierna är hur den trygga vardagen invaderas av misstanken att något håller på att gå snett; med subtila förskjutningar visar Dahlström hur deras världsbild krackelerar, hur något ont tillåts ta överhanden, och den maktlösa människans gagnlösa kamp mot det som sker.

Och det är så skickligt utfört att man aldrig funderar på några brister. Dahlström är dramatiker även som romanförfattare, och dialogen ger ledtrådar om små perspektivförskjutningar. Här premieras konsten att inte berätta för mycket, att hålla läsaren på halster: det halvkvädna är författarens ideal.

De tre protagonisterna är typiska iakttagare, människor som är vana att avläsa situationer, hantera problem. Men när problemen gäller dem själva står de handfallna. Här tar de miste gång på gång, måste korrigera sig. I Dahlströms värld går det rationella hand i hand med det oförklarliga, med det mystiska, där det oförutsägbara sätter käppar i hjulet för alla förväntade skeenden. Tillvaron för de tre huvudpersonerna befinner sig på ett sluttande plan, där mönster utmanas av virrvarr, ordning utmanas av kaos.

Av de tre berättelserna tycker jag att den avslutande och längsta är avgjort mest spännande, om mannen som hittar handskrivna lappar hemma, och börjar snegla efter en rimlig förklaring: är det hustrun som spelar honom ett spratt? Men förklaringarna förvrängs, är opålitliga, och han börjar ifrågasätta även sig själv, sitt eget omdöme.

I de tre berättelserna tränger verkligheten in genom utdrag ur tv-program och föreläsningsröster, som bildar en slags skev kommentar – ungefär som den grekiska kören i de antika dramerna.

Spådom är thrillerartad, med en olycksbådande atmosfär, där Dahlström med pedantisk noggrannhet skalat bort alla tidsmarkörer och en del annat som kunde hjälpa läsaren att förankra sin uppfattning. Det som återstår blir då att slå följe med frustrationen: det här är en gåtfull roman, utan enkla svar, men suveränt komponerad, och en fröjd för den läsare som vågar tappa fotfästet.

(Publicerad i Jönköpings-Posten 21/1)